Varning för falsk filmguide

Jag vill bara i all hast utfärda en allmän varning för DN:s guide till filmutbudet på TV. Hans Kronbrink har tidigare visat sin oduglighet genom att ge Hasse Ekmans mästerverk ”Flicka och hyacinter” en tvåa i betyg. Det var nära på att jag redan vid detta prov på uselt omdöme gick ut med en varning till allmänheten, men nåd fick gå före rätt. En sådan förlåtande hållning är inte längre möjlig. Den vore tvärtom direkt oansvarig. Kronbrinks guidning idag gör det uppenbart att han är ett hot mot allt som liknar vett och sans. Steven Soderberghs erbarmliga ”Ocean’s Twelve” ges en trea i betyg. Det kan kanske förlåtas att man missar storheten hos en lysande film, men ingen kan med hedern i behåll undgå att märka när en film är bottenlöst usel. ”Ocean’s Twelve” har förmodligen det sämsta manus, som någonsin blivit film inom den del av filmindustrin som har något som åtminstone liknar en budget. Till och med Uwe Boll hade tvekat om han fått läsa det. Filmen har en enda idé: Att visa superstjärnor i bild. Det är så nära kändisskapets gonzoporr man kan kan komma. Om en guide till dagens filmer i TV inte hissar pestflagg för slika alster, så utsätter han allmänheten för fara. Sätter han ett betyg, som kan lura folk att se filmen, är han direkt medskyldig till det lidande publiken kommer att utsättas för. Kronbrinks filmtips bör hädanefter förses med en ljudlig bjällra, så att man i god tid hör när de är på väg och kan sätta sig i säkerhet.

Uppföljare och förföljare

Finns det något värre än uppföljare? Det skulle i så fall vara en prequel, eller förföljare om man skall söka en svensk glosa. Termen syftar på filmer som görs efter en bra, eller åtminstone framgångsrik, film, men utspelar sig tidsmässigt före berättelsen i den framgångsrika filmen. Det är alltså ett mer desperat försök att mjölka mer pengar ur en framgång än den mer ordinära uppföljaren. Det finns en hel del exempel, såsom Exorcisten: Begynnelsen (2004) med vår egen Stellan Skarsgård och Cube Zero (2004). Hade de stått på egna ben hade båda dessa förmodligen bara setts som halvtaskiga rullar, men deras prequelambitioner, att ge en förklaring till det som skedde i den framgångsrika första filmen, drar automatiskt ner dem i dyn. Det oförklarliga i ondskan var ofta en viktig del av skrämselkvaliteten. En massa förklaringar eller bakgrundsteckningar visar bara att filmbolagen inte har fattat vad som gjorde den första filmen bra. Den kanske allra värsta formen av prequel är nyinspelning med instoppad veckotidningspsykologi för att förklara hur den grymme mördaren blev den han blev. Rob Zombies fullständigt meningslösa nyinspelning av Halloween är ett någorlunda färskt exempel, men ödeläggelsen av en annan 1970-talsklassiker, Black Christmas (Stilla natt, blodiga natt, 1974) var minst lika brutal. Åtskilliga av 1970-talets stora skräckfilmer har utsatts för klåfingriga klåpare, som mer än en gång fallit för frestelsen att förklara och psykologisera. De smyger alltså in en prequel i filmen och drar dymedelst ner den i dyn.

Vadan dessa betraktelser? Jo, jag har just genomlidit [Rec ]3 Génesis av Paco Plaza. Det snällaste man kan säga om den är att den åtminstone inte försöker förklara något. Plaza var inblandad i både den enastående [Rec] och den förvånansvärt sevärda uppföljaren [Rec] 2, men förmodligen var alla kvaliteter hos dessa båda filmer Jaume Balaguerós verk. [Rec] 3 är inget mindre än en katastrof och man ägnar nästen alla 80 minuter åt att förbanna den girighet som gett upphov till detta erbarmliga försök att åka snålskjuts på lysande skräckfilm. Att det gjordes en totalt överflödig amerikansk nyinspelning av [Rec] kan man möjligen förlåta. I Förenta staterna är undertexter en styggelse, som skär djupa hål i kassaintäkterna. Att nyinspelningen fick en standardsopig självständig uppföljare är måhända inte förlåtligt, men fullt förklarligt. Men att se Plaza göra prequel är direkt smärtsamt.

[Rec] 3 Génesis verkar helt sakna koppling till de båda första filmerna. I sig gör det ingen skada, men varför släppa fram ett sådant snyltande på den ursprungliga smittan? Efter ca en halvtimme övergår det hela i ren buskis. Efter ytterligare en stund börjar man undra om komiken är frivillig eller ej. Roligt blir det aldrig, men kanske är det så illa att Plaza har tänkt sig att det skall vara komiskt. Stundtals ser springandet ut som i en klassisk sängkammarfars och man förblir osäker på om det är ett medvetet stilgrepp – och alltså uselt omdöme –  eller bara usel regi. Endast på en punkt liknar [Rec] 3 en riktig skräckfilm. Temat ”just som trodde att det värsta var över” dyker upp på det mest fasansfulla sätt. En [Rec] 4 är utannonserad.