Varför är det så långt till Beirut?

november 17, 2015

Terrorattentaten och massmorden i Paris sände en chockvåg genom västvärlden. Det var dåd av en sådan art, som ingen ville nämna utan att skjuta in adjektiv för att understryka hur man kände inför de skyldigas sanslösa grymhet. Min reaktion var sannolikt densamma som alla andras. Natten mellan fredag och lördag ägnade jag åtskilliga timmar åt att med växande fasa nätvandra mellan olika nyhetskällor. Det är svårt att beskriva den känsla som växte när det som först rapporterades som ett gisslandrama övergick till att handla om ett regelrätt massmord. Chockvågen är i sig inte något att förundra sig över. Hundratals döda och sårade kan inte undgå att skapa en svårgripbar blandning av sorg, vrede, bestörtning och kanske något som ligger i gränslandet mellan maktlöshet och hat. Eller?

Ganska snart föreföll det spridas en fruktan för att terrordåden skulle utnyttjas av rasister. På twitter växte strömmen av påminnelser om att det var just denna typ av terror som många flydde från. Dessa påminnelser var, och fortsätter att vara, viktiga att göra. Rasisterna vaknade snabbt och de hade självfallet inga skrupler inför att utnyttja en tragedi för att bröla ut sitt vanliga hat. Det är knappast något att förvåna sig över, men det är likväl nödvändigt att bemöta. Påminnelsen om att de som når Europa som flyktingar, flyr från samma besinningslösa våld som det som nu drabbat Paris, blev emellertid även en påminnelse om att västvärldens reaktioner på våldet skiljer sig högst avsevärt beroende på om det utspelar sig här hemma eller där borta. Den senare påminnelsen förstärktes av att Beirut bara en dag tidigare hade utsatts för ett terrordåd, som enligt de vad som gick att läsa på fredagen hade resulterat i minst 43 döda och över 200 skadade. Bomberna i Beirut noterades visserligen i det svenska nyhetsflödet, men både DN och SvD stannade vid vad som kunde kallas stor notis. SVT var utförligare, men det är en bit kvar till att kunna jämföras med direktsändning under hela natten. Jag misstänker att proportionerna i den svenska nyhetsrapporteringen inte var unika för västvärldens press. Och jag kan inte minnas några uttalanden om de döda i Beirut från statsministrar, presidenter eller andra framträdande personligheter – trots att det utlysts en dags landssorg i Libanon.

Den himmelsvida skillnaden i reaktionerna på två terroristattacker med en dags mellanrum var svår att undkomma och den har uppenbarligen varit besvärande för en del. Ben Norton skrev redan på lördagen en utförlig och ilsken uppgörelse med västvärldens dubbla måttstockar och de många lagren av hyckleri han ansåg prägla de offentliga reaktionerna på dåden i Paris. Det är lätt – eller borde åtminstone vara lätt – att hålla med Norton i mycket av det han skriver, men det verkar vara ganska få som har tagit det steget. Likväl, diskrepansen skaver. Paris och Beirut nämns nu ibland tillsammans, inte sällan utökat med Ankara och Jemen. Jeanne Kay tog i The Nation det lite djärvare steget att ställa frågan rakt och öppet: Är det fel att västerlänningar sörjer Paris djupare än Beirut? För Kay själv låg Paris betydligt närmre än Beirut. Hennes far var fransman, hon hade bott i Paris och hade gott om vänner där. Frankrike var nära på ett högst påtagligt sätt och för Kay fanns det ingen anledning att döma någon för att hysa starkare känslor för det som man genom personliga band eller på annat sätt stod nära. Hennes avsikt var inte att urskulda sig. Poängen var istället att

we can’t ignore that atrocities like these happen every single day in the world, in places that don’t ignite these feelings of recognition, familiarity, or empathy for most of us in the powerful countries of the West. They are familiar and recognizable and mournable to many, many others in just as deep and real a way as Paris seems to us.

Och budskapet var sympatiskt. Det fanns ingen anledning att sörja mindre över Paris. Istället borde den sorgen öppna för insikten om vad andra – särskilt de som rutinmässigt glöms bort – genomlider närmast dagligdags. Chocken över Paris borde, menade Kay, väcka oss ur vår vardagliga glömska ”about the identical horror, mourning, and trauma that the nation-states to which we belong inflict on the Others, the Strangers, the unfamiliar Non-Us of our world.” Det hela mynnade ut i en maning till handling.

let our current grief over the familiar be a wake-up call so that we not only remember to grieve the lives lost in unfamiliar places tomorrow but actively work to stop our governments from inflicting them in the first place.

En bra start på att minska terrorn är att sluta att delta i den, som Chomsky brukar säga.

Vid en första läsning är det lätt att känna sympati med Kays resonemang, men jag kan ändå inte släppa hur lätt det uppenbarligen är att känna igen det nära och det fjärran, det bekanta och det obekanta, vi och dom. Och det är bäst att understryka, att det är mig själv jag talar om här i lika hög grad som om den välvilliga Jeanne Kay. Under flera dagar satt jag med The Guardians ständiga uppdateringar av jakten på förövarna och allt annat som hände som följd av attentaten i Paris. Jag har sett namn och bild på förövare och eftersökta och fått veta att säkerhetstjänster både här och där avvärjt hot och attentat. Att 11 personer arresterats i Libanon och att tre av fem planerade bombdåd inställdes på grund av kraftig bevakning såg jag inte förrän jag började skriva på denna text. Varför är det så lång till Beirut?

Vän av ordning kan naturligtvis påpeka att det är en skillnad i avstånd. Fågelvägen är det 3 109 km till Beirut i jämförelse med 1 563 km till Paris. Å andra sidan är skillnaden endast obetydligt större än bilvägen från Malmö till Luleå (1 510 km). Kan det vara så att det är större sannolikhet att ha en fransos i bekantskapskretsen än en libanes? Om man skall tro siffrorna från SCB borde det vara tvärtom.

Utrikes-födda-Frankrike-Libanon-2000-2014

Siffrorna kan dock vara bedrägliga. Sverige skulle kunna vara segregerat. I så fall kunde det till och med hända, att sannolikheten att känna någon som bor i Frankrike vore större än att känna en libanesiskättad person som bor i Sverige. I synnerhet för personer i den skrivande och tyckande klassen, om jag får vädra mina fördomar en smula.

Utredningar av detta slag är självfallet bara larv och skämt. Det är inte konkreta omständigheter, såsom geografiska avstånd , som producerar skillnaden. Fågelvägen är det 6 327 km från Stockholm till New York, men det hindrade inte att ”vi” alla var amerikaner (vilket inte avser alla amerikaner) den 11 september 2001. Inte heller är det konkreta kunskaper eller sympatier. Efter den 7 januari i år var det många som var Charlie, trots att Charlie Hebdo inte var särskilt känd och trots att dess innehåll knappast skulle ha tilltalat så många av dess nya vänner. Skillnaden skapas av något mer subtilt och svårfångat. Det handlar om en mängd ideologiskt präglade föreställningar, som man insupit och tillägnat sig utan att lägga märke till det, och som ger den karta som gör det möjligt att omedelbart och omedvetet skilja mellan nära och fjärran, mellan vi och dom. Det är föreställningar som man inte reflekterar över att man har. De ligger där som osynliga självklarheter och de har konsekvenser, ibland harmlösa, ibland skadliga, ibland bara absurda.

Den 13 november var det självklart att ”vi” alla var fransmän (ty franspersoner är inte ett ord). I stundens allvar verkar det inte ha väckt särskilt mycket uppståndelse att en hel del falska röster stämde in i kören, såsom kung Salman i Saudiarabien, ett land varifrån stödet till jihadistisk terrorism flödat ymnigt, och Recep Tayyip Erdogan, som anklagats för att stödja ISIS och vars förhållande till ISIS varit minst sagt tvetydigt, på gränsen till vänskapligt, och som hellre bekämpat kurder än ISIS – för att nu nöja sig med två exempel. Nu när vi alla är fransmän igen verkar det inte särskilt anmärkningsvärt att också allsköns despoter och förtryckare ansluter sig till hyllningarna av demokrati och frihet. Just på grund av att närheten till Frankrike är så oreflekterat självklar verkar det ha uppstått en påtaglig dövhet inför den skorrande falsksången från alla dem som bara gjorde som ”vi”. Huruvida detta skall räknas till det absurda eller det skadliga kan vi lämna därhän, men det är under alla omständigheter lärorikt. De som med stor entusiasm förtrycker och mördar de andra – de som är fjärran – är välkomna i gemenskapen när de fördömer morden på oss. De universella värden vi säger oss stå upp för är kanske inte så universella ändå. Och då har jag inte ens nämnt dem som haft oturen att hamna i skottlinjen när ”vi” har öppnat eld för något ädelt ändamål.

Om någon skulle fråga mig varför det är så nära till Paris och så långt till Beirut, skulle jag förmodligen kunna ge en lång utläggning om varför det förhåller sig på det sättet. Den skulle handla om fransk historia, kultur och diverse annat. Med raska steg skulle jag nå fram upplysningsfilosofer, franska revolutionen och en samling synnerligen universella värden. En del skulle nog vara sakligt sett korrekt, men en fransman skulle med säkerhet snabbt avslöja hur lite jag egentligen vet om fransk historia och kultur. En libanes skulle följa upp med en fråga om varför jag inte sa ett knäpp om libanesisk historia och kultur i denna jämförelse. Och en opartisk åhörare skulle fråga varför jag var så snabb med att svara över huvud taget. Den sista frågan är egentligen den värsta. Hur kommer det sig att det är så lätt att ge ett svar på varför Paris är nära och Beirut långt borta? Med tanke på att det geografiska avståndet inte är längre än en bilresa från Malmö till Luleå, borde det vara ganska svårt att ge ett vettigt svar. Jag tror inte att jag är ensam om att kunna ge ett svar. Och jag tror inte att jag är ensam om att bli svarslös om någon vill veta varför jag kunde ge ett svar. För förmågan att svara bygger inte på kunskaper. Den bygger på de oreflekterade självklarheterna, de outtalade föreställningar, som jag aldrig tänker på att jag har, än mindre vet varifrån de kommer. Samma självklarheter som ger 43 döda i Beirut en notis och 129 döda i Paris 20 timmars direktsändning.

Jag instämmer helt och fullt med Jeanne Kay i att det inte finns något som skulle förminska sorgen och vreden över massmorden i Paris. Men jag tror inte det är tillräckligt att låta dessa känslor tjäna som en öppning till insikten om att andra känner precis detsamma när massmorden genomförs långt borta. Om de värden och principer vi säger oss försvara är universella, så borde det inte finnas någon grund för att skilja mellan nära och fjärran. För att röra sig i den riktningen tror jag att det är nödvändigt att börja med att rannsaka sig själv med frågan: Varför är det så långt till Beirut? Och jag tror att det är nödvändigt att hålla tillbaka den spontana benägenheten att ge ett snabbt svar. Ty om vi tar de universella värdena på allvar har frågan inget svar.


Orsakade drömmen om jämlikhet den svenska modellens fall?

oktober 8, 2015

Det talas ofta om den så kallade svenska modellen, men ingen tycks kunna säga mer exakt vad som avses. Åsikterna går isär om både vad den består av och vad den går ut på. Endast tre saker verkar det råda enighet om. Den är värd att bevara, den har redan raserats och det var deras fel.

En flitigt utkolporterad version av historien om hur ”den svenska modellen” raserades, har som bärande balk, att sossarna – partiet alltså – och LO radikaliserades från mitten eller slutet av 1960-talet och som en följd av detta började låta staten blanda sig sådant som arbetsmarknadens parter tidigare skött genom att träffa avtal. Därigenom övergav sossarna och LO den svenska modellen och orsakade dess fall. Egentligen är detta en förkortad version av vad som brukar hävdas, men det är ovanligt att man skriver ut den fullständiga versionen i klartext. En mer fullständig form skulle lyda: …började låta staten blanda sig i sådant som kapitalet, marknaden och arbetsmarknadens parter tidigare skött på egen hand. De anklagande fingrarna brukar mest emfatiskt peka på den arbetsrättsliga lagstiftningen på 1970-talet (LAS, MBL, Arbetsmiljölagen och en hel del annat), men den största förtrytelsen brukar egentligen handla om att kapitalets makt och befogenheter ifrågasattes, liksom marknadens generella lämplighet som resursfördelare. Att ifrågasätta kapitalets makt är en oförlåtlig förbrytelse, som kallas många fula saker, såsom klasskampsretorik, övergivande av statens neutralitet, politisering, brott mot samförståndsandan, etc. Denna historia har cirklat runt i debattskrifter, propagandabroschyrer, forskningsrapporter och läroböcker rätt länge vid det här laget, och den hålls vid liv i en liten, men jämn ström av nya alster.

Ett tillskott i genren kom förra året i form av boken Drömmen om jämlikhet. Socialdemokratins radikalisering och den svenska modellens fall (Atlantis förlag, 2014) av Henrik Malm Lindberg som är verksam vid Ratio – Näringslivets forskningsinstitut. Det är en behändig volym, som rappt och effektivt berättar en serie tämligen välkända historier om stegrad jämlikhetsambition i lönepolitiken, om vänstervridning i radio och TV, om en gryende idé om att arbetsmiljöfrågor är sammanflätade med maktrelationer i företagen, om växande anspråk på inflytande i företagen, om lagstiftning om anställningsskydd, om upptäckt av fattiga i folkhemmet och ofärd i välfärden, om ökad lust till aktiv näringspolitik, och lite annat smått och gott. Fler och starkare röster sade att tillväxt inte ensamt kunde lösa problemen med kvardröjande fattigdom och ojämlikhet. Kanske var till och med en del problem en konsekvens av rationaliseringar och strukturomvandlingar, som skulle ge den stadiga tillväxten. Fler och starkare röster sade att det som var optimalt för företagen inte nödvändigtvis var optimalt för samhällsekonomin. Fler och starkare röster sade att marknadens fördelning inte spred välståndet till alla. Fler och starkare röster sade att det rådde grundläggande intressemotsättningar mellan dem som maximerade avkastning på kapital och dem som lönearbetade för att skapa denna avkastning. Allt utmynnade i att socialdemokratin, inklusive LO, på område efter område radikaliserades och började betrakta fosterlandet som präglat av klassmotsättningar och ojämlika maktrelationer, som borde åtgärdas medelst statliga ingripanden. Det gick så långt att man började ifrågasätta marknaden som fördelningsmekanism och kapitalismen som system. Alltså övergav man den svenska modellen, som var bygd på harmoni, samförstånd och frånvaro av såväl klasser som maktrelationer. Dessutom hade man mage att tala om borgerlig hegemoni.

I sak är det inte mycket nytt, åtminstone inte för den som varit med i branschen ett tag. Ett litet medgivande kanske ändå bör göras. Under en ganska lång tid har det förts ihärdiga kampanjer för att vägen till samhällelig välmåga går genom ökad lönespridning. Ratio hade ett helt forskningsprojekt på det temat, där empirin olyckligtvis förstörde slutsatserna. I Drömmen om jämlikhet ges passande nog LO:s förändrade lönepolitik i slutet av 1960-talet en mer framskjuten plats i än vanligt i skildringarna av den svenska modellens förödelse. LO började eftersträva en mer generell utjämning av lönerna och ta sig an låglöneproblemet. Sådant är självklart anatema för Näringslivets forskningsinstitut och dess uppdragsgivare och det får nu alltså en mer apostroferad plats i radikaliseringens förstörelseverk.

Lindberg intresserar sig främst för idéer och kunskaper och hur dessa påverkar politiken. Han för en del resonemang om trögheten i att förändra invanda föreställningar och ersätta gamla problemformuleringar med nya, och han noterar att idéer behöver färdas genom rätt kanaler för att få genomslag i praktisk politik. Om dessa resonemang i sig är måhända inte så mycket att säga, men Lindberg har lite större anspråk. Han har en halvt uttalad tes om vad som förklarar politiska förändringar. I försiktiga och bitvis indirekta ordalag avförs förklaringar som bygger på maktrelationer och konflikter mellan samhällsklasser. Istället är det idéer och kunskaper, som förändrar världen.

”Så länge som tillgänglig kunskap, erfarenheter och den rådande ideologin ger stöd åt de etablerade idéerna finns inget utrymme för ett politikbyte. Förutsättningarna för detta är istället att ny kunskap förändrar de tidigare givna problemställningarna. Modellen utgår från att politiker och andra beslutsfattare tar intryck av idéer och tankegods som förs fram i debatten och ta del av forskning och undersökningar. Framgångsrikt framförda idéer kan då leda till en klimatförändring i det politiska livet varvid problemen omformuleras och det öppnas möjligheter för nya lösningar att bli accepterade.” ( s. 17)

Exakt hur idéer får genomslag är lite oklart, medger Lindberg, men en ”väsentlig förutsättning är tillgången på kunskap, det vill säga nya fakta eller nytolkningar av gamla fakta, som kan förändra den tolkning centrala aktörer som beslutsfattare inom politik och förvaltning gör av världen runt omkring dem och som ligger till grund för deras beslut.” (s. 26) Vid vissa tillfällen öppnar sig särskilda möjligheter för snabba och genomgripande förändringar och då gäller det för de trägna idédrivande aktörerna att kunna presentera förslag som är möjliga att genomföra. ”Om man når framgång eller inte beror alltså inte så mycket på aktörernas numerära styrka som på förmågan att fånga tillfället i flykten, ha kanaler till makten och ett upparbetat nätverk när policyfönstret öppnar sig.” (s. 25)

Som synes är det idéer och kunskaper som framhålls, men dessa rör sig uppenbarligen i en värld där det finns företeelser som centrala aktörer, beslutsfattare och en makt att ha kanaler till. Allt sådant bara finns där, utan att ha några konsekvenser för analysen. Hela den värld som idéerna rör sig i och hela den värld de behöver nå för att få något genomslag trollas bort. Så får man ett samhälle utan maktrelationer, där idéer och kunskaper spelar en avgörande roll, trots att denna roll synes vara helt beroende av just befintliga maktrelationer. Vill man vara elak kunde man säga att det är en världsbild som passar ganska bra för ett Näringslivets forskningsinstitut i ett kapitalistiskt samhälle.

Är man inte lagd åt det elaka hållet kan man istället ifrågasätta om det är en världsbild, som är särskilt lyckad för analytiskt bruk. Att tänka bort maktrelationer, men ändå låta dem ligga kvar som tyst förutsättning, riskerar leda till en hel del dunkelheter i analysen. Välden blir helt enkelt svår att förstå om man inte beaktar det som bestämmer förändringsprocessers riktning och utfall. Vi kan kika lite anekdotiskt på ett exempel. Bokens sista empiriska kapitel tar upp socialdemokratins övergång till en mer aktiv och interventionistisk näringspolitik. Staten skulle ge sig in och styra och ställa i näringslivets strukturomvandling och få mer av dirigerad planmässighet i ekonomin. Lindberg identifierar (s. 119) två kunskapskällor, som han bedömer ha haft stor betydelse för socialdemokratins omsvängning. Båda handlade om maktkoncentration och monopoltendenser i näringslivet, vilket bland annat innebar att den fria marknaden inte var så fri, och därför inte fungerade som den borde. Den första kunskapskällan var C. H. Hermanssons studier, Koncentration och storföretag från 1959 och Monopol och storfinans från 1962. Den andra, som tillmäts större betydelse, var ett par delbetänkanden från den statliga koncentrationsutredningen, framlagda 1968. Ny kunskap om maktkoncentration och monopolistiska snedvridningar av den fria marknadens funktionssätt skulle alltså ha vridit socialdemokratin till en växande lust till statliga ingripanden i näringslivet.

Här blir man lite fundersam. C. H. Hermansson hade redan 1943, under pseudonymen Lancet, publicerat boken Det monopolkapitalistiska Sverige (Arbetarkulturs förlag, 1943). I omfång kan den naturligtvis inte mäta sig med de två volymer som skulle komma ett par decennier senare, men den fäste uppmärksamheten vid samma företeelser, det vill säga företags- och ägarkoncentration, monopolistiska sammanslutningar och finanskapitalets maktställning. Det Hermansson tog upp knöt an till ämnen som tidigare uppmärksammats både inom och utom socialdemokratin, inte minst förekomsten av monopolistiska sammanslutningar (trust- och kartellväsendet, som det stundtals kallades). Bokens fakta var färska och fina när SAP 1944 antog ett nytt partiprogram, som i sina allmänna grundsatser påtalade både den fortlöpande koncentrationen av den ekonomiska makten och skadeverkningarna av ”alltmer omfattande utvecklingen till monopolistiska sammanslutningar”. ”Den ordning varmed dessa sammanslutningar ersätta en ohejdad och ofta slösaktig konkurrens, innebär oftast en reglering nedåt av produktionen och skärper tendensen till ofullständigt utnyttjande av samhällets produktiva tillgångar.” Med sådan brister i det ekonomiska systemet behövdes ett ökat inslag av planmässig styrning. Partiet förhöll sig pragmatiskt till ägandeformerna, men hyste inga betänkligheter inför att styra och ställa om det behövdes:

”Vare sig den ekonomiska verksamheten bygger på enskild äganderätt eller olika former av kollektiv äganderätt måste den samordnas till en planmässig hushållning, om icke arbetskraft och materiella tillgångar skola gå tillspillo i sysslolöshet eller i en icke tillräckligt effektiv produktion. En sådan samordning kan endast komma till stånd under samhällets ledning och med en sådan inriktning, att enskilt vinstintresse och enskilda gruppers intressen överhuvud underordnas de mål som samfällt eftersträvas.”

Dessa tankegångar inflöt i det politiska programmet som punkt VIII, där man inte heller var främmande för att överföra naturrikedomar, industriföretag, kreditanstalter samt transportmedel och kommunikationsleder ”i samhällets ägo” om det skulle behövas. Arbetarrörelsens efterkrigsprogram från samma år (1944) talade ett radikalt språk, och hade, som Lindberg påpekar (s. 111), höga ambitioner för vad en planerad styrning kunde göra för att effektivisera resursutnyttjandet och öka välståndet. Efterkrigsprogrammet blev till regeringsförklaring. En efterkrigskommission under Gunnar Myrdal tillsattes och en trave branschutredningar sjösattes.

Allt föreföll således vara på plats. Fakta, idéer, ambitioner, organisering och folk som skulle göra jobbet. Och ändå blev det ingenting. Lindberg noterar att valet 1948 blev ”ett svidande bakslag” för socialdemokraterna ”och ambitionerna justerades ner rejält.” (s. 112) Vare sig kunskaper eller idéer verkade kunna göra så mycket på egen hand. Varför, kan man fråga sig. Socialdemokraterna kan ju knappast ha saknat kanaler till makten, om detta syftar på regeringen. Kanske måste man vidga blicken och beakta de mer grundläggande maktrelationerna i samhället. Det går nog inte att smita ifrån klasskampen.

Exakt vad som låg bakom den rejäla nedjusteringen av ambitionerna är inte lätt att säga. Thomas Jonter försökte i en avhandling för ett par decennier sedan, Socialiseringen som kom av sig (Carlssons förlag, 1994), göra gällande att påtryckningar från USA spelade en väsentlig roll. Han inriktade sig på de avbrutna planerna på att förstatliga den svenska oljehandeln. USA hade bestämt sig för hur den ekonomiska världsordningen skulle se ut och kunde inte tillåta små länder att ta sig socialistiska friheter, i synnerhet inte om olja var inblandat. För den socialdemokratiska socialiseringsstrategin spelade oljehandeln en nyckelroll, enligt Jonter. (s. 171), och när man tvingades böja sig för den amerikanska övermakten gick luften ur planhushållningsambitionerna i sin helhet. Jonter lyckades inte övertyga alla om detta. Alf W. Johansson var mycket skeptisk (recension i Historisk tidskrift nr 1 1996), men Jonter stod på sig (genmäle i Historisk tidskrift nr 1 1996), och det vore nog förhastat att vifta bort den internationella inramningen av den svenska klasskampssituationen. Per Nyström skildrar i en ytterst njutbar essä, baserad på egna minnen och senare litteratur, hur Förenta staternas framfart för att mota tillbaka allt som liknade socialism under det korta vänsteruppsvinget direkt efter andra världskriget, gav återverkningar på det politiska klimatet även i Sverige. (”Det sista brevet” i Historia och biografi [Arkiv förlag, 1989]) Klasskampen är och förblir en internationell företeelse.

Det betyder naturligtvis inte att vår kära inhemska kapitalistklass var obetydlig i sammanhanget. Tvärtom. Den mobiliserade i stor skala. Näringslivets fond, vars ursprungliga huvuduppgift hade varit att förvalta aktier i AB Svenska Dagbladets intressenter, blev härvid ett viktigt instrument för en inre krets av storföretagsledare att agera politiskt. Niklas Stenlås visar i sin avhandling Den inre kretsen (Arkiv förlag, 1998) hur Näringslivets fond blev en central drivkraft i kampanjen för att driva tillbaka socialdemokraternas radikaliserade ambitioner efter kriget (det så kallade planhushållningsmotståndet) och så småningom i en kamp för att avlägsna SAP från regeringsmakten i valet 1948. Det kortsiktiga målet att befria sig från sosseregeringen misslyckades, men de långsiktiga vinsterna blev betydliga. Rörelsen åt vänster stukades och kapitalet vann en trygg och välskyddad ställning för sina grundläggande maktbefogenheter. De fackliga organisationerna kunde förhandla om fördelningen av den växande produktionens frukter, men rörde inte vid makten. På motsvarande sätt höll sig staten ”neutral” inför kapitalets makt. En lugn och behaglig tid, som fick förståsigpåare att börja tala om ideologiernas död. Det skulle dröja ett par decennier innan kapitalets makt började ifrågasättas igen och det åter blev dags att börja gorma om ideologisering och övergiven neutralitet.

Tillbakagången i valet 1948 och det Lindberg noterade som en rejäl nedjustering av socialdemokraternas ambitioner var således ett nederlag i en högst reell klasskamp. Och det är nog snarare en motsvarande infallsvinkel som är relevant i en studie av socialdemokratins radikalisering under 1960-talet. Inte radikaliseringens möjliga konsekvenser för en i efterhand rekonstruerad och etiketterad svensk modell. Den mest påtagliga konsekvensen var den massiva motmobiliseringen. Inledningsvis stod kapitalet lite handfallet inför den vänstervåg, som började ta sats i mitten av 1960-talet. Men det dröjde inte länge förrän styrkorna samlades och påbörjade en motattack. Med Näringslivets fond och Svenska arbetsgivarföreningen (SAF) som centraldirigenter skapades en strid ström av både tillfälliga och långsiktiga organisationer och institutioner av olika slag för att driva propaganda. Ett av dessa var för övrigt förlaget Ratio, som nu har ombildats till Ratio – Näringslivets forskningsinstitut.

De långsiktiga följderna av denna motmobilisering lever vi fortfarande mitt i. Drömmen om jämlikhet motades effektivt tillbaka. Huruvida en ”svensk modell” av femtiotalssnitt har fallit eller ej ter sig i sammanhanget som en bisak. Att ägna en undersökning åt att leta efter dem som kan pekas ut som skyldiga till att ha väckt liv i drömmen om jämlikhet och börjat ifrågasätta kapitalets makt, får nästan drag av avslutande upprensningsaktion i ett redan ockuperat område. De felaktiga idéerna och deras förespråkare skall brännmärkas som förstörelsens agenter. Kapitalismen får inte ifrågasättas. Det finns inga alternativ. Det är läxan vi skall skriva hundra gånger, så att den en gång för alla fastnar.

Det är säkert inte sista gången vi får höra talas om den svenska modellens fall. Det kan jag leva med. Skall man göra spådomar utifrån den historiska erfarenheten är det inte heller sista gången vi får höra drömmen om jämlikhet. Det kan jag leva för.


Massmord är inte unikt, attacker mot det fria ordet är inte nytt

januari 8, 2015

Attacken mot Charlie Hebdo har väckt chock och avsky runt om i världen. Det är – eller borde åtminstone vara – självklart att fyllas av fasa inför det systematiska och kallblodiga mördandet, och av glödgande vrede över angreppet på yttrandefriheten. I skrivande stund är det ännu okänt vilka som är skyldiga till dådet. Skall man lita på nyhetsflödet har en misstänkt överlämnat sig till polisen och ytterligare två misstänkta efterspanas. I detta tidiga skede gör man nog klokast i att avvakta med att yttra sig om gärningsmännen. Men en sak kan sägas med visshet. Oavsett vilka de skyldiga visar sig vara, är det ett attentat mot såväl tanke- som yttrandefriheten, som kostat 12 människor livet och som skadat ytterligare 11 personer.

Ingen borde kunna komma undan allvaret i det som hänt. Därför är det svårt att inte bli ytterligare upprörd av kommentarer, som direkt eller indirekt säger att de mördade själva bär en del av skulden för att de attackerats. Financial Times var tidigt ute med att tala om dumhet och oförstånd hos redaktionen för Charlie Hebdo. I Sveriges Radio hasplade Alice Petrén ur sig att det inte var några oskyldiga personer som angripits. I bästa fall är yttranden i denna anda uttryck för ren obetänksamhet, men de kan lika gärna var ett uttryck för att inställningen till yttrandefriheten hålls inom snävare gränser än vad som framkommer i festtalen. Man drar sig till minnes hur det lät för några år sedan, när åtskilliga franska politiker och tidningar på högerhalvan hötte med pekfingret mot Charlie Hebdo för tidningens blasfemiska provokationer. Uppslutningen kring yttrandefriheten som princip är dessvärre inte lika självklar som den borde vara. När den utsätts för öppet våld talar de flesta som yttrar sig varmt om yttrandefriheten som idé, men här och var infogas reservationer mot dess praktiska användning. Inte minst inom den religiösa sfären dyker reservationerna upp. Bill Donohue från Catholic League hävdade till exempel, att Stéphane Charbonnier kunde ha levt idag, om han visat större respekt för Muhammeds helighet. Uppslutningen kring yttrandefriheten rör sig således på en skala, där den kringgärdas av en växande mängd reservationer, som till slut upphäver den helt. Om man, såsom Alice Petrén, fäster sig vid vad de mördade yttrat, är det följaktligen inte fullt så oskyldigt, att det går att vifta bort med att uttalandet blev ”knasigt”. Man måste också inse att man har ställt sig på kanten till ett sluttande plan bort från yttrandefriheten.

Idag kommer emellertid tidningarna att fyllas av hyllningstal till den obetingade yttrandefriheten. Av gammal vana tittar jag först i DN, där Peter Wolodarski uttrycker tidningens sorg över angreppet på det fria ordet. Mina ögon stannar dock till på raden, som säger att gårdagens attentat inte liknar något annat. Jag gör inga anspråk på några särskilda  kunskaper om pressens historia, men drar mig till minnes den tid när jag började få upp ögonen för världen och politiken. Inte minst drog Centralamerika till sig den unge gymnasistens blickar. I El Salvador härjade en brutal förtryckarregim, som bland mycket annat gav sig på den oberoende pressen form av två små tidningar, La Crónica del Pueblo och El Independiente. Båda eliminerades av militär och dödsskvadroner (som direkt och indirekt understöddes av USA). I fallet La Crónica del Pueblo tog säkerhetsstyrkorna hand om en redaktör och en fotograf, som satt i möte på ett kafé, och skar upp buken på dem med machete, varefter de sköts. El Independiente hade varit föremål för flera attentat, som bland annat kostat en 14-årig pojke livet, innan tidningen stängdes av arméns stridsvagnar. (Se sid 203 här.) Attentaten ser förvisso inte exakt ut som det som riktades mot Charlie Hebdo, men brutaliteten ligger inte långt efter. Jag är övertygad om att den som äger lite mer kunskaper om pressens och pressfrihetens moderna historia utan problem skulle kunna göra listan längre.

Jag fortsätter läsningen i DN och kommer fram till Björn Wimans högstämda betraktelse i kulturavdelningen. Även här fastnar jag på en märklig mening: ”I dag, efter massakern i Paris, är världen åter farlig.” Och visst är det sant att slaget mot yttrandefriheten är ett slag mot oss alla som saknar pengar och vapen och som vill skapa en värld där dessa två inte styr. Och visst är det sant att massakern i Paris är en ohygglig påminnelse om det våld som hotar oss alla som tar yttrandefriheten på allvar. Men blev världen farlig igår? Om Wiman letat bland notiserna i sin egen tidning igår, hade han sett en notis, som berättade att ”Runt 30 människor dödades och över 50 skadades när en bilbomb detonerade utanför en polisskola i Jemens huvudstad Sanaa”. Hade hans intresse väckts av notisen kunde han ha tagit en sväng på nätet och fått lite utförligare uppgifter, inklusive den nedslående anmärkningar att dåd av detta slag har blivit oroande rutin i Jemen. Personer med bättre insikt än jag i vad som händer i världen skulle med förförande lätthet kunna göra listan över liknande illdåd skräckinjagande lång. Världen blev inte farlig igår. Den har varit dödligt farlig länge.

Om man gör som jag har gjort här ovan, påminner om att yttrandefriheten brutalt krossats och oskyldiga massmördats gång efter gång runt om i världen, så löper man stor risk att anklagas för att förminska och urskulda massakern i Paris. Infogar man någonstans att USA varit en entusiastisk medhjälpare till sådana brott kan man nästan vara säker på att översköljas av beskyllningar om USA-hat och stöd för terrorister. Det är i sig inget att fästa sig vid. Men det förtjänar likväl att understrykas, att det finns en betydligt allvarligare sida av saken. Det vi nu har fått uppleva är på ett sätt en unik händelse. Att tvinga sig in på en tidningsredaktion och systematiskt mörda satirtecknare, journalister och skribenter är ett brott som aldrig får glömmas. Men detsamma gäller om alla motsvarande brott, både de som har begåtts och de som vi kommer att tvingas uppleva framdeles. Försvaret av yttrandefriheten och rätten att leva ett liv i frihet är något vi under överskådlig tid är tvingade att föra konstant. När högtidstalen klingat ut återstår allt att göra. Det är då vi måste minnas, att massmord inte är unikt och att attacker mot det fria ordet inte är nytt. Och det är då vi måste minnas, att kampen går vidare – utan reservationer.


Sverigedemokraterna och fascismen

december 23, 2014

Ingen lär väl ha missat att SD:s partisekreterare, Björn Söder, för inte allt för länge sedan var extremt otydlig eller kanske snarare extremt tydlig i en intervju i DN. Trots en ansenlig mängd experters ihärdiga bedyranden om att Sverigedemokraterna inte var fascister, råkade Björn Söder spinna loss på temat folk och nation i tongångar som klingade alltför välbekant för att hålla historiens spöken borta. Malena Ernman, som i avsaknad av expertstatus får nöja sig med läskunnighet och förstånd, framhöll att Söder inte gjort annat än att återge innehållet i SD:s principprogram. De som sedan länge hävdat att SD tillhörde en modern fascistisk rörelse passade också på att presentera sin analyser. Mest synlig i dessa sammanhang har nog Henrik Arnstad varit, och han tog nyligen tillfället i akt att läxa upp en och annan expert (den fullständiga versionen av hans analys finns tillgänglig via hans bloggsida). SD kontrade med att genom Paula Bieler klamra sig fast vid experterna, men det gick nog inget vidare. Experterna själva verkar föredra en försiktig tystnad. De kanske väntar på valet.

Tiden har gått sedan Söder råkade tala högt om partiets principprogram, men jag fick ändå lust att skriva några rader för mycket om saken. Eftersom jag är allt annat än expert, kan det inte bli fråga om någon sofistikerad analys eller någon kvalificerad diskussion i dialog med modern litteratur. Det får i stället bli den enklaste av enkla vägar för en hembygdsbunden skrivare, det vill säga vägen via gamle Herbert Tingsten, som 1936 gav ut en bok som hette Den nationella diktaturen. Nazismens och fascismens idéer (Albert Bonniers förlag, 1936). Han öppnade med att försöka fånga de huvudsakliga drag, som var gemensamma för ”alla fascistiska rörelser”. Skulle man fånga de tre drag han lyfte fram i en fras, bleve det borgerlig nationell diktatur. Det första huvuddraget var att fascismens ”vänder sig mot demokratin”; dess ”statsform är diktaturen”. På den punkten har Sverigedemokraterna ändrat retoriken en hel del, men jag är inte alldeles övertygad om att man skall fästa någon avgörande betydelse vid detta. Förutsättningarna för den politiska retoriken är så förändrade, att det idag utsiktslöst för ett parti eller en politiks rörelse att tala mot demokratin och förespråka diktatur. När Tingsten skrev hade den dominerande strömningen inom den svenska högern ganska nyligen tvingats acceptera demokratin. Demokratins kritiker fick ta andra retoriska vägar och rikta in sig på ”överdrifter” och hot mot en odefinierad ”frihet”. Inom den ramen har det mesta av invändningarna mot demokratin hållit sig sedan dess. Som vi skall se sätter även SD en del gränser runt demokratin.

Det andra huvuddraget hos fascismen, enligt Tingsten, var att fascismen var ”nationell i den meningen, att den nationella eller statliga samhörigheten förklaras vara avgörande; målet är denna stats bevarande och stärkande i förhållande till andra stater.” Här handlar det om att avgränsa och definiera en gemenskap. ”Då den nationella gemenskapen upphöjes, nedsättes på samma gång betydelsen och värdet av varje annan gemenskap. Den samhörighet, mot vilken den fascistiska diktaturen vänder sig, är den på den sociala ställningen beroende; i nationalkänslans namn vill man utrota klasskänslan.”

Det tredje draget hos fascismen är kort och gott att den är borgerlig: ”den har överallt kommit till makten så gott som uteslutande med stöd av de borgerligt, antisocialistiskt strävande folkgrupperna, den har i sina grunddrag bevarat den borgerliga produktionsordningen, den privata äganderätten till produktionsmedlen, den i princip fria kokurrensen, och den avvisar tanken på ekonomisk utjämning.” Det vaga ”antikapitalistiska” inslaget, som funnits i den tidiga italienska fascismens propaganda, hade i den praktiska politiken inte spelat någon roll.

Så framstod alltså de centrala gemensamma dragen i den fascistiska rörelsen, när den beskådades av en svensk statsvetare i mitten av 1930-talet. Hur starkt Tingsten än ogillade fascismen, betraktade han den inte som något avvikande eller särartat från de politiska ideologier och rörelser, som börjat formeras i kölvattnet av den franska revolutionen. Fascismen innehöll endast sådant som redan fanns i ”otaliga konservativa ideologier”. I det avseendet var den bara en ytterpunkt på en välkänd politisk skala. ”Den fascistiska ideologien framstår hel enkelt som det modernaste uttrycket för en extrem konservatism, d. v. s. en konservativ, antisocialistisk inställning, som på grund av ett politiskt och socialt krisläge övergått från den demokratiska ståndpunkten till diktaturlinjen.”

Så hur ter sig då våra nuvarande Sverigedemokrater i detta ljus? Vad står det i SD:s principprogram? För den som läser aktstycket står det snabbt klart att det absolut centrala är nationen och den nationella identiteten. I många avseenden är det det nationella temat som styr texten, både dess innehåll och disposition. SD ser ”nationalismen som det enskilt viktigaste verktyget i arbetet med att bejaka den gemensamma identiteten och samhällets inre solidaritet.” (s. 13) Jämte familjen är nationen den främsta av de ”djupt rotade gemenskaper”, som man vill slå vakt om. Innan vi övergår till att se vad som avses med nation bör det nämnas att SD deklarerar, att dess nationalism är demokratisk, universell samt öppen och ickerasistisk. (s. 13) Förhållandet att den sägs vara universell innebär att alla nationer tillerkänns samma rättigheter, som man kräver för sin egen. SD skulle i så fall inte ha några expansiva ambitioner, eller någon ”militärisk stormaktssträvan”, som Bieler kallade det, men det var knappast något oundgängligt inslag i fascismen under mellankrigstiden heller. Man kunde mycket väl nöja sig med harmonisk, nationell, självständig gemenskap, såsom inom den österrikiska Austrofascismen. Den nationella universalism SD talar om plockar alltså inte bort dem från den fascistiska kartan. Hur det går med demokratin, öppenheten och ickerasismen kan inte bedömas förrän vi beskådat den nationella identiteten.

Så vad är då nationen enligt SD?

Sverigedemokraterna ser nationen som den viktigaste, äldsta och mest naturliga mänskliga gemenskapen efter familjen. Imperier, politiska grupperingar och andra övernationella gemenskaper har kommit och gått under det senaste årtusendet, men nationer som form för mänsklig gemenskap har bestått. Den nationella samhörigheten binder samman nationens medlemmar över tid och rum och skapar band mellan de döda, levande och ofödda generationerna liksom mellan unga och gamla, olika samhällsklasser, politiska läger och geografiska regioner. (s. 15)

Uppenbarligen kan det inte vara nationalstater de talar om. Hur dess utbredning gestaltar sig och vad slags entitet man syftar på är ytterst oklart. Dess band dras mellan döda, levande och ofödda, så det måste vara något överindividuellt. Nationen omfattar alla och är således en gemensam substans. Den består oavsett vad som händer runt omkring. Nationen verkar helt enkelt vara en organism som lever sitt eget liv och ingjuter samhörighet mellan alla som den omfattar. Så vem omfattar den? Hur blir man en del av nationen?

När SD klargör hur man definierar nationen uppstår först en något egendomlig oklarhet. ”Sverigedemokraterna definierar den svenska nationen i termer av lojalitet, gemensam identitet, gemensamt språk och gemensam kultur.” (s. 15) Strikt sett skulle det innebära att små barn knappast kan vara en del av den svenska nationen. Nationstillhörigheten skulle komma med åren, allteftersom språkliga färdigheter, kulturell medvetenhet och lojalitet tillväxer. Men så menar de naturligtvis inte. ”Medlem av den svenska nationen kan man enligt vår uppfattning bli genom att antingen födas in i den eller genom att senare i livet aktivt välja att uppgå i den.” (s. 15) Om man kan födas in i nationen, kan lojalitet etc uppenbarligen inte vara avgörande kriterier. SD vill nog inte säga att landets förskolor är fyllda av ickesvenskar. Åtminstone de infödda barnen lär räknas som tillhörande den svenska nationen. I så fall förblir nationen en slags organism, som finns där av sig själv och som omfattar även dem som inte hunnit utveckla någon nationell lojalitet, identitet eller kultur. Värt att notera är här att det inte rör sig om någon biologiskt förmedlad tillhörighet. ”Som infödd svensk räknar vi den som är född eller i tidig ålder adopterad till Sverige av svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet.” (s. 15) Det räcker alltså med att leva i närhet av personer, som på ett eller annat sätt redan är en del av nationen. Resonemangen förs inte i termer av ras, utan kultur.

Födsel är emellertid inte enda vägen in i nationen. Man kan ta sig in via en viljeakt. Det är detta SD syftar på när partiet talar om en öppen nationalism. Nationen får på sätt och vis en likhet med adeln. Man föds in eller man upptas i enheten. Vid första påseende ser nationen öppnare ut än adeln. Upptagande i adeln fordrar en upphöjelseakt genomförd av någon med mandat att adla. Nationen verkar man själv kunna välja att inträda i. Är det verkligen så öppet? Om man börjar med att titta i andra änden, vid utgången i stället för ingången, så verkar det vara fråga om ett val, som vem som helst kan göra. Även en ”infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur.” Ut ur gemenskapen är det alltså lätt att ta sig. Är det lika lätt att ta sig in?

Som assimilerad till den svenska nationen räknar vi den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation. (s. 15)

Det sägs inte uttryckligt, men nog verkar det som om SD förutsatt, att det finns någon bedömer om en kandidat lever upp till vad som krävs för att vara assimilerad. Det intrycket förstärks av utläggningen av hur svårt det är att bli assimilerad.

Assimileringsprocessen är ofta lång och problemfylld och historien visar att det ibland kan ta flera generationer innan den är slutförd och i vissa fall lyckas den inte överhuvudtaget, utan leder istället till uppkomsten av segregerade och särkulturella samhällen. Ju mer en invandrares ursprungliga identitet och kultur skiljer sig ifrån den svenska nationens och ju större gruppen av invandrare är, desto svårare blir assimileringsprocessen. Detta är en av de primära orsakerna till att Sverigedemokraterna förespråkar en långsiktigt ansvarstagande och begränsad invandring, i synnerhet ifrån länder där kulturen och värdegrunden starkt avviker ifrån den svenska. (s. 15 f)

Trots att SD i avsnittet om kultur säger att ”den nationella kulturen inte är statisk”, så understryker man omedelbart, att förändringar oftast sker ”väldigt långsamt och dessutom utifrån en redan befintlig nationell och kulturell särart.” (s. 18) Kultur blir, precis som nation, något som ligger separat från de människor, som bebor ett land. En nationell kultur förändras inte av att människor flyttar till området, utan den har en konstans, som man kan välja att anpassa sig till – eller åtminstone försöka att tillägna sig. Mot den bakgrunden blir SD:s definition av kultur av intresse.

Kultur skulle kunna definieras som levnadssättet som förenar ett samhälle eller en viss grupp av människor. Som sådant inkluderar det bland annat språk, beteendemönster, seder och högtider, institutioner, konst och musik, klädsel, religion, ritualer, lekar, värderingar och normer för lagar och moraliska system. (s. 18)

Levnadssättet som förenar ett samhälle är således inget som uppstår av att människor lever tillsammans. Det finns där oberoende av människorna – eller snarare oberoende av vissa människor – och är något som det kan ta flera generationer att tillägna sig, om man inte är infödd. Ty, ”Den djupaste roten till den svenska kulturens särart ligger i vår historia och i den natur och det klimat där den har vuxit fram.” (s. 18)

Det är svårt att frigöra sig från intrycket att öppenheten inte är så påtaglig, trots allt. Det verkar vara svårare att upptas i nationen än i adeln, åtminstone om man kommer från en kultur, som är avlägsen från den svenska och dess klimat. Att komma in i ”vår historia” är av allt att döma avsevärt enklare genom födsel än genom att senare i livet välja Sverige. Något tal om ras förekommer naturligtvis inte, men kultur verkar få ungefär samma effekt på möjligheten att bli en del av den svenska nationen. Ickerasismen finns uttalad, men den imponerar inte genom öppenhet.

Den nationella gemenskapen är med andra ord en rätt tillknäppt gemenskap och det är enligt SD väsentligt att det förblir så. Som redan framgått vållar splittring i särkulturer svåra problem. Nationen och dess kultur förändras inte genom inflytelser utifrån. Den splittras, skadas och hotas. Därför måste den skyddas, inte minst från invandring. ”Sverigedemokraterna motsätter sig inte invandring, men menar att invandringen måste hållas på en sådan nivå och vara av en sådan karaktär att den inte utgör ett hot mot vår nationella identitet eller mot vårt lands välfärd och trygghet.” (s. 23) Kulturer är så stabila entiteter att de inte flyter samman eller på något annat sätt bildar nya enheter. De blir kvar, oförändrade, och skaver mot varandra på ett sätt som förstör gemenskaper. Landet hamnar i en situation av mångkulturalism, vilket är synnerligen skadligt. Med SD:s ”syn på kulturen och dess betydelse för samhällets och nationens fortlevnad” är partiet självklart ”starka motståndare till mångkulturalismen som politisk idé och samhällssystem.” (s. 21)

I vår tolkning är begreppet mångkulturalism synonymt med den politiska idén om att det är positivt för ett samhälle att inom sig rymma en mängd olika nationella kulturer, sakna en överordnad majoritetskultur och att aktivt arbeta för att invandrargrupper skall bevara sin ursprungliga kultur och identitet. Huruvida slutmålet med de mångkulturalistiska strävandena är att skapa ett samhälle där alla nationella kulturer upplöses och sammanblandas till en ny gemensam mångkultur eller om det är att särkulturellt samhälle där en mängd vitt skilda nationella kulturer existerar parallellt inom samma stat, är för oss ovidkommande. Vår uppfattning är att bägge dessa scenarion kommer att leda till ett försämrat samhällsklimat med ökad rotlöshet, segregation, motsättningar, otrygghet och minskad välfärd som följd. (s. 21)

Kulturblandning leder aldrig till något gott. Det blir antingen bastarder av mångkultur eller uppsplittringar i särkulturer. Oavsett vilket utfallet blir, så är konsekvenserna förödande.

Man kan nog utan vidare dra slutsatsen att nationen och den nationella kulturens enhetlighet och renhet , enligt SD, är av avgörande betydelse för att skapa ett gott samhälle. Under förutsättning att majoritetskulturen, det vill säga den verkliga nationella kulturen, är stark och klart dominerande, kan vissa avvikelser medges. Det bästa är om ”en så stor andel som möjligt av statens medborgare också har en svensk identitet”, men små, begränsade grupper av ickesvenskar kan accepteras. (s. 16) På motsvarande sätt kan begränsade grupper som ”hyser ytliga utländska kulturimpulser” medges utan att mångkulturalism uppstår. Däremot skall givetvis allt stöd till att upprätthålla invandrares ursprungliga kulturer dras in. (s. 21) Man får inte förfalla till någon kulturrelativism och hävda att kulturer skulle vara likvärdiga.

Det är uppenbart så att vissa kulturer är bättre än andra på att slå vakt om grundläggande mänskliga rättigheter, skapa demokrati och materiellt välstånd, god sjukvård, hög utbildningsnivå och likhet inför lagen. Detta gör att dessa kulturer, i våra ögon är bättre än de kulturer som inte vill eller förmår att skapa goda levnadsvillkor för de människor som lever i dem. (s. 20)

Hur den mer exakta relationen gestaltar sig mellan de många inslagen i kultur, såsom den definierats ovan, och välmågan, avstår SD från att utveckla, men ingen behöver nog tvivla på att den svenska kulturen tillhör de högstående, och att den inte får befläckas med främmande kultur.

Nationens och kulturens enhetlighet och renhet är alltså oerhört viktig för SD. Dess bevarande sätter därför gränser för vad som kan tillåtas och vad som måste påbjudas. ”För att långsiktigt kunna slå vakt om folkhemstanken och välfärdsstaten måste man också slå vakt om den nationella sammanhållningen. Det måste finnas en gemensam identitet i botten för att de som har mer ska vara beredda att dela med sig till dem som har mindre.” (s. 34) Enhetligheten får inte rubbas. Det finns ”en inneboende motsättning mellan välfärd och mångkulturalism.” (s. 34) Det värsta hotet kommer otvivelaktigligen från islam.

Islam och i synnerhet dess starka politiska och fundamentalistiska gren är enligt Sverigedemokraternas uppfattning den religiösa åskådning som visat sig ha svårast att harmoniskt samexistera med den svenska och västerländska kulturen. Islamismens inflytande på det svenska samhället bör därför i största möjliga utsträckning motverkas och invandringen från muslimska länder med starka inslag av fundamentalism bör vara mycket starkt begränsad. (s. 27)

SD stannar inte vid att mota bort främmande religioner. Staten skall aktivt verka för att ge kristendomen en särställning. Om staten är religiöst neutral innebär det att en viktig del av det svenska kulturarvet nekas utrymme i offentlig verksamhet och det offentliga rummet. (s. 27) Sådant vore skadligt. Kulturen, gemenskapen och välmågan kräver alltså en kristen stat. Osvenska religioner blir ett allvarligt hot.

Givetvis står motsvarande hot att finna i ett fritt idéutbyte. ”Sverigedemokraterna är positiva till ett utbyte av idéer, kulturimpulser och erfarenheter över nationsgränserna, under förutsättning att det sker på jämlika och frivilliga villkor och inte utgör något allvarligt hot mot den nationella identiteten.” (s. 43) Återigen dyker alltså den nationella identiteten upp som gräns för vad som kan tillåtas.

Med påbud om kristen stat och gränser för fritt idéutbyte har man redan klivit in i frågan om demokratin. SD har fyllt principprogrammet med proklamationer om sin anslutning till demokratin och dess principer. Som vi noterat kan det dock uppstå konflikter mellan dessa principer å ena sidan och bevarandet av nationens enhetlighet och renhet å den andra. SD är fullt på det klara med detta och väjer inte för problemet.

Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket och där det kanske inte ens förekommer en gemensam arena för debatt eftersom invånarna i staten inte talar samma språk. Vi ser således förekomsten av en gemensam nationell och kulturell identitet bland befolkningen i staten som en av de mest grundläggande hörnstenarna i en stark och väl fungerande demokrati. (s. 6)

Här är förhållandet mellan ”folk” (som man i detta sammanhang valt att kalla det) och demokrati formulerat som att folkets enhetlighet är en förutsättning för demokratin. Ingen tvivlar på att folkets (eller nationens) enhetlighet är av absolut avgörande betydelse för SD. Den fråga som uppstår är vad partiet prioriterar om det demokratiska systemet resulterar i beslut som hotar den folkliga enhetligheten. Ytterligare en fråga blir vad som händer om medborgare väljer att lämna den nationella tillhörigheten, såsom den definierats av SD, men samtidigt väljer att bo kvar i landet. Eller om man väljer att leva på ett sätt som inte är förenligt med den nationella kulturen och de nationella lojaliteterna. Kan man uteslutas ur nationen och ställas utanför den samhällsgrundande gemenskapen? Kort och gott, hur går det med demokratin och friheten om den nationella renheten hotas? Det tål att tänka på.

Innan jag samlar ihop mig, några korta ord om SD och ekonomin. Det är inga märkligheter. ”Sverigedemokraterna betraktar äganderätten som en nödvändig förutsättning för en lyckosam samhällsutveckling. En ansvarsfull, reglerad marknadsekonomi, byggd på långsiktigt tänkande, är för oss självklar.” (s. 30) ”Sverigedemokraterna är i grunden positiva till frihandel, men menar samtidigt att begränsade möjligheter att göra avsteg från denna princip måste finnas.” (s. 31) Inskränkningarna i frihandeln förefaller vara synnerligen begränsade. Som exempel på när avsteg kan vara motiverade nämns import av varor som framställts genom att utsätta djur för onödigt lidande. (Det kan väl aldrig vara halalslakt som åsyftas?) Även på ekonomins område dyker dock frågorna om kulturell och nationell enhetlighet upp.

Ekonomin bärs inte upp av likriktade, anonyma produktionsenheter utan av tänkande, kännande och kulturellt präglade människor. Vanor, seder, normer och värderingar har stor inverkan på ekonomin och skiftar från kultur till kultur och från nation till nation. Stora kulturella och befolkningsmässiga förändringar inom en stat påverkar således alla aspekter av ekonomin och förmågan att skapa tillväxt. (s. 31)

Ovanpå en normalborgerlig syn på ekonomin läggs således den nationella tanken. Implicit sägs att främmande kulturer och nationer inom landet skadar tillväxten.

Så vart landar vi i förhållande till Tingstens karakteristik av fascismens huvuddrag? Hans första punkt var diktaturen. Här är SD retoriskt mycket avvikande, genom att upprepade gånger uttala sin anslutning till demokratiska principer och programmet startar med ett helt eget avsnitt med rubriken Sverigedemokraterna och demokratin. Det låter betryggande, men jag blir lite fundersam, när jag i inledningen läser: ”Partiet bildades 1988 med det övergripande målet att formera en demokratisk, politisk rörelse som skulle slå vakt om den gemensamma nationella identitet som utgjort grunden för framväxten av välfärdsstaten och vårt lands fredliga och demokratiska utveckling.” (s. 3) Partiet bildades av öppna nazister och fascister och såväl partiledning som skaran av valkandidater var åtminstone under hela 1990-talet nedlusat med folk, som hade kopplingar till olika delar av den fascistiska rörelsen. Utförlig dokumentation finns bland annat i Stieg Larssons och Mikael Ekmans bok Sverigedemokraterna. Den nationella rörelsen från 2001. Sedan dess har en intensiv tvättningskampanj pågått, men som framgått blir det lite slirigt när partiet betonar folkets enhetlighet som grund för demokratin. Såväl friheten som demokratin kan komma i konflikt med partiets allt annat överskuggande intresse: nationens enhetlighet och renhet.

Därmed är vi inne på Tingstens huvuddrag nummer två: den nationella gemenskapen. SD har givetvis aldrig gjort någon hemlighet av sin nationalism och fosterländska sinnelag. Man skymtar mindre av statsförhärligande än vad Tingsten såg i de rörelser han särskilt undersökte, men vad gäller betoningen av nationen står SD inte någon efter. Det är tvärtom frapperande att SD:s tankar om nation och kultur har så påfallande likheter med föreställningar om organiska folkgemenskaper. SD förefaller närmast besatt av tanken på nationens och kulturens enhetlighet och renhet. Därpå grundas förutsättningarna för folkstyre, ekonomisk tillväxt, välfärd och allmän välmåga. Nationer och kulturer är självständigt existerande företeelser vilka man föds in i, eller möjligen med stor möda assimileras in i. Allt som kan uppfattas som främmande är ett hot mot denna enhetlighet och renhet. Hela tankestrukturen luktade mycket mer 1930-tal än jag hade förväntat mig, med tanke på hur ihärdigt SD har putsat på sitt yttre för att få bort spåren av sitt eget ursprung i den nynazistiska rörelsen. Gammalt tankegods är uppenbarligen svårare att bli av med än man tror. Betoningen av ickerasism blir i detta sammanhang ganska ointressant. Kulturbegreppet gör samma arbete som rasbegreppet gjorde i de markerat rasistiska varianterna av fascismen under mellankrigstiden.

Vad gäller Tingstens tredje huvuddrag är inte mycket att säga. SD blir ett otvetydigt borgerligt parti, men det var måhända allt annat än överraskande. Partiet titulerar sig självt som socialkonservativt och omfattar naturligtvis en hel del tankegods från konservatismen. Det betyder dock ingalunda att SD har lagt sig utanför fascismen. Dess nationsbegrepp är extremt och strävan efter nationell renhet placerar utan vidare partiet inom den fascistiska idésfären. Den mer spännande – eller kanske mera oroande – frågan är vad som händer i en situation av politisk och social kris. Tingsten karakteriserade fascismen som ”det modernaste uttrycket för en extrem konservatism, /…/ som på grund av ett politiskt och socialt krisläge övergått från den demokratiska ståndpunkten till diktaturlinjen.” Sverigedemokraterna hör till samma idétradition. De skulle nog själva gå med på att kalla sig ett nationellt borgerligt parti. Men vilken ståndpunkt intar de i ett politiskt och socialt krisläge. Tar de då öppet steget till nationell borgerlig diktatur? Låt oss se till att de aldrig får tillfälle att svara på den frågan.


För den som vill vara elak under julen – eller varför de kolporterade födelseberättelserna med säkerhet är uppdiktade

december 22, 2014

Så närmar sig den tid när hela det offentliga rummet fylls av uppdiktade evangelier. I de flesta fall behöver man inte ens ta ställning till frågan om den historiska tillförlitligheten i Nya Testamentets texter för att konstatera att de kolporterade varianterna är uppdiktade. Ty mycket av det som sägs består av ett godtyckligt hopplock av två oförenliga historier, med lite extra pynt, som inte har stöd i någon text.

Julevangeliet brukar vanligen syfta på Luk 2:1-20. Det är den variant där kejsar Augustus utfärdar en förordning om att hela världen skall skattskrivas. Men vad vore julen utan stjärna över Betlehem, tre vise män och en flykt till Egypten? Olyckligt nog saknas allt detta i Lukas version. Dessa inslag hämtas i stället från Matteus. Men är inte det OK? Man kan väl hämta uppgifter från flera källor för att göra en så komplett historia som möjligt. Ibland kanske det är försvarbart, men i detta fall går det inte så bra, eftersom Lukas även berättar att de en dryg månad efter omskärelsen stack till Jerusalem och därefter begav sig hem till Nasaret. Denna del av historien har bekvämt nog utelämnats ur Julevangeliet. Om man tror på Lukas kan det alltså inte ha blivit aktuellt med någon flykt till Egypten. Lukas saknar även stjärna över Betlehem och vise män, eller stjärntydare, som de blivit i nya översättningen. Men i dessa delar går det kanske bättre att komplettera med Matteus? Nja, det skiter sig nog igen. För de vise männen har en del kuckel med Herodes. Om Lukas uppgift om skattskrivningen stämmer, så måste denna ha gjorts efter Herodes död. Det går därför inte att skjuta in historien om astrologerna från Matteus utan att återigen komma på kollisionskurs med Lukas. Om man å andra sidan håller sig till Matteus, för att rädda stjärnan och astrologerna, så är det förenat med viss kostnad. Då blir man av med krubban, eftersom endast Lukas nämner det fullbelagda härbärget och att barnet placerades i en krubba. Dessutom ryker ängeln, som till ett gäng skrämda herdar deklarerar, att en frälsare har fötts, och sedan brakar loss med ”Ära vare Gud i höjden” (som det hette i 1917 års Bibel; det är inte samma kläm i den nya översättningen). Och den biten vill nog ingen god kristen ge upp.

Det är kort och gott kört att få ihop en historia, som motsvarar den som brukar portioneras ut. De båda författarnas historier är oförenliga. Parar man ihop dem till en sammanhängande historia har man följaktligen diktat ihop ett nytt evangelium. Bestämmer man sig dessutom för att astrologerna var tre till antalet har man lagt till lite pynt som inte har stöd i någon text. Matteus anger inte hur många de var.

Varje gång man får höra en berättelse som innehåller en blandning av uppgifter från Lukas och Matteus kan man således med säkerhet säga, att denna berättelse är uppdiktad. Detta kan sägas redan innan man bedömt evangeliernas historiska källvärde. Skulle man tillfoga en sådan bedömning spricker båda berättelserna. Men man behöver alltså inte ge sig in i tvister om bibelforskning för att störa julefriden hos dem som vill ha stjärnor, astrologer och flykt till Egypten. Det räcker med att förklara att dessa berättelser motsägs av julevangeliets författare. Så har man fått åtminstone lite hämnd för den outhärdliga sirap av religiöst svammel man tvingas genomlida när året är som mörkast.


Lönebildning i verkligheten – i Sverige, i verkligheten

december 9, 2014

Kapitalet håller sig med ett flertal propagandainstitut. Ett av dessa heter Ratio. I slutet av 1970-talet inledde Ratio verksamhet som bokförlag och sålde – åtminstone delvis till påtagligt subventionerade priser – ideologisk och politisk litteratur. Sedan ett antal år saluförs dock Ratio som ett forskningsinstitut. Pengarna kommer fortfarande från Svenskt Näringsliv, men man framställer sig som ”fristående forskningsinstitut”. Till Ratios försvar må dock sägas att man inte hymlar med att institutet är Näringslivets forskningsinstitut.

Ett av Svenskt Näringslivs intressen är – av uppenbara skäl – den svenska arbetsmarknaden. Ratio har följaktligen bedrivit några forskningsprojekt inriktade mot just arbetsmarknaden. Ett sådant projekt sjösattes 2005 och skulle handla om konfliktregler och något de kallade ”utvecklingskraft”. Syftet var inte bara att undersöka hur det var, utan att berätta hur det borde vara. Projektet avsåg att kartlägga ”omfattning och inriktning av konflikter” sedan 1993, med tyngdpunkten förlagd vid ”de senaste åren” (vilket inte kan ha blivit så många). Därtill skulle projektet analysera ”konfliktreglernas effekter på svensk lönebildning, tillväxt och utvecklingskraft”, och som grädde på moset: ”Föreslå reformer av detta regelsystem i syfte att stärka den svenska ekonomins tillväxt och utvecklingskraft”. Oavsett vilka eventuella vetenskapliga ambitioner, som kan ha funnits, var det således ett i högsta grad normativt projekt, för att uttrycka sig neutralt.

Till saken hör att ämnet hade varit i säck innan det hamnade i påse. År 2005 inledde Svenskt Näringsliv en kampanj för att ändra konfliktreglerna på den svenska arbetsmarknaden. Den svenska modellen hade kantrat, förklarade Svenskt Näringsliv i en rapport i april 2005, och satte upp en önskelista över förändringar de ville se genomförda, däribland proportionalitetsregel, förbud mot sympatiåtgärder, och en trave ytterligare förbud mot strejker. Och kan man tänka sig, exakt detsamma dök upp det av Svenskt Näringsliv finansierade forskningsprojektet.

Avgörande för att det ska kunna uppnås balanserade förhandlingsresultat som bidrar till ökad konkurrenskraft är att det finns en rimlig balans mellan parterna på arbetsmarknaden vad gäller stridsåtgärder. Så är inte fallet i dag. Exempelvis står ofta stridsåtgärder i orimlig proportion till dess syfte och dess konsekvenser, även för tredje part. Möjligheten till sympatiåtgärder är också obegränsad och bidrar till obalansen. Överhuvud måste möjligheterna till konfliktåtgärder liksom dessas karaktär omprövas mot bakgrund av det komplexa näringsliv som idag finns med dess sårbara relationer till omvärlden.

Projektet var med andra ord ett utmärkt exempel på Ratios specialitet: Propagandistisk låtsasforskning i kapitalets tjänst.

Nu uppstod emellertid ett smärre problem. Det förekom knappt några konflikter (eller i siffror för den som föredrar det). Utöver konflikten vid Toys R Us 1995 och Kommunals strejk 2003, var det inte mycket att oja sig över; inte heller dessa två var särskilt fasaväckande. Året då projektet/kampanjen inleddes, 2005, förlorades 568 arbetsdagar i konflikter. Frånvaron av konflikter gjorde att man i stället försökte finna nya konfliktmönster, där strider om kollektivavtalstecknande och sympatiåtgärder pekades ut som problematiska. Det hela var milt uttryckt ganska ansträngt och räckte näppeligen för att övertyga någon om att konfliktreglerna var ett stort problem för svensk arbetsmarknad. För Ratio blev det nödvändigt med ett nytt forskningsprojekt, som kom fram till att konfliktreglerna behövde ändras, men inte heller denna gång förmådde man få det i särskilt övertygande form.

Men skam den som ger sig. I Almedalen i somras kunde Ratios vd Nils Karlsson kliva upp och berätta att konfliktreglerna hindrar tillväxten av nya jobb, och de gör lönebildningen allt för centraliserad, och de hindrar stora grupper från att påverka sin lön, vilket hindrar tillväxten av nya jobb, och … ja, det var ingen hejd på eländet. Och nu hade Karlsson ett nytt forskningsprojekt att stödja sig på.

Denna gång heter forskningsprojektet ”Lönebildning för utvecklingskraft” och det har pågått från 2010 till 2014. Utöver Nils Karlsson har Henrik Malm Lindberg varit med hela perioden, Lotta Stern från 2011 samt Torbjörn Lundqvist och Anne-Sophie Larsson från 2012. Därtill har ytterligare sex personer deltagit som forskare eller assistenter under en mer begränsad tid. Finansieringen kommer från Svenskt Näringsliv samt inte mindre än 15 av dess medlems- och samarbetsorganisationer. Uppenbarligen har det betraktats som ett mycket angeläget projekt.

I höstas kom slutrapporten från projektet, boken Lönebildning i verkligheten. Kollektivavtalens effekter på företagens lönesättning och utvecklingskraft (Studentlitteratur, 2014) Någon förlagsredaktör borde ha uppmärksammat författarna på det inte helt lyckade med att ha en Kurt Olsson-klingande titel, men låt oss storsint bortse från den malören och ta en titt på innehållet.

Det första att fundera över är vad slags bok det rör sig om. Resultat av forskning kanske det spontana svaret blir, men fullt så enkelt är det inte. Boken har ett syfte och en bakgrund. Redan inledningsvis slår författarna fast, att lönebildningen har ”stor betydelse för företagens utvecklingskraft” (s. 9). Med lönebildning avses hela systemet av kollektivavtal och lönenormering inom vilket lönerna bestäms (s.13). Detta hålls skilt från det de kallar lönesättning, vilket avser ”hur man sätter lön för de anställda i det enskilda företaget” (s. 14). Lönebildningen sätter ramar för handlingsutrymmet vid lönesättningen. Författarnas främsta intresse riktas mot lönesättningen. Det är lönesättningen som förmodas ”skapa incitament och ge motivation åt de anställda att utvecklas, förkovra sig i sitt arbete och generera goda arbetsprestationer.” (s. 9) En förlängning av denna förmodan styr hela projektet. Tanken är att lönesättningen kan användas strategiskt för att gynna det de kallar företagens utvecklingskraft. Vad utvecklingskraft egentligen är, förblir mycket vagt. Det kan vara lite vad som helst, ”allt från innovationsförmåga till vinstmarginaler eller aktiekurs” likväl som ”mjuka värden såsom rätt organisationskultur eller en motiverad och kompetent personalstyrka” (s. 161) Med andra ord är det ett i praktiken innehållslöst ord, som blott tjänar som samlingsrubrik för allt en förtagsägare kan tänkas tycka om. Oklarheterna till trots, utvecklingskraft mäts i avkastning och produktivitet (s. 161), vilket säkerligen fullt tillräckligt täcker vad företagsägare vill ha. Bokens syfte knyter an till detta. På ett övergripande plan vill författarna undersöka hur lönebildning och lönesättning går till i verkligheten och hur detta påverkar företagens utvecklingskraft. Vore man lite ofin skulle syftet kunna omformuleras till att handla om i vilken utsträckning lönesättningen förmår ge företagsägare vad de vill ha.

Syftet har en bakgrund. Återigen stöter vi på en idé som varit i säck innan den kom i påse. Svenskt Näringslivs föregångare, Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF), började i mitten av 1980-talet driva något som då betraktades som radikala idéer i lönefrågor. I en rapport till SAF:s kongress 1987 tecknades i stora drag de idéer, som varit vägledande för Ratioprojektet. Lönen – ett medel för tillväxt hette rapporten och däri framhölls att lönerna skulle sättas på företagsnivå, att företagen borde hålla sig med en egen lönepolitik, att lönerna skulle individualiseras, att lönerna skulle vara resultatinriktade och utformas så att de främjade produktivitet, och mer i samma anda. Den bärande tanken, som då väckte en del förbryllade miner, var att lönen skulle vara ett ”chefsinstrument”. Från att vara ett framförhandlat pris på arbetskraft skulle alltså lönen bli ett medel för chefer att styra de anställdas agerande. Lön skulle därför sättas (inte förhandlas) av närmsta chef. I denna veva inleddes också omdefinitionen av vad det innebär att påverka sin lön. Det gjorde man inte genom att sluta sig samman och förhandla, utan genom att leva upp till vad chefer bedömde som värt att belöna. Chefer skulle se till att alla anställda – eller ”medarbetare”, som de skulle kallas – kände till företagets lönepolitik, ”annars kan den inte ge ledning för den enskilde om hur denne skall agera för att påverka resultatet och därmed även sin egen lön.” (Lönen – ett medel för tillväxt s. 27) Ordningen och maktfördelning var alltså glasklar. Chefer bestämmer och informerar om vad som gäller, anställda belönas av chefer i den mån de lever upp till vad chefer bestämt. Så påverkar man sin lön.

Samma tema utvecklades i en expertrapport till SAF-kongressen 1987, Lönepolitik – företagets och chefens styrinstrument av Lena Östman, som även förklarade varför lönespridning var så viktig. Ju större lönespridning, desto effektivare fungerar lönen som styrinstrument för chefer (Östman s. 13). Mot den bakgrunden blir det begripligt varför lönespridning så ofta framstår som ett rent självändamål (Östman s. 51). Östman förfaller ha räknat med att med att ”resultatinriktad lönesättning”, som hon kallade det (s. 55, 57), skulle framstå som nyheter för cheferna. Det nya låg inte i tanken på resultatlöner, utan i att lönen skulle användas som ett instrument för att driva fram önskade resultat.

Om jag minns rätt mottogs dessa idéer först med en förbryllad axelryckning. Lönesättning som chefers ensak för att styra verksamheten – det var en minst sagt främmande tanke för många. SAF stretade dock på och steg för steg vann dessa principer mark. En hel del av programmet från SAF:s kongress 1987 är idag inskrivet i kollektivavtal och det finns fackliga organisationer, som tycks se det som sin främsta uppgift, att ge tips om hur man framstår som värd att belöna i en enväldig lönesättares ögon. Mycket har alltså hänt, men för Svensk Näringsliv är det långt ifrån tillräckligt. Ännu återstår en del hinder innan lönen är ett fritt instrument för chefer att nyttja efter eget gottfinnande. Ratio-projektet är en del i Svenskt Näringslivs kamp mot dessa störande hinder.

Den vägledande hypotesen för projektet har varit ”att lokal lönebildning och strategisk lönesättning på företagsnivå är bra för företagens utvecklingskraft.” (s. 18) Längre fram i boken omvandlas denna hypotes till ett postulat. Efter att ha funnit att kollektivavtalen spelar en stor roll för lönebildningen och lönesättning skall bokens sjätte kapitel ta upp frågan om vad detta innebär för de undersökta företagens ”möjligheter att utveckla olika former av strategisk lönesättning, och därmed i förlängningen för deras utvecklingskraft.” (s. 124) Att strategisk lönesättning stärker företagens utvecklingskraft stiger åter in som premiss i kapitelsammanfattningen (s. 152) samt i det avslutande åttonde kapitlet, där författarna utvecklar sina idéer om vad som bör göras. Däremellan har det emellertid uppstått ett litet problem. Postulatet visar sig sakna empiriskt stöd. I bokens sjunde kapitel görs en kvantitativ test av hypotesen/postulatet och utfallet blev nog inte riktigt vad författarna hade hoppats. ”Något förenklat kan resultaten sammanfattas som att vi inte finner något enkelt och entydigt samband mellan lönebildningen och företagens utvecklingskraft.” (s. 178) De låter sig på intet vis nedslås av detta trista resultat, men nödgas tillgripa den formulering man tar till när man saknar skäl för en slutsats: ”Vid en samlad bedömning är det dock vår uppfattning att hypotesen huvudsakligen har bekräftats. Lokal lönebildning och strategisk lönesättning på företagsnivå är gynnsamma för företagens utvecklingskraft.” (s. 184)

Förhållandet att projektet och dess handlingsorienterade slutsatser har styrts av ett postulat som saknar empiriskt stöd torde vara full tillräckligt för att visa att det rör sig om ett ideologiskt och politisk styrt projekt. Det visar sig även i att författarna inte kan avhålla sig från att skälla lite på konfliktreglerna. Ekot av Svenskt Näringslivs kravlista dyker upp några gånger i början av boken (s. 33, 35, 41) samt, naturligtvis, i slutsatserna, där vi får veta att konfliktreglerna tvingar fram en centralisering som klavbinder företagens utvecklingskraft och ekonomisk tillväxt (s. 185 f). Vän av konsekvens skulle kunna tro, att om lönesättningen skall ske på företagsnivå, så borde även beslut om konflikt ligga på företagsnivå. Men det är nog inte riktigt så författarna har tänkt sig det hela. Som framhölls i den ovan nämnda rapporten till SAF-kongressen 1987, skall kollektivavtalen framför allt ge arbetsfred (Lönen – ett medel för tillväxt s. 33). Vad Ratio-projekten vill ha är alltså inte konfliktbeslut decentraliserade till lönesättningsnivån, utan starka inskränkningar i konflikträtten, bland annat sådana som tryggar arbetsfreden även där det saknas kollektivavtal.

Projektets slutsatser och förslag till förändringar har således inte särskilt mycket med den empiriska undersökningen att göra. Boken bygger på 27 fallstudier, där man har frågat sig hur lönebildningen går till på företagen. Vilken betydelse har kollektivavtalen för den faktiska lönesättningen? Den fråga som sannolikt har intresserat författarna mest är: ”Används lönesättning som ett strategiskt verktyg för företagens utveckling?” (s. 43) För att kunna bedöma både hur mycket kollektivavtalen styr och i vilken utsträckning man på företagen använder de ”frihetsgrader” som kollektivavtalen ger, har dessa delats in i fyra kategorier. Efter en viss omarbetning av Medlingsinstitutets indelning når man en skala med fyra steg av växande centralisering. Den första gruppen avtalskonstruktioner har helt lokal lönebildning, den andra lönebildning utan individgaranti, den tredje lönebildning med individgaranti och den fjärde har generell höjning och lönepott, vilket ger ett strikt begränsat utrymme för lokal lönebildning. (s. 37) Inom privat sektor hamnade 65 % av avtalen inom kategori 3+4 år 2013 och andelen var lite högre under föregående år. (s. 39) Som författarna ser det betyder detta att ”närmare 70 procent av Sveriges löntagare inom privat sektor tycks ha begränsade möjligheter att påverka den egna lönen”. (s. 38) Väl att märka räknas alltså inte ett eventuellt val att sluta sig samman och agera kollektivt genom förhandling som ett sätt att påverka lönen. Endast genom att bli välvilligt behandlad av sin chef påverkar man sin lön. Ingen behöver sväva i tvivelsmål om att författarna ogillar de dominerande kollektivavtalskonstruktionerna. De ger arbetsgivare ”begränsade möjligheter att använda lönesättningen som ett strategiskt medel för att motivera medarbetare eller för att uppnå företagets verksamhetsmål.” (s. 39)

Märkligt nog får man som läsare stundtals intrycket att sistnämnda problem mer är ett problem för författarna än för de studerade företagen. Populationen består alltså av 27 företag, varav 24 har kollektivavtal. Totalt har man genomfört drygt 80 semistrukturerade intervjuer. Strävan har varit att intervjua ”personer i ledande befattning, lönesättande chefer och fackliga representanter”. (s. 45) Det hade varit önskvärt att få en utförligare presentation både av intervjumallen och vilka som har kommit till tals. Nu får man som läsare gissa sig fram om vilka frågor som ställts och ibland även om vem som har svarat. Presentationen av de 27 fallen är i och för sig ganska kul att läsa, men de har ordnats efter en branschindelning, som uppenbarligen helt saknar analytisk relevans (den överges i senare analyskapitel, se s. 126 och 158). En mer analytiskt relevant indelning hade gjort det lättare att orientera sig i materialet. Detsamma hade uppnåtts om man varit mer systematisk i presentationen. Det skulle exempelvis ha varit av intresse att få visshet om lönerna tillkommer genom förhandling eller genom lönesättning, det vill säga genom ensidigt arbetsgivarbeslut. Inte minst hade det varit önskvärt att få klara och konsekventa besked om vilka fall som anses tillämpa strategisk lönesättning. Ibland anges detta otvetydigt (t.ex. s. 65, 96), ibland vagt (t.ex. s. 67, 81) och ibland blir man förvånad över att kommentaren uteblir (t.ex. s. 93). Denna typ av bristfälligheter i systematik och konsekvens lägger sig ovanpå de oklarheter som skapats av den otillfredsställande presentationen av datainsamlingen och gör det än svårare att bedöma hur robust underlag resultaten i följande kapitel egentligen har.

Å andra sidan ger presentationen en del information om vad författarna ogillar, såsom egalitära rättviseuppfattningar (s. 52, 54, 69) och ackordslöner. Det sistnämnda är en smula förvånande, eftersom ackord skulle kunna uppfattas som ett system, som ger de anställda möjlighet att påverka sin lön. Uppenbarligen har dock ackordssystemet en oönskad sida; det medför att ”frihetsgraderna för att sätta lön är klart begränsade”. (s. 99) Kvalitetskriteriet för ett lönesystem är med andra ord helt knutet till i vilken mån det gör lönen till chefens instrument. Att påverka sin lön skall endast ske genom att få en välvillig bedömning av chefen. Alla andra sätt att påverka sin lön är ett hinder för chefer och därmed av ondo.

Därmed är vi inne på temat saker som hindrar chefer, vilket är ämnet för kapitel 5. Rubriken ställer frågan: ”Hur styrande är kollektivavtalen?” och svaret blir att de ”spelar en mycket stor roll för lönebildning och lönesättning i verkligheten”. (s. 122) De sätter ramar och innehåller hinder för fri chefslönesättning i form av generella påslag, lönepotter och individgarantier. Men det finns också mer subtilt verkande hinder, såsom ”märket”, det vill säga det löneökningsutrymme som bedöms råda för den konkurrensutsatta sektorn, och som därför förutsätts bli normerande för hela arbetsmarknaden. Märket är i och för sig uppskattat av många företag (s. 108), men det har en påtaglig avigsida. Det förstärker den galna uppfattningen att man varje år har rätt att förvänta sig en löneökning. (s. 107) I det avslutande kapitlet räknas förväntan om årlig löneökning till de mentala spärrar, som hindrar en moderniserad lönebildning. (s. 186) Jag utgår från att författarna på detta område har föregått med gott exempel och avsagt sig slentrianmässig årlig löneökning.

Kollektivavtalen har också den av författarna oönskade konsekvensen att pressa samman lönerna. Vad de undersökta företagen tycker blir inte klart redovisat. På ett ställe nämns att ett sammanpressat lönespann ”upplevs som ett stort problem i ett par av företagen i vår undersökning.” (s. 110) Om det betyder att resterande 25 företag inte upplever detta som ett problem förblir outrett. Just när det gäller löneskillnader och lönenivåer skapar författarna en del ytterligare förvirring. Uppenbarligen tycker de att sammanpressade löner är ett problem, men de tycks aldrig ha reflekterat över om det kan finnas sakliga grunder för att lönerna hamnat inom ett ganska snävt band på ett företag. I ett senare kapitel berättas om ett fall där man vid ett företag upptäckt att en anställd hade alldeles för låg lön i förhållande till hur företaget värderade arbetsinsatsen. En välmotiverad kraftig höjning blev följden, vilket borde glädja dem som tycker om lönesättning efter individuell bedömning. Författarna suckar dock sorgset: ”Samtidigt blev konsekvensen en ytterligare lönesammanpressning.” (s. 145) Tydligtvis är stora löneskillnader ett självändamål, som skall upprätthållas även om man därigenom bryter mot andra omhuldade principer. Vore det så att man försökte tillämpa någon form av sakliga bedömningsgrunder vid individuell lönesättning, så bleve löneskillnaderna ett utfall man inte direkt kan styra över. Men så ser alltså inte författarna på saken. Stor lönespridning är ett självändamål (såvida den inte har något att göra med ackord inom byggbranschen, jfr s. 111). Det skulle ha varit önskligt med lite vägledning beträffande hur man avgör vad som är stort respektive litet i dessa sammanhang. Det enda vi får veta är att en löneskillnad på 4000 kr. mellan undersköterskor måste vara liten, eftersom den anses visa en ”stor” lönesammanpressning (se s. 83). Lika svårt att få grepp om är vad som är låg respektive hög lön. Författarna anmärker att ingångslönerna i kollektivavtalen för flera branscher är ”relativt höga i jämförelse med normallönerna”. ( s. 111) Branscherna i fråga var handel, restaurang, äldreomsorg, trägårdsodling och transportnäring. Eftersom vi bara två sidor tidigare fått veta att det i en av dessa branscher förekommer ingångslöner under 15 000 kr. så blir man som läsare lite undrande över vad som bedöms som högt och lågt när det gäller såväl ingångslöner som normallöner. Hur som helst, en start under 15 000 kr. är tydligtvis för högt för att falla Ratioforskarna i smaken.

Ett annat tänkbart störande hinder för fri chefslönesättning är inflytande från de fackliga organisationerna. Återigen tycks detta mer vara ett problem för författarna än för företagen. Fackets inflytande bedömdes som relativt stort i nio företag, litet i tio och obefintligt i nio. (s. 117) Det relativt stora inflytandet tenderade att förekomma i större företag, och i flera fall handlade det om tjänstemannaorganisationer som förespråkade individuella löner och hade kollektivavtal av den typ som klassificerats som låg grad av centralisering. (s. 119) För att rädda föreställningen, att de fackliga organisationerna är ett hinder för den av författarna önskade lönesättningen, nödgas man här infoga ett mer hypotetiskt resonemang om ”att de fackliga organisationernas möjligheter att lägga sitt veto mot mer lokal lönebildning utgör en hämmande faktor i många företag och branscher, särskilt på arbetarsidan.” (s. 119) Det man inte har i empirin får man hämta någon annanstans. (Och så dyker förstås det ständigt återkommande problemet med Byggnads och deras ackord dyker upp igen.)

Men vad gör cheferna som kringgärdas av alla dessa hinder? Många chefer gillar kollektivavtalen (s. 104) och de tycks inte alltid vara på Ratioforskarnas linje. Kollektivavtalens ”frihetsgrader” utnyttjas visserligen, ”men kanske inte i den utsträckning som kan förväntas”. (s. 113) Avvikelsen från undersökningens postulat tarvar förklaring. Det är sannolikt, menar författarna utan att gå närmare in på vilken mån de undersökt saken, att lönebildningens centralisering lämnat så obetydligt utrymme kvar för individuell lönesättning och lönedifferentiering, att det inte är mödan värt att utveckla eller tillämpa sådana lönesystem. (s. 115) Därtill kommer att många företag valt andra modeller, såsom befattningslöner och karriärstegar, istället för individualisering vid lönerevisioner. (s. 115) Viktigast är dock förmodligen att många företag gjort en avvägning, där upplevd lönerättvisa och gott samarbetsklimat legat i ena vågskålen och prestationslöner och lönedifferentiering i den andra. (s. 116) Irritationen över rättviseföreställningar är ett återkommande inslag i boken (s. 130, 131, 144, 149 ff) och författarna har en del idéer, som vi skall återkomma till, om hur man kan bli av med sådana störande inslag.

Problemen med bångstyrig empiri fortsätter i kapitel sex, som behandlar om och hur de undersökta företagen använder strategisk lönesättning för att stärka utvecklingskraften. Författarna förväntar sig att detta är ”en förutsättning för att kunna rekrytera den kompetens företaget behöver, behålla kritisk kompetens och uppmuntra till utveckling av strategiskt viktig kompetens.” ( s. 125) Det låter verkligen som om det vore en strid på kniven, men det hela mildras högst avsevärt av att innebörden av strategisk lönesättning hastigt och lustigt görs väldigt vag. ”Ingen enskild modell för lönesättning kan förväntas passa alla företag. I vissa fall kan det vara ekonomiskt rationellt att inte differentiera lönerna och istället använda sig av generella utlägg vid lönerevisionerna. Huruvida en viss lönemodell kan ses som strategisk har mycket med företags- och branschspecifika faktorer att göra.” (s. 126) I detta läge vore det ytterst önskvärt att få veta vilka kriterier författarna har använt sig av för att avgöra när strategisk lönesättning förekommer, inte minst med tanke på att sådan anses vara av så avgörande betydelse för företagens utvecklingskraft.

Trots att vi inte får några explicita kriterier för vad som är strategisk lönesättning, så är av allt att döma individuella och differentierade löner den enda form som författarna gillar. Substitut såsom befattningslön, vinstdelning och bonus (s. 132-136) duger inte för uppgiften. Riktig strategisk lönesättning ”i meningen att arbeta strategiskt med individuella och differentierade anställningslöner och lönerevisioner” visar sig förekomma mest i kunskapsintensiva tjänsteföretag. (s. 131) Det kanske inte var så överraskande (liksom det har upphört att överraska, att ackorden i byggbranschen alltid vållar författarna problem, s. 129 f). Desto mer notervärd är den slutsats, som försvinner alldeles okommenterad: ”I de allra flesta fall finns dock starka begränsningar i såväl önskan som möjlighet att lönesätta mer strategiskt.” (s. 132; min kursiv)

Efter att med viss möda ha fått fram att möjligheterna till strategisk lönesättning är begränsade tvingas således författarna konstatera att även önskan att ägna sig åt dylik verksamhet är begränsad. Författarna låter sig emellertid inte nedslås av denna empiriska motgång, utan skyndar raskt vidare till att analysera två särskilda utmaningar, som kretsar kring särskilt duktiga arbetares allt för svaga löneutveckling och bristande möjlighet till lönekarriär, vilket leder till svårigheter att motivera de skickliga att fortsätta utvecklas. (s. 136) Huruvida detta är ett rent hypotetiskt resonemang eller något som har empirisk underbyggnad är svårt att avgöra, men slutsatsen är given: En mer individuell och differentierad lönesättning är önskvärd. (s. 138)

Efter den utläggningen kommer nästa överraskning från en bångstyrig empiri. ”Endast i några fall svarar de intervjuade att lönen är det viktigaste instrumentet för att motivera anställda.” (s. 138) Ja, vad skall man säga? Empiri är ett elände. När det gäller lönerna tycks det vara viktigt för motivationen att de är begripliga och att de uppvisar rim och reson. Motiverade löner motiverar, kunde måhända stridsropet bli. (s. 141) Men nu rör vi oss på farlig mark, ty vi har hamnat i gränsområdet till rättvisa. Ett vanligt sätt att hantera detta är att använda någon variant av lönekriterier (som, vill jag inflika, kan vara rena ohyggligheter av ogenomtränglig gegga). Inom ramen för projektet har det inte varit möjligt utvärdera de system av lönekriterier, som förekommer, utan man nöjer sig med det postulatartade konstaterandet, att kombinationen av kollektivavtalens starka styrning och egalitära rättviseföreställningar sätter stora begränsningar för möjligheten att arbeta mer strategiskt med lönesättningen. (s. 144) Önskan och nyttan av att tillämpa Ratioforskarnas ideal är synbarligen en ovidkommande sida av saken.

Det går dock inte att bara bryskt bortse från vad de studerade företagen faktiskt sysslar med. En allt för snäv definition av strategisk lönesättning riskerar leda till bedömningen, att ytterst få företag ägnar sig åt det forskarna anser vara av avgörande betydelse för företagen. Det är bara att bita i det sura äpplet och ta sig an monstret: ”Den upplevda lönerättvisan förefaller således vara av stor betydelse för företagens strategiska lönesättning.” (s. 148) Kan man inte få väck sådana störande inslag helt, får man inrikta sig på att fostra de berörda till att uppfatta rättvisa på ett sätt som medger stora lönedifferenser. Och det blir nu forskarnas mission.

Bedömningen av rättvisa kan ske från olika aspekter. Man kan ta fasta på procedurrättvisan, d.v.s. hur en fördelning kommer till, och man kan ta fasta på fördelningsrättvisan, d.v.s. värdera själva fördelningen. Värderingen av själva fördelningen kan göras med olika kriterier. Författarna stannar vid en indelning i två kategorier, en egalitär rättvisesyn, som grovt uttryckt ser lika åt alla som det mest rättvisa, och en proportionell rättvisesyn, enligt vilken fördelningen bedöms i relation till vad man bidragit med. Det är en – milt uttryckt – något förenklad variant av rättvisekriterier, och den är avpassad för att få fram den skiljelinje författarna vill etablera. Översatt till lönefrågor dras skiljelinjen mellan uppfattningen att alla skall ha ”rätt till samma lön oavsett prestation, skicklighet, ansvarstagande, utbildning, kompetens osv” och uppfattningen att lönen bör vara olika ”beroende på prestation, skicklighet, ansvarstagande, kompetens osv.” (s. 148; samma på s. 25) Uttryckt på detta sätt lär det bli svårt att hitta särskilt många som skriver under på den egalitära synen. Vad författarna tycker sig finna är att ju mer transparent lönesättningen är, desto större är acceptansen för löneskillnader. Om det är enkelt och tydligt att se vad löneskillnader grundar sig på, d.v.s. om det råder en hög grad av upplevd procedurrättvisa, så ökar benägenheten att godta dessa skillnader som rättvisa, d.v.s. en anslutning till en proportionell rättvisesyn. (s. 151) Målet är att jaga bort egalitära synsätt. Författarna har viss förståelse för att en del företag inte har lyckats med detta. De klavbinds av kollektivavtalens smala utrymme för individualisering. Därför är det inte värt besväret att utveckla lönesystem, som ger tillräcklig procedurrättvisa för att främja en proportionell rättvisesyn. Men för de företag, som inte är lika begränsade av sina kollektivavtal, finns inte ”motsvarande ursäkt”. ”Där finns snarast stora möjligheter att strategiskt använda löneprocesserna för att åstadkomma en rättvisesyn hos de anställda som kan underbygga upplevelsen av rättvisa i en proportionell och differentierad lönesättning.” (s. 152) Varför de inte stannade vid proportionell, utan tillfogade differentierad förblir oklart; senare i boken växer det för övrigt till ”betydande lönedifferentiering”. (s. 181) En proportionell fördelning kan dock lika gärna ge ett jämnt utfall. Lönedifferentierings drag av självändamål sticker fram lite här och där.

Kapitel sex krävde, som framgått, en del krumbukter för att få empirin att ge de postulerade slutsatserna. I kapitelsammanfattningens slutstycke har dock tveksamheterna med fast hand fösts åt sidan och den kortvariga vidgningen av vad som kan räknas till strategisk lönesättning har avförts. Författarna finner det ”sannolikt att avsaknaden av strategisk lönesättning får negativa konsekvenser för företagens utvecklingskraft – svårigheterna med att rekrytera, behålla och utveckla medarbetare kan förväntas vara betydande.” (s. 153) Huruvida sistnämnda förväntan på något sätt har undersökts framgår inte (här saknar man åter intervjumallen), men det blir en fin avstamp till kapitel sju, som innehåller en kvantitativ prövning av hypotesen/postulatet om den hämmade utvecklingskraften. Som vi redan sett faller det sig så olyckligt, att hypotesen/postulatet inte får stöd av empirin, men eftersom författarna utan vidare bekymmer struntar detta, kan även vi lämna kapitel sju därhän.

Boken slutar, som sig bör, med en samling politiska slutsatser. Allt bygger på att lönen skall vara ett instrument för chefer att styra verksamheter och att alla hinder för en sådan strategisk lönesättning skadar företagens utvecklingskraft och därmed hela ekonomin. Det är egentligen projektets oomkullrunkeliga postulat, men presenteras forskningsresultat. En lite egendomlig sida av detta synsätt är att det står i strid med tanken på lönen som ett pris på arbetskraft. Visserligen skriver författarna i inledningen att lönen ”i ekonomiskt hänseende” är ”priset på arbete” och att lönebildning handlar om prissättning på arbete (s. 13). I avslutningen sägs att fri prisbildning skall råda på arbetsmarknaden. (s. 185) Likväl är det synsätt, som hela projektet vilar på, väsensskilt från prissättning. Lönen är chefens verktyg, vilket är något annat än ett marknadspris. Skillnaden framkommer med all önskvärd tydlighet i den definition av lön som ges av författarna: ”lön är per definition en pekuniär belöning för utfört arbete.” (s. 126) Denna definition är helt kongruent med idén att lönen är ett chefsverktyg. Det är inte fråga om ett marknadspris eller ett resultat av förhandling mellan köpare och säljare. Lönen är en belöning för något som bedömts efter leverans, det vill säga efter att arbetet utförts. En situation där en part belönar och en annan belönas är en ensidig process, där den ena har makt att belöna och den andre har möjlighet att försöka göra sig förtjänt av en belöning från den som bestämmer. Där ligger kärnan i SAF:s och sedermera Svenskt Näringslivs program. Och där ligger kärnan i Ratio-projektets politiska slutsatser.

”Vår mer övergripande slutsats är att det finns en stor utvecklingspotential vad gäller lagstiftning, avtalskonstruktioner och olika aktörers synsätt. Mycket talar för att Sverige, svenska företag och deras anställda skulle tjäna på en modernisering av dagens modell för lönebildning.” (s. 185) Notera ordvalet: ”utvecklingspotential”, som alltså även omfattar ”aktörers synsätt”. Vi skall alla utvecklas genom att tillägna oss de postulat som lagts fram och med dessa som mall modernisera lönebildningen. Vad ingår då i moderniseringen? Förändrade konfliktregler, naturligtvis. (s. 185) Det ingår alltid. Vi behöver också bryta de ”mentala spärrar” som skapar förväntningar om årliga löneökningar, liksom vi behöver undanröja felaktiga och skadliga föreställningar om rättvisa. (s. 186) Det är med andra ord inte bara en omvandling av lönesättningen som förordas, utan en mental omprogrammering. I övrigt blir reformkraven vagt uttryckta. Kraven avser en modernisering av lagstiftningen, så att man undanröjer lagar och regler ”som förhindrar löneutveckling, kompetensförsörjning och ekonomisk utvecklingskraft.” (s. 187) Ingen behöver egentligen sväva i tvivelsmål om vad författarna är ute efter, men det passar förmodligen bättre att låta någon annan ange de operativa målen.

Slutsatserna kommer knappast som någon överraskning, eftersom de utgjorde projektets utgångspunkter. Ratio-forskningen kommer alltid till samma slutsatser. Vore det inte för den där förbaskade empirin, så kunde man tro att de ständigt återkommande slutsatserna var ett tecken på att stödet för Svenskt Näringslivs ståndpunkter växte. Men jag kan inte helt släppa den påtagligt motsträviga empirin. Den vållar i projekt efter projekt sådana svårigheter för forskarna, att jag börjar undra om det inte är slutsatserna det är fel på.


Ideologier, fria val och icke så fria

september 10, 2014

I valrörelsens sista skälvande vecka vill de båda statsvetarna Jenny Madestam och Matilde Millares i en debattartikel lyfta fram de ideologiska skiljelinjerna mellan blocken, eller mellan sossarna och alliansen om man skall vara petig. Bakom de inte allt för påtagliga skillnaderna i en handfull sakfrågor skönjer de ”grundläggande ideologiska skillnader som tar sig uttryck genom synen på individen och individens och statens roll i samhället.” Även om man inte skall bortse från att det finns fler och lika viktiga ideologiska konfliktlinjer, riktar Madestrand och Millares blicken mot något väsentligt, men de missar dessvärre var den avgörande skiljelinjen går, vilket framför allt blir uppenbart i behandlingen det som utpekas som borgarnas ståndpunkt.

I centrum för borgarnas uppmärksamhet står, menar Madestrand och Millares, det fria individuella valet. De borgerliga partiernas hyser en önskan ”att staten ska vara neutral inför individers beslut”, vilket ses som ”en grundförutsättning för människors frihet, oavsett om det leder till det ena eller andra resultatet.” Friheten att välja betraktas, skriver Madestrand och Millares, ”som en förutsättning för att människor ska kunna tillgodose sina individuellt definierade behov.”

Problemet med denna beskrivning av borgarnas uppfattning är inte att den är fel, utan att den är halv. Den viktiga halvan saknas och det är i den halvan den verkliga skiljelinjen går. Borgarnas ståndpunkt innehåller den underförstådda premissen, att det individuella valet försiggår isolerat från valsituationens betingelser och att det är opåverkat av omständigheter, som individen inte har valt. Man skulle här kunna anknyta till salig Tingstens gamla uppdelning av ideologiers bärande delar, värderingar och verklighetsomdömen. De senare vägde tyngst, enligt Tingsten.

I de mest skilda ideologier kunna värderingarna – vilka i regel äro ytterligt allmänt angivna – vara ensartade; det är uppfattningen av verkligheten som ger ideologin dess särprägel. (Idékritik s. 12)

Vad Madestrand och Millares huvudsakligen uppehåller sig vid hör till värderingarnas sfär. Vad de bortser från är den verklighetsuppfattning som gör det möjligt att helt strunta i att beakta betingelserna för friheten att välja och för att tillgodose individuellt definierade behov.

Men är vi då inte alla lika när det gäller att fritt välja? Är vi inte fria att själva definiera våra behov? Här skulle man kunna ge sig in i mer eller mindre komplicerade (en del är ganska enkla) resonemang om förhållandet mellan aktör och struktur, mellan individ och samhälle, mellan situationsuppfattning och handlingsmöjligheter, och mycket annat. Men jag nöjer mig i stället med en anekdot från min tid i studentkorridor. En säkerligen välmenande korridorgranne (eller korridåre, som några kallade oss) hade noterat att jag tillbringade ganska avsevärd tid hängandes över böcker och föreslog att jag skulle skaffa mig en hobby. Börja spela golf eller segla, var hans uppmuntrande tips. För honom var det ett fritt val vi alla hade, att börja spela golf eller att segla, eller att välja att låta bli. Tanken att dessa alternativ låg långt bortom någons ekonomiska förmåga förespeglade honom aldrig. Jag skulle kunna ha sagt att min kassa möjligen tillät skogspromenad som hobby – vilket i förbigående sagt var en syssla jag mer än gärna avstod ifrån – men jag nöjde mig med att säga att vare sig golf eller segling tillhörde mina mera brinnande intressen. Eller något i den stilen; det är länge sedan och minnet är klent. Han som kom med det vänliga förslaget blev för övrigt inte särskilt långlivad i vår korridor. Hans far gjorde det fria valet att köpa en centralt belägen bostadsrätt åt sin son, och sonen valde att flytta dit. Vi andra valde fritt att bo kvar i studentkorridor, till en kostnad av 737 kr. per månad, med två hyresfria månader på sommaren.

Denna lilla historia illustrerar begränsningarna i att tala om individuellt val som något isolerat och obetingat fritt. Det räcker med en liten justering avi föregående styckes sista mening för att visa vad det handlar om. Vi andra fick välja att bo kvar i studentkorridor … Det var vad som gavs. Vi led nog inte så mycket av detta. Många trivdes utmärkt med korridorlivet. Poängen är bara att det inte förelåg någon valsituation. Väljer man att beskriva världen som att den består av resultatet av fria val, så missar man alla de resultat som inte är tillkommit genom fria val. Detta är egentligen trivialt. Men historien har en annan liten poäng. För den välvillige korridåren såg världen annorlunda ut. I hans ögon var valet lika fritt för alla. Golf eller segling. Studentkorridor eller bostadsrätt. Genom fria val tillgodosåg var och en sina individuellt definierade behov. För dem som har resurser ser världen annorlunda ut än för dem som saknar resurser. Detta är bara ett annat sätt att säga att klasstillhörighet inte bara bestämmer ramarna för vad man kan göra, utan även för föreställningar om hur världen är funtad. Madestrand och Millares tycks följaktligen dela borgarnas ideologiska föreställningar när de bara ser ena halvan av borgarnas ideologiska ståndpunkt.

För de egendomslösa har det alltid varit uppenbart att världen inte enbart är ett resultat av fria val beträffande hur man tillgodoser individuellt definierade behov. Vissa behov måste tillfredsställas först, och det är knappast uttryck för individuell behovsdefinition att det för några sker medelst falukorv snarare än medelst ananas och järpe. Det som blir över kan man formellt sett disponera fritt, men hur stor denna frihetsyta är för var och en, är något som endast i ringa grad är resultat av fria val. Betingelserna för var och ens fria val är inte resultatet av fria val. Betingelserna bestäms av samhälleliga strukturer, som för den enskilde är mer eller mindre givna och ytterst svåra att förändra – åtminstone så länge man agerar ensam och enskilt.

De egendomslösa har följaktligen ett intresse av att förändra betingelserna för individuella val. Madestrand och Millares hamnar därför lite snett i sitt försök att formulera den ideologiska motpolen till borgarklassens position. De rör sig åtminstone i rätt riktning när det skriver att motpolen innebär att ”betrakta tillgodoseendet av vissa behov som en förutsättning för frihet”. Men deras egna ideologiska skygglappar gör att de endast kan uppfatta detta som en inskränkning i ett isolerat och obetingat fritt val. ”Socialdemokraternas syn på behov utgår från att samhället (genom staten) har till uppgift att agera efter vissa normer och värderingar för att därigenom se till att allas ”objektivt” definierade behov tillgodoses. Det betyder att staten måste ta till sin uppgift att definiera dessa behov /…/ även om det betyder att människor egna beslut i den specifika frågan begränsas.”

Kanske är det så illa att detta verkligen är socialdemokratins nuvarande uppfattning, även om jag gärna vill hoppas att det inte motsvarar rörelsens synsätt. Vare därmed hur det vill. Historiskt sett har de folkliga rörelserna, och kanske framför allt arbetarrörelsen, tagit sikte på att förändra betingelserna för människornas egna beslut. Det har handlat om att vidga frihetsytorna för de resurssvaga. (Jag hör redan invändningarna om ”att lägga livet till rätta”, men struntar i den diskussionen nu.) För att åstadkomma detta blir det ofrånkomligt att fokusera på begränsande strukturella förhållanden och angripa dessa. Därigenom utmanas borgarklassens privilegier och följaktligen blir det en ideologisk försvarslinje att avvisa allt tal om strukturer och framhärda i att världen – och var och ens position i världen – uteslutande är resultat av fria val. Den premissen ekar genomgående i Madestrands och Millares text.

För att kunna ändra de strukturella förhållandena har de egendomslösa varit hänvisade till den, åtminstone inledningsvis, enda resurs de ägt – att vara många. Det är genom samfällt och organiserat agerande man ha förmått förändra samhället. Därför blev också kampen för demokratin så viktig. I och med staten hade en erkänd position som auktoritativ resursfördelare och regelskapare blev det betydelsefullt att genom demokratin erövra statsmakten (åtminstone för de dominerande grenarna av arbetarrörelsen). Motståndet var segt. Tidiga liberaler ryggade inför tanken på vilka konsekvenser en fullt genomförd allmän och lika rösträtt kunde medföra. Till en början var de ganska pigga på idéer om olika kvalifikationskrav för att äga rösträtt och att vara valbar, liksom att införa diverse inslag som bromsade folkviljan från att få genomslag. Motståndet maldes dock ner och liberalerna anslöt sig i växande grad till den allmänna rösträtten. Parallellt med detta började de istället söka andra vägar att ”fostra” och styra folket till rätta idéer, men det är en annan historia. Så småningom började också högern tvingas att acceptera demokratins principer, men det har visat sig vara ytterst trögt. Det är signifikativt att det dröjde ända till 1960-talet innan den svenska högern fick en partiledare, som varit demokrat under hela sin aktiva tid. (Hoppas att jag minns rätt, men jag tror att Gunnar Heckscher var demokrat under hela sitt politiska liv.)

Kampen om demokratins princip har aldrig upphört. I dagsläget förs den främst i form av hur stort område den skall omfatta. Högern ligger på för att dra bort områden från demokratins princip. Detta sker i många olika varianter. En del områden överförs till självständiga enheter, styrda av experter. Andra skall regleras i lag eller fastlagda principer, som inte går att rucka på, för att på så sätt hindra specifika beslut. Åter andra skall övervakas av särskilda råd. En annan variant är att föra fördelningsbeslut från valda församlingar till enskilda individer. Detta är en mycket lömsk metod. Det finns inga omedelbara skäl att rikta invändningar mot att medborgare själva gör sina val och fattar sina beslut. Det lömska ligger istället i att bortse från att valen sker under betingelser som man inte har valt. Att driva fram system med individuella val utan att samtidigt angripa och bryta ner de strukturella och icke valda betingelserna för de enskildas beslut, är att släppa in ett sakta frätande rost i de system, som tillkommit för att göra betingelserna mer jämlika. Skillnaden mellan dem som väljer att flytta till den av pappa inköpta bostadsrätten i centrum och dem som får välja studentkorridoren kommer att så sakteliga skärpas över hela linjen. Båda valen kommer att framställas som fria val beträffande hur man tillgodoser individuellt definierade behov. Så länge ingen tjatar om de strukturella betingelser man inte valt, kommer allt att se fritt, jämlikt och fint ut. Vi rör oss mot den värld Anatole France fångade, när han träffande påpekade, att lagen i sin upphöjda jämlikhet förbjuder både den fattige och den rike att sova under broarna, tigga på gatorna och stjäla brödlimpor.

Det är mot denna bakgrund nödvändigt att fortsätta tjata om samhälleliga strukturer och dessas konsekvenser. För det är här en av de grundläggande ideologiska skiljelinjerna går. Borgarklassen har hela horder hårt arbetande (och högt avlönade) propagandister, som lägger stor energi på att tillbakavisa allt tal om strukturer. De vill att det skall se ut som om den ideologiska striden står mellan att antingen släppa fram det fria individuella valet eller att låta staten lägga sig, styra och inskränka detta fria val. Madestam och Millares är farligt nära att köra ner i detta borgardike. Vi andra får göra så gott vi kan för att förklara varför kampen mot de icke valda betingelserna är en förutsättning för att var ens fria val skall bli en realitet. Och vi får efter fattig förmåga samla och organisera oss för att föra denna kamp. Vem vet, vi kanske till och med kan våga oss på att gå fram under stridsropet

Ananas, järpe,
frossa och njut.
Borgare,
snart är din saga slut.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.