Skattekåta moderater hindrar obligatorisk a-kassa, som tur är

Debatten om a-kassan börjar ta fart. Nyligen lade TCO, med Mats Essemyr som frontman, fram ett förslag till hur a-kassan och dess finansiering borde förändras. I huvudsak går TCO:s förslag ut på att föra tillbaka a-kassan till den modell, som (åtminstone på papperet) rådde före högerregimens tillträde 2006. Det som kommer att märkas mest i debatten blir troligen dels att TCO vill höja ”taket” i ersättningen, dels att TCO säger nej till obligatorium. Alltfler tar nu uttryckligen ställning för en höjning av taket, men obligatoriet ser ut att kunna bli en stridsfråga.

Mats Essemyr har munhuggits lite med folk från arbetsköparsidan på Dagens Arena, där han och Maria Silfverstolpe från Almega har utbytt åsikter om huruvida a-kassan skall göras obligatorisk. Det är föga märkligt att lönearbetare och arbetsköpare har olika åsikter, i synnerhet i denna fråga. Det finns nämligen en underliggande stridsfråga, som ingen vill tala högt om, men som de flesta (inte minst våra nya moderater) är ytterst väl medvetna om. Närheten mellan fackliga organisationer och a-kassorna stärker den den fackliga organisationsgraden. Därmed handlar det också om maktförhållanden på arbetsmarknaden. Högern har haft sin uppfattning klar länge, men i den första långdragna bataljen gick arbetarklassen ut som vinnare, genom att den så kallade Ghent-modellen anammades 1934. Så småningom lade sig stridsdammet och det dröjde ända till vår nuvarande högerregim innan någon började försöka rikta slag mot fackföreningarna genom att ”reformera” a-kassan.

I nuvarande ideologiska klimat har högern ett stort försteg. Det är få som vågar tala klarspråk om att man vill stärka de lönearbetandes organisationer. TCO vågade röra i vid ämnet i ett positionspapper för ett par år sedan, men i sitt nu framlagda förslag trippar man betydligt försiktigare. Högern kan därför bedriva sitt krig mot fackföreningarna utan att behöva tala om saken. Den som för en försvarsstrid utan att kunna tala klarspråk om vad saken gäller har alltid ett underläge. Därför är det viktigt att åtminstone kunna hålla en enig front. Men inte ens det kan man hoppas på.

För några dagar sedan, markerade Jusek sitt ställningstagande för en obligatorisk a-kassa. Sofia Larsen och Magnus Hedberg, ordförande respektive samhällspolitisk chef i Jusek, tyckte att det vore en konstruktiv kompromiss om Socialdemokraterna ville godta obligatorium och Moderaterna accepterade en höjning av taket i ersättningen. Därmed hjälper de till att binda ihop två spörsmål, som för majoriteten av lönearbetarna hade varit bäst att hålla isär. Ett av deras argument för obligatorium visar dessutom att de har mycket vaga aningar om hur arbetslöshetsförsäkringen finansieras. De sprider den ständigt återkommande lögnen att staten betalar. Så här låter det denna gång:

Det finns ytterligare argument som talar för en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. De samlade arbetslöshetskassorna betalade 2011 ut över 13 miljarder kronor i ersättningar. ­A-kassorna svarade för mindre än fem miljarder kronor och staten för resterande åtta miljarder kronor. Eftersom försäkringen till betydande del finansieras av staten borde alla omfattas av den.

Man skulle kunna nöja sig med den stilla invändningen att staten inte kan betala något eftersom staten inte har några pengar. Staten kan bara omfördela och administrera pengaflöden. Det är de lönearbetande som står pengarna. En del av löneutrymmet har använts för en gemensam försäkring. TCO (med Essemyr vid pennan) var för övrigt föredömligt klar på denna punkt i sitt positionspapper från 2010.

Akassan finansieras genom medlemsavgifter och arbetsgivaravgifter. Medlemsavgifterna, alltså den direkt individuella delen av finansieringen, svarar idag för cirka 30 procent av försäkringens totala kostnader. Resterande del finansieras genom den så kallade arbetsmarknadsavgiften, en arbetsgivaravgift som arbetsgivarna fortlöpande räknar av från löneutrymmet. Akassan finansieras alltså uteslutande av arbetstagarna genom en individuell del och en kollektiv del.

Men det kan vara värt att kika ännu lite närmare på siffrorna, för då kommer det att visa sig att a-kassesystemet är föremål för en ganska rejäl straffbeskattning, och det är dessa skatteinkomster som har fått våra nya moderater att lägga hinder i vägen för att införa obligatorisk a-kassa.

För 2011 blev överskottet i a-kassesystem nästan 8,9 miljarder kr. Det är i och för sig betydligt mindre är de dryga 23 miljarder i överskott, som man drog in 2010, men det är ändå en ganska anständig slant. Skall man vara lite mer exakt ser det ut så här. Arbetslöshetsförsäkringen får sina pengar från två håll. Det mesta kommer från Arbetsmarknadsavgiften, som är en del av de så kallade arbetsgivaravgifterna (som egentligen är löneutrymme som används för att finansiera socialförsäkringar + en ren löneskatt, som regeringen höjt kraftigt). Om någon skulle påstå att det inte finns några ”öronmärkta” pengar i statens finanser, titta i 9 § Lag (2000:981) om fördelning av socialavgifter. Där står det vad avgiften skall användas till. Den andra delen av pengarna kommer från de avgifter a-kassorna betalar in, och som därför i slutänden betalas med redan beskattade pengar av a-kassornas medlemmar.

Går vi nu till utfallet av statens budget 2011, hittar vi arbetsmarknadsavgiften som inkomsttitel 1216 och Finansieringsavgift från arbetslöshetskassor som inkomsttitel 2525. Arbetsmarknadsavgiften gav 36 752 miljoner kr. Finansieringsavgiften gav 4 992 miljoner kr. Tillsammans ger det 41 744 miljoner kr i intäkter. Tittar vi sedan på utgifter, så hittar vi utgiftspost 14 01 002 Bidrag till arbetslöshetsersättning och aktivitetsstöd, som uppgick till 31 002 miljoner kr. (av denna summa gick 13 058 miljoner kr till arbetslöshetsersättning). Härtill kommer två andra mindre utgiftsposter, som också skall finansieras av arbetsmarknadsavgiften (fr.a. 14 01 011 Bidrag till lönegarantiersättning, 1 830 miljoner kr.). De sammanlagda utgifterna stannar på 32 885 miljoner kr.
Således ett överskott på 8 859 miljoner kr.

Om någon minns Sven-Otto Littorins snack om hur jobbskatteavdraget gav sköna hundralappar i fickan, så har ni här de sköna miljarder i statskassan, som finansierar hundralapparna. Jag har tidigare beskrivit hur regeringen kraftigt höjt löneskatten (och de föreslår en ytterligare höjning i årets budget, sid 189, från 9,21% till 9,88 %; tack för tipset Olle). Nu ser vi också att man har lagt en rejäl straffbeskattning på a-kassemedlemskapet. Denna gång är det en kraftgt regressiv skatt, eftersom den huvudsakligen hamnar på de lågavlönade grupper, som också är värst drabbade av arbetslöshet och osäkra anställningar. Våra nya moderater vill hemskt gärna behålla dessa pengar, eftersom de finansierar allehanda direkta och indirekta bidrag till partiets egna välbeställda väljarskaror.

Det är här det uppstår problem för tanken på en obligatorisk a-kassa. Det är i praktiken omöjligt att ha kvar differentierade avgifter om man inför obligatorium. Utredaren Sören Öman gjorde ett imponerande försök att förena alla regeringens påhitt, men trots hans skarpsinne och uppfinningsrikedom, visade utredningen egentligen endast att det är ogörligt att införa ett system med obligatorisk a-kassa om man vill ha kvar a-kassorna som skatteobjekt. Skulle man istället slopa systemet med a-kassor och gå över till en helstatlig modell (typ Försäkringskassan) blir det svårt att ta ut höga avgifter till en försäkring, som redan är överfinansierad genom arbetsmarknadsavgiften. Avgiftshöjningen skulle dessutom drabba Moderaternas egna väljare, medan lågavlönade troligen skulle få en viss sänkning jämfört med nuvarande system. De nya moderaterna blir helt enkelt tvingade att hitta ett annat sätt att smyga undan sina regressiva skatter om a-kassan blir obligatorisk. Hittills har de sagt nej till en sådan lösning.

Läget ter sig alltså en aning problematiskt för oss som vill behålla de fackföreningsnära a-kassorna, eftersom de är fördelaktiga för lönearbetarnas fackliga organisationer. Vi kan knappast ställa vårt hopp till skattekåta moderater. Deras motstånd mot obligatorium beror på att de vill kunna fortsätta med att straffbeskatta låginkomsttagare för att finansiera bidrag till överklassen. De är fullt nöjda  med att använda höga a-kasseavgifter för låglöneförbund som medel att bekriga de fackliga organisationerna. Helst skulle jag önska att det gick att tala öppet om vad striden egentligen handlar om, men det är inte lätt att göra idag. Borgarna har nästan helt ockuperat den offentliga debatten. Finge man drömma, så skulle de fackliga organisationerna, genom att verkligen ta kamp tillsammans med medlemmarna, visa att de är mer än väl värda att tillhöra, utan att ha a-kassan som lockmedel. Men på kort sikt blir det förmodligen ofrånkomligt att föröka ta TCO:s förslag som utgångspunkt för diskussionen. Det finns en hel del att rikta invändningar mot, men de får vänta till dess vi säkrat de kortsiktiga målen: höjning av taket i ersättningen, avskaffande av den regressiva a-kasseskatten och bevarandet av de medlemsbaserade a-kassorna. När detta är fixat är det dags att övergå till att förverkliga drömmarna.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: