Skola, marknad, en liten reträtt och en stor

Jan Björklund uttalade fler än två meningar i en DN-intervju nyligen och följaktligen trasslade han in sig i självmotsägelser. Tidningens ledarsida rycker därför ut och försöker tolka in lite vett och sans i sin kära ledares uppfattning om huruvida mer resurser kan vara en lösning på problemen i skolan. Sliter man ut enskilda meningar ur sitt sammanhang finns det en och annan sanning i vad DN skriver, till exempel att man ”kan hälla in hur många slantar som helst i ruttna system utan att de blir bättre”. Så sant, så sant, och ett ruttet system är vad som hetsats fram av de vinstmaximerande koncernernas hantlangare, inte minst i våra liberala blad. Eftertankens kranka blekhet synes nu försiktigt göra sig påmind.

Lite festligt är det ändå, att så snart DN börjar grubbla över vad som skulle kunna göras, så måste man låtsas som om de vinstdrivna marknadsaktörerna inte fanns. Med en ”politisk strategi” vill DN nu ordna till det som marknaden inte klarar av, eller om man skall vara noggrann, ordna till de problem som marknaden förstärker och i vissa fall till och med skapar. De annars så omhuldade aktörerna med kapitalavkastning som enda ledstjärna lär knappast stå och stampa otåligt om de förväntas ge högre löner, bättre arbetsvillkor, mindre klasser, nedsatt undervisningsskyldighet och andra godsaker, som DN nu grunnar på som medel för att locka de lämpligaste lärarkrafterna och skolledarna till ekonomiskt svaga upptagningsområden.

Lite längre fram i bladet tittar Magnus Henrekson ut från sitt institut, närmare bestämt det näringslivsfinansierade Institutet för näringslivsforskning. Från en sådan plattform går det naturligtvis inte att säga att det skulle vara något fel med att låta förväntad kapitalavkastning vara det som avgör var resurserna hamnar och hur de används. Således är det fel på regelverket istället. Regelverket gör att att företagens strävan att maximera avkastningen leder till att skolsystemet försumpas. Henreksons rop till det politiska systemet blir kort och gott: Skapa regler så att inte mina uppdragsgivare förstör skolan. Han har själv en del förslag för att rädda kapitalet ur den knipa, som hotar om den påbörjade utvecklingen får fortgå.

Några av förslagen är extra kul, till exempel det som skall hindra uppfinningsrika entreprenörer från att göra sig en snabb och fin vinst: ”Gör det svårare för vinstdrivande aktörer att få tillstånd genom att kräva bankgaranti eller eget kapital för minst ett års drift i varje enhet. Om en privat skola inte kan klara en uppsägningstid på ett år, förverkas motsvarande belopp av kommunen som då automatiskt får resurser att klara sitt lagstadgade åtagande att garantera plats till drabbade elever. En sådan enkel åtgärd är sannolikt fullt tillräcklig för att få bort rena lycksökare.”  Ett annat innovativt förslag är att ge Skolinspektionen rätt ”att sätta dåliga skolor under tvångsförvaltning”. Nä, det finns inga problem med vinster i välfärden. Bara det finns en fast och synlig hand som får ”aktörerna att börja dra åt rätt håll”, bara någon skapar ”spelregler som ger upphov till en process med riktning mot det som eftersträvas: en så bra skola som möjligt”, då kommer allt att bli bra igen. Närmare ett erkännande än så går det nog inte att komma. Målet för de vinstdrivna aktörerna är inte en bra skola. För att få deras aktivitet att röra sig i sådan riktning krävs extra styrmedel.

Uppenbarligen har kapitalet börjat bli lite oroligt över att dess framfart i välfärdssystemen skall få så allvarliga konsekvenser att ropen börjar höjas för att göra något åt problemen. Bättre stämma i bäcken. Professorerna skyller allt på felaktig reglering och de liberala ledarsidorna söker visdomen mellan raderna i Björklunds orationer. Deras gemensamma uppdrag är självfallet att rädda vinsterna kvar. Henrekson verkar vilja se en självständig granskare – en motsvarighet till Finansinspektionen eller Läkemedelsverket – ”med uppgift att säkerställa kompetens och kvalitet hos den som påstår sig kunna bedriva skola eller att utdöma sanktioner och snabbt stänga de skolor som inte klarar sitt uppdrag.” Men han vill inte se någon ”detaljreglering” och absolut inte någon inskränkning i möjligheterna att bedriva vinstgivande verksamhet inom skolans område. Detaljreglering medför preciserade krav som skolorna skall leva upp till, och sådant är enligt Henrekson inte någon hållbar lösning. Gissningsvis innebure det också skrankor på vinstmaximeringen, vilket vore en styggelse, men det säger han blott indirekt.

Chefen för Henreksons huvudfinansiär, Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström, är desto tydligare med vad det handlar om. Han blåser till krig och tänker ”mobilisera företagare runt om i landet” till oförsonlig kamp mot Socialdemokraterna, som på sin kongress varit oförskämda nog att tillåta röster, som är kritiska mot vinstintresset i välfärdssystemen. Hela situationen är på gränsen till absurd. Sossarna hade ett drömläge för att ta en tydlig och förnuftig ställning i frågan om vinster i välfärden. Partiet skulle kunna ha haft både argumenten och opinionen på sin sida. I stället tog man ett  harmlöst och försiktigt beslut och partiledningen lyckades få det så urvattnat att ingen ens kan säga vad det går ut på. Partiet hukar sig så långt det bara går och när Bäckström ser att partiet redan kröker rygg slår han naturligtvis till med full kraft. Det går inte att tämja maktberusade stridskrafter med eftergifter.

Kapitalet har en fördel i det att man vet exakt vad man vill ha: kapitalavkastning. En inspektionsmyndighet med rätt att rensa ut småskojare i branschen är en obetydlig kostnad, så länge det inte tillkommer någon form av reglering, som riskerar begränsa vinstutsikterna för de stora koncernerna. Kapitalet kan låta sina professorer vara lämpligt bekymrade och lägga förslag till förändringar, vars huvudsakliga syfte är att rädda nuvarande system. Taktiken är att göra som de brukar göra. De skyller på regleringarna. Så har det låtit om varenda finanskris också. Det är aldrig de vinstdrivna aktörernas fel, det är aldrig något systemfel, det är alltid en felaktig reglering som har fått de goda aktörerna att handla på ett sätt som får förödande konsekvenser. Därför kan de också hävda att varje åtgärd som på något sätt begränsar möjligheten att fritt sträva efter att maximera vinst (som är exakt vad företag gör och skall göra enligt läroböckerna i nationalekonomi), leder fel. Professorerna säger det på ett akademiskt sätt. De Bäckströmska stormtrupperna säger det på ett mer brutalt hotfullt sätt. Men budskapet är detsamma: rör inte vår vinst.

Kapitalet fortsätter alltså att välja kampens väg. Vi har inte råd att låta dem vara ensamma om att välja den vägen.

Annonser

One Response to Skola, marknad, en liten reträtt och en stor

  1. Karin skriver:

    Så bra…..och underhållande!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: