Vinst i välfärden – vad är det?

juni 30, 2017

Det talas mycket om vinster i välfärden, men vad är det egentligen alla talar om? Kikar man lite närmare ser man ganska snart att vinst inte alltid betyder samma sak. Med en grov indelning går det att urskilja åtminstone tre olika betydelser och det kan vara väsentligt att ta fasta på vilken av dessa en debattör använder sig av, liksom det kan vara värt att uppmärksamma vad de undviker att tala om.

En första innebörd av vinst är helt enkelt ett överskott som blir kvar när alla kostnader för verksamheten har betalats. Ett sådant överskott är nödvändigt om man vill kunna utöka eller på något sätt utveckla och förbättra verksamheten. Med andra ord är det medel som behövs för investeringar. Att sådant kan vara bra på många sätt är det svårt att invända mot. Den som i en debatt får vinst att betyda medel för förbättringar får nästan automatiskt ett övertag. Men det är inte riktigt detta som hugade kapitalägare åstundar. De vill ha avkastning.

En andra innebörd av vinst är att det är en slags inkomst till kapitalägare, eller kapitalavkastning. Den som ställer upp med sitt arbete får inkomst i form av lön, den som ställer upp med sitt kapital för sin inkomst i form av vinst. Uttryckt på det sättet låter det lagom oskyldigt och rättvist, och det är ett normalt inslag i en marknadsekonomi.

Vinst som kapitalavkastning är ett lite känsligare kapitel när det privata kapitalet ska försvaras. En stor del av nuvarande debatt handlar helt följdriktigt om detta, och då särskilt om hur stora dessa vinster är. Som jag ska återkomma till riskerar fokuseringen på vinstnivåer att skymma de verkliga principfrågorna.

Ofta får vi höra att utan vinst vill ingen satsa sitt kapital och då får vi inte tillräckligt med resurser till verksamheterna i välfärdssektorn. Argumentet är klent, eftersom det förutsätter att privata bolag är de enda som kan förse välfärdssektorn med de extra resurstillskott som behövs. Inget hindrar att det offentliga förmedlar resursanskaffningen och låter privata utförare betala amorteringar och räntor. Det skulle bara bli en normal kostnadspost att ta med i beräkningen vid upphandlingar och den skulle då bli lika för alla. Mångfald, valfrihet och konkurrens är alltså inte beroende av att resursanskaffningen sker i former som ger direkt privat kapitalavkastning. Överskott – vinst i den första betydelsen – måste inte hamna som inkomster hos kapitalägare, utan kan lika gärna stanna i verksamheten och hos dem som jobbar där.

Det privata kapitalets talespersoner brukar vidare hävda att vinst är nödvändig för att någon över huvud taget ska vilja driva verksamheten. Höga vinster blir då känsligt, eftersom de öppnar för kritik mot att välfärden dräneras på pengar och att skattemedel används till att göra privatpersoner rika i stället för att användas till medborgarnas gagn. Regeringsföreträdare brukar försiktigt säga, att skattemedel ska användas till de ändamål de är avsedda för. Eftersom regeringen valde att endast utreda en begränsning av vinstnivån, så får man anta att privat vinst tillhör de avsedda ändamålen.

Men det får alltså inte bli för mycket av det goda. Uppfattas vinstnivåerna som oskäligt höga får bolagen svårt att värja sig mot kritiken. Motmedlet blir att hävda att vinsterna inte alls är särskilt höga, om man bara räknar på rätt sätt och gör rätt jämförelser. Om vinsterna inte särskilt höga blir det å andra sidan svårt förklara varför ett vinsttak vållar problem. Ställd inför detta dilemma tillgrips istället den klassiska vägen: Man ropar fondsocialism, Nordkorea och världens undergång i största allmänhet.

Bolagen har det alltså inte så lätt. Minst lika svårt är det för dem som vill ha ett vinsttak. Det är en närmast hopplös uppgift att ge invändningsfria motiveringar till nivåer, beräkningsprinciper och alla detaljer som behöver regleras. Regelverket kommer att locka fram den juridiska slalomeliten i en tävlan om att elegantast ta sig runt besvärande begränsningar för vinstuttag. Hela anrättningen ter sig som en administrativ marsdröm. För vinsttakets motståndare är detta elände mycket användbart. När de får lust att låta sakliga behöver de inte ge sig på taket som princip, utan kan nöja sig med att slå mot varenda detalj i dess utformning. I en sådan debatt har de goda förutsättningar att vinna, eftersom de inte behöver försvara något. Det räcker att peka på alla svagheter i den konstruktion, som vinsttaksförespråkarna föreslår. Och alla konstruktioner kommer att ha svagheter.

Så länge debatten om vinster i välfärden handlar om nivån på kapitalavkastningen, kommer förmodligen de som förespråkar en begränsning att vinna i princip, men förlora i praktiken. Opinionsmässigt vinner den allmänna idén om ett tak för vinstuttag, men det praktiska resultatet blir försumbart (möjligen med undantag för riskkapitalbolagen). Om en vinstbegränsning över huvud taget går att lotsa fram till lag, så lär den knappast få några märkbara effekter utöver efterfrågan på uppfinningsrika bokslutskonstnärer.

Stridslarmet kring nivån på kapitalavkastningen riskerar emellertid att skymma ett par större principfrågor. Den första är kort och gott om kapitalavkastning är en lämplig målvariabel för verksamheterna inom välfärdssektorn. Systemets försvarare säger gärna att konkurrens gynnar kvalitet, men det är att blanda bort korten lite grand. Olika utförare och producenter kan konkurrera med varandra även om de inte har avkastning till kapitalägare som övergripande mål. Och principfrågan är alltså – lika bra att tjata om det – huruvida maximering av kapitalavkastning är det lämpligaste målet för produktion av välfärdstjänster. (Kanske säkrast att skjuta in, att påståendet att företag har vinstmaximering som mål inte är vänsterretorik, utan det är vad man får lära sig på grundkursen i nationalekonomi. Den som inte tror mig kan kolla i valfri lärobok i mikroekonomi.)

Strävan efter vinstmaximering kan kanske leda till ökad kvalitet, men det finns inget som garanterar det. Långt därifrån. Sätten att pressa ner kostnader är otaliga, vilket har resulterat i en jämn ström av reportage och nyheter om skandaler i vård, skola och omsorg, liksom i upprörda klagomål över orimliga arbetsvillkor. Det är möjligt att detta inte är det typiska och att det ger en orättvisande bild av den normala verksamheten. Men det är tillräckligt för att väcka frågan om kapitalavkastning är det bästa målet för verksamheten. Märkligt nog förefaller de som svarar ja på den frågan inte vilja att den diskuteras. Försvarare av vinstdriven verksamhet talar helst i lagom vaga ordalag om valfrihet och konkurrens, men det är helt andra ämnen. De principiella frågor vi bör envisas med att ställa är: Vad vill vi uppnå? Leder strävan efter kapitalavkastning dit? De följer på sätt och vis med till den avslutande innebörden av vinst.

Den tredje innebörden av vinst är att den fungerar som ledljus i ett signalsystem, som ser till att resurser hamnar på rätt plats. Tanken är ungefär denna: Goda vinster dyker upp där efterfrågan är större än utbudet. Möjligheten att göra goda vinster lockar till sig resurser. På så sätt förs resurser till verksamheter där det finns en otillfredsställd efterfrågan. I och med att produktionen ökar blir det hårdare konkurrens och vinsterna pressas ner till mer normal nivå. De höga vinsterna är alltså endast en tillfällig fas. Slutresultatet blir att resurser omfördelats så att produktionen anpassats till det som efterfrågas. Vinsten och dess variationer är i denna tankemodell helt enkelt marknadens metod att föra tillgängliga resurser till den användning som bäst motsvarar vad konsumenterna efterfrågar.

Skulle debatten rörande vinster i välfärden handla om vinst i denna mening, så skulle den också nå fram till en viktig principfråga. Är kapitalavkastning det lämpligaste styrmedlet för resursfördelning när det gäller verksamheter inom välfärdsområdet?

En kanske självklar men ändå väsentlig sak att hålla i minnet är att efterfrågan och behov inte är samma sak. Efterfrågan innehåller två komponenter, vilja att betala och förmågan att betala, och det är den senare som är avgörande. Utan förmågan att betala är viljan inte mycket värd. Resurser kommer därför att tendera dras mot områden, där det finns en stor och koncentrerad betalningsförmåga, eller mot de välbeställda kort och gott. Vill man ge mer styrka åt denna tendens ska man öka utrymmet för avgiftsfinansiering, exempelvis öppna dörren för möjligheten att erbjuda lite extra åt dem som vill – och kan – betala lite extra.

En annan lika självklar sak är att vinst som styrmedel styr mot vinst, det vill säga stora marginaler mellan intäkter och kostnader. Vinsternas förespråkare skulle säga att detta är ett sätt att föra resurser till de områden där de blir mest produktiva, eftersom produktiviteten framträder just som maximal intäkt per använd krona. Ur verksamhetens synvinkel ter sig dock saken lite annorlunda. Resurserna söker sig bort från kostnader. Det gäller att undvika kostnadskrävande sjukdomstyper och skolelever. Sådana lämnas med varm hand över till kommuner och landsting, som är förpliktade att ta hand om dem, och som följaktligen kommer att framstå som mindre produktiva än den privata sektorn.

Den här typen av skevheter, som är välkända sedan länge, kan säkert ge god kvalitet i de mest lönsamma segmenten av verksamheten, men den mer relevanta frågan är vilka konsekvenser de har för välfärdsektorn i sin helhet. Medan privata intressen sänder resurser till de mest vinstinbringande segmenten, ansamlas de kostnadskrävande och problemfyllda delarna hos de offentliga producenterna. En sådan segregering är förmodligen både problem- och kostnadsdrivande i sig. Även de som förväntar sig positiva effekter av konkurrens borde ha anledning att bekymra sig över vad som händer när det är möjligheten att tillägna sig vinst som de privata producenterna konkurrerar om. För medborgarna är det under alla omständigheter ytterst angeläget att frågan om vad som ska styra resursfördelningen förs upp till öppen diskussion.

Läget ter sig nu en aning märkligt. De som vill ha ett vinstdrivet system vill inte gärna tala om detta system, utan ägnar sig huvudsakligen åt att tala om valfrihet. Men det är ett helt annat ämne. De som vill ha åtminstone ett inslag av vinstdrivet system, men inte vågar erkänna det, talar huvudsakligen om att sätta ett tak för vinstnivåerna. Själv skulle jag önska ett större fokus på de principiella frågorna. Är privat kapitalavkastning det lämpligaste målet för produktion av de välfärdstjänster vi vill ha? Är privat kapitalavkastning det lämpligaste medlet för att fördela resurser mellan olika verksamheter? Eller kort och gott: Vad vill vi att välfärdssektorn ska åstadkomma och hur gör vi för att ha bäst utsikter att lyckas med det? Där ligger de verkliga politiska stridsfrågorna, oavsett om vi talar om dem eller inte.

Annonser

Skola, marknad, en liten reträtt och en stor

april 14, 2013

Jan Björklund uttalade fler än två meningar i en DN-intervju nyligen och följaktligen trasslade han in sig i självmotsägelser. Tidningens ledarsida rycker därför ut och försöker tolka in lite vett och sans i sin kära ledares uppfattning om huruvida mer resurser kan vara en lösning på problemen i skolan. Sliter man ut enskilda meningar ur sitt sammanhang finns det en och annan sanning i vad DN skriver, till exempel att man ”kan hälla in hur många slantar som helst i ruttna system utan att de blir bättre”. Så sant, så sant, och ett ruttet system är vad som hetsats fram av de vinstmaximerande koncernernas hantlangare, inte minst i våra liberala blad. Eftertankens kranka blekhet synes nu försiktigt göra sig påmind.

Lite festligt är det ändå, att så snart DN börjar grubbla över vad som skulle kunna göras, så måste man låtsas som om de vinstdrivna marknadsaktörerna inte fanns. Med en ”politisk strategi” vill DN nu ordna till det som marknaden inte klarar av, eller om man skall vara noggrann, ordna till de problem som marknaden förstärker och i vissa fall till och med skapar. De annars så omhuldade aktörerna med kapitalavkastning som enda ledstjärna lär knappast stå och stampa otåligt om de förväntas ge högre löner, bättre arbetsvillkor, mindre klasser, nedsatt undervisningsskyldighet och andra godsaker, som DN nu grunnar på som medel för att locka de lämpligaste lärarkrafterna och skolledarna till ekonomiskt svaga upptagningsområden.

Lite längre fram i bladet tittar Magnus Henrekson ut från sitt institut, närmare bestämt det näringslivsfinansierade Institutet för näringslivsforskning. Från en sådan plattform går det naturligtvis inte att säga att det skulle vara något fel med att låta förväntad kapitalavkastning vara det som avgör var resurserna hamnar och hur de används. Således är det fel på regelverket istället. Regelverket gör att att företagens strävan att maximera avkastningen leder till att skolsystemet försumpas. Henreksons rop till det politiska systemet blir kort och gott: Skapa regler så att inte mina uppdragsgivare förstör skolan. Han har själv en del förslag för att rädda kapitalet ur den knipa, som hotar om den påbörjade utvecklingen får fortgå.

Några av förslagen är extra kul, till exempel det som skall hindra uppfinningsrika entreprenörer från att göra sig en snabb och fin vinst: ”Gör det svårare för vinstdrivande aktörer att få tillstånd genom att kräva bankgaranti eller eget kapital för minst ett års drift i varje enhet. Om en privat skola inte kan klara en uppsägningstid på ett år, förverkas motsvarande belopp av kommunen som då automatiskt får resurser att klara sitt lagstadgade åtagande att garantera plats till drabbade elever. En sådan enkel åtgärd är sannolikt fullt tillräcklig för att få bort rena lycksökare.”  Ett annat innovativt förslag är att ge Skolinspektionen rätt ”att sätta dåliga skolor under tvångsförvaltning”. Nä, det finns inga problem med vinster i välfärden. Bara det finns en fast och synlig hand som får ”aktörerna att börja dra åt rätt håll”, bara någon skapar ”spelregler som ger upphov till en process med riktning mot det som eftersträvas: en så bra skola som möjligt”, då kommer allt att bli bra igen. Närmare ett erkännande än så går det nog inte att komma. Målet för de vinstdrivna aktörerna är inte en bra skola. För att få deras aktivitet att röra sig i sådan riktning krävs extra styrmedel.

Uppenbarligen har kapitalet börjat bli lite oroligt över att dess framfart i välfärdssystemen skall få så allvarliga konsekvenser att ropen börjar höjas för att göra något åt problemen. Bättre stämma i bäcken. Professorerna skyller allt på felaktig reglering och de liberala ledarsidorna söker visdomen mellan raderna i Björklunds orationer. Deras gemensamma uppdrag är självfallet att rädda vinsterna kvar. Henrekson verkar vilja se en självständig granskare – en motsvarighet till Finansinspektionen eller Läkemedelsverket – ”med uppgift att säkerställa kompetens och kvalitet hos den som påstår sig kunna bedriva skola eller att utdöma sanktioner och snabbt stänga de skolor som inte klarar sitt uppdrag.” Men han vill inte se någon ”detaljreglering” och absolut inte någon inskränkning i möjligheterna att bedriva vinstgivande verksamhet inom skolans område. Detaljreglering medför preciserade krav som skolorna skall leva upp till, och sådant är enligt Henrekson inte någon hållbar lösning. Gissningsvis innebure det också skrankor på vinstmaximeringen, vilket vore en styggelse, men det säger han blott indirekt.

Chefen för Henreksons huvudfinansiär, Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström, är desto tydligare med vad det handlar om. Han blåser till krig och tänker ”mobilisera företagare runt om i landet” till oförsonlig kamp mot Socialdemokraterna, som på sin kongress varit oförskämda nog att tillåta röster, som är kritiska mot vinstintresset i välfärdssystemen. Hela situationen är på gränsen till absurd. Sossarna hade ett drömläge för att ta en tydlig och förnuftig ställning i frågan om vinster i välfärden. Partiet skulle kunna ha haft både argumenten och opinionen på sin sida. I stället tog man ett  harmlöst och försiktigt beslut och partiledningen lyckades få det så urvattnat att ingen ens kan säga vad det går ut på. Partiet hukar sig så långt det bara går och när Bäckström ser att partiet redan kröker rygg slår han naturligtvis till med full kraft. Det går inte att tämja maktberusade stridskrafter med eftergifter.

Kapitalet har en fördel i det att man vet exakt vad man vill ha: kapitalavkastning. En inspektionsmyndighet med rätt att rensa ut småskojare i branschen är en obetydlig kostnad, så länge det inte tillkommer någon form av reglering, som riskerar begränsa vinstutsikterna för de stora koncernerna. Kapitalet kan låta sina professorer vara lämpligt bekymrade och lägga förslag till förändringar, vars huvudsakliga syfte är att rädda nuvarande system. Taktiken är att göra som de brukar göra. De skyller på regleringarna. Så har det låtit om varenda finanskris också. Det är aldrig de vinstdrivna aktörernas fel, det är aldrig något systemfel, det är alltid en felaktig reglering som har fått de goda aktörerna att handla på ett sätt som får förödande konsekvenser. Därför kan de också hävda att varje åtgärd som på något sätt begränsar möjligheten att fritt sträva efter att maximera vinst (som är exakt vad företag gör och skall göra enligt läroböckerna i nationalekonomi), leder fel. Professorerna säger det på ett akademiskt sätt. De Bäckströmska stormtrupperna säger det på ett mer brutalt hotfullt sätt. Men budskapet är detsamma: rör inte vår vinst.

Kapitalet fortsätter alltså att välja kampens väg. Vi har inte råd att låta dem vara ensamma om att välja den vägen.


Det är fortfarande kapitalavkastningen, dumskalle

februari 5, 2013

I höstas presenterade Socialdemokraterna sina avsikter för att säkra kvalitet i välfärdssektorn. Programmet handlade om skapandet av nationella kvalitetslagar, som bland annat skulle hindra att strävan efter vinst fick menlig inverkan på kvaliteten. Poängen var alltså inte att förbjuda vinst, utan att säkra kvalitet. Bland annat ville SAP ge möjlighet att främja icke-vinstinriktade bolagsformer. Ett argument var att man därigenom kunde skydda mångfalden mot privata monopol. Några månader senare förklarade sig i princip LO stå bakom partilinjen. Förslagen från SAP och från LO var föga radikala och de var ganska lätta att sakligt motivera. En del fenomen, som seriösa forskare sedan länge varnat för, börjar bli synliga, såsom ”skumning” av de mera vinstgenererande ”kunderna” inom vård och omsorg och den häromdagen uppmärksammade betygsinflationen bland friskolorna. Höga betyg blir ett sätt att konkurrera om elever och betygssättningen förlorar kontakten med de reella kunskaperna. I pappers-DN beledsagades artikeln om överbetygen även med lite uppgifter om de koncerner som äger skolorna. Rubriken på figuren sammanfattade läget: ”Svenska skolor miljardindustri som ägs av riskkapitalbolag i skatteparadis”. Ägarbilden är likartad inom vård och omsorg. Stora koncerner, ägda av riskkapitalbolag, tar en växande andel. Granskningen av äldrevården i Stockholm är inte direkt upplyftande. Konsekvenserna av växande privat koncentration av produktionen inom ”välfärdssektorn” är allt annat än tilltalande. Till och med organisationen Företagarna varnar för den tilltagande koncentrationen, trots att man främst vill betona hur stor andel av den privata omsättningen inom vård och omsorg, som alltjämt ligger hos små företag. Organisationens program för att motverka koncentrationen är förvisso i stort sett den raka motsatsen till vad SAP och LO föreslagit, men tydligtvis delar man farhågorna för åt vilket håll utvecklingen verkar gå. Liknande tongångar hörs från miljöpartistiskt håll.

Man skulle alltså kunna tycka att förslagen från SAP och LO i all sin harmlöshet uppmärksammade reella problem, som i flera avseenden strålade samman i farhågor om att mångfalden skulle undergrävas av tilltagande koncentration av ägandet inom den privata produktionen av skola, vård och omsorg (för att hålla sig till det gamla personska mantrat). Likväl utlöste förslagen vilda ramaskrin över hur SAP och LO ville tillintetgöra mångfalden och skapa ett centraldirigerat offentligt monopol. Idag kompletteras skrämselpropagandan med legalistisk argumentation, framförd av Almega genom dess näringspolitiska chef Ulf Lindberg. En inkallad expert har på Almegas uppdrag kommit fram till att EU-rätten inte tillåter att man vid offentlig upphandling gynnar icke-vinstsyftande bolag. Inte heller får man hindra vinstdrivna bolag från att delta i upphandling. Däremot, vilket Almega tycker är ”intressant”, är det ”möjligt för medlemsstaterna att hindra vissa organ som verkar utan vinstsyfte från att delta i offentliga upphandlingar.” Företrädare för kapitalet kan förena sig i ett samfällt mums och Almega ställer ultimatum till Socialdemokraterna och LO:

Antingen accepterar man som i dag konkurrens på lika villkor och fortsätter utveckla kvalitet och valfrihet tillsammans med företagen i välfärdssektorn, eller så gör man gemensam sak med de som vill vrida klockan tillbaka; avskaffa valmöjligheterna i skola, förskola vård och omsorg och driva all verksamhet i offentlig förvaltning.

Retoriken är alltså densamma som präglat hela anstormningen, men nu mobiliserar man EU bakom kraven på att SAP och LO skall inordna sig i ledet. Tillsammans med företagen heter det med en vacker omskrivning, men det handlar naturligtvis om att underordna sig kapitalet och försvara en enda sak: vinst.

Jag påpekade för ett par veckor sedan att valfrihetsretoriken inte är något annat än en dimridå för att dölja vad allt handlar om för bolagen: kapitalavkastning. Borgerliga politiker kan – även om de inte alltid lyckas – hålla sig till att bara tala högstämt om den egentligen ohotade valfriheten, men så snart bolagen och deras organisationer själva kommer till tals blir det omöjligt att helt dölja att det är avkastningen på kapital som är deras enda riktmärke. Får de som de vill kommer detta att vara den variabel som styr fördelningen till och inom välfärdssektorn. Lite smått hotfullt påpekar Almega: ”Redan har debatten påverkat många investeringsbeslut och entreprenörers vägval.” Frågan får alltså inte ens diskuteras. Minsta lilla risk för att avkastningskraven inte uppfylls resulterar i att pengarna hamnar någon annanstans.

Tyvärr verkar inte Almega behöva bekymra sig så mycket för farlig debatt. Som jag också påpekade för ett par veckor sedan synes vare sig SAP eller LO resa frågan om vilka principer som skall styra resursfördelningen i vad som avser välfärdssektorn. Frågan som inte ställs är i all enkelhet: Är maximering av privat kapitalavkastning den lämpligaste principen för resursfördelning till och inom skola, vård och omsorg? För Almega och dess gelikar är svaret självfallet jakande. De företräder dem vars enda syfte är vinstmaximering. Detta är vare sig ett politiskt eller värderande påstående, utan ett konstaterande, som dyker upp i varje grundbok i nationalekonomi. Företag är vinstmaximerare. Så länge Socialdemokraterna och LO inte vågar (eller begriper) att väcka liv i frågan om vad som skall styra resursfördelningen, så kommer den verkliga politiska debatten att utebli. Och SAP & LO kommer att förlora den debatt som faktiskt kommer igång. Ty i den debatten kommer de att bli ständigt trängda av påståenden om att de hotar valfriheten och försvarar centralism och monopol. Så låter den ständiga trallen i kapitalets högljudda doadoakör. Enda sättet att tränga igenom det oväsendet är att skaka liv i den grundläggande frågan om hur medborgarna vill att resursfördelningen skall gå till, det vill säga hur man skall avgöra vem som får vad av utbildning, vård och omsorg. Skall utsikterna till privat avkastning på kapital bestämma detta? Jag tror inte att jag är ensam om att anse att det finns bättre alternativ. Vad säger SAP och LO?


Det är kapitalavkastningen, dumskalle

januari 22, 2013

Nyligen presenterade LO ett blygsamt förslag om förändrade regler för bolag inom den så kallade välfärdssektorn. Lite kvalitetskrav, lite öppenhet och möjlighet till granskning av ekonomin samt en ny bolagsform med vinstbegränsning. Välmotiverat, men i stort sett harmlöst alltså, i synnerhet eftersom LO ger kommunerna rätt att strunta i vinstbegränsningen. Som Eric Sundström noterar kan Löfvén och SAP-toppen andas ut. Inga radikala krav och inget som går emot partilinjen. En olycklig följd av detta är att man inte heller reser de principfrågor, där det borde gå en skarp skiljelinje mellan vänster och höger och där det skulle finnas möjligheter att vinna stöd.

En försvagad arbetarrörelse försöker klara sig genom att vara försiktig och återhållsam. I praktiken visar man upp sin svaghet och bjuder in motståndarna till att slå till, ungefär som ett skadat bytesdjur lockar till sig rovdjur. Kapitalet och dess knektar går följaktligen till samlad attack. Gemensamt för dem är att de gormar om valfrihet för att undvika den grundläggande frågan om huruvida vinstmotivet är den mest önskvärda principen för resursfördelning inom områden såsom vård och omsorg. Folkpartisterna Birgitta Rydberg och Anna Starbrink utbrister att LO har en vision om planekonomi och vill avskaffa valfriheten. I samma anda ångar KD:s Maria Larsson fram och hon visar upp sitt skarpsinne genom att jämföra LO:s blygsamma förslag med löntagarfonder. Karin Svanborg-Sjövall från självaste Timbro tar ett delvis annorlunda grepp och hävdar att LO förstör arbetarnas möjlighet att välja arbetsgivare. LO:s motiv är uteslutande ideologiska förklarar rösten från kapitalets eget propagandaministerium, Timbro. Uppräkningen kunde fortsätta om vi begav oss ut i de borgerliga bladens ledarsidor, men det är knappast mödan värt att harva sig igenom fler gallskrik om hotad valfrihet.

Är då någon valfrihet hotad? Skulle en vinstbegränsning lägga hinder i vägen för alla dessa engagerade människor inom välfärdssektorn, som vill pröva nya, annorlunda, egna och alternativa sätt att bedriva verksamheten. För det är naturligtvis bara dessa som figurerar i de upprörda debattinläggen. Strikt sett sett finns naturligtvis inget hinder. Visar det sig att verksamheten dessutom blir effektivare finns det heller inget som hindrar att man ger sig själv och måhända till och med sina anställda en bra lön. Rimligen borde inte en vinstbegränsning inverka på valfrihet och mångfald, åtminstone inte om det var verksamheten och de verksamma som stod i fokus. Men det är inte verksamheten det handlar om. Det är kapitalavkastning. Vinstbegränsning drabbar möjligheten att göra sig fet avkastning på kapital. Det är därför kapitalet och dess knektar skriker i högan sky.

I svaren från dem som är direkt inblandade i att ordna avkastning på kapital kan detta inte döljas. Företrädare för Svenskt Näringsliv och Almega mumlar förvisso valfrihet (och vädrar sin motvilja mot öppenhet för granskning), men kärnan i deras argumentation handlar om rätten till ”marknadsmässig avkastning”. En begränsning av vinstutdelningen

kommer med all sannolikhet att leda till att en stor del av de i dag verksamma privata alternativen kommer att avveckla sin verksamhet och så gott som ingen nyinvestering eller innovationsutveckling från de privata företagens sida kommer att ske. För att privata investeringar ska ske krävs det – även i välfärdssektorn – marknadsmässig ersättning. Om man i välfärdssektorn inte kan få ersättning för den risk en investering innebär, kommer investeringarna att ske i andra sektorer av ekonomin i stället.

Samma budskap, om än i betydligt mer inlindad form, kommer från Vårdföretagarna och Friskolornas Riksförbund.

Man kan bara beklaga att denna aspekt fått en så undanskymd plats i debatten. För det är här den grundläggande frågan ligger. Är maximering av privat kapitalavkastning den lämpligaste vägvisaren för resursfördelning inom områden såsom vård, omsorg och skola?

LO:s debattartikel tar dessvärre inte upp denna grundläggande fråga. Vinstbegränsningen framstår mest som en metod att minska avflödet av pengar från offentlig välfärdsfinansiering till privata vinstfickor. Förvisso kan sådant te sig problematiskt och stötande, men det är ändå bara en begränsad del av problematiken. Den mera grundläggande frågan gäller vad som skall styra fördelningen av resurser till och inom välfärdssektorn. Konsekvenserna av låta privat kapitalavkastning bli allt viktigare för resursfördelningen kommer att visa sig på lite längre sikt.

Ingen kan göra några exakta förutsägelser om vad som kommer att hända, men det går att göra ungefärliga prognoser om färdriktningen. Vi kan lugnt utgå från att inte alla delar av vård, omsorg och utbildning är lika vinstinbringande. Vissa verksamheter är mer lukrativa än andra. Det är ingen djärv gissning, att det är lättare att göra vinster bland ”kunder” som har gott om pengar. Om förväntad kapitalavkastning styr resursfördelning kan man därför förvänta sig en social snedfördelning i var det privata ”välfärdskapitalet” hamnar. Det är inte heller någon djärv gissning att det är lättare att få en god avkastning där det finns gott om ”kunder”, varför även en geografisk snedfördelning är att vänta. Ibland kommer dessa båda faktorer, den sociala och den geografiska, att förstärka varandra.

LO snuddar vid denna problematik, när man säger att marknadsmekanismer inte fungerar i välfärden och att dessa mekanismer sätter medborgarnas rätt till likvärdig välfärd på spel. Och LO tassar ännu närmre grundfrågan i åtgärdsprogrammet, där utrymmet är lite större än i en debattartikel. Likväl är man förtvivlat vag när det gäller att förklara varför det förhåller sig på det viset. I debattartikeln stannar det i stort sett vid påpekandet att det uppstår oligopolsituationer när stora riskkapitalbolag köper upp eller slår ut mindre aktörer. I åtgärdsprogrammet sägs att ”Vinstdriften bidrar till att bygga upp snedvridande incitamentsstrukturer”. Det hade funnits mycket mer att säga om detta.

Underlagsrapporten har lite mer att säga om saken, men trots att den innehåller en hel del värdfullt, så tar rapporten aldrig tag i den grundläggande ekonomiska och ideologiska frågan om i vilken utsträckning privat kapitalavkastning skall vara styrande över resursfördelningen inom vård, omsorg och skola. När rapporten behandlar marknadsmekanismernas roll i välfärdssektorn är det företrädesvis ”kundvalsmodeller” som diskuteras, det vill säga konsekvenserna av låta ”kundernas” val avgöra vem som skall producera välfärdstjänsterna. I och för sig viktiga frågor, men de är inte direkt kopplade till frågan om vinstbegränsning.

Följden av denna vaghet i grundfrågan är att det uppstår en glipa mellan det rubrikmässiga huvudnumret i LO:s förslag och resonemangen om marknadsmekanismernas roll i välfärdssektorn. Den stora principiella höger-vänsterfrågan kommer därför inte upp till debatt. Fältet blir öppet för borgarna att definiera själva debattfrågan, och då kommer det att heta att valet står mellan valfrihet och centraldirigering, det vill säga den form som borgarna vill ha på höger-vänsterdimensionen i politiken. Tråkigt nog är det i viss mån arvet av den centralistiska vänsterns dominans som slår tillbaka igen.

Genom att inte ta upp och utmana borgarna i grundfrågan om vilka principer som skall styra fördelningen till och inom välfärdssektorn, har LO (och SAP) försatt sig i ett hopplöst underläge i debatten. Borgarna kan nu ropa i kör att arbetarrörelsen är ute efter att utplåna valfriheten och upprätta centralstyrda monopol. Väck liv i principfrågan om hur medborgarna vill att resursfördelningen till och inom välfärdssektorn skall gå till. Och påminn väljarna om att det inte är valfriheten som borgarna försvarar, utan kapitalavkastningen.

 


Nu börjar nästa etapp

november 6, 2012

Är det startskottet för en ny kampanj i den stegvisa nedmonteringen av de generella välfärdssystemen? Anders Behndig, professor vid Norrlands universitetssjukhus, propagerar i en artikel i SvD för att sparka upp dörrarna för ”medfinansiering” inom vården. Hans eget område gäller grå starr. Inom några landsting är det redan idag möjligt för folk med pengar att skjuta till en egen slant för att ”medfinansiera” sin behandling. Anders Behndig vill att denna princip skall få större utbredning, så att de som kan betala får bästa möjliga linser inopererade. Hans skäl är självfallet ädla och ömmande. Vill man ha bättre linser än de landstingsfinansierade standardlinserna nödgas man gå till en privatklinik och får då stå för hela kostnaden själv . Medfinansiering skulle göra det möjligt att endast behöva skjuta till mellanskillnaden. ”Som kataraktkirurg upplever man det orättfärdigt att inte kunna erbjuda sina patienter den lins de vill ha, trots att de erbjuder sig att betala merkostnaden.”

Vi behöver inte ifrågasätta Anders Behndigs motiv, men även de ädlaste uppsåt kan ha effekter, som ger anledning att tveka. Vården är en stor och potentiellt mycket inkomstbringande bransch. Efter att Stefan Löfven lyckats få partistyrelsen med sig i att inte hota vinstdrivande verksamhet inom skattefinansierad vård ligger en lockande marknad och väntar. Trots att alla säger att det varken bör eller skall få ske, så är det ganska lätt att ”skumma” marknaden. Privata bolag kan plocka åt sig de lönsamma patienterna och kommunerna får ta hand om de kostnadskrävande och därför olönsamma fallen. Effekterna är redan kännbara på sina håll. Jag har själv hört ekonomichefer i välbeställda stockholmsförorter tala om vilka problem detta skapar för kommunala sjukhus.

Konsekvenserna stannar inte vid att det blir stora vinster i de privata vårdbolagen. Eftersom de tunga kostnaderna hamnar på de kommunala inrättningarna får dessa problem med att få pengarna att räcka till. Givetvis påverkar detta kvaliteten i vården och arbetsvillkoren för de anställda. Vid utvärderingar ser det därför ut som om de privata bolagen ger både högre kvalitet och bättre arbetsvillkor, vilket mycket väl kan vara sant. Orsaken är dock inte högre effektivitet, utan att de kan skumma marknaden på ett sätt som den offentliga vården inte kan. De offentliga är tvärtom skyldiga att ta hand om de patienter, som de privata inte finner lönsamma nog. Segregeringen är en långsam process, men likt rosten sover den aldrig. Konsekvenserna smyger sig på oss så sakta att det är risk att de normaliseras. Det hela sker medan vi överöses av propagandafloder om de privata alternativens överlägsenhet. Segregeringprocessernas konsekvenser verkar ge bekräftelse på propagandan.

I detta läge vore det naturligtvis mumma för vårdkapitalet om det gick att få in ”medfinansiering” i systemet. Får man bara acceptans för principen finns det inga gränser för hur mycket lönsamhet man kan krama ur marknaden. Vården är till sin karaktär sådan, att det nästan alltid går att erbjuda lite till för den som är villig att betala extra för något tillskott till behandlingen och bekvämligheten under sjukhusvistelsen. Släpper man lös principen, så kommer det att skynda på segregeringen av vården. Medfinansiering öppnar dörren för en utveckling mot en rent klassbaserad vård. Endast det bästa är gott nog för överklassen, medan normalinkomstskikten får en ganska anständig vård, särskilt de som har extra försäkring. Och fattigt folk får smaka på vad det kostar att vara olönsam.

Det finns mycket att diskutera i frågan om vinster i välfärden. En av dessa frågor är hur en vinstdriven miljö fungerar som helhet. Förslaget att släppa in medfinansiering på bred front borde leda till en sådan diskussion, men tyvärr tvivlar jag på att det kommer att ske. Anders Behndig betonar att pengarna inte räcker för att ge alla de linser de skulle behöva för att få bästa tänkbara alternativ. Det är ett argument som sossarnas säkert är beredda att svälja. Sosseledningens försvar av vinster i välfärden bygger inte minst på att vinsterna behövs för att locka privat kapital till vårdmarknaden. De tänker alltså inom samma ramar. Pengarna räcker inte, därför måste privata medel in. Samma tankegång som motiverar medfinansiering ligger till grund för sossarnas vinstförsvar. Därför är det stor risk att den principiella debatten om vinstdrivna systems konsekvenser uteblir (den får knappt tre rader på sid 8 i SAP:s rapport om vinster i välfärden).

Regeringen kan sitta vid sidan om och smacka belåtet. Den har konsekvent jobbat för att lämna den generella välfärden i små, men oåterkalleliga steg. Inget braskande tal om systemskifte, utan små steg med stor principiell betydelse. Det avgörande har varit att göra det svårt att riva upp förändringarna. Genomför den lilla reformen, som etablerar en ny princip, och låt det hela sedan puttra på av egen kraft. Sossarna har hittills stått helt handfallna inför denna strategi och de har i praktiken accepterat allt som regeringen gjort. Medfinansiering ser nu ut att bli nästa steg i nedmonteringen av den generella välfärden. Det börjar med den ädla och ömmande ambitionen att ge de bästa linserna till personer med grå starr. Hur kan någon invända mot det? Inte kan väl någon neka en medmänniska möjligheten att med egna pengar se till att få lite bättre synförmåga än vad kommunala standardlinser skulle ge? Hur kan någon vilja hindra detta med tal om principer? Hur skulle någon kunna ställa principer mot människor? Hur skulle någon kunna vilja ifrågasätta överklassens krav på privilegier?