Kommer någon ihåg ”Bästa Beatrice”?

Det har nu gått en dryg månad sedan Jonas Hassen Khemiri skriv sitt brev till Beatrice Ask. Uppmärksamheten blev stor. Han satte ord på något som var vardaglig erfarenhet för många. Mötet med rasistiska strukturer. Strukturer som är osynliga för oss med erkänt svenska utseenden och namn, men som ger en ständig påminnelse om att det krävs en extra granskning av dem som inte har erkända svenska attribut. Strukturer som gör att vissa är bedömda och dömda redan innan de hunnit presentera sig som individer. Strukturer som gör att man ständigt blir tvungen att bevisa att man inte är en sådan, som den i förväg fällda domen påstår. Att gång efter gång få uppleva att man anses skyldig till motsatsen är bevisad.

För ett kort ögonblick verkade det som om Khemiri lyckats öppna vägen till en bred och seriös diskussion om om de reellt existerande rasistiska strukturerna, hur de fortlever, hur de verkar och hur de kan bekämpas. Ett försök till avledande manöver från den folkpartistiske statssekreteraren Jasenko Selimović föreföll ha misslyckats. Sedan hände något. Socialdemokraterna höll partikongress och lyckades skapa ett i folkrörelsesammanhang pinsamt virrvarr av valen till förtroendeposter (om någon minns det ordet). Men rörigt eller inte rörigt, det är kongressen som väljer och kongressen är partiets högsta beslutande organ. Bland dem som fick kongressens förtroende fanns Omar Mustafa, som valdes till suppleant i Partistyrelsen. Kort därefter riktades kritik mot Omar Mustafa och det blåste snabbt upp till en storm där all normal källkritik blåste bort och kontrollerbara uppgifter förblev okontrollerade. Ganska snart tvingades Mustafa att lämna det uppdrag han valts till. Uppenbarligen kunde inte Mustafa tillräckligt snabbt bevisa sin oskuld. Uppenbarligen kunde han inte snabbt nog bevisa att han inte var en ”sådan där”. Domen föll omedelbart och obönhörligt. Det var ju ”ohållbart”, som mantrat löd när Veronica Palm uppmanade honom att avgå från den post, som partiets högsta beslutande organ just valt honom till.

Peter Weiderud, ordförande i Socialdemokrater för Tro och Solidaritet, skriver idag om det som inträffat under den träffande rubriken ”Omar Mustafa bedöms med annan måttstock än vi andra”. Läs den! Men läs först Khemiris brev till Beatrce Ask igen, för att friska upp minnet. Weideruds genomgång av behandlingen av Omar Mustafa ger en tragisk illustration av exakt det fenomen, som Khemiri så effektivt gestaltade. Om parallelläsningen inte räcker för att övertyga, kan man plocka fram Veronica Palms uttalande, när hon meddelade att Mustafa hade kickats. ”Jag har aldrig i något samtal tvivlat på att Omar har de värderingar som jag och Socialdemokraterna står för.” Att dela partiets värderingar och att bli stadgeenligt vald räcker dock inte långt om man inte snabbt och fullständigt kan bevisa sin oskuld. Jag menar, lyssna bara på namnet: Omar Mustafa. Vem som helst kan höra att han är en sådan där. Och det är ju ohållbart. Alldeles ohållbart.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: