Märket, drömmarna och klasskampen

Just före påsk skrev tidningen Kommunalarbetaren om utsikterna att förbättra medlemmarnas löner i avtalsrörelsen. ”Märket” styr lönekampen var den dystert realistiska rubriken på artikeln. Stephen Lindholm konstaterar där att det så kallade märket, det vill säga avtalet för industrin, sätter ramarna för alla andra inom arbetarklassen (nej, det ordet använde han förstås inte). På motståndarsidan (nej, han använder inte det ordet heller) ser man gärna märket som absolut och vill därför inte medge ett ynkligt korvöre mer till Kommunal än vad industrins arbetare har fått. Från arbetarhåll ser man lite annorlunda på saken, fortsätter Lindholm. ”Kommunal och andra låglöneförbund menar att det måste vara möjligt att utöver ”märket” ge extra till lågavlönade och felavlönade, exempelvis kvinnodominerade yrkesgrupper som värderas lägre än mansdominerade.”

Jag kan inte göra annat än att hålla med och vill försöka ge en liten pepp inför förhandlingarna. Kom ihåg vem som sitter på andra sidan. Skulle ni inte minnas att ni har en klassmotståndare på andra sidan bordet kan jag bistå med att friska upp minnet. Så här sade SKL:s (Sveriges kommuner och landsting) propagandachef Mats Edman när han skulle lyfta fram vilka som var viktiga i välfärdssektorn:

Det är fult att lyfta fram enskilda. Det är fult med höga löner. Det är fint att lyfta fram den grå massan av 55-åriga trotjänare. Tidningarna är därför fyllda av problemartiklar om missnöjda undersköterskor och felbetalda lärare.
Sällan ser vi hyllningar till stjärnorna som gör skillnad i skolan, vården och omsorgen. Jag tänker på ledarna och toppcheferna. Kvinnor, och män, som mot tuffa odds får svårstyrda organisationer att leverera kvalitet.

När Kommunal håller liv i drömmen om att få lyfta upp felavlönade och underbetalda kvinnor, så sitter det alltså en motpart och bara hånflinar på andra sidan. SKL betraktar er som en gnällig grå massa. Ert arbete är inget värt. De enda som i SKL:s ögon gör något är chefer och ledare. Glöm aldrig denna inställning hos motståndaren. Ni behöver ett lika starkt klasshat som er arbetsköpare – minst. För en gångs skull, ta fajten på riktigt. Kommunals medlemmar behöver den mer än någonsin. Och det gör även alla vi medborgare, som får resultatet av kommunalarbetarnas arbete. Sätt drömmen som märke och slut upp i klasskampen.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: