Mytbildning om finanskrisen

Häromdagen damp det ner en inbjudan till årets Wibbleföreläsning. Föreläsningen hålls i år av Swedbanks chefekonom Cecilia Skingsley, som skall tala under rubriken ”Bankerna, kriserna och framtiden”. Bakom inbjudan står Ohlininstitutet och presentationen av spektaklet inleds med dessa ord: ”Den 15 september 2008 ansökte Lehman Brothers om konkurs och finanskrisen var ett faktum. Världsekonomin kastades in i det mest turbulenta förlopp som inträffat på decennier och i efterhand har det globala banksystemet utpekas som orsak till problemen.”

Kanske är jag överkänslig, men förmodligen känner varje tidningsläsare igen denna typ av formulering. Lehman Brothers begärde konkurs och det blev finanskris. Ungefär så brukar det låta när någon i nyhetsflödet gör en tillbakablick eller när tidningarnas ledarsidor och kommentatorer skall tillhandahålla ett historiskt perspektiv och tar ett gigantiskt kliv fem år bakåt i tiden. Man behöver inte vara särskilt lättirriterad för att ständigt notera detta. Finanskrisen leder sitt ursprung till en nästan mytisk händelse hösten 2008, när Lehman Brothers föll. Det är en lögn och åtskilliga av dem som sprider den borde rimligen veta det.

Konkursen fick i och för sig dramatiska omedelbara konsekvenser, men helgen i mitten av september 2008, när Lehman Brothers öde avgjordes, var finanskrisen redan i full gång och alla de stora spelarna var svårt trängda. Bossen för JP Morgan Chase, Jamie Dimon, sammanfattade allvaret i situationen i en telefonkonferens med ett par dussin personer ur sin ledningsgrupp. I Andrew Ross Sorokins lätt dramatiserade version lämnade Dimon följande tänkbara värstascenario:

”Here’s the drill,” he [Dimon] continued. ”We need to prepare right now for Lehman Broters filing.” Then he paused. ”And for Merill Lynch filing.” He paused again. ”And for AIG filing.” Another pause. ”And for Morgan Stanley filing.” And after a final, even longer pause he added: ”And potentially for Goldman Sachs filing.”

Stor katastrof, åtminstone för de stora finansmarknadsspelarna, hotade. Som bekant gick staten in och lät skattebetalarna rädda de flesta av dem, men det var alltså många som kunde ha gått under. Lehman Brothers hade måhända tillhört de vildaste i vadslagningscirkusen, men de skilde sig inte på något principiellt sätt övriga med- och motspelare. En hel bransch hade krånglat in sig i positioner där ingen egentligen visste vad tillgångarna var värda eller hur stora skuldförbindelser de kunde bli tvungna att betala. Men även detta påpekande hamnar vid sidan av poängen. Det var ett helt system, som var på väg att skicka sig själv ut över avgrundens rand.

Finanskrisens djupaste och verkligaste orsaker är fortfarande omtvistade, men ingen seriös betraktare kan låta bli att diskutera olika varianter av systemfel. Därför är dessa ständiga påståenden om att Lehman Brothers konkursansökan startade en finanskris inte oskyldiga. De hjälper till att hålla uppmärksamheten borta från alla frågor om systemfel. Kriser blir något som uppkommer ur enskilda dramatiska händelser, men de har inget med systemet att göra.

När man påpekar denna typ av ständigt återkommande felaktiga och mytologiserande beskrivningar kan man förvänta sig att bli anklagad för att ägna sig åt konspirationsteorier. Det bjuder jag på, och jag tänker fortsätta fråga varför personer, som vet att de ger missvisande beskrivningar av vad som skedde, likväl envisas med sina hel- och halvlögner. De kommer inte undan med att Lehman Brothers-mytologin är en praktisk kortfattad historia att hänvisa till, eller att det var en händelse som trots allt utlöste en massa dramatik. För de kränger ändå en lögn. Om spaltutrymmet inte räcker för att ge en rättvisande bild är det bättre att inte säga något alls än att lämna en missvisande bild. Fikonlövet i Ohlininstitutets annons – att det globala banksystemet i efterhand har utpekats som orsak till problemen – gör varken till eller från (och är i sig vilseledande). Ohlininstitutet ansluter sig till de horder av journalister och kommentatorer, som håller myten vid liv i det allmänna medvetandet.

Konspiration eller inte, effekten är under alla omständigheter på plats. Om man numera talar med någon om finanskrisen kan man vara ganska säker på att få höra att den startades av konkursen i Lehman Brothers. Borta är systemrisk, systemfel och – framför allt – systemkritik. Illfundiga ränker av lömska konspiratörer? Ja, varför inte? Det var väl så arbetare döptes om till medarbetare. Men det huvudsakliga bekymret är inte hur det gick till när systemfelen ersattes av myten om en enskild  händelse. Det huvudsakliga bekymret är att systemkritiken försvann från såväl samtal som dagordning. En del är säkerligen väldigt glada över denna tystnad och den frihet den ger. Vi andra får se fram mot nästa krasch. För den kommer. Liksom räkningen, ty till skillnad från vinster är förluster alltid ett hett objekt för socialisering.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: