Stora överskott i arbetslöshetsförsäkringen

juni 1, 2013

Jag hade egentligen tänkt att skriva några rader med anledning av Lagrådsremissen med förslag att avskaffa arbetslöshetsavgiften, men sociala plikter gör att det får skjutas på framtiden. Det vore i och för sig en stor lättnad om arbetslöshetsavgiften försvann. Då bleve vi av av med en regressiv straffskatt på a-kassemedlemskap. Men som vanligt går det att ha en del synpunkter på vad högern företar sig i a-kassefrågor. En av de saker jag hade tänkt att ta upp var att regeringen ljuger in i det sista om ett och annat rörande arbetslöshetsförsäkringen, däribland finansieringen. Detta får emellertid anstå.

Nu får jag nöja med med en lite aptitretare i form av ännu en påminnelse om att arbetslöshetsförsäkringen år efter år går med rejäla överskott. Här är en sammanställning av inkomster och utgifter enligt siffror från Ekonomistyrningsverkets presentation över utfallet för statens budget 2011 och 2012. Hoppas att jag inte räknat fel i hastigheten. (Klicka på bilden för läsbarhet.)

A-kassa-inkomster-utgifter-2011-2012

Som synes handlar det om överskott på i runda slängar 9 miljarder de två senaste åren (och de har varit ännu större tidigare år). Så skall det inte vara. Eller än värre – åtminstone för dem som bekymrar sig om sådana futtigheter som att den offentliga makten utövas under lagarna – så får det inte vara. Arbetslöshetsavgiften (den ingår i det som i tabellen kallas Finansieringsavgift för arbetslöshetskassor) klassas som offentligrättslig avgift. Den skall alltså vara en avgift för en specificerad motprestation från statens sida. Pengarna får följaktligen inte användas till något annat än till arbetslöshetsersättning. (Personligen anser jag att det finns skäl att betrakta arbetslöshetsavgiften som skatt snarare än en offentligrättslig avgift, men det få vi ta en annan gång.) Som jag tjatat om förr, den inkomst som heter Arbetsmarknadsavgift skall enligt lag användas för vissa angivna ändamål. Om man år efter år drar in stora överskott gör man alltså något fel. Avgiften borde i så fall justeras ner, så att inkomsten bättre motsvarar de utgifter den skall täcka. Så har inte skett. Regeringen kan knappast skylla på att den ständigt gjort stora prognosmissar. Vare sig utgifter eller inkomster skiljer sig så mycket från uppskattningarna när budgetarna tillkom. Rimligen borde någon ha ställt sig frågan om regeringen verkligen utöver sin offentliga makt under lagarna.

Socialförsäkringarna skall inte vara en mjölkko för statsbudgeten. Hur ansvaret skall fördelas för att denna förmodligen lagstridiga verksamhet har kunnat pågå under hela högerregeringens maktinnehav överlåter jag åt juridiskt sakkunniga att fundera över. Politiskt är frågan knepigare. De pengar som inte går till att betala socialförsäkringar, såsom a-kassan, borde bli utrymme att ta ut som löneökning, men det har i mina ögon en del fördelningspolitiska nackdelar, eftersom det får drag av löneökning i procent. Vi som gillar jämlikhet ser hellre ökningarna i kronor än i procent. En annan komplikation är att det kanske inte ens är önskvärt att ta ut det som lön. För egen del vill jag hellre se att pengarna blir kvar i arbetslöshetsförsäkringen, som är i stort behov av höjda tak och en del andra förändringar. Allt detta är dock diskussioner dom får vänta. Nu skulle jag bara påminna om att arbetslöshetsförsäkringen ger stora överskott och att detta faktum sannolikt är i strid med svensk lag. Det kan vara värt att komma ihåg när eventuella kostnader för att avskaffa arbetslöshetsavgiften diskuteras.

Annonser

Är regeringen på väg att byta strategi?

november 21, 2012

Regeringen meddelade i lördags genom herrar Borg och Reinfeldt att den var redo att ompröva a-kasseskatten, som har gett kraftigt differentierade avgifter för medlemskap i arbetslöshetskassa. Det lite udda i sammanhanget är att regeringen ställer krav på arbetsmarknadens parter att dessa skall träffa yrkesintroduktionsavtal, som regeringen bedömer som tillräckligt bra. I praktiken kräver alltså Borg & Co att de fackliga organisationerna skall bli transportkompanier för regeringens arbetsmarknadspolitik. I en återhållsam kommentar kallar Mats Essemyr detta för ”en skruvad och sällsynt ordning för hur det går till i det svenska partssystemet.” Det är nog det minsta man kan säga. Det enda rimliga svaret från de fackliga organisationerna är att regeringen genom sitt utspel totalkvaddat alla utsikter att skriva yrkesintroduktionsavtal, oavsett vad man tycker om idén i sig. Reaktionen från LO var dock betänkligt lam. Visserligen är fackföreningsrörelsen försvagad och tillbakaträngd, men det får inte hindra den från att se den principiella sidan av högerregimens utspel. Skulle  fackförbunden böja sig nu, har de meddelat att de är villiga att fungera som verkställande organ för regeringen. Det är en mycket farlig väg att ge sig in på.

Vad som ligger bakom Moderaternas omsvängning i avgiftsfrågan kan man bara spekulera om. I somras gick kollegerna i högeralliansen ut och föreslog att de differentierade avgifterna skulle slopas och att man skulle införa obligatorisk a-kassa. Som bekant är avgiftsdifferentiering genom a-kasseskatt oförenligt med ett obligatorium. Sammantaget ger arbetslöshetsförsäkringen nu stora överskott till statskassan. Förmodligen är det i strid med lag att använda systematiskt försäkringen som en extra inkomstkälla för staten, men så har det varit under hela den nuvarande regimens tid vid makten. Moderaterna har hittills valt att behålla behålla pengarna hellre än att driva på för obligatorium. Måhända har de börjat räkna på nytt. Att slopa differentieringen skulle kanske kosta statskassan ett par miljarder (en vild gissning, baserad på att finansieringsavgiften gav 3 130 miljoner år 2006, d.v.s. innan a-kasseskatten införts, jämfört med 4 992 miljoner å4 2011; se inkomsttitel 2525 i tabell 7 i ESV:s rapport Tidsserier, statens budget m.m. 2011). Eftersom a-kasseskatten varit regressiv skulle det mesta av pengarna hamna hos grupper med så små marginaler att man lugnt kan räkna med att allt går till konsumtion. Följaktligen rinner 25 % tillbaka till statskassan som moms. Det blir alltså inte så fasligt dyrt att slopa a-kasseskatten. Då kan man fundera över vad Moderaterna tänker sig kunna vinna.

Min gissning är att Moderaterna har tänkt om i obligatoriefrågan. Det övergripande målet med alla krumbukter har varit att försvaga de fackliga organisationerna. Tro inget annat. Men man har haft olika metoder att välja mellan och hittills har Moderaterna hållit fast vid metoder som varit förenliga med en regressiv a-kasseskatt. De stora vinsterna har man dock gjort genom att försämra villkoren i arbetslöshetsförsäkringen. På så sätt har man skapat ett stort utrymme för att höja den löneskatt som kallas allmän löneavgift och som ligger inbakad i de s.k. arbetsgivaravgifterna. Denna löneskatt (tillsammans med den förmodligen lagstridiga överfinansieringen av arbetslöshetsförsäkringen) har finansierat jobbskatteavdraget. A-kasseskatten är i sammanhanget inte någon stor inkomstkälla. Den kan mycket väl offras för att vinna de fördelar en obligatorisk a-kassa skulle ge. Ett obligatoriesystem skulle ytterligare stärka statens kontroll över försäkringen och det skulle bli ännu lättare att använda försäkringen för att låta arbetslösheten sätta press på arbetsvillkoren (den idé som döljer sig bakom högerns användning av uttrycket ”omställningsförsäkring”). Obligatoriesystemet skulle dessutom helt bryta banden mellan a-kassa och fackliga organisationer, vilket högern drömt om sedan Socialdemokraterna fick igenom Ghent-systemet på 1930-talet.

En obligatorisk a-kassa medför med andra ord en hel del som får det att vattnas i munnen på högern och om kostnaden inte blir mer någon eller ett par miljarder är det inte mycket att bekymra sig om. Skälet till att dröja med förslag i frågan a-kasseskatten till 2014 skulle i så fall vara att man vill ha ett förslag i obligatoriefrågan klart innan man rör avgifterna. Om dessa gissningar är korrekta, är det extra motbjudande att se hur högern försöker använda a-kasseskatten som lockfågel för att förvandla  fackföreningarna till organ som skriver under avtal dikterade av regeringskansliet.

Dessa muntra spekulationer om ett strategibyte är inte alldeles ogrundade. Det finns en massa allt för sällan uppmärksammade fakta (och välavvägda omdömen) här om någon skulle vara road.

 


Regeringens försäkringsbedrägeri är värre

oktober 22, 2012

Per Gudmundson är upprörd över att Stockholms socialdemokrater vill korttidsanställa personer med försörjningsstöd, så att dessa kan bli kvalificerade för ersättning från a-kassan. Detta är försäkringsbedrägeri, säger Gudmundson. Alla försäkringstagare blir bestulna på sina premiepengar och det är ”en skandal att en socialdemokratisk ledare, helt öppet och oblygt, föreslår en systematisk förskingring av a-kassemedlen.” Ord och inga visor alltså. Undrar vad han säger om att vår nuvarande regering smusslar undan åtskilliga miljarder från inbetalningar till arbetslöshetsförsäkringen varje år. Som jag nyligen visat blev förskingringen av våra inbetalningar till försäkringen under 2011 nästan 9 miljarder, och som Mats Essemyr visat var motsvarande summa för 2010 ca 23 miljarder. Eftersom dessa pengar har gått till att finansiera bidrag till överklassen lär väl Gudmundson inte ha något att invända. Han vet vems intressen han är satt att tjäna.


Skattekåta moderater hindrar obligatorisk a-kassa, som tur är

oktober 22, 2012

Debatten om a-kassan börjar ta fart. Nyligen lade TCO, med Mats Essemyr som frontman, fram ett förslag till hur a-kassan och dess finansiering borde förändras. I huvudsak går TCO:s förslag ut på att föra tillbaka a-kassan till den modell, som (åtminstone på papperet) rådde före högerregimens tillträde 2006. Det som kommer att märkas mest i debatten blir troligen dels att TCO vill höja ”taket” i ersättningen, dels att TCO säger nej till obligatorium. Alltfler tar nu uttryckligen ställning för en höjning av taket, men obligatoriet ser ut att kunna bli en stridsfråga.

Mats Essemyr har munhuggits lite med folk från arbetsköparsidan på Dagens Arena, där han och Maria Silfverstolpe från Almega har utbytt åsikter om huruvida a-kassan skall göras obligatorisk. Det är föga märkligt att lönearbetare och arbetsköpare har olika åsikter, i synnerhet i denna fråga. Det finns nämligen en underliggande stridsfråga, som ingen vill tala högt om, men som de flesta (inte minst våra nya moderater) är ytterst väl medvetna om. Närheten mellan fackliga organisationer och a-kassorna stärker den den fackliga organisationsgraden. Därmed handlar det också om maktförhållanden på arbetsmarknaden. Högern har haft sin uppfattning klar länge, men i den första långdragna bataljen gick arbetarklassen ut som vinnare, genom att den så kallade Ghent-modellen anammades 1934. Så småningom lade sig stridsdammet och det dröjde ända till vår nuvarande högerregim innan någon började försöka rikta slag mot fackföreningarna genom att ”reformera” a-kassan.

I nuvarande ideologiska klimat har högern ett stort försteg. Det är få som vågar tala klarspråk om att man vill stärka de lönearbetandes organisationer. TCO vågade röra i vid ämnet i ett positionspapper för ett par år sedan, men i sitt nu framlagda förslag trippar man betydligt försiktigare. Högern kan därför bedriva sitt krig mot fackföreningarna utan att behöva tala om saken. Den som för en försvarsstrid utan att kunna tala klarspråk om vad saken gäller har alltid ett underläge. Därför är det viktigt att åtminstone kunna hålla en enig front. Men inte ens det kan man hoppas på.

För några dagar sedan, markerade Jusek sitt ställningstagande för en obligatorisk a-kassa. Sofia Larsen och Magnus Hedberg, ordförande respektive samhällspolitisk chef i Jusek, tyckte att det vore en konstruktiv kompromiss om Socialdemokraterna ville godta obligatorium och Moderaterna accepterade en höjning av taket i ersättningen. Därmed hjälper de till att binda ihop två spörsmål, som för majoriteten av lönearbetarna hade varit bäst att hålla isär. Ett av deras argument för obligatorium visar dessutom att de har mycket vaga aningar om hur arbetslöshetsförsäkringen finansieras. De sprider den ständigt återkommande lögnen att staten betalar. Så här låter det denna gång:

Det finns ytterligare argument som talar för en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. De samlade arbetslöshetskassorna betalade 2011 ut över 13 miljarder kronor i ersättningar. ­A-kassorna svarade för mindre än fem miljarder kronor och staten för resterande åtta miljarder kronor. Eftersom försäkringen till betydande del finansieras av staten borde alla omfattas av den.

Man skulle kunna nöja sig med den stilla invändningen att staten inte kan betala något eftersom staten inte har några pengar. Staten kan bara omfördela och administrera pengaflöden. Det är de lönearbetande som står pengarna. En del av löneutrymmet har använts för en gemensam försäkring. TCO (med Essemyr vid pennan) var för övrigt föredömligt klar på denna punkt i sitt positionspapper från 2010.

Akassan finansieras genom medlemsavgifter och arbetsgivaravgifter. Medlemsavgifterna, alltså den direkt individuella delen av finansieringen, svarar idag för cirka 30 procent av försäkringens totala kostnader. Resterande del finansieras genom den så kallade arbetsmarknadsavgiften, en arbetsgivaravgift som arbetsgivarna fortlöpande räknar av från löneutrymmet. Akassan finansieras alltså uteslutande av arbetstagarna genom en individuell del och en kollektiv del.

Men det kan vara värt att kika ännu lite närmare på siffrorna, för då kommer det att visa sig att a-kassesystemet är föremål för en ganska rejäl straffbeskattning, och det är dessa skatteinkomster som har fått våra nya moderater att lägga hinder i vägen för att införa obligatorisk a-kassa.

För 2011 blev överskottet i a-kassesystem nästan 8,9 miljarder kr. Det är i och för sig betydligt mindre är de dryga 23 miljarder i överskott, som man drog in 2010, men det är ändå en ganska anständig slant. Skall man vara lite mer exakt ser det ut så här. Arbetslöshetsförsäkringen får sina pengar från två håll. Det mesta kommer från Arbetsmarknadsavgiften, som är en del av de så kallade arbetsgivaravgifterna (som egentligen är löneutrymme som används för att finansiera socialförsäkringar + en ren löneskatt, som regeringen höjt kraftigt). Om någon skulle påstå att det inte finns några ”öronmärkta” pengar i statens finanser, titta i 9 § Lag (2000:981) om fördelning av socialavgifter. Där står det vad avgiften skall användas till. Den andra delen av pengarna kommer från de avgifter a-kassorna betalar in, och som därför i slutänden betalas med redan beskattade pengar av a-kassornas medlemmar.

Går vi nu till utfallet av statens budget 2011, hittar vi arbetsmarknadsavgiften som inkomsttitel 1216 och Finansieringsavgift från arbetslöshetskassor som inkomsttitel 2525. Arbetsmarknadsavgiften gav 36 752 miljoner kr. Finansieringsavgiften gav 4 992 miljoner kr. Tillsammans ger det 41 744 miljoner kr i intäkter. Tittar vi sedan på utgifter, så hittar vi utgiftspost 14 01 002 Bidrag till arbetslöshetsersättning och aktivitetsstöd, som uppgick till 31 002 miljoner kr. (av denna summa gick 13 058 miljoner kr till arbetslöshetsersättning). Härtill kommer två andra mindre utgiftsposter, som också skall finansieras av arbetsmarknadsavgiften (fr.a. 14 01 011 Bidrag till lönegarantiersättning, 1 830 miljoner kr.). De sammanlagda utgifterna stannar på 32 885 miljoner kr.
Således ett överskott på 8 859 miljoner kr.

Om någon minns Sven-Otto Littorins snack om hur jobbskatteavdraget gav sköna hundralappar i fickan, så har ni här de sköna miljarder i statskassan, som finansierar hundralapparna. Jag har tidigare beskrivit hur regeringen kraftigt höjt löneskatten (och de föreslår en ytterligare höjning i årets budget, sid 189, från 9,21% till 9,88 %; tack för tipset Olle). Nu ser vi också att man har lagt en rejäl straffbeskattning på a-kassemedlemskapet. Denna gång är det en kraftgt regressiv skatt, eftersom den huvudsakligen hamnar på de lågavlönade grupper, som också är värst drabbade av arbetslöshet och osäkra anställningar. Våra nya moderater vill hemskt gärna behålla dessa pengar, eftersom de finansierar allehanda direkta och indirekta bidrag till partiets egna välbeställda väljarskaror.

Det är här det uppstår problem för tanken på en obligatorisk a-kassa. Det är i praktiken omöjligt att ha kvar differentierade avgifter om man inför obligatorium. Utredaren Sören Öman gjorde ett imponerande försök att förena alla regeringens påhitt, men trots hans skarpsinne och uppfinningsrikedom, visade utredningen egentligen endast att det är ogörligt att införa ett system med obligatorisk a-kassa om man vill ha kvar a-kassorna som skatteobjekt. Skulle man istället slopa systemet med a-kassor och gå över till en helstatlig modell (typ Försäkringskassan) blir det svårt att ta ut höga avgifter till en försäkring, som redan är överfinansierad genom arbetsmarknadsavgiften. Avgiftshöjningen skulle dessutom drabba Moderaternas egna väljare, medan lågavlönade troligen skulle få en viss sänkning jämfört med nuvarande system. De nya moderaterna blir helt enkelt tvingade att hitta ett annat sätt att smyga undan sina regressiva skatter om a-kassan blir obligatorisk. Hittills har de sagt nej till en sådan lösning.

Läget ter sig alltså en aning problematiskt för oss som vill behålla de fackföreningsnära a-kassorna, eftersom de är fördelaktiga för lönearbetarnas fackliga organisationer. Vi kan knappast ställa vårt hopp till skattekåta moderater. Deras motstånd mot obligatorium beror på att de vill kunna fortsätta med att straffbeskatta låginkomsttagare för att finansiera bidrag till överklassen. De är fullt nöjda  med att använda höga a-kasseavgifter för låglöneförbund som medel att bekriga de fackliga organisationerna. Helst skulle jag önska att det gick att tala öppet om vad striden egentligen handlar om, men det är inte lätt att göra idag. Borgarna har nästan helt ockuperat den offentliga debatten. Finge man drömma, så skulle de fackliga organisationerna, genom att verkligen ta kamp tillsammans med medlemmarna, visa att de är mer än väl värda att tillhöra, utan att ha a-kassan som lockmedel. Men på kort sikt blir det förmodligen ofrånkomligt att föröka ta TCO:s förslag som utgångspunkt för diskussionen. Det finns en hel del att rikta invändningar mot, men de får vänta till dess vi säkrat de kortsiktiga målen: höjning av taket i ersättningen, avskaffande av den regressiva a-kasseskatten och bevarandet av de medlemsbaserade a-kassorna. När detta är fixat är det dags att övergå till att förverkliga drömmarna.


Lågt i tak är en väg till systemskifte

september 11, 2012

I våras skrev jag om hur det låga taket i arbetslöshetsförsäkringen riskerar att undergräva legitimiteten i systemet. Förmodligen är det exakt vad vår högerregering är ute efter såsom en del i det systemskifte man är på väg att genomföra. Regeringen kallar alltid ersättningen för ”bidrag” och ser inget problem i att försäkringsskyddet ständigt minskas. I princip är det en gammal fattigvårdstanke som styr politiken. Det skall vara så obehagligt att vara fattig att man låter bli att vara det. Byt ut fattig mot arbetslös, så har du regeringens grundfilosofi i ett nötskal. Så uttrycker de sig naturligtvis inte. Det låter finare att säga att a-kassan skall vara en omställningsförsäkring med starka incitament till arbete. Men principen är att göra livet för arbetslösa så eländigt att man är beredd att ta vad som helst på vilka anställningsvillkor som helst. Arbetslösheten skall fylla sin uppgift och pressa ner löner. Men det finns ett praktiskt problem med detta. Låga tak i försäkringen drabbar högavlönade minst lika hårt som lågavlönade. För att lösa det problemet behövs ett systemskifte, och det är i den riktningen vi går just nu.

Då och då uppmärksammas systemskiftet av liberaler och det är inte alla som gillar vad de ser. Isobel Hadley-Kamptz skrev i somras en bra artikel om vad som pågår och avslutade med en stilla vädjan: ”Om vi nu ska ha ett systemskifte kan vi väl åtminstone få en principdiskussion om varför, innan det redan är genomfört.” I går gick Thomas af Bjur, folkpartistiskt landstingsråd i Sörmland, i direkt polemik med Anders Borg angående taket i a-kassan. Från regeringshåll har man välkomnat utvecklingen mot att allt fler skaffar sig tilläggsförsäkringar, eftersom a-kassan inte på långa vägar täcker inkomstförlusten för medel- och högavlönade om de bli arbetslösa. Låg a-kassa och tilläggsförsäkringar för dem som har kan få sådan är ett system helt i linje med regeringens strävan att vidga klassklyftorna. Välbetalda yrken har i allmänhet lägre och jämförelsevis lättkalkylerad risk för för arbetslöshet. De är därför attraktiva att skapa försäkringar för och det kan ordnas till en någorlunda låg kostnad. Yrken med låg lön och dåliga arbetsvillkor har i allmänhet högre och mer svårkalkylerad risk för arbetslöshet. Om dessa grupper skall ordna tilläggsförsäkringar blir det dyrt. Ju längre utvecklingen går mot att dela upp arbetsmarknaden i välbeställda, tilläggsförsäkrade och lågavlönade med i praktiken ett lågt grundskydd, desto längre går vi på systemskiftets väg. Arbetslösa i låglönegrupper får höra att de får bidrag (inte ersättning från en försäkring), medan de tilläggsförsäkrade blir allt mindre intresserade av de gemensamma systemen, som ger ”bidrag” till fattiga, men inte betyder särskilt mycket för den egna tryggheten. Slutpunkten är ett system med fattigvård och välgörenhet i stället för gemensamma socialförsäkringar.

Det finns ännu en del liberaler som ogillar sådana framtidsutsikter. Thomas af Bjur fäster uppmärksamheten vid att vi tycks vara på väg mot ett system där både löntagare och småföretagare ”tvingas betala två gånger för att få en dräglig trygghet vid arbetslöshet”, dels  till a-kassan, dels  för en tilläggsförsäkring.

Enligt min mening är detta en extremt problematisk utveckling. I förlängningen riskerar det att urholka det allomfattande socialförsäkringssystem som varit en av grundstenarna för den svenska välfärden.

Lika viktigt är att af Bjur markerar att herrar Borg och Reinfeldt har fel när de likställer a-kassan med ett bidrag. Det är ersättning från en försäkring, som arbetare (och småföretagare) själva har betalat. Och han dundrar till rejält på slutet.

En generös arbetslöshetsförsäkring som ger ett reellt skydd är inte att betrakta som ett bidrag utan som ett centralt verktyg för att upprätthålla arbetslinjen. En prioriterad uppgift är därför att utveckla och slå vakt om ett välfungerande offentligt försäkringssystem. Utgångspunkten ska alltid vara att öka individens frihet. Min uppmaning till Borg och Reinfeldt är tydlig: Höj taket i a-kassan!

Det är verkligen glädjande att se att det fortfarande finns ett stöd för de generella välfärdssystemen inom det liberala lägret. Det kan kanske kasta lite grus i regeringens systemskiftesmaskin.

När välfärdssystemen inklusive socialförsäkringarna byggdes upp fanns det nästan hela tiden en debatt mellan dem som ville ha generella system och de som ville ha selektiva. Generella system har en massa praktiska fördelar. Inte minst slipper man undan de integritetskränkande inslagen av individuell prövning. Alla är med och betalar och alla har samma rätt. En extra vinst var att många fick glädje av systemen, vilket gav dem ett mycket brett stöd. Det är detta som vållar de praktiska problemen för regeringen. Avvecklingen av de generella system innebär att en del kostnader flyttas om så att de blir direkt synliga för regeringens egna väljare, samtidigt som de generella systemens praktiska vinster går förlorade. Så länge det kan göras i det tysta, eller vid behov under utropet att ”arbetslinjen” skall gå före ”bidragslinjen”, kan regeringen bara låta det hela rulla på. Maskinen går av sig själv. Men om det dyker upp folk i de egna leden, som talar sig varma för de generella systemen och dess fördelar även för den egna väljarbasen av mer välbeställt folk, då kanske maskinen kan börja hacka lite.

Det känns lite märkligt att behöva sätt hopp till förnuftiga liberaler, men sådant är tyvärr debattläget för närvarande. Jag har talat med fackligt aktiva som menade att sossarnas senaste valförlust berodde på att partiet fått en ”loser-stämpel” på sig. Sossarna blev partiet för ett dystert förlorargäng, som bara ville ha bidrag. Sådan känslor fanns alltså inom socialdemokratin själv. För att komma ur denna självförvållade förlamning behöver partiet lära sig att tala om det gemensamma, som ett par unga socialdemokrater nyligen framhöll. Taket i a-kassan är en utmärkt fråga att starta med, eftersom det i grund och botten är en verklig systemskiftesfråga. Hittills har det mest varit spridda röster, som tagit upp de principiella aspekterna på a-kassetaket (såsom min hemstads Torbjörn Gustavsson). Det är hög tid för att börja driva frågan på bred front och i hela dess vidd. Vi inom vänstern är beroende av att sådan debatt börjar på allvar. Som det är just nu är det ingen som hör vad vi säger, oavsett ur mycket vi gormar på hemmaplan, och oavsett hur rätt vi har i sak. Skall vi komma någonstans måste den nymoderata blöta filten ryckas bort från det offentliga samtalet, så att gnistan till samhällsomvandlingen kan få fäste.


Följ Calmfors, tala öppet om klasskampen

juli 17, 2012

Lars Calmfors manar idag till bred politisk kompromiss i syfte att ge en stabil arbetslöshetsförsäkring som försvagar fackföreningarna. Det senare skriver han inte rent ut, men det är en av de vinster han ser med ett system med obligatorisk a-kassa. I huvudsak är det inte några nyheter Calmfors för fram. Han själv och andra har sagt detta förr, den enda skillnaden är att man nu skriver i annat tempus. För fem, sex år sedan sade alla med lite sakkunskap: De effekter högeralliansen påstår sig vilja uppnå kommer inte att komma. Nu säger man: De effekter högeralliansen påstod sig vilja uppnå har inte kommit. I Calmfors ögon finns det därför flera goda skäl att överge systemet med differentierade avgifter, särskilt om man bevarar systemet med frivilligt medlemskap i a-kassa. Calmfors vill dock avskaffa det senare och gå över till obligatorium.

Obligatoriefrågan är lite knepig för vänstern att hantera, eftersom frågan i botten handlar om klasskamp. Borgarna vet om detta, men behöver inte säga det högt. Inom socialdemokratin verkar det vara mer kluvet. En del fattar inte vad frågan handlar om, medan andra sannolikt är rädda för att inte passa in i det egendomliga landet ”mitten”, där det råder strikta regler för vad man får säga. I detta trängda politiska läge törs uppenbarligen inte fackförbunden tala klarspråk. Men en fråga om klasskamp är det ändå. Dags att backa bandet något.

De nutida socialförsäkringarnas ursprung är lönearbetarnas egna ansträngningar för att minska konsekvenserna av att vara beroende av lönearbete för sin överlevnad. De arbetande bildade själva sjukkassor och senare arbetslöshetskassor för att mildra följderna av sjukdom och arbetslöshet. I båda fallen fanns alltså ett inslag av individuell försäkring. I slutet av 1800-talet diskuterades statlig stöd till sjukkassorna och redan i början av 1900-talet började det höjas röster för obligatorisk sjukförsäkring. Argumenten för obligatorium handlade bland annat om att ett system på frivillig bas innebar fördelningspolitiska problem. I korthet, försäkringen nådde inte dem med störst behov av den. Fattiga och sjuka hade inte råd att betala och kassorna ville inte ha dem, eftersom de framför allt var en potentiell kostnad. Argumenten för obligatoriska socialförsäkringar har funnits med i debatten under hela det senaste seklet.

Arbetslöshetsförsäkringen har emellertid en dimension utöver det individuella skyddet. Den har en klassaspekt. Arbetslöshetens elände drabbade inte bara den enskilde, den drabbade alla, oavsett om man hade arbete eller ej. Om det stod utblottade arbetslösa utanför arbetsplatserna, så innebar det att trycket på anställningsvillkoren för alla ökade. Att minska nedpressningstrycket på löner och övriga villkor var därför ett gemensamt intresse för hela arbetarklassen. Kunde man minska den  individuella skadan av arbetslöshet, så minskade man också trycket mot försämringar för alla. Därför bildade fackföreningarna a-kassor. De fördelningspolitiska problemen inom sjukkassorna gjorde sig dock gällande även inom a-kassorna. Tankar på statligt stöd dök därför upp även på detta område, men fackföreningarna var obenägna att släppa ifrån sig kontrollen över sina kassor. De visste ju varför de hade bildat dem. Lösningen blev till slut modellen med frivilliga kassor i nära anslutning till fackföreningarna kombinerat med en statligt administrerad finansiering. En sådan ordning kunde de flesta förlika sig med, men högern stretade naturligtvis emot eftersom de, liksom alla andra förstod att det i grund och botten handlade om betingelserna i klasskampen.

Det är viktigt att skjuta in en påminnelse om finansieringen här. Staten administrerar finansieringen. Staten betalar inte a-kassan, precis lika lite som staten betalar någonting annat. Den omfördelar resurser. De praktiska lösningarna har varierat under årens lopp. Innan den senaste förändringen fick A-kassan sina pengar genom att de arbetande avstod en del av löneutrymmet för att finansiera gemensamma försäkringar. Det är detta som av någon bisarr anledning i dagligt tal kallas arbetsgivaravgifter. De innebar att socialförsäkringarna betalades med löner som inte har beskattats. Högeralliansens reform bestod i att de arbetande betalar en större andel av a-kassan med redan beskattade löner.

Trots att staten endast administrerar finansieringen har kontrollen över regelverket helt glidit över i statens hand. Föreställningen att staten betalar har motiverat att staten bestämmer. Så länge det satt förnuftiga sossar vid statsrodret var detta förmodligen inte något större problem för de fackliga organisationerna, som kunde få en hyfsad arbetslöshetsförsäkring och en hjälp i medlemsrekryteringen genom de nära banden mellan fack och a-kassa. När sossarna förlorade sitt förnuft och när staten varaktigt övertogs av borgarna blev läget ett annat. Borgarna vet fortfarande vad det handlar om. De vill inte att försäkringen skall hindra arbetslösheten från att pressa ner lönerna och de vill inte att fackföreningarna skall ha någon fördel av att ha en nära koppling till a-kassorna. Deras problem under regeringstiden , som jag var inne på för ett tag sedan, har varit att de har velat göra för många saker samtidigt. De måste välja.

Det är i det valet Lars Calmfors idag lägger ut argumenten. Trots att han har varit flitigt anlitad av borgarna är Calmfors lite besvärlig för dem, eftersom han är intellektuellt hederlig. Han väger öppet argumenten mot varandra och drar sig inte för att låta sakliga överväganden styra. Avgiftsdifferentieringen funkar inte och har en del olägenheter samtidigt som de finns skäl för obligatorium.

Argumenten för ett statligt obligatorium är lika starka för arbetslöshetsförsäkringen som för övriga socialförsäkringar. Det kan inte heller vara arbetslöshetsförsäkringens uppgift att främja fackligt medlemskap.

Som synes ett klart och enkelt ställningstagande. De klassiska argumenten för obligatorium parat med viljan att försvaga de fackliga organisationerna. De praktiska och tekniska övervägandena för sig och de politiska – eller klasskampsmässiga – ställningstagandena för sig.

Att Calmfors har en öppen blick för klasskampsaspekten framgår otvetydigt av hans resonemang om hur en obligatoriska statlig arbetslöshetsförsäkring skulle ge bättre möjligheter att differentiera avgifterna. Han genomför några tankeexperiment för att illustrera hur staten kunde mickla med avgifterna i syfte att sätta press på lönerna, men de praktiska svårigheterna bedöms bli för stora för att det skall vara värt besväret. Egentligen är det anmärkningsvärt att Calmfors ens ger sig till att testa tankeexperimentet. Tänk efter. Staten skulle alltså sitta och finjustera avgifterna för olika avtalsområden i syfte att pressa ner lönerna för grupper, som staten anser har fått för höga löneökningar. Det ger en påminnelse om att borgare inte är rädda för närgången statlig styrning om det bara tjänar rätt klassintresse. Lyckligtvis släpper Calmfors idén, dock inte av principella, utan av praktiska skäl. Lite orolig blir man ändå. Eftersom idén i sig är både motbjudande och bottenlöst korkad, är det betydande risk att Stureplanscentern och den björklundska pekpinneliberalismen tar den till sig. Det känns hemskt att skriva, men i just denna fråga får vi nog sätta vårt hopp till Anders Borg.

Hur som helst, Calmfors har gjort debatten en tjänst genom att argumentera öppet, sakligt och tydligt. Vänstern måste svara och vi måste göra det med samma saklighet och tydlighet om vad frågan gäller. Borgerligheten vet –  förlåt om jag tjatar om detta – att a-kassefrågorna handlar om klasskamp. Även vänstern måste ha detta som utgångspunkt. Vi kan inte undgå att tala öppet om detta. Det vore att ge upp innan vi ens har börjat debatten.


Tack för att du är så korkad, Björklund

juli 6, 2012

Folkpartiet ändrar sig. Det tog bara fem år för folkpartiet att ta till sig vad forskning och sakkunskap vetat om ända sedan den nytillträdda högerregeringen började sin framfart i arbetslöshetsförsäkringen. Utöver en serie försämringar i villkoren och nivån i ersättningen genomfördes något som presenterades som en reform av avgiftssystemet för a-kassorna, men som egentligen var en straffbeskattning av a-kassor med hög arbetslöshet. Från regeringskansliet rann formliga störtfloder av lögner om avgifterna, och regeringen bröt mot 9 § Lag (2000:981) om fördelning av socialavgifter, som anger vad arbetsmarknadsavgifter skall användas till. Det var under denna tid i stort sett omöjligt att få någon att skriva om hur arbetslöshetsersättningen faktiskt finansierades före förändringen. En artikel och en debattartikel i tidningen Arbetaren tillhörde de få undantagen. Idén bakom att chockhöja och differentiera medlemsavgifterna i a-kassorna sades vara att man på så sätt skulle sätta press på lönebildningen. Så mycket differentiering blev det inte i första vändan, eftersom det fanns en avsikt till. Regeringen ville dra in pengar för att finansiera jobbskatteavdraget. Om jag minns rätt blev överfinansieringen av a-kassesystemet någonstans över 25 miljarder 2007. Den sanslösa överfinansieringen har för övrigt fortsatt, och det här är pengar som regeringen vill behålla.

Det har aldrig varit någon hemlighet att den så kallade reformen av a-kasseavgifterna har varit avsedd att finansiera jobskatteavdraget. Finanspolitiska rådet skrev redan i sin rapport 2008 om detta. Regeringen ville göra för många oförenliga saker samtidigt, konstaterade Finanspolitiska rådet på sid 182, och när huvudsaken var att dra in pengar, så uteblev differentieringen:

Den misslyckade utformningen av den första finansieringsreformen berodde med all sannolikhet på att ett huvudmotiv för denna var att genom höjda egenavgifter dra in en i förväg bestämd summa för att finansiera det första jobbskatteavdraget. Detta ställde krav på betydande höjningar av egenavgifterna. Samtidigt ville man sätta ett tak för höjningen i enskilda kassor. Detta begränsade möjligheterna till differentiering mellan kassorna.

Så småningom gjordes nya förändringar och differentieringen blev den önskade, så att a-kassor med hög arbetslöshet, vilket också i huvudsak är låglönekassor, fick mycket högre avgifter än de kassor, där regeringen har sin huvudsakliga väljarbas. Pengarna behöll man dock, delvis genom att kraftigt höja den så kallade allmänna löneavgiften (en ren löneskatt).  Den som är road av detaljer kan kika i inkomstliggaren hos Ekonomistyrningsverket. På sidan 19 ser man hur högerregeringen fördubblat den allmänna löneavgiften, som i år är 9,21 %. Av någon anledning talas det sällan om denna markanta löneskattehöjning.

Regeringen hade också tänkt sig att inrätta en obligatorisk a-kassa. Sören Öman sattes att utreda saken och han gjorde en heroisk insats i ett omöjligt uppdrag. Omöjligt? Ja, nära på i alla fall. Återigen föll det på att regeringen ville göra för många saker samtidigt. Man ville att a-kassorna skulle fortsätta att vara skatteobjekt och man ville ha kvar de differentierade avgifterna. Detta gick i praktiken inte att förena med ett obligatorium. Förslaget blev ett administrativt monstrum, men det skall inte utredaren lastas för. Öman gjorde vad som var möjligt inom de snäva ramar regeringen hade satt i direktiven, och det är sällan man ser en utredning, som så ofta hänvisar till just vad det står i direktiven. Det blev nästan rörande att se hur den tappre utredaren slet med sina hårt bakbundna händer, och det helade ändade med att regeringen slängde förslaget i papperskorgen och skyllde fiaskot på fackföreningarna. Ett ganska motbjudande spektakel.

Nu har alltså insikten nått Folkpartiet, att man inte kan förena differentierade avgifter med obligatorium. Och då väljer Folkpartiet obligatoriet. Vad som ligger bakom detta kan man bara spekulera om. Kopplingen mellan a-kassor och fackförbund har varit till förmån för den fackliga organiseringen, och detta har borgarna länge velat få ett slut på. Avgiftshöjningarna fick i det avseendet inte riktigt den önskade effekten. Även om anslutningsgraden inom LO har minskat, valde många att lämna a-kassan i stället (eller lämna båda två), vilket får den oönskade effekten att kostnader för arbetslöshet hamnar på kommunernas socialbidrag (som det fortfarande är enklast att kalla stödet). Med tanke på Folkpartiets uppslutning kring pisk- och pekpinneliberalismen kanske man genom obligatorium hoppas få ett fastare grepp om disciplininstrumenten mot de arbetslösa. Konspiratoriskt? Nej, inte alls. Långtidsutredningen beklagade sig (sid 172) över ”att Arbetsförmedlingen inte har några möjligheter att genomföra sanktioner mot de grupper som saknar ersättning från arbetslöshetsförsäkringen om de inte söker aktivt efter arbete”, och måhända är detta något, som Folkpartiet har tagit fasta på. Ett obligatorium skulle rycka bort en rekryteringsväg till de fackliga organisationerna samtidigt som alla arbetslösa förs in under statens disciplinära maskineri, där den avdankade major Björklund så gärna står och domderar med sabeln i högsta hugg.

Den som lever lär väl få se vad som har rört sig i den folkpartistiske ledarens huvud. Den regimtrogna pressen har svårt att få grepp om vad den skall tycka. Regeringspartierna har uppenbarligen i dagsläget gjort olika prioriteringar mellan oförenliga mål. Och då blir det svårt för ledarskribenter och kommentatorer. Sanna Rayman vet inte var hon skall ta vägen utan nöjer sig med att sparka lite på det lovliga bytet Erik Ullenhag. DN:s Martin Liby Alonso är däremot, såsom alltid, kul att beskåda. Han finner det ”berömvärt” att Fp ”tänker om i ljuset av nya fakta”. Nya? Möjligen har han blandat ihop Björklunds påståenden med fakta. Björklund sade nämligen att den lönenedpressande effekten har uteblivit, vilket han förklara med att Industriavtalet tillkommit och förstört alla fina planer. Liby Alonso sväljer denna tanke rakt av, och båda herrarna glömmer att Industriavtalet var 10 år gammalt när avgiftshöjningarna sjösattes. Nu hade väl i och för sig inte Industriavtalet något att göra med de uteblivna effekterna, men det är ändå festligt att se hur det politiska idisslandet fungerar. De halvsmälta lögnerna från ministermagen kommer upp för omtuggning i de liberala bladen.

Expressen däremot är glad över Fp:s omsvängning och de skyller nu allt på nationalekonomerna. ”Det finns ibland skäl att varna för nationalekonomernas inflytande över politiken. Tanken att höga och differentierade egenavgifter i a-kassan dämpar lönekraven och därmed bidrar till att minska arbetslösheten är och förblir korkad.” Nu kan man förvisso tänka och tycka vad man vill om nationalekonomer, men låt oss ändå ta ännu en titt Finanspolitiska rådets rapport från 2008. Vi prövar sidan 179 den här gången.

Enligt teoretisk forskning kan en starkare koppling mellan avgiften och arbetslöshetsnivån antas dämpa lönekraven och därmed höja sysselsättningen. Denna slutsats bygger dock på flera viktiga förutsättningar. Framför allt bör det finnas en stor överlappning mellan akassor och avtalsområden. Enligt vår bedömning är länken ganska svag eftersom a-kassor och förhandlingsområden bara delvis motsvarar varandra. Följaktligen bör man vänta sig ett ganska svagt samband mellan a-kassans finansiering och lönebildningen.

Expressen tycker så här i efterhand att det är märkligt att Anders Borg och Sven-Otto Littorin någonsin nappade på idén om att minska arbetslöshet genom höjda a-kasseavgifter, men tidningen misströstar ändå om framtiden. Frågan kommer att begravas i socialförsäkringsutredningen, tror Expressen. Det vore dock en bättre lösning än den variant, som högeralliansen tillämpade i början av sin karriär. Då begravde man istället utredningsväsendet i a-kassereformer. Stridsropet var: Ändra först, utred sedan. Detta är blott en mild överdrift. En försvarlig andel av utredningarna om a-kassan handlade om hur man skulle hantera konsekvenserna av de senaste förändringarna. Vanligen gömdes dessa ”rädda-situationen-utredningar” bort i den anspråkslösare Ds-serien. Om regeringen denna gång skulle utreda frågan först, och kanske till och med lyssna lite på någon sakkunnig nationalekonom, så kanske åtminstone de administrativa skadeverkningarna och kostnaderna kan hållas nere.

Återväner vi till DN och bläddrar lite längre in i bladet hittar vi Maria Crofts som tittar sorgset mellan hötapparna. Nu finns det sprickor i regeringen och differentierade avgifter är en viktig del av jobbpolitiken, skriver Crofts. Men hon uppmärksammar också att Fp ställer krav på förändringar i LAS för att gå med på förändringar av arbetslöshetsersättningen. Här går förvisso en skiljelinje inom regeringen, men den handlar inte om politikens innehåll, utan om taktik. Anställningsskyddet har urholkats i små steg under senare tid. Det har skett utan buller och bång genom avtalslösningar, AD:s rättspraxis och listigare användning av alla luckor i LAS. Moderaterna vill fortsätt att låta det stora ske i tysthet och har därför nöjt sig med en utredning om en teknisk detalj i LAS.  Det ser ut som en liten teknikalitet, men har mycket långtgående konsekvenser. Huvudpoängen är att det skall bli billigt för arbetsgivare att säga upp folk med hänvisning till personliga skäl och dyrt för den anställde att tvista om uppsägningen. Det skall alltså bli mycket enklare att kasta ut besvärliga personer, till exempel folk som vill försvara sin rätt, och folk som vill tillhöra fackliga organisationer. När utredningen tillsattes i höstas blev det tyvärr inte så starka reaktioner som förslaget hade förtjänat. TCO såg vad som var på gång, men den proteststorm som borde ha kommit uteblev.

Därför är det på sätt och vis glädjande att det Björklundska folkpartiet nu väljer att gå bröstgänges fram i frågan om LAS och att de binder ihop det med a-kassefrågan. Vill det sig väl kanske båda frågorna kan komma upp på dagordningen. Stefan Löfven borde med sin bakgrund inse vad som står på spel. Kan vi bara få Folkpartiet att fortsätta spela tuffing, så kommer säkerligen också stureplanscentern springande. I sakfrågan råder det knappast delade meningar inom högeralliansen, men moderaterna har valt en smartare taktik för att komma åt både LAS och a-kassan. Vänstern borde kanske tacka Björklund för att är korkad nog att slå på trumman. Hör signalen. Upp till kamp!