Om pizza, svenskhet och folkmord – och något om det auktoritära blocket i svensk politik

juni 20, 2019

När jag flyttade till Uppsala i mitten av 1980-talet, och etablerade mig i en studentkorridor i Flogsta, bodde det en äldre italienare där. Övriga i korridoren upplyste mig om att han var väldigt speciell och han påstods dessutom vara våldsam. En låst dörr rekommenderades nattetid. Det visade sig vara en speciell person, som vi väl är lite var och en, men några spår av våldsamhet lyckades han inte visa upp. Däremot var han en passionerad kock, en sådan som har sin egen uppsättning knivar, som ingen annan får röra. Ursprungligen hade han kommit som ingenjör till Sverige på 1960-talet. Nu uppgav han sig vara filosof och forska om Petrarca, men mer precis än så blev han sällan om sin sysselsättning. Han sade sig också vara god vän med Per Wästberg, som han umgicks matlagningsmässigt med. Exakt vad som var sanning och fiktion i Sergios historier gick aldrig att säkert avgöra, men en historia trodde jag på då och tänker fortsätta att tro på till motsatsen är bevisad. Sergio hävdade att han var den som lärt upp Uppsalas första pizzabagare. Att ha lärt känna en sådan läromästare är alldeles för hedrande för att man ska följa sina annars goda principer om evidensbaserad kunskap.

Detta lilla studenttidsminne ger en påminnelse om att pizzan är en ganska ny företeelse i Sverige. I min gamla hemstad Linköping dök det upp pizzerior i början av 1970-talet. Då kunde man bege sig till Long John och Amalfi för att inte bara köpa denna märkliga nyhet, utan även beskåda hur den tillverkades. Fascinerade barnaögon – och vuxna – fick se degen kastas upp i luften för att med rotationens hjälp tunnas ut till lagom tjocklek, innan den skickades in ugnen för att slutligen komma ut med ett svåruttalat namn på främmande tungomål, såsom Capricciosa och Quattro stagioni. Dessa, och deras närmaste vänner, erövrade kvickt en grundmurad plats i det svenska matlandskapet och jag misstänker att en och annan, som var med under denna utländska inbrytning på den svenska potatistallriken, troget höll sig till den nyvunna hembygd, som de första pizzorna så småningom blev. Utvecklingen gick dock inte att stoppa. Trots pizzapuritaners protester har inte ens fantasin lyckats sätta gränser för vad man smycka brödet och tomatsåsen med.

I dag är pizzan bland det ursvenskaste som tänkas kan. Den har vunnit en närmast institutionell ställning och är en given rätt på våra stora helgers bakfylledagar. Vilken stad, ort eller by man än kommer till, så finns det minst en pizzeria. Segertåget susade fram under bråkdelen av en mansålder. Mitt födelseland saknade pizzerior, mitt barndomsland såg ett exotiskt italienskt inslag dyka upp i uteserveringsvärlden, i mitt unga vuxenland var de etablerade som det mest självklara inslaget i snart sagt all svensk bebyggelse. De har följts av fler utländska inslag – McDonalds, kebab, thaimat, och drösvis med annat som är på väg att vinna en fast plats i svensk vardag. För den som hunnit bli lite till åren går det inte att känna igen sig i uteserveringslandskapet. Precis samma känsla hade gissningsvis de flesta i min nuvarande ålder när de på tröskeln till pizzerians inträde kikade ut över vad som hänt med utelivet sedan deras uppväxtår. Det räcker med att bläddra lite i en bok om restaurangbranschens historia och se hur stora förändringar som hinner ske under valfri 50-årsperiod för att våga sig på den gissningen. Och man behöver inte inskränka sig till restaurangbranschen. Världen förändras. Sverige i dag ser inte ut som för 40–50 år sedan, som inte såg ut som Sverige 40–50 år tidigare, som inte såg ut som Sverige 40–50 år tidigare.

Det är givetvis en trivial iakttagelse att världen förändras. Lika trivialt är att det nya känns nytt, ovant och kanske till och med främmande. Vem som helst kan känna känslan av att inte känna igen sig. Vem som helst kan sakna känslan av att känna igen sig. Utan att värdera det nya kan man konstatera att det inte är som förr. Och i umgänget med dem vars kortare levnadslopp helt utspelat sig i det framväxande nya är det lätt att känna sig avhängd och utanför, om man är lagd åt det hållet. Även detta är trivialt. Eller det borde i alla fall vara det. Men det är känslor som går att exploatera.

Förra veckan publicerades ett par mycket illavarslande ledartexter i två av rikets stora dagstidningar. Först ut var Ivar Arpi i Svenska Dagbladet (tisdag den 11 juni, digitalt bakom vägg). ”Migrationen förändrar hela Sverige i grunden” löd den braskande rubriken. Arpi berättade om vad han själv kunde se i en mindre tätort, som han ofta besökte. ”Tidigare fanns kanske några få invandrare på den lilla tätorten, nu domineras stadsbilden av dem. Antagligen för att många saknar sysselsättning och därför slår dank utomhus. Det är inte något unikt, över hela Sverige har befolkningen förändrats. Det finns mycket få platser som inte har påverkats. Så gott som alla har sett förändringen med egna ögon.” Detta var ingången till Arpis kritik av en nyutkommen bok av ekonomen Joakim Ruist. Liksom tidigare konstaterade Ruist att flyktinginvandring kostar en del, men han såg inget skäl till alarmism. Kostnaderna är fullt hanterbara. Arpi höll inte med. Kostnaderna var varken hanterbara eller acceptabla, men det var ändå inte där hans huvudsakliga invändningar tog sikte. Det verkligt upprörande med Ruist var att han inte ansåg att invandringen skapade några stora omvälvningar i samhället. För det kunde ju alla se, inte minst Arpi själv. Nu dominerade invandrare stadsbilden. Felet med Ruist var att han tittade för snävt, han tittade bara på ekonomi. Det är fel, menar Arpi. Invandring handlar framför allt om demografi och identitet, inte ekonomi. Svenskarna kan se att deras städer på några år drastiskt ändrar utseende. ”De ser i sin vardag hur deras samhälle ändrar karaktär.” Precis det som Arpi själv såg i sin mindre tätort.

När det gällde att demografi och identitet skrev Arpi förvisso att ”många menar” att det är det viktigaste, såsom just ”många” gör när de inte själva helt vågar stå för vad de menar. Men ingen lät sig luras. Arpi intog i en markant radikaliserad position. Invandrare var genom sin blotta existens en omvälvning och ett problem. Kostnaderna var förvisso ett ekonomiskt problem, men det verkliga problemet var demografin, det vill säga att de över huvud taget fanns i befolkningsstatistiken och i svenskarnas städer. Det är en långt mer högerradikal ståndpunkt än vad man har vant sig vid att se i normal borgerlig press.

Som varje rimlig kalkyl kunde förutsäga mötte Arpis högersprång mothugg från de vanliga misstänkta i pressen och i sociala medier som endast de närmast sörjande lägger märke till (min hemmaarena). Bakom en betalvägg, som jag inte kan ta mig förbi, har tydligen Arpi förklarat att demografi inte syftar på hudfärg, utan på kultur och identitet. Det är intressant. Ty det är exakt det språkbruk som den moderna rasismen använder sig av. Där man förr skrev ras, skriver man nu kultur. Den som tvivlar kan ta en titt i Sverigedemokraternas principprogram. Ett ord är utbytt. Allt annat är sig likt.

Det lilla molnet av stridsdamm hade inte hunnit lägga sig förrän det var dags för nästa testballong i högerradikaliseringsriktning. I lördags (15/6) skred Kajsa Dovstad till verket på Göteborgs-Postens ledarsida (som alltjämt kallar sig oberoende liberal) och frågade om vi hade haft ett ”Jimmie moment” (skrivet utan bindestreck, så detta uttryck för djup saknad av äkta svenskhet ska uppenbarligen uttalas på engelska). Hon berättade om en kall novemberkväll i Gävle när hon försökte köpa mat och endast fann en affär med arabiska bokstäver och konstig mat. Efter svåra mödor hittade hon ett paket makaroner och en burk med grönsaker som visade sig vara svår att öppna och innehålla äckliga fermenterade grönsaker. ”Jag är i Sverige, ett Sverige som inte känns svenskt. Och jag gillar det inte.” Hon får sitt ”Jimmie moment” – ögonblicket då man tänker: ”Nästa gång röstar jag på Jimmie!”. Lusten att rösta på fascister, fortsätter Dovstad, ”sätter fingret på den förbjudna känsla många moderna svenskar drabbas av då och då. Känslan av att Sverige har förändrats, att landet man växte upp i inte längre finns kvar.” Sagan slutade lyckligt. Dovstad lärde sig att gå en annan väg, som gick förbi en Icabutik, där det fanns köttbullar. Men ändå. ”Att inte kunna köpa vanlig mat en sen kväll i Gävle kan tyckas vara, och är, en småsak. Men tillsammans bildar småsakerna en helhet, en undran om Sverige förändras i mer än lagom takt.”

Det vore naturligtvis lätt att göra sig lustig över Dovstad och hennes drömmar om det gamla fina Sverige, när alla butiker var stängda under sena kvällstimmar, och man inte behövde rösta på fascister om det visade sig att man burit hem surkål eller någon annan fermenterad grönsak till makaronerna. Hon har också fått sin beskärda del av välförtjänt hån från det håll sådant var att vänta.

Men jag tror inte man ska stanna där. För Dovstad gör något som inte varit så vanligt i den vanliga borgerliga pressen. Hon börjar fläta samman förändring och känslan av att inte känna igen sig med en enda sak: invandring, som gör att Sverige inte känns svenskt. Det är en lömsk manöver, som glider från det uppenbara till det rasistiska ställningstagandet.

Ingen lite till åren kommen kan undgå känslan av att Sverige har förändrats. Landet där affärerna stängde kl. 18 på vardagar och kl. 13 på lördagar finns inte kvar. Landet där pizzan var en exotisk nyhet och där man storögt såg degen kastas upp i luften finns inte kvar. Det som en gång var nytt är inte längre nytt. Varje vandring i minnet av det som varit kommer att se att det inte längre är. Känslan av förändring är oundviklig. Dovstad lägger all betoning vid att förändringen inneburit att något har gått förlorat. Igenkänningen och hemhörigheten har berövats de riktiga svenskarna. Något obehagligt har skett, något som gör att Sverige inte känns svenskt. Det har letat sig in något främmande i nationens kropp, något som ger en spontan vilja att stödja den som säger sig vilja återskapa detta förlorade Sverige, den som kort och gott vill bevara Sverige svenskt – som parollen från Sverigedemokraternas tidiga år löd. Det så kallade ”Jimmie moment” Dovstad talar om är inget annat än det gamla stridsropet ”Bevara Sverige Svenskt!” i noaordets dräkt.

Läsningen av Arpi och Dovstad drar tankarna till några böcker och andra texter jag läste för länge sedan. Först dyker – naturligtvis – Zygmunt Baumans Auschwitz och det moderna samhället upp, men snart även Norman Cigars bok Genocide in Bosnia: The Policy of ”Ethnic Cleansing” och andra skildringar etnisk rensning och folkmord, vars titlar och författare inte längre finns omedelbart nåbara i minnet. Det förenande draget som gör sig påmint är de tidiga stegen på vägen mot massförbrytelsen, de steg som kan vara svåra att se innan det är för sent. Det handlar om särskiljandet av den grupp som pekas ut som främmande och därigenom ett hot mot oss och allt som är vårt. Och det handlar om att knyta egenskapen av att vara främmande till gruppens väsen eller essens, det vill säga till något som är oföränderligt. Då räcker dess blotta existens för att utgöra ett hot. Dessa skeden kan bli ”faktarika”, eftersom man bara behöver visa att de främmande finns. Siffror kan lämnas utan kommentar. Försvarsbördan hamnar på dem som vill hävda att vi inte tyngs av några överväldigande problem. Studier av folkmord och likartade förföljelsebrott uppmärksammar ofta perioden av avhumanisering, där den utpekade gruppen frånkänns sin mänsklighet, men det behövs en del förarbete för att den sortens kampanjer ska bli effektiva. Att med ett enkelt streck skilja dem från oss, och göra det till en retorisk självklarhet att de inte är som vi, tillhör det grundläggande förarbetet.

Vad som skiljer dem från oss är ibland ganska diffust innan själva gränsdragningsarbetet kommer igång. Lika diffust är vanligen det som hotas. I Sverige hotas det svenska, men vad det är kan ingen säkert säga. Genom årens lopp har åtskilliga nymodigheter på ett eller annat sätt utgjort ett hot, såsom jazz, serietidningar, hårdrock, margarin, videofilmer, halalslakt, Nick Carter, dataspel – listan kunde fortsätta, men utan att någon skulle kunna precisera vad som sattes i fara. För de flesta har det mesta blivit ett naturligt inslag i svensk vardag, såsom den för ögonblicket råkar se ut. För det svenska är en högst föränderlig sak. Det är vad det råkat bli genom allt som tillkommit och allt som fallit i glömska. Och som historien om pizzan kan berätta, det som trillar in i det svenska förändras av att bli svenskt. Utfallet går aldrig att förutspå, men har sina småfestliga inslag. Kan man tänka sig något mer typiskt svenskt än kebabpizza?

Retoriskt är det dock inget problem att det som hotas är diffust. Det är fullt tillräckligt att locka fram känslan av att något håller på att gå förlorat på grund av att något förändras, och vädja till känslan av att inte längre känna igen sig. Ingen behöver bekymra sig om vad detta något egentligen är. Det räcker att sätt etiketten ”det svenska” på det. Sverige – vårt Sverige – känns inte längre svenskt. Och det beror på att de andra har blivit många. Man behöver inte heller bekymra sig om vilka dessa andra är, eller om de har något som förenar dem. Det räcker med att de inte är som vi. Och så är det per definition. Oavsett om man inte kan säga vad det är som skiljer, så vet vi att de andra är annorlunda, eftersom de annars skulle tillhöra oss. Och det gör de ju inte. De är osvenska.

Så länge det förblir känsligt att tala om ras, får man säga att det är deras kultur som gör dem annorlunda. Men Arpi behöver nu att bara se sig omkring för att se att de osvenska genom sin närvaro omvandlar Sverige. Han ser. Han behöver inte prata med någon. Det är knappast kultur han ser genom att kasta en snabb blick över torget i en mindre tätort. Det är inte kultur varje svensk förmodas kunna se med egna ögon när de förfasas över ”hur deras samhälle ändrar karaktär”. Så bygger man också en privilegierad utsiktspunkt. Man är svensk just genom att vara en sådan som med blott en blick kan se att de andra, de främmande, tar över och dominerar stadsbilden. Det är så avskiljningsprocesserna funkar. Man skapar sitt eget vi genom att peka ut vilka som är de främmande, de som utgör ett hot mot oss och det som är vårt.

I tider när ekonomiska klyftor växer och betydande grupper av människor har berättigade skäl att känna sig eftersatta, skapas möjligheter att anspela på känslan av förlust och saknad. För många har säkert något verkligen gått förlorat. Under socialdemokratins storhetsår, i synnerhet under efterkrigstidens första decennier av hög tillväxt, var ett av de styrande elementen i partiets politik att ingen skulle förlora på ekonomiska och samhälleliga förändringar, eller åtminstone att kompensationen skulle vara tillräckligt stor för att vinsterna skulle överstiga förlusterna. Det lyckades inte alltid, men vaksamheten var hela tiden hög. Mellankrigstidens erfarenheter satt djupt i denna politikergeneration. Det allt trögare 1970-talet satte dock sprickor i tilltron de egna modellerna och under 1980-talet inleddes socialdemokratins vandring mot den tragiska och innehållslösa spillra partiet idag är.

Parallellt med denna vandring fortskred kapitalets motoffensiv med en gradvis tillbakarullning av politikens jämlikhetsambitioner. Klyftorna växte, segregationen tilltog och de sociala problemen började betraktas som ordningsproblem. Under denna nyliberalismens triumffärd blev socialdemokratin allt tommare, allt tystare, allt idélösare. Partiet gjorde sig idémässigt och analytiskt urarva och kunde inte längre försvara vare sig jämlikhetsambitioner, socialförsäkringar eller välfärdsstat. Eländet blev än värre. Partiet vågade efter valet 2006 inte ens försöka försvara det man en gång tagit strid för, eftersom det kunde få sossarna att se ut som ett parti för ”losers”, som de valde att kalla de mindre lyckligt lottade bland sina forna kärnväljare. När allt fler började uppleva att de förlorat något var det tomt där socialdemokratin tidigare befunnit sig. Det var bara en tidsfråga innan någon skulle börja fylla det tomrummet. Tidigare generationer sossar skulle ha haft mycket att berätta. Nuvarande ledargarnityr stod helt oförstående när fascismen började vinna mark. De kan säga orden ”kamp mot högerextremism”, men de förstår varken varför de tvingas ta kampen eller hur den ska föras.

Rasistiska och fascistiska partier har funnit länge i Sverige. Och de har lyckligtvis varit många. Så snart något av dem fick vittring på märkbar storlek uppstod interna tvister och splittring, som gjorde att de blev fler, åtminstone för en kort period innan spillrorna löstes upp och så småningom ombildades till nya partikonstellationer. Med Sverigedemokraterna hände något nytt. När partiet i mitten av 1990-talet lämnade den öppna nazismen och stajlade om sig till något som skulle se mer rumsrent ut, försågs partiet även med strateger som förmådde hålla ihop det hela tillräckligt mycket för att genomföra fasadputsen. Uthålligheten gav resultat. In i riksdagen klev ett parti, som allt bättre kunde värja sig från beteckningarna rasism och fascism, och i stället rubriceras som ”invandringskritiskt”. Den jämna strömmen av rasistsiska och fascistiska klavertramp hanterades med förnekanden om det gick och uteslutningar om det blev nödvändigt. SD blev en opinionsmässig och parlamentarisk makt att räkna med och partiet utövar en allt starkare lockelse för delar av den gamla vanliga högern.

Sverigedemokraterna gav ett utlopp för de delar av bilar-brudar-bärs-arbetarklassen, som inte haft så mycket till övers för skatter och soc-tanter, men som stannat som sosseväljare eftersom en arbetare omöjligen kan rösta på borgare. Partiet kunde också appellera till dem som kände sig ha förlorat något och som ingen lyssnade på, men som nu fick höra att de blivit undanskuffade för att eliterna valt att ösa pengar över främmande lycksökare, som snyltade på de hederliga svenskarna. Denna grupp var socialt och ekonomiskt heterogen, men kunde förenas just av känslan att något var fel, att man som svensk inte längre kunde känna igen sig och inte fick vara den man är – och att någon annan fick det man själv, som svensk, hade rätt till. Lagom diffust och lätt att hålla vid liv med mer eller mindre braskande hotbilder. Sakta började det formeras ett stabilt basblock, som i valet 2010 tog sig in riksdagen, varefter trösklarna för dem som tvekat att ta steget snabbt slipades ner. Normaliseringen av SD tog fart och betydande delar av det övriga politiska fältet började anpassa sig till det uppenbart opinionsvinnande budskapet från de finkammade fascisterna.

Framgångarna för SD har skakat om delar av det politiska fältet. Det partiägande skiktet inom socialdemokratin har nog fortfarande inte förstått vad som har hänt och är fullt belåtet sig så länge de får sitta på statsrådsposter i tron de regerar. Inom borgerligheten har det däremot blivit stökigare. De uppriktiga libertarianerna dras till Centerpartiet. Den lite förnämare överklassen håller sig kvar hos Moderaterna, eftersom SD är för vulgärt folkligt, men man har inget att invända mot partiets auktoritära profil. Samma öppning för en auktoritär profil finns hos den strömning inom nyliberalismen, som omfamnar en liten men stark stat, som kan hålla arbetarklassens organisationer tillräckligt svaga för att marknaden (vilket för många, men inte alla, är detsamma som storbolagen) ska få verka i full frihet. Dessa båda fraktioner tycks nu ha fått greppet om Moderaterna. Partiet odlar allt mer sin auktoritära sida och börjar få drag av en nystartad variant av den gamla förstakammarhögern, en starkt klassmedveten lag-och-ordning-höger, som vet att kräva lydnad och underkastelse hos tjänstefolk, arbetare och fattiga. Samma anda besjälar den kristna högern, men med den viktiga skillnaden, att den inte uttrycker ett klassintresse, utan drivs av sin moraliska överhöghet, grundad på ett mandat från Gud. Det gör den mer öppen för bredare folkligt deltagande än förstakammarhögern – det räcker att ha den rätta tron – samtidigt som dess auktoritära krav riktas mot sådant som anses omoraliskt eftersom det är onormalt, vilket inbegriper kvinnor som inte håller sig till den plats Gud givit kvinnan.

I den något tillstökade borgerligheten håller det alltså på att formas ett auktoritärt block. Dess delar har inte samma bas, utan snarare en sammanfallande dragning åt auktoritär ordning. Med denna dragning är den böjd att öppna sig för den lockelse som SD utgör. Inom en hel del frågor kommer förstakammarhögern, gudspartisterna och fascisterna inte ha några problem att mejsla fram en gemensam politik, men förhållandet att de kommer från olika klassbaser och olika startpunkter gör att det inte finns så många uppenbara gemensamma paroller att marschera under.

Det är i detta sammanhang nationen och svenskheten kliver in. Samling kring nationen och det svenska. Värnet mot det främmande och osvenska, som håller på att omvandla Sverige till något som det inte var. Där finns det som en något spretig auktoritär höger kan lägga som gemensam bas för sina strävanden och som kan samla de socialt och ekonomiskt skilda skikt, som egentligen inte har något gemensamt intresse som förenar dem. Genom att appellera till dem som känner sig ha förlorat något och dem som känner sig förbigångna och ignorerade, till dem som inte känner igen sig och ser sin position som hotad, till dem som inte längre får domdera och dra sina gamla skämt, till dem som inte hittar köttbullar i affären en sen novemberkväll – genom att appellera till dessa och deras likasinnade, kan man skapa en massbas för ett autoritärt överhetsprojekt, där överhetens mandat kommer från kapitalet, gud och den till kultur omdöpta rasen.

Och det är i detta sammanhang Ivar Arpi och Kajsa Dovstad släpper upp sina högerradikala testballonger. Föga överraskande sker det i Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten, som under en tid varit ute och nosat ganska långt i auktoritär nationell riktning. Nu prövas ännu ett steg, där den omedelbart synliga osvenskheten hotar att omvälva Sverige och beröva svensken allt svensken håller kärt. Kanske är det en äktsvensk kebabpizza under en äktsvensk bakfylla efter en äktsvensk midsommar. Kanske är det något annat. Det spelar egentligen ingen roll. För därute ruvar ett växande hot mot svenskheten. Svenskarna kan se det, förkunnar Arpi. Sverige känns inte svenskt, utbrister Dovstad. Så här det inte fortsätta, mässar de i kör. De får sitt ”Jimmie moment”. Nästa gång ropar de ”Bevara Sverige Svenskt!”. Om inte vi andra mobiliserar motstånd. Medan tid är.

Annonser

Det verkliga problemet med handskakningsdomen i AD

september 5, 2018

En dom i Arbetsdomstolen (AD) för snart en månad sedan har väckt en del rabalder. Ett företag ansågs ha gjort sig skyldigt till indirekt diskriminering när det avbröt anställningsprocessen för en kvinna som vägrat hälsa på en man genom att skaka hand. Domen är verkligen skadlig, eller kanske än värre, ett uttryck för en skada som redan har inträffat. Men så långt jag kunnat se har de flesta missat vad skadan består av.

Själva domen innehåller flera led. Först finner AD att vägran att ta en man i hand är en religiös manifestation av sådant slag som skyddas av Europakonventionen och diskrimineringslagen. Då följer nästa steg nästan automatiskt. En allmän regel som säger att alla ska kunna skaka hand med alla, får diskriminerande verkan, eftersom den missgynnar personer som tillhör en religion som förbjuder dem att ha kroppskontakt med en viss kategori av människor. Företaget motiverar regeln med sitt mål om en jämlik arbetsplats. Knäckfrågan blir då om regeln är ett nödvändigt och proportionerligt medel för att uppnå målet. AD svarar nej. Det hade kunnat ordnas på ett smidigare sätt. Vägran att ta män i hand hade heller inte behövt medföra några nämnvärda hinder för att utföra arbetet. Det är bedömningen att regeln inte var nödvändig för att nå jämställdhetsmålet som gör att AD landar i slutsatsen att kvinnan utsatts för indirekt diskriminering.

Domen har som sagt väckt upprörda känslor. Många arga röster har tassat runt i gränslandet till buskagitation om invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet. Temat har här varit att det för samhällets bestånd är nödvändigt att ”de” anpassar sig till ”våra” normer så som de framträder i våra hälsningsceremonier. KDU:s förbundsordförande Christian Carlsson gick raka vägen från buskagitation till buskis i en hänförd utläggning om hur vi hälsar på varandra i Sverige.

Andra, och något mer seriösa röster, har i stället gått på temat att AD böjt sig för fundamentalism när man borde ha stått upp för jämställdhet. Domen ses som ett hån mot den överväldigande majoriteten av muslimer i Sverige genom att koppla samman deras tro med en sådan fundamentalism. Några debattörer befarar därtill att personer med muslimklingande namn kommer att få det svårare på arbetsmarknaden, eftersom domen sätter en problemstämpel på dem.

Kanske är det så. Men den djupaste skadan är en annan. Vad AD i praktiken har gjort är att erkänna principen, att hänvisning till religion ger rätt att utföra handlingar som man annars inte skulle ha rätt att utföra. I det aktuella fallet handlar det om en skyddad rätt att diskriminera. Principen finns naturligtvis inte uttalad i domen, men den är en oundgänglig outtalad premiss. Det framgår även av meningsutbytet i Svenska Dagbladet mellan två arbetsrättsjurister. De har olika åsikter om hur rättsläget borde ha hanterats, men ingen av dem ifrågasätter att en handling som normalt sett inte skulle tillåtas – i detta fall diskriminering med avseende på kön – kan vara tillåten och skyddad om den är religiöst motiverad.

Den ende jag har sett som har tagit upp detta verkliga hot mot principen om likhet inför lagen är Petter Birgersson, som i Trelleborgs Allehanda (18/8 2018) konstaterar: ”Religionsfrihet i en sekulär stat innebär inte – eller ska inte innebära – att man har rättigheter som går utanför andra människors, med hänvisning till tron.” Detta borde vara en oavvislig självklarhet, men så är det uppenbarligen inte längre. Diskrimineringsombudsmannens ställningstagande är särskilt egendomlig. DO skrider till direkt försvar av rätten att diskriminera om grunden är religiös. Även om de mest uppenbara försöken att ge religion en privilegierad särställning hittills har misslyckats, så visar AD-domen att det smugit sig in rost i rättsväsendet, som kan gnaga sönder den grundläggande principen om likhet inför lagen. Det är en skada som måste åtgärdas innan det är för sent.


Är individuell lönesättning förenligt med det fackliga löftet?

augusti 1, 2018

Det finns tänkt facklig ur-scen, en symbolisk händelse, där den fackliga organiseringen börjar. En samling personer (män, om man ska vara petig) sluter ett förbund, där var och en lovar de andra att inte sälja sitt arbete till lägre pris än det man enats om. Om var och en står fast vid sin försäkran, så kommer det att gynna dem alla. Insikten om solidaritetens styrka har fört männen till detta löfte.

När den dåvarande avtalssekreteraren Hans Karlsson berättade historien vid LO-kongressen 1996. lät han scenen utspela sig vid ett köksbord, där 14 smeder förberedde sig för det som skulle bli deras första förhandling. Lönekravet var 22 öre i timmen så förmodligen tänktes tiden vara runt 1890. Numera låter en modernt högtidlig LO-version av löftet så här:

”Vi lovar och försäkrar att aldrig någonsin under några omständigheter arbeta på sämre villkor eller till lägre lön än det vi nu lovat varandra.
Vi lovar varandra detta i den djupa insikten om att om vi alla håller detta löfte så måste arbetsgivaren uppfylla våra krav!”

Från köksbordet gick man till förhandlingsbordet, där man mötte sin motpart. För en sådan fanns naturligtvis. Smederna i Karlssons historia behövde knappast tvivla på det. De fick nöja sig med 20 öre, men fick sitt första avtal. På den tiden var det en seger i sig.

Men hur är det idag? Finns det någon motpart? Frågan kan verka absurd. Klart det finns. Vem skulle annars underteckna de 497 avtal som slöts under det konfliktfria 2017? Och de som arbetar i svagt organiserade branscher tvivlar sällan på vad de möter när de försöker få en anständig lön eller rimliga arbetstider. Allt för många vet allt för väl att det är en motpart de har att göra med på jobbet.

Varför då ställa frågan om den är absurd? Skälet är en liten bok av Owe L Johansson, Facket som inte vill vara motpart. En ideologikritisk studie av Saco-S (Rectio förlag, 2016).

Johansson är till vardags lektor i företagsekonomi och har en gedigen facklig bakgrund i just Saco-S, som organiserar akademiker i staten. Han ville veta i vilken mån förbundets världsbild och målsättningar skiljer sig från Arbetsgivarverkets. Resultatet är slående. I den statliga arbetsgivarpolitikens kärnfrågor har parterna mycket likartade uppfattningar. Några ideologiska skillnader är svåra att finna. I Saco-S ögon råder det harmoni mellan medlemsintresset och arbetsgivarens uppfattning av verksamhetsintresset. Föreställningen om intressegemenskap gör att Saco-S tenderar att ersätta partsperspektivet med ett samverkansperspektiv. ”Fackets roll blir att samverka med arbetsgivaren för att denna skall få ett så bra underlag som möjligt för att kunna fatta optimala beslut utifrån verksamhetsintresset.” (s. 87) Att bistå den som bestämmer med underlag kan knappast kallas att vara motpart. Jag är inte ens övertygad om att det kan kallas samverkan.

Johansson betonar att Saco-S och dess medlemskår inte är typiska för den svenska arbetsmarknaden. Det går inte att generalisera utifrån detta fall. Men det väcker nyfikenhet. Är det fler som rör sig i likartad riktning? Frågan föranleds inte minst av den individuella lönesättningen, som (enligt MI:s årsrapport s. 241) i en eller annan form berör ca 90 % av rikets anställda. Lönesättningen ska följa principer som parterna har kommit överens om. Dessa partsgemensamma principer gör ibland att Johanssons analys av Saco-S känns hotfullt relevant. Så här lyder till exempel en grundläggande princip för lönesättningen i Kommunals huvudöverenskommelse. ”Lönebildning och lönesättning ska bidra till att arbetsgivaren når målen för verksamheten.” Är det något att hålla sig i när solidariteten behövs i kampen mot en motpart? Eller är det att öppna dörren till den samverkansroll som Johansson fann hos Saco-S?

Låt oss stresstesta Kommunals lönesättningsprincip genom att sätta in den i det fackliga löftet.

”Vi lovar och försäkrar att bidra till att arbetsgivaren når målen för verksamheten.
Vi lovar varandra detta i den djupa insikten om att om vi alla håller detta löfte så måste arbetsgivaren uppfylla våra krav!”

Ärligt talat, det klingar inte lika vasst som det gamla löftet. Något har gått förlorat. Måtte det inte vara för alltid.


Inskränkt strejkrätt

juni 17, 2018

I över 20 år har Svenskt Näringsliv (och dess föregångare Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF) fört kampanj för att driva igenom inskränkningar i strejkrätten. Metoderna har varierat, men det har funnits gott om resurser för ändamålet. Bland annat har de finansierat hela forskningsprojekt som skulle visa att strejkrätten behövdes inskränkas. Oturligt nog för kampanjforskarna rådde det i stort sett stiltje på strejkfronten. Det blev svårt att hitta ett passande problem för de tilltänkta åtgärderna. Strategin ändrades. Bristen på strejker medförde att man i stället betonade spår nummer två, som avsåg att framställa Sverige som ett land med extremt strejkvänlig lagstiftning i jämförelse med den normala världen. Slutsatserna var desamma, men argumenten för att inskränka strejkrätten anpassades till mindre skrattretande empiri. Inte heller detta hade kraft nog att övertyga någon utanför de troendes skara. Omvändelserna uteblev. Försöken att driva fram inskränkningar i strejkrätten ledde ingenstans. På senare år har en ny idé tillämpats. Företrädesvis Almega har småmuckat lite här och där under avtalsrörelserna i syfte att locka fram strejkvarsel (noggrant sammanställt av Svenskt Näringsliv och presenterat som attacker mot Almega). Ibland har det lyckats, men eftersom det oftast varit så uppenbart att Almega bara obstruerat – exempelvis genom att kräva eftergifter för att teckna avtal med lönerevision enligt ”märket” – har inte heller detta omvänt någon till tron på behovet av inskränkt strejkrätt. Räddningen kom i stället från en hamn i Göteborg, där någon kommit på snilleblixten att skylla APM Terminals problem med att sköta jobbet på Hamnarbetarförbundet.

APM Terminals tog 2012 över containerterminalen i Göteborgs hamn och det dröjde inte länge förrän problemen började. Taxehöjningar, monopolfasoner, allmän röra och datorhaverier drog på sig kritik och osäkerhet. Bolaget visade så småningom också att den inställning man har till arbetare och till fackliga organisationer runt om i världen även gäller i Sverige. Pressen mot de anställda ökade och motviljan mot fackliga organisationer demonstrerades allt tydligare. Fackliga företrädare intygade samstämmigt att det blivit trögare att bedriva verksamhet under APM-styret och Unionen lade våren 2016 ner sin klubb i containerhamnen.

Den största fackliga organisationen på arbetsplatsen har dock inte för vana att vika sig. Hamnarbetarförbundets avdelning 4 försvarade sin ställning och sina medlemmars rätt och intressen. I detta syfte använde avdelningen de medel som arbetarna har att för att värna sig mot penningmakten. Det yttersta av dessa medel är strejken. Under 2016 lade Hamn4an fem varsel, vilka resulterade i åtta strejkdagar och ett resultatlöst medlingsförsök. (MI Årsrapport 2016 s. 91) Avdelningens sista verkställda strejk genomfördes den 24 januari 2017 och den pågick i åtta timmar. Under våren varslade man och fullföljde blockader med olika utformning. Arbetsköparen, APM Terminals, satte senare igång en lockout, som pågick från 19 maj till 30 juni och stängde ut arbetarna kl. 16 till kl. 07. Arbetsköparens stridsåtgärd höll terminalen stängd 371 timmar. Medlingsinstitutets minst sagt bolagsvänliga skildring av konflikten (MI Årsrapport 2017 kap. 6.3.3) uppskattar att sammantaget 2 405 arbetsdagar gick förlorade, varav 164 berodde på strejken i januari och 2 241 på lockouten i maj och juni (s. 84).

Efter arbetsköparnas lockout har det alltså inte förekommit några öppna strider, men kriget är inte avslutat. Arbetsköparna kräver underkastelse, vilket inte är något hamnarbetarna sysslar med.
Hamnarbetarförbundet är ett förbund som inte böjer sig och det bygger av tradition sin ställning på en stark inre sammanhållning. Detta är ett historiskt arv från den allra tidigaste organiseringen bland hamnarbetarna. Arbetet i hamnarna var både hårt, utsatt och riskfyllt. Stuveriarbetet krävde en hel del skicklighet om det skulle bli bra gjort, men det hindrade inte att arbetarna behandlades som jämförelsevis lätt utbytbara mot villiga muskler. Konkurrensen om tillfälliga anställningar kunde vara hård, vilket gjorde det svårt att försvara löner och arbetsvillkor. Den fackliga strategin blev att genom stark sammanhållning försöka få kontroll över tillgången på arbetskraften och att genom militans visa vad det kostade att försöka angripa arbetsvillkoren.

Kanske har bilden av hamnarbetare som särskilt strejkbenägna under perioden för andra världskriget varit överdriven. Jesper Hamark misstänker att det snarare var effekten av strejkerna än mängden som gjorde att konflikterna i hamnarna drog till sig uppmärksamheten. Oavsett om de var mer stridbara än andra eller ej, så har den inre sammanhållningen varit hamnarbetarnas främsta maktresurs. Detta har framhållits av en mängd historiker, ekonomhistoriker, etnologer, sociologer och andra som studerat hamnens arbete och arbetare förr och nu. Och hamnarbetarna vet naturligtvis själva var grunden för deras styrka ligger.

I och kring hamnarna växte det ofta fram en distinkt kultur, präglad av de osäkra arbetsvillkoren, det hårda arbetet, den mycket breda och blandade rekryteringsbasen och omvärldens nedlåtande blick på hamnområdenas tvivelaktiga moral. Exakt vilken fackliga och politisk rörelse som skulle växa ur dessa miljöer gick knappast att förutsäga och det varierade naturligtvis beroende på en massa andra omständigheter. USA ger ett illustrativt exempel på spännvidden i hamnarnas fackliga rörelse. På västkusten byggdes en stark, medlemsstyrd och mycket radikal facklig organisation, medan östkusten – inte minst New York – fick en djupt konservativ och fackligt klen organisation, som inte saknade kontakter med den kriminella världen – ”reds” respektive ”rackets”, som Howard Kimeldorf kallade dem (i en analys, som är mycket mer nyansrik än min fulsammanfattning). Talande nog är det endast New York-varianten som gjorts känd, inte minst genom Marlon Brando i Elia Kazans film Storstadshamn (1954).

Hur än vägarna gick, där hamnens arbetare vann facklig styrka var alltid den inre sammanhållningen den förnämsta källan till makt. Arbetsvillkoren gav inte några alternativ. Det var inte alltid organisationen i sig som fällde utslaget. Det kunde lika gärna vara förmågan till snabb, enig handling och en fast beredskap att hålla strejkbrytare borta. Ett arv av dessa erfarenheter av kampen och dess betingelser har blivit att man värnat självbestämmandet och det direkta medlemsinflytandet över verksamheten. Detta arv kunde knappast undgå att skava mot den centralisering som Saltsjöbadsavtalet 1938 tvingade fram inom LO-förbunden och senare mot den byråkratisering och stordrift, som många ansåg vara nödvändig att genomföra under 1960-talet.

Hamnarbetarförbundet tillkom efter att 18 norrländska stuveriavdelningar uteslutits ur Transportarbetareförbundet 1972, på grund av att de vägrat gå med på sammanslagning i storavdelningar. Transport hade börjat sin tillvaro som mer eller mindre ett hamnarbetarförbund 1897. Med bilismens genombrott började medlemssammansättningen förändras och under decennierna efter andra världskriget blev hamnarbetarna inte bara en krympande andel av medlemmarna utan de marginaliserades också i förbundets styrande och verkställande organ. Samtidigt centraliserades beslutsfattande inom Transport, liksom inom övriga LO-förbund, som en följd av Saltsjöbadsavtalet, och tendenserna till byråkratisering, där mer och mer av verksamheten gled över till anställda ombudsmän och annan personal, tilltog. Allt detta ledde till slitningar inom förbundet. Hamnarbetarna var vid upprepade tillfällen missnöjda med avtalen, både deras innehåll och hur de hade godtagits över deras huvuden. Det ledde två gånger i början av 1950-talet till vilda strejker, den andra gången (1954) följd av uteslutningar med inslag av utrensning av radikal opposition. Men den kanske starkaste reaktionen mötte påbuden om att genomföra en omdaning av avdelningsstrukturen. Små avdelningar skulle slås samman till storavdelningar. De första initiativen togs i början av 1950-talet, men det dröjde till första halvan av 1960-talet innan den verkliga sammanslagningsvågen ägde rum. Av 205 avdelningar vid ingången av 1960 hade det blivit 66 vid utgången av 1964. Motståndet kom främst från hamnarna utmed Norrlandskusten. När de vägrade godta ett beslut om att storavdelningsreformen skulle vara avslutad den 29 februari 1972 uteslöts de. Vid en konferens i Örnsköldsvik den 4–5 mars gick de samman och bildade Hamnarbetarförbundet. Inom kort anslöt sig även merparten av Göteborgs hamnarbetare och lite senare även Stockholms. (En utförlig analys finns i Sven E Olsson, ”Hamnarbetarna och Transportarbetareförbundet 1897–1972” Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia nr 7–8)

Skilsmässan var allt annat än fredlig. Det hade varit en del gnissel redan tidigare, bland annat vid den vilda strejken i Göteborgs hamn i november1969 (som enligt Christer Törnqvist kan ses som startskottet på 1970-talets våg av vilda strejker) och vid den mera omfattande stuvarstrejken i Ådalen sommaren 1970. Vill man få en inblick i hur starka känslorna var kan man jämföra två böcker som utkom ungefär samtidigt och behandlar i stort sett samma skeenden, men från helt olika utsiktspunkter: Å ena sidan Peter Bratts bok Steg för steg. Om stuveriarbetarnas fackliga kamp (1974), som gavs ut av Hamnarbetarförbundet och är mycket kritisk mot Transport samt tidstypiskt 70-talsvänsteranalytisk och faktastaplande (gå till dokumenten-andan, som fibbarna skolades i). Å andra sidan en Transportvänlig bok av Erik Nyhlén och Nils Viktorsson, Stuvat. Spelet om hamnarna (1975), som är minst sagt kritisk mot oppositionella hamnarbetare och tidstypiskt hatisk mot lömska kommunister i alla skepnader, samt bjuder på 15 sidors intervju med Transports förbundsordförande Hans Ericson. Man kan lugnt säga att det nybildade Hamnarbetarförbundet var mycket illa omtyckt inom LO från start (och känslorna var utan tvekan besvarade). Så hemskt mycket har nog inte förändrats sedan dess, åtminstone inte från LO-håll, även om det kan råda ett gott förhållande lokalt mellan Hamn och Transport.

Medlemsmässig har Hamnarbetarförbundet gått lite upp och ner sedan starten. År 2017 hade förbundet 1 352 medlemmar (enligt Anders Kjellbergs sammanställning av medlemsantal s. 124). Transport gör anspråk på att vara landets största hamnfack, med över 1 500 medlemmar som är yrkesverksamma i hamnarna, men den siffran kan innefatta anställda som inte tillhör de arbetarkategorier, som tillhör Hamnarbetarförbundets upptagningskrets. (SCB:s yrkesstatistik hade 2 443 personer i kategorin 9331 Hamnarbetare år 2016.) Hamn vidhåller att de är störst i branschen, och det är oförnekligt att de är majoritetsfack i flera hamnar.

Hur det än må vara med vem som är störst, hamnarbetarna har delats upp mellan två förbund, men kollektivavtalen har tecknats av Transport. På de arbetsplatser där Hamnarbetarförbundet organiserar majoriteten av arbetarna har man därför fått den egendomliga situationen att den största organisationen inte haft kollektivavtalet och därför formellt sett saknat de rättigheter som lagstiftningen tycker att endast kollektivavtalsbärande organisationer ska ha. Det gäller till exempel ett för hamnarna så viktigt område som arbetsmiljön och skyddsombud. Med lite smidighet från arbetsköparsidan å ena sidan och möjlighet att sätta makt bakom orden för Hamnarbetarförbundet å den andra, så har det kunnat ordna sig ändå. Men om arbetsköparna får för sig att sätta käppar i hjulet för Hamnarbetarförbundet, så kan de luta sig mot arbetsrätten.

Hamnarbetarförbundet är följaktligen i högre grad än konkurrerande LO-förbund beroende av att kunna använda fackliga stridsmedel. Det är inte desamma som att de skulle vara mer benägna att ställa till konflikt, utan en konsekvens av att de kan hållas utestängda från det reguljära arbetsrättsliga maskineriet. Samtidigt kommer de från en tradition, där det direkta medlemsinflytandet är viktigt, vilket har gjort att både arbetsköpare och konkurrerande LO-förbund betraktat dem som svårstyrda. Nu har vi alltså kommit dithän att järntriangeln av stat, arbetsköpare och fackliga topporganisationer tänker beröva Hamnarbetarförbundet (och andra besvärliga fackliga organisationer, framför allt SAC) avsevärda delar av strejkrätten. Inskränkt strejkrätt är som jag sade inledningsvis ett gammalt krav från arbetsköparna och med konflikten i Göteborgs hamn som bräckjärn har de lyckats bryta den gräns, som de stångat mot under flera decennier. Staten, under socialdemokratiskt styre, anslöt sig först, och till slut övergav de fackliga organisationerna den principiella gränslinjen mot inskränkningar i strejkrätten. Riktigt vad som hände är inte lätt att veta, åtminstone inte i skrivande stund, men redan det lilla som går att se, visar att det är en tämligen smutsig historia.

Det hela verkar ha smygstartats med ett utredningsuppdrag den 23 februari 2017 till Medlingsinstitutet ”att kartlägga och analysera förekomsten av konflikter på den svenska arbetsmarknaden i situationer där en arbetstagarorganisation vidtar stridsåtgärder mot en arbetsgivare som är bunden av ett tillämpligt svenskt kollektivavtal med en annan arbetstagarorganisation.” Någon motivering gavs egentligen inte. Konfliktnivån var låg, på gränsen till obefintlig, konstaterade arbetsmarknadsminister Ylva Johansson, men: ”Från tid till annan uppstår dock konflikter i fall där arbetsgivaren redan är bunden av kollektivavtal.” Och det var tydligen viktigt att få veta hur ofta det skedde. Senast den 1 december 2017 ville Arbetsmarknadsdepartementet ha siffrorna på sitt bord.

Medlingsinstitutet jobbade raskt. I ett pressmeddelande den 29 september 2017 kunde de hälsa att utredningen var klar. Under perioden 2000 till augusti 2017 hade man noterat 425 varsel, men det rådde en påtaglig uppgång under åren 2006 till 2011, då SAC drev en intensiv kamp inom vissa branscher (framför allt städ samt hotell och restaurang), och det hade inte alltid varit så lätt att avgöra om berörd arbetsköpare verkligen var bunden av kollektivavtal. Uppskattningsvis hade ca 4 800 arbetsdagar gått förlorade på grund av att varslen utlösts i strejk.

Det kunde alltså se ut som om det handlade om ett ”SAC-problem”, som dessutom föreföll ha minskats rejält under den senaste tiden. Utredningsåret 2017 hade man inte lyckats hitta mer än tre fall fram till augusti. Men Medlingsinstitutet hade lyssnat noga på vad regeringen var ute efter. I pressmeddelandet fick en konflikt särskild uppmärksamhet.

Konsekvenserna för de konfliktdrabbade verksamheterna är inte enbart förlorade arbetsdagar. Konflikterna leder även till ekonomiska och verksamhetsmässiga konsekvenser. I vissa fall torde konsekvenserna vara tämligen begränsade. I andra fall, såsom i konflikten i en av terminalerna i Göteborgs hamn, är de ekonomiska konsekvenserna omfattande både för det konfliktdrabbade bolaget och för dess kunder.

Det var precis vad såväl arbetsköpare och regering ville höra.

Regeringen själv hade inte legat på latsidan. Tydligen hade den jobbat ännu snabbare än Medlingsinstitutet, ty redan den 22 juni 2017 kunde den fatta beslut om kommittédirektiv 2017:70 Översyn av rätten att vidta stridsåtgärder på arbetsmarknaden. Utredningsdirektivet var så neutralt det kan vara på modern kanslisvenska, men det är ingen tvekan om vad regeringen ville komma åt. Något verkligt problem lyckades man inte presentera, men det kunde förekomma gränsdragningstvister och konkurrens mellan organisationer om vem som ska teckna avtal. Vanligen löstes det genom samordning mellan organisationerna själva, men – och här kommer nyckelmeningen – det ”kan det uppstå situationer där organisationerna saknar egna verktyg för att lösa samordningsfrågan och en arbetsgivare utsätts för stridsåtgärder från en organisation samtidigt som arbetsgivaren redan har ett kollektivavtal med en annan organisation avseende samma arbete.” Kort och gott: det var de självständiga fackliga organisationerna som skulle fråntas strejkrätt.

Regeringen beställde alltså i praktiken speciallagstiftning mot organisationer utanför topporganisationerna LO, TCO och Saco. Men samtidigt berörde man en gräns som det fanns starka principiella skäl för de fackliga organisationerna att bevaka så att den inte överträddes. Med tanke på att arbetsköparna hade krav på en hel katalog på inskränkningar i strejkrätten vore det farligt att ge upp ett principiellt nej mot dylika inskränkningar, hur små de än kunde te sig. Efter första sprickan i muren kan det bli svårt att stoppa fortsatta läckage från att luckra sönder hela fördämningen.

Ylva Johansson hade dock bestämt sig. I januari i år sade hon att tvisten i Göteborg mellan APM Terminals och Hamnarbetarförbundet krävde lagstiftning om inskränkt strejkrätt för att lösas. Trots att det gått ett år sedan Hamn4ans åttatimmarsstrejk, och trots att utredningen inte var klar, så uttalade sig ministern för speciallagstiftning riktad mot en utpekad organisation. Nu brydde hon sig inte längre om att låtsas som om staten ställer sig neutral till vilken facklig organisation landets medborgare väljer att tillhöra.

I detta skede var svaret från de fackliga organisationerna så tydligt det kunde bli, om än inte riktigt så glasklart som man kunnat önska. Av LO-förbunden sade 12 av 14 nej. Endast IF Metall och Handels avvek, men de senare ändrade sig senare från nja till nej. Samma siffror framkom när TCO-förbunden tillfrågades; 12 av 14 sade nej och det var endast Unionen som ansåg att frågan måste utredas. Lika klarsynta var Saco-förbunden; 20 av 23 sade nej och 3 avstod från att säga något. Det gick plötsligt att sova lite lugnare. Fackligt folk förstod vad det handlade om. Visserligen intog IF Metall en högst besynnerlig inställning, och förbundet instämde helt i arbetsköparnas historia om hur Hamn4an orsakade stora kostnader för den export- och importberoende industrin. Men ändå. Inte skulle väl de fackliga organisationerna som helhet ge upp i en principfråga för en sådan rövarhistoria.

Tanken att en socialdemokratiskt styrd regering under ett valår skulle gå arbetsköparna tillmötes och driva igenom inskränkningar i strejkrätten mot en närmast enig fackföreningsrörelse var visserligen inte otänkbar, men den föreföll inte heller hotfullt sannolik. Några fackförbund hade därtill kongresser i maj och juni, och strejkförbudsfrågan skulle upp till behandling. Så inträffar nästa egendomliga händelse. Utredningens betänkande skulle läggas fram den 31 maj. Plötsligt meddelar regeringen att den har så mycket att göra att den hinner ta emot den förrän vid midsommar. Vad var nu detta? Var det, som Ingvar Persson anade, ett försök att gömma eländet för att slippa debatt? Men varför i så fall? För att driva igenom strejkförbud i tystnad eller för att låta projektet grävas ner i ett kommittéarkiv och överlåtas till råttornas gnagande kritik?

En smula nyfiken på vad som så till den milda grad tog Ylva Johanssons tid i anspråk kikade jag i hennes kalender såsom den ser ut på hemsidan. Kalendern var tom hela veckan. Därför skrev jag och frågade departementet, som på fredagen, när veckan var slut, kunde berätta följande:

I förrgår presenterade Ylva Johansson, som representant för Socialdemokraterna, ett partipolitiskt förslag angående en tryggare arbetsmarknad. Statsrådet tog därefter emot ett betänkande om den nya myndigheten MYNAK och under eftermiddagen träffade hon även Finlands inrikesminister Kai Mykkänen. Igår deltog statsrådet i regeringssammanträde i Uppsala och under eftermiddagen medverkade hon vid ett ESO-seminarium.
Självklart pågår därutöver mycket internt arbete löpande som upptar ministerns tid.

Inte så vansinnigt mycket kan man tycka, särskilt som datumet den 31 maj var inbokat för avlämning sedan länge, och särskilt som det fanns tid att ta emot ett annat betänkande. Något lurt var uppenbarligen i görningen.

Chockbeskedet kom den 5 juni. Svenskt Näringsliv, LO, TCO och Saco lägger fram ett eget förslag till strejkförbud. Den annars strängt upptagna Ylva Johansson hittar en lucka i kalendern och kan omedelbart berätta att detta skall hädanefter bliva min musik. Den ännu okända – eller åtminstone icke framlagda – utredningen fimpas på stående fot. Parternas förslag kommer att bli regeringens, meddelar arbetsmarknadsministern. Några dagar senare yppar sig ännu en lucka i den annars så fullspäckade kalendern och vips kan den numera fimpade utredarens betänkande tas emot. Lyckligt nog visste ministern om detta redan den 5 juni, då departementet hälsade att mottagandet inte alls skulle ske i midsommar, utan den 8 juni. (Hade detta varit förtexterna till Monty Pythons The Holy Grail hade ni kunnat läsa att regeringens schemaläggare har fått sparken.)

De fackförbund som så enhälligt varit emot tanken på inskränkningar i strejkrätten rättar in sig i ledet och ställer sig bakom parternas förslag. I ett fall, Hotell- och restaurangfacket, endast ett par dagar efter det att förbundets kongress beslutat att säga nej till inskränkningar i strejkrätten (motion E2 och E3). De socialdemokratiska press- och andra röster, som tidigare varit någorlunda tydliga i att säga nej till inskränkningar i strejkrätten, vrider och vänder sig besvärat, och förklarar att parterna har räddat oss från något mycket värre, som skulle komma i utredarens betänkande. Några urskuldar sig med att denna situation med aldrig borde ha uppkommit. Hur nu det skulle kunna försvara att man vräker sina principer överbord. Det inställer sig kort sagt ett beklämmande elände av sällan skådat slag.

Så var har vi hamnat? Jag vågar knappast tänka på det, men vill ändå börja uppräkningen av tragiska och problematiska inslag i den situation, som järntriangeln har skapat.

1 Arbetsköparna har vunnit en viktig principiell seger.

I enlighet med hur man uppträder i klassisk diplomati har arbetsköparna framställt parternas förslag som en eftergift från Svenskt Näringslivs (för att kunna få mer tyngd bakom fortsatta krav), men det bör inte lura någon. De har vunnit en principiell seger. Gränsen mot inskränkningar i strejkrätten är bruten. Denna gång rör det en skenbart liten detalj, men den principiella poängen är stor. De fackliga organisationerna har gått med på att om en stridsåtgärd drabbar någon, som ansåg sig ha skäl att inte kunna drabbas (i detta fall på grund av fredsplikt som följd av kollektivavtal), så är det befogat att lagstiftningsvägen inskränka strejkrätten. Härifrån är det inte så långt till likartade situationer, där någon anser sig drabbad av konsekvenser av en strid de inte är direkt inblandade i. En hel drös tredje-mans-frågor öppnas för diskussion och Svenskt Näringsliv har en hel katalog med krav för att i olika avseenden inskränka rätten att vidta stridsåtgärder. Några exempel på sådant som går att dra in under denna rubrik är proportionalitetsregler (där någon ska bedöma om den tillgripna stridsåtgärden har rimliga proportioner) och kraven på begränsningar i sympatiåtgärder. Vad arbetsköparna plockar fram härnäst återstår att se, men de har nu fått ett medgivande om att deras grundläggande argument för att inskränka strejkrätten är giltigt. De fackliga organisationerna har en hel del skadebegränsningsarbete framför sig.

2 Tanken att två parter kan komma överens om att ta ifrån en tredje part en rättighet upphöjs till lag.

Detta är i praktiken vad som nu har skett, oavsett hur man försöker sminka upp parternas förslag. Det ha hörts en del jubel över att parterna har tagit sitt ansvar och att den svenska modellen har levererat. Men det är inte det centrala i vad som skett. Om det urval av parter som är inblandade hade velat lösa sitt problem genom avtal, så hade de kunnat skriva ett avtal där de inskränker strejkrätten för sig själva. Det har de inte gjort. De har krävt att inskränkningen ska bli lag och därmed gälla även andra än dem själva. De har alltså inte hanterat något avtalsvägen, utan krävt en lag som förverkligar deras krav om att andra organisationer ska berövas en rätt. De som drabbas av att två kan komma överens om att en tredje ska straffas har en hel del försvarskamp framför sig.

3 Ingreppet må vara kirurgiskt, men konsekvenserna kan bli fatala.

Parterna har med stor stolthet berättat att deras förslag till lag är ett kirurgiskt ingrepp, men de har såvitt jag vet inte presenterat sin konsekvensanalys, eller ens sagt att de gjort någon sådan. Jag kan inte komma ifrån intrycket att parterna nu öppnar för att skapa ett skydd för allehanda skumrask och oseriösa arbetsköpare. Organisationer som använder konfliktmedel för att försvara och förbättra arbetsvillkor hos arbetsköpare, som fullständigt skiter i kollektivavtal, oavsett om de formellt sett är bundna av något eller inte, kommer att berövas ett verkningsmedel. Utsikterna att försvara och förbättra villkoren för dem med sämst och mest utsatt position på arbetsmarknaden kommer med stor sannolikhet att försämras. Likaledes har jag svårt att komma undan intrycket att parternas förslag öppnar dörren för en skyddad zon för avtal med gula fackföreningar. Riktigt vad som kommer att ske går inte att bedöma på det obetydliga underlag som nu offentliggjorts, men maktbalansen på arbetsmarknaden vippar över ännu ett snäpp i arbetsköparnas favör. De som vill få verklig klarhet över konsekvenserna av parternas kirurgiska övningar har en hel del arbete framför sig.

4 Hela lagstiftningsprocessen förs in i ett dunkel och normal inblick och påverkan försvåras.

I och med att den tillsatta utredningen har fimpats och arbetsmarknadsministern sagt att parternas förslag ska bli regeringens förslag till lag, så är underlaget inte längre en offentlig utredning, utan ett kortfattat förslag från en samling intresseorganisationer. Underlaget är i skrivande stund endast känt genom pressmaterial, producerat av parterna. Själva förslagstexten är i alltjämt hemlig för medborgarna. Följaktligen går det inte att veta vad en kommande proposition ska grunda sig på. Inte heller är det klart i vad mån remissyttranden kommer att inhämtas, eller vad dessa yttranden i så fall ska yttra sig över. Den som så småningom ska tillämpa lagen kommer att ha grumligare förarbeten att gå tillbaka till. Men framför allt, medborgarnas insyn och möjlighet att öva inflytande beskärs på ett högst betänkligt sätt. De som värnar om de demokratiska beslutsprocesserna har en del arbete framför sig.

5 Demokratin inom fackföreningsrörelsen har fått sig en rejäl törn.

Så gott som alla fackförbund har varit tydliga med att säga nej till inskränkningar i strejkrätten. Flera förbund har genom kongressbeslut sagt detta på ett sätt som knappast kan missförstås. Hotell- och restaurang beslutade på sin kongress att säga klart och tydligt nej till inskränkt strejkrätt bara några dagar före parternas presskonferens och därmed bara ett par dagar innan förbundets ordförande sade sig stå bakom ett förslag om inskränkt strejkrätt. Undrar om det någonsin skett ett mer flagrant brott mot ett kongressbeslut. Och vad visste förbundsordföranden när kongressen pågick. Mer generellt undrar man vad förbundsledningarna har vetat om topporganisationernas pågående arbete med att skriva förslag till inskränkt strejkrätt. Har de svävat i okunnighet och av någon anledning omedelbart böjt sig för diktat när förslaget var ett faktum? Har de känt till vad som varit i görningen, men hållit det hemligt för medlemmar och vid behov även pågående kongresser? Vilket vore i så fall det värsta? Oavsett vilket, de som värnar demokratin inom fackföreningsrörelsen har en hel del arbete framför sig.

Listan kunde säkert fortsätta, och kanske blir det anledning att återkomma. Under alla omständigheter, de som vill försvara arbetarklassens intressen och rätt har mängder med arbete som väntar och det finns inga ursäkter för att inte börja genast.


Rätt att avslag på sjukpenning ger högre lön för handläggare – åtminstone enligt kollektivavtalet

april 18, 2018

För några månader sedan avslöjade tidningen ETC att Försäkringskassans handläggare fick belöningar i form av högre lön om de var flitiga med att avslå ansökningar om sjukpenning. En handläggare vid ett kontor i Stockholm kunde berätta om en nytillkommen ”medbedömargrupp”, som skulle hjälpa till med att producera avslag.

”På informationsmötet inför att gruppen skulle installeras sa ledningen rakt ut att syftet var att göra fler avslag. Anledningen är att Stockholm stad syd varit långsammare än andra Stockholmskontor med att öka antalet avslag i enlighet med regeringens mål om ett sjukpenningtal på max 9,0.”

Av flera skäl var det svårt att opponera sig eller ens kritisera ledningens strävan att pressa ner mängden bifall till sjukpenning. Ledningen hade visat hur stor vikt man fäste vid detta mål genom att ge lönepåslag åt den som förmådde att öka mängden avslag.

I söndags följde SVT:s Agenda upp med ett reportage, som bland annat berättade att personer från flera kontor kunde bekräfta att mängden avslag hade tagits upp under lönesamtal. Detta hade framkommit i en enkät, som Fackförbundet ST hade gjort bland arbetsplatsombud (vilket senare även ETC tagit upp). Sedan dess har flera handläggare hört av sig och intygat att förmågan att avslå sjukpenning premieras både i lönekuvertet och i karriären. Generaldirektören för Försäkringskassan, Ann-Marie Begler, slår tillbaka på det sätt en modern chef ska göra, d.v.s. hon hävdar att det inte är hennes ”bild” av vad som försiggår. På så sätt slipper man fästa något avseende vid fakta och sakuppgifter. Bilden styr, eller rättare sagt chefens bild styr, och då kan man bortse från allt annat. Inget skäl att göra något med andra ord. ”Eftersom jag inte [sic] menar att vi inte arbetar på det sättet så finns det inga skäl att vidta några direkta åtgärder”, säger Begler. (Första negationen är rimligen ett korrekturfel, men helt säker kan man aldrig vara i den här branschen.) Dagen därpå kan man läsa att det som pågår i Stockholm även pågår i Västsverige.

Denna praxis har väckt en del ilskna och upprörda kommentarer. ”En sjuk kultur” utbrast till exempel Eva Franchell på Aftonbladets ledarsida. Och Fackförbundet ST var påtagligt uppbragt över vad man fann genom sin enkät, samtidigt som chefer inom Försäkringskassan hela vägen upp till generaldirektören i princip förnekar att den omvittnade praxisen pågår. Några steg ner i hierarkin kan man möjligen medge enskilda fall, men understryker att det inte ska gå till på det sättet vid lönesättning.

Men varför denna upprördhet? Och varför denna förnekelse från chefer och andra höjdare? Ingen har ju gjort fel. Tvärtom. Det är precis så här det ska vara med den moderna lönesättningen. Låt oss kika i ramavtalet för myndigheter (Ramavtal om löner m.m. för arbetstagare inom det statliga avtalsområdet, RALS) I dess 5 § fastställs parternas gemensamma löneprinciper. De inleds med slå fast:

”Lönebildning och lönesättning ska medverka till att målen för verksamheten uppnås och att verksamheten bedrivs effektivt och rationellt.”

Inget snack om saken alltså. Lönen är ett styrmedel för att uppnå verksamhetsmål. I 5 §:s andra stycke ges lite mer vägledning om hur lönen ska bestämmas.

”En arbetstagares lön ska bestämmas utifrån sakliga grunder såsom ansvar, arbetsuppgifternas svårighetsgrad och övriga krav som är förenade med arbetsuppgifterna, samt arbetstagarens skicklighet och resultat i förhållande till verksamhetsmålen.”

När man innehar en bestämd befattning är det således genom att visa sig duktig när det gäller att uppnå verksamhetsmålen, som man genom sin individuella insats kan påverka sin lön. Fortsätter man en bit till i avtalet, så kommer man fram till punkten 6.2, som klargör utgångspunkterna för den lokala lönebildningen. Det inleds med följande klara verba:

”En väl fungerande lokal lönebildning bör på ett naturligt sätt knyta an till arbetsgivarens planering och uppföljning av verksamhetsmål och resultat samt ekonomi.”

Ingen kan sväva i tvivelsmål över vad som bestämmer lönebildningen. Lönen är ett arbetsköparverktyg för att uppnå verksamhetsmålen.

Varifrån kommer då verksamhetsmålen? När det gäller myndigheter är det regeringen som bestämmer. Den utfärdar varje år regleringsbrev, som säger vad myndigheten ska göra. Inte heller här finns några oklarheter. Regleringsbreven för samtliga myndigheter finns lätt tillgängliga på Ekonomistyrningsverkets hemsida. Så vad står det då i det som riktas till Försäkringskassan? Under rubriken Verksamhet finns som första punkt ”Mål och återrapporteringskrav” och för sjukförsäkringen heter det att Försäkringskassan ska ”bidra till att uppfylla det övergripande målet om att frånvaron från arbete på grund av sjukdom ska ligga på en långsiktigt stabil och låg nivå.” I andra stycket under rubriken Mål för sjukförsäkringen anges:

”Försäkringskassan ska verka för att sjukpenningtalet i december 2020 inte överstiger 9,0 dagar. Försäkringskassan ska i sitt arbete med att nå målet samverka med berörda aktörer. Samtidigt ska antalet nybeviljade sjukersättningar inte överstiga 18 000 i genomsnitt per år under 2016-2020.”

Försäkringskassan tar självfallet instruktionen från regeringen på största allvar och redovisar på sin hemsida såväl sitt arbete med att nå målet som hur det uppmätta sjukpenningtalet har utvecklats sedan regeringen satte upp målet 2015. I skrivande stund har man fått ner sjukpenningtalet till 9,9 %. Det går i rätt riktning, men är alltså en bit kvar att jobba på.

Samlar vi ihop ovanstående blir det uppenbart att det är helt rätt att ge högre lön åt de handläggare som avslår många ansökningar om sjukpenning. Lönen är arbetsköparens verktyg för att uppnå verksamhetsmålen. Ett prioriterat verksamhetsmål är att sänka det uppmätta sjukpenningtalet. För att sänka sjukpenningtalet måste ansökningar avslås. Handläggare som avslår många ansökningar bidrar i högre grad än andra till att arbetsköparens verksamhetsmål uppnås. Detta resultat ska bestämma löneutvecklingen för handläggaren. Allt följer med andra ord kollektivavtalet.

Så, vad gnäller ni om? Detta är den ordning ni vill ha. Nu är det bara att tugga i sig och svälja den soppa ni tillredde när ni slog in på den linje SAF (föregångare till Svenskt näringsliv) antog vid sin kongress 1987. Har man gått med på att lönen är arbetsköparens verktyg för uppnå verksamhetsmål, så kan man knappast gnälla över att lönen används exakt på det sättet. När det nu muttras om skandal på Försäkringskassan, så missar man helt vari skandalen ligger. Den ligger inte i att arbetsköparen följer de partsgemensamma principerna för lönebildningen. Skandalen ligger i att fackliga organisationer någonsin skrev på avtal, som förvandlade lönen till ett ensidigt arbetsköparverktyg.


Vandrade Moses – eller någon annan – ut ur Egypten?

april 10, 2018

Richard Elliott Friedman, The Exodus (Harper One, 2017)

Berättelsen om Moses och uttåget ur Egypten tillhör förmodligen de mest välkända i världen. Trots hård konkurrens håller den fortfarande för film i storbudgetformat. Men har den någon förankring i historien? Arkeologin har inte varit nådig, vare sig mot uttåget eller mot dess uppföljare i form av erövringen av Kanaan. Den USamerikanske bibelforskaren Richard Elliott Friedman vänder på steken i en nyutkommen bok om Exodus, och frågar om det verkligen behövs arkeologi för att inse att bibelns skildring inte är korrekt. Även den som accepterar miraklen nödgas medge svårigheten att få i väg ett par miljoner människor på en gång. Gick de tio i bredd, så skulle det fortfarande var folk kvar i Egypten när de första var framme vid Sinai (var nu detta berg kan ha legat). Kan alltså Exodus förpassas till grundarmyternas sagovärld?

Fullt så enkelt är det inte. Vid en rundfrågning bland bibelforskare skulle troligen det genomsnittliga svaret lyda, att ja, något hände, men nej, såsom det framställs i bibeln kan det inte ha gått till. Ett meningslöst svar, kommenterar Friedman, om man inte kan lista ut vad som hände. Han själv framkastade för 30 år sedan en idé, som han nu har blivit säker på. Bakom Exodushistorien låg ett uttåg av en liten grupp, som kom att benämnas leviter. De förenade sig med sig med israeliter, vilket var en folkgrupp, som formerats inom Kanaan och bildat separata bosättningar och så småningom riken. Leviterna fick inget eget land, utan kom att bli den kategori som försåg israeliterna med prästerskap och lärare. Föreningen resulterade i en unik form av monoteism, som präglade utformningen av de historier som berättas i bibeln. Ett sådant förlopp är förenligt med vad arkeologin funnit och enligt Friedman har det stöd i textkritisk bibelforskning, som är hans egen specialitet.

Betydande delar av hans analys baseras på att bibeln har sammanfogats av flera källgrupper med olika författare. Separerar man källorna får man en samling historier med specifika särdrag. Bibelforskarna är inte helt överens om vilka textavsnitt som hör till vilken källa och Friedmans argument förutsätter ställvis att man godtar hans bedömning av textens ålder och författare.

Bibelstödet för Exodus samlar han under tio rubriker. Grundstenen utgörs av några egendomligheter i de äldsta källtexterna. I dessa är endast leviterna knutna till Exodus. I Moses sång i 2 Mos 15:1–18 förs de dock inte till Israel, utan endast till en Herrens boning. I Deborasången (Dom 5) saknas Levi, som senare infogades som stamfader till leviterna. Sammantaget placerar detta leviterna utanför Israel och israeliterna utanför uttåget ur Egypten.

Tre av de fyra huvudsakliga källgrupperna till bibelns historieskrivning har producerats av leviter. Utöver det att endast leviter har egyptiska namn, däribland Moses, så innehåller deras texter gott om inslag av egyptiska traditioner, liksom detaljer, som röjer egyptiska förebilder. Tabernaklet, som måhända är mer än en detalj, är till exempel påfallande likt farao Ramses II:s stridstält. Det är därtill endast i de levitska källorna, som israeliterna får de ständigt upprepade maningarna att behandla slavar väl och vara vänliga mot främlingar, eftersom de själva varit slavar och främlingar i Egypten.
När leviterna anlände var alltså israeliterna redan på plats, vilket löser en hel del problem som arkeologin skapat för bibelns berättelser. De hade med sig uppfattningen att det endast fanns en gud och han hette Jahve. Var de fått denna idé ifrån är ovisst. De kan ha fått den i Egypten eller av midjaniter eller utvecklat den på egen hand. De kom till ett folk som förmodligen höll sig med flera gudar, men där en var den högste – El. Dessa gudar slogs samman med en deklaration att Jahve var El. Resultatet blev en monoteism, där guden gavs ett särdrag, som skilde honom från andra gudar i regionen. Jahve var inte knuten till naturkrafter, utan stod utom och ovan naturen och gjorde sig känd genom sina handlingar i historien. Han var följaktligen väl lämpad att locka fram historieskrivning av såväl mytiskt storslagen som vardagligt jordisk art.

Friedman polemiserar mot dem som hävdar att monoteismen etablerades under 500-talet före vår tideräkning (under den babyloniska fångenskapen) och då lanserades i den bibliska historieskrivningen, som likaledes skulle ha fått sin form vid denna tid. Han anser att såväl källtexterna som den praktiserade monoteismen är betydligt äldre. Likväl fanns det ett problem för dem som skulle skriva historien. Vad gör man med de gamla gudarna och gudasönerna? Gud dömer dem helt enkelt till döden. Det skildras i Psalm 82 och sammanfaller med de händelser som utspelar sig runt byggandet av Babels torn. Gud skingrar mänskligheten, väljer sitt folk, träder fram inför Abraham samt besegrar och dödar befintliga gudar och gudasöner. Helt ensam blev han dock inte. Gud hade en hustru, en Ashera. Kulten av henne skulle visa sig svår att få bukt med och det förblir okänt hur man mytiskt blev av med henne. Även lusten att snegla åt andra gudar fortlevde, men monoteisterna inledde enligt Friedman både sin strid och sin historieskrivning långt före den babyloniska fångenskapen.

Den segrande monoteism väcker frågan hur en liten invandrad grupp kunde få israeliterna att stämma in i en historieskrivning, som hade tillvaron i och uttåget från Egypten som ett fundament. Svaret ligger enligt Friedman i leviternas position som prästerskap och lärare. Han drar en ganska belysande parallell till USA, där alla vid Thanksgiving firar en gemensam bakgrund, som de egentligen saknar. Identiteter formas av historieskrivning, inte av historia. Friedman vill dock ta ett steg till. Han hävdar att den segrande versionen av monoteism, genom att den tog med sig Exodushistorien, även förde med sig en etik, som sade att man ska ta väl hand om främlingar och grannar. En etik med kärleken till sin nästa som en bärande balk låg så att säga inbäddad i det lilla uttågets stora Exodushistoria. Därigenom kom uttåget att forma historien, trots att det som hände inte gick till som det berättas i bibeln.

Friedman skriver mycket lättillgängligt, ställvis i en nästan småpratande stil. Trots att grunden för argumentationen är tung filologi, så lyckas han hela tiden vara underhållande och åtminstone i en lekmans ögon tämligen övertygande. För egen del blir jag dock mindre övertygad av hans avslutande argumentation beträffande de bibliska historiernas etik och dess betydelse än vad jag blir av hans försök att rädda Exodus historiska grund. Utfallet av ett sådant försök kan naturligtvis inte undgå att ha teologiska konsekvenser, men för mig är det de vetenskapliga frågorna som är intresseväckande. Frågorna kring bibelns etik är många och de har sällan några uppenbara svar. I mina ögon ligger grundproblemet på en annan nivå, nämligen själva idén att grunda sin etik i samling texter, som ges status av att vara heliga och ett uttryck för en högre makt, vars åsikter inte får ifrågasättas, trots att ingen kan klargöra hur man får kännedom om dessa åsikter. Det är så man skapar förutsättningar för totalitär despoti. Men det är en annan diskussion än den rent historiska om vad som kan tänkas ligga bakom historien om Moses och uttåget ur Egypten.

Friedman har lagt fram sin tes om det lilla uttåget i olika sammanhang tidigare, men när den nu läggs fram utarbetad form kommer det att bli spännande att se hur den tas emot bland historiker och arkeologer. Kritikerna kommer säkerligen att kunna lägga likvärdig vetenskaplig tyngd i sina argument, men jag undrar om de ska lyckas bli lika underhållande.


Historisk kunskap trots att historien sprängts i bitar

mars 14, 2018

Rolf Torstendahl, Den historiografiska revolutionen 1960–1990 (Studentlitteratur, 2017)

 

 

Rolf Torstendahls senaste bok handlar om omvälvningen inom hans eget ämne under den första halvan av hans liv som historiker. Alla ämnen förändras naturligtvis, men i det här fallet rör det sig om mer än så. Historieämnet var inte längre detsamma 1990 som när Torstendahl inledde sina studier hösteterminen 1955. Det hade ”sprängts i bitar”.

Lusten att nedteckna vad som har hänt verkar vara lika gammal som skrivkonsten, men historia som ett särskilt forskningsämne är en ganska ny företeelse. Starten skedde i början av 1800-talet, när det började växa fram en kår av professionella historiker. Inom denna gemenskap formades grundläggande normer för vetenskaplig historieforskning. Normerna omfattade inte bara forskningens metoder, utan även vilka områden som var viktiga undersöka. Staten och dess verksamheter blev den professionella historikerns rätta studieobjekt. Så småningom övertog de källkritiska metoderna rollen som sammanhållande kitt inom historikerskrået, men statscentreingen förblev ett långlivat arv. Givetvis sprakade debatt om en mängd frågor, men oenigheten försiggick till långt in på 1900-talet inom en gemensam uppfattning om vad historiker borde ägna sig åt och hur de skulle gå tillväga. I den meningen var historia ett enhetligt och sammanhållet ämne.

Enligt Torstendahl sprängdes detta enhetliga historieämne i bitar under perioden ca 1960–1990. En ny tanke började få genomslag under 1960-talet, tanken att det förflutna kunde framträda på ett nytt och kanske mer korrekt sätt, om man betraktade det ur ett nytt perspektiv. Forskning hade länge kunnat motiveras med att det fanns en kunskapslucka inom det område historiker skulle kartlägga och klargöra. Nu kunde man i stället säga att det fanns ny och kanske till och med bättre kunskap att hämta om man undersökte det förflutna med hjälp av en viss teori eller ur ett visst perspektiv. Förändringen innebar något mer än att nya intresseområden fogades till det befintliga historieämnet. Den innebar att historikerna inte längre var överens, varken om vad som var viktigt att undersöka eller varför det var viktigt. Det förflutna gav inte längre upphov till en historia utan flera.

Denna historiografiska revolution fick flera betydelsefulla konsekvenser. Historikern som person blev mer synlig i historieskrivningen. Om bilden av det förflutna beror på valet av perspektiv blir det ofrånkomligt att någon måste göra ett val. Därigenom skakades nytt – och välbehövligt – liv i frågor om objektivitet i historieforskningen. Dessutom fick ett nytt kriterium för att bedöma värdet av forskning starkt fäste. Om det inte fanns någon självklar gemensamgrund för att avgöra vad som var värt att undersöka, så fick forskningen vägledas av vad som framstod som fruktbart. En bedömning av fruktbarhet är dock åtminstone delvis beroende av bedömarens perspektiv. Återigen trädde historieforskningens subjektiva inslag i dagen.

Omvälvningen av historieämnet blev smärtsam för dem som hade vant sig vid att bestämt veta både vad som var objektivt och vad som var viktigt. Ännu i denna dag hörs bitter veklagan över historieämnets – för att inte säga all humanioras – förfall. Torstendahl å sin sida välkomnar utvecklingen. Nya perspektiv ger ny kunskap, och kunskap kan man inte få för mycket av – en avgörande skillnad gentemot information. Likväl ser han de faror, som följer av att inte bara erkänna utan även bejaka det subjektiva inslag, som egentligen alltid har funnits i historieämnet. En av farorna är att man överger möjligheten att skilja mellan rätt och fel i historieskrivningen. Jag misstänker att den farhågan varit en drivkraft till att skriva boken.

Om bokens ämne är omvandlingen av historieämnet, så tror jag att dess ärende är att försvara den historiska kunskapen. Det handlar då inte bara om värdet av historiekunskaper, utan om att det verkligen är möjligt att etablera sådan kunskap. Torstendahl ägnar en fjärdedel av boken åt att klargöra hur historiker gör när de producerar ny kunskap och hur man kan skilja mellan välgrundade påståenden, som bör accepteras, och ogrundade påståenden, som bör avvisas. I dessa tider är det inte bara nyttig, utan – dessvärre – mycket angelägen läsning.

Här kan Torstendahl återknyta till sin fruktbara åtskillnad mellan forskningens minimikrav, som handlar om hantverket för att etablera tillförlitliga påståenden, och forskningens optimumnormer, som handlar om vad som är viktigt att behandla och hur det ska göras. Så länge de inblandade inte fuskar med minimikraven är det inget problem om de träter om optimumnormerna, inte ens om det skulle råka spränga historieämnet i bitar. Det kan till och med vara mycket lärorikt att inse hur ett förflutet skeende kan ge många historier. Men det betyder inte att alla historier är lika bra, eller att det skulle vara omöjligt att skilja mellan rätt och fel. Sådana bedömningar startar med en granskning av i vilken mån en framförd historia lever upp till forskningens minimikrav. Saknas grunden rasar allt. Ingenting vinner giltighet genom att enbart hänvisa till optimumnormerna. Det tror jag är Torstendahls enkla visdom. Och den förtjänar stor spridning. Liksom det hantverkskunnande som med enkla medel kan rasera grundlösa historiekonstruktioner.

 

(Av ren välvilja låtsas jag som om det påtagligt klena och i sammanhanget irrelevanta kapitlet om postmodernism inte ingår i boken.)