Bidragslinjen – en lönsam bransch för skumrask

I mitten av mars publicerade tidningen Arbetet en artikel, som borde ha väckt mycket uppmärksamhet. Rubriken löd ”Staten rear ut arbetskraft”, men ingressen klargjorde att problemet var betydligt större än så.

Extrapris på arbetskraft ska stuva om i arbetslöshetskön. ­Arbetsförmedlingen gör reklam för lockpriser på unga, långtidsarbetslösa och ­funktionshindrade. Facket ser människor som utnyttjas utan kollektivavtal, ­försäkringar och avtalspension. Arbetsförmedlingen har noll koll, om man frågar facket. Och de långtidsarbetslösa har aldrig varit fler än nu.

Vad handlade denna dystra bild om? Jo, inget mindre än regeringens bidragslinje. Sedan högerregimens tillträde 2006 har pengaflödet från olika sorters arbetsmarknadspolitiska program och stöd vuxit påtagligt. I olika former skickar staten ut bidrag till arbetsgivare för att de skall anställa särskilda kategorier av personer; det kan vara unga, långtidsarbetslösa, personer med funktionsnedsättning, eller något annat, som bedöms försvåra etablering på arbetsmarknaden.

Samtidigt har regeringen försämrat arbetslöshetsförsäkringen och hållit kvar taket på 680 kr i maximal dagpenning. Den summan har legat stilla sedan 2002. Taket i a-kassan gör att det skapas en brytpunkt vid en lön på 18 700 kr i månaden. Ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen kan alltså bli högst 80 % av 18 700 (före skatt). Konsekvensen har blivit att en förkrossande majoritet av de arbetslösa får ut mindre än 80% av förlorad inkomst. Den senaste tillgängliga mätningen, som avser avser vecka 35 2012, visar att endast 11 % av dem som blivit arbetslösa från en heltidsanställning hade en ersättningsgrad på 80 %. Tittar man i stället på samtliga arbetslösa hade 27 % en ersättning som gav 80 % av förlorad inkomst. (Siffrorna avser dag 1- 200; därefter sänks nivån till 70 %.) En följd av den ständiga försämringen har blivit att det skapats en marknad för extra inkomstförsäkringar, men det är ett problem som vi får lämna därhän. Poängen här är endast att a-kassan blir allt sämre för de försäkrade. Den andra sidan av detta är att utbetalningarna i relation till arbetslösheten minskar. För den som vill ha lite extra snuska detaljer kan det tilläggas att arbetslöshetsförsäkringssystemet har gått med stora överskott, vilket jag och andra har påpekat; 2011 blev överskottet nästan 9 miljarder och 2010 ca 23 miljarder.

Ser man nu på dessa båda trender tillsammans får man det diagram, som tidningen Arbetet publicerade och som med all önskvärd tydlighet visar högerregeringens bidragslinje.

Bidragsjobb-2001-2012

 

Viktigt i sammanhanget är att dessa bidrag – till skillnad från de ersättningar som betalas ut från försäkringen – går till arbetsköparna. På detta sätt har regeringen skapat en mycket lönsam marknad för allehanda skumraskbolag. Staten skickar ut mängder med pengar, som på papperet är till för att underlätta för arbetslösa att få jobb, men som ofta bara blir en gåva till mindre nogräknade arbetsköpare. Ingen vet idag hur omfattande missbruket är, men folk med facklig erfarenhet från utsatta branscher kan vittna om att det är stort. ”Hälften av bidragen går till tio yrken”, skriver Arbetet. Av dessa yrken finns åtta inom tre LO-förbund, som alla har hög arbetslöshet: Hotell- och restaurang, Fastighets och Handels. Om saken utreddes ordentligt skulle man förmodligen även hitta ett rejält bidrag från högerregeringen till den kriminella sektorn.

Långt bort i ett dimmigt 1970-tal fanns det en tanke bakom ett bidrag för att underlätta anställning. Tidigare hade det funnits åtgärder som samlades under beteckningen ”arbetsvård för partiellt arbetsföra”. Efter förslag från 1974 års sysselsättningsutredning ersattes ett par av dessa (”arkivarbeten” och ”halvskyddad anställning”) med anställning med lönebidrag (infört 1980). Tanken var enkel. Lönebidraget fungerade som en kompensation vid anställning av en person som hade en begränsning i arbetskapaciteten. Som anställd skulle man alltså arbeta på den nivå, som begränsningen tillät, men ändå erhålla avtalsenlig lön. Regelverket ändrades lite då och då, men avsikten förblev, åtminstone på papperet, att det fanns en motprestation hos den arbetsköpare som mottog lönebidraget. I normalfallet bestod motprestationen i att nöja sig med det arbete den anställde kunde prestera.

Systemet med anställningsstöd har växt och nya stödformer har tillkommit, såsom trygghetsanställning och utvecklingsanställning (införda 2006). Förordningen som reglerar alla dessa program säger fortfarande att det handlar om ”stöd och andra insatser som syftar till att kompensera nedsättning i arbetsförmågan hos personer med funktionshinder och att stärka dessa personers möjligheter att få eller behålla ett arbete.” (5 §) I 8 § står det dessutom något riktigt intressant: ”Arbetsförmedlingen får anvisa någon en anställning med lönebidrag, skyddat arbete, utvecklingsanställning eller trygghetsanställning om /… / lön och andra anställningsförmåner följer av kollektivavtal eller är i väsentliga delar likvärdiga med förmåner enligt kollektivavtal inom branschen.” Denna information framgår också klart och tydligt i Arbetsförmedlingens egna broschyrer i ämnet. I informationen till arbetsgivare står det: ”Du måste ha ett kollektivavtal eller ha tecknat försäkringar som i väsentliga delar är likvärdiga med kollektivavtalet i branschen.” Klart och tydligt kan man tycka.

När högerregeringen tillträdde införde man genast ett antal nya arbetsmarknadspolitiska program. Inriktningen var lite annorlunda än tidigare. Motprestationen var borta, även från papperet. Arbetsköpare skulle helt enkelt få bidrag för att anställa folk, som man plockar ihop utan störande kontroll. En av varianterna var ”nystartsjobb”. I den ursprungliga versionen krävdes att arbetsvillkoren följde kollektivavtal. ”Stöd enligt denna förordning lämnas endast under förutsättning att arbetsgivaren lämnar lön och andra anställningsförmåner enligt kollektivavtal eller anställningsförmåner som är likvärdiga med förmåner enligt kollektivavtal i branschen.” (8 §)  Tydligen blev det för mycket för högern. Bestämmelsen mildrades snabbt för arbetsköparna och lyder nu ”Stöd enligt denna förordning lämnas endast under förutsättning att arbetsgivaren intygar att lön lämnas enligt kollektivavtal eller är likvärdig med lön enligt kollektivavtal i branschen.” Det handlar nu bara om lönen och det räcker med ett intyg. Mycket bekvämare. Arbetsförmedlingen (AF) skall i och för sig fatta beslut om nystartsjobbet, men personen som anställs behöver inte ha förmedlats genom AF. Hur länge bidraget betalas ut beror på vilken kategori av nystartsperson det rör sig om. Beroende på vilken kategori man tillhör dröjer det därför 1, 3 eller 5 år innan man kan befara att kastas ut och ersättas av nytt folk.

När systemen började spåra ur är inte lätt att säga, men någon gång har det tydligtvis blivit uppenbart att man kan anställa personer med begränsning i arbetsförmågan, men fullständigt strunta i denna begränsning. Missbruk har säkerligen funnits länge, men jag misstänker att högerns tillträde ryckte bort alla fördämningar. Viljeinriktningen var tydlig. Villkoren för arbetslösa skulle försämras, så att man inte skulle våga eller kunna neka arbete under usla löner och arbetsvillkor. Pengarna skulle i stället skickas till arbetsköpare, som gavs växande frihet att styra och ställa efter eget huvud. Konsekvenserna ser vi bland annat i de erfarenheter, som de fackliga ombudsmännen berättar om i artikeln i Arbetet: ”… folk som jobbar för länge och får för dåligt betalt, folk som jobbar oförsäkrade, nyanställda som inte vet vad avtalspension är och anställda som får sparken så fort bidraget till lönen tar slut”, för att ta ett axplock ur alla de missförhållanden som råder.

Den stora förändringen kom med nystartsjobben 2007. Det hade funnits anställningsstöd för arbetslösa tidigare, men från 2007 växte antalet berörda markant. I oktober 2011 var det ca 46 000 personer i nystartsjobb, jämfört med ca 27 000 med någon form av anställningsstöd 2006. Summan av anställningar med särskilt stöd för funktionsnedsättning har guppat mellan 65 000 och 70 000 sedan 2006, men gått upp till lite över 70 000 de senaste åren. Fördelningen mellan olika typer av stöd har dock förändrats. Lönebidrag har minskat, medan trygghetsanställningar har ökat. Stöden som formellt sett innehåller ett krav på motprestation har kritiserats för att inte leda vidare till reguljär anställning. Kritiken framfördes exempelvis i AF:s numera nedlagda tidning Arbetsmarknaden för ett knappt år sedan, i samband med att FunkA-utredningen presenterade sitt betänkande om förändringar i systemen för lönestöd för personer med funktionsnedsättningar. Kort dessförinnan hade IFAU presenterat en utvärdering av om nystartsjobben ledde till högre sysselsättning. Trots att rapporten på sista sidan försiktigt sade att nystartsjobben minskat arbetslösheten och ökat sysselsättningen, var det underliggande huvudbudskapet att det var en föga effektiv åtgärd. De uppskattade att nästan två tredjedelar av alla nystartsjobb var undanträngning av reguljära jobb och de kostade mer än de smakade. Beroende på vilka antaganden man gjorde hamnade det uppskattade produktionsvärdet på 56-67 % av den statsfinansiella kostnaden. För varje satsad hundralapp fick man alltså tillbaka mellan 56 och 67 kr.

En måhända lite elak tolkning av FunkA-utredningen är att taket för lönestöd (det gäller för lön upp till 16 700 kr) är så lågt att arbetsköpare, som tar seriöst på kravet på motprestation, inte är så intresserade av anställningar med lönebidrag. För den som högaktningsfullt struntar i allt vad motprestation heter är det däremot en lönsam affär. Några konkreta exempel kan hämtas från en större stad i Svealand. Där fanns till exempel en flyttfirma som hade flera anställda med lönebidrag. Dessa fick självfallet slita på precis samma sätt som de utan lönebidrag. En syndikalistisk facklig organisation i staden tyckte att detta verkade ruttet och försökte få AF att göra något åt problemet. Men det ansåg inte AF vara någon bra idé. Så småningom visade det sig att flyttfirman dessutom fuskade lite extra. Den betalade inte de löner, som uppgavs till AF. Detta borde väl sätta fart på AF? Icke. Efter att halvt om halvt ha tvingat AF att ta del av den skriftliga bevisning, som visade att firman försnillade statliga medel, lyckades fackföreningen få AF att agera. Flyttfirman avstängdes från vidare stöd, vilket ledde till att verksamhetens lades ner. Därefter följde lite interna intriger, där två personer manövrerade ut den tredje och tog hand om alla tillgångar, med vilka de startade en ny flyttfirma och började plocka in nya lönestöd. Affärsidén var att göra goda förtjänster på statligt rabatterad arbetskraft, som ibland slets ut ganska snabbt. Det var ju trots allt folk som hade olika former av funktionsnedsättning, som i vissa fall förvärrades av det tunga arbetet. Personalomsättningen var hög, men AF stod hela tiden till tjänst med nytt människomaterial.

En av de anställda hade bland annat haft problem med ryggen när lönebidraget beslutades. Tiden i flyttfirman hade föga överraskande förvärrat problemen. Han fick en trygghetsanställning och försågs med SIUS-konsulent (Särskild stödperson för introduktion och uppföljning). Först hamnade han i ett litet företag, som efter ett tag började försöka trakassera bort honom, eftersom han inte gärna ville utföra annat arbete än det som ingick i arbetsbeskrivningen (kom ihåg det där med motprestationen). Krångel, förhandlingar och nytt jobb följde. I det nya jobbet stod han på ett stumt betonggolv och planslipade dörrar av olika format, ständigt böjd och med utslitet munskydd. Ryggen blev inte direkt bättre av detta och efter några år började händerna domna av vibrationerna från tryckluftsslipen. Försöken att få AF att titta på situationen (återigen, kom ihåg motprestationen) ledde ingen vart, bortsett från att det uppdagades att ett par av SIUS-konsulenterna hade egna firmor, som jobbade med att förmedla arbetskraft. Rimligen borde detta ha stridit mot reglerna för tillåten bisyssla och det visade sig tydligt att herrar konsulenters lojalitet gick till de potentiella kunderna bland arbetsköparna. När den anställde påtalade att han inte fått rätt semesterlön svarade en konsulent att han borde vara nöjd och att han kanske inte skulle ha mer.

Efter ytterligare en tid försvann SIUS-konsulenterna ur bilden och in klev en vanlig arbetsförmedlare. Nu kallades också den fackliga organisationen in. Arbetsmiljösituationen hade blivit ohållbar. En facklig representant var med när det skulle träffas ny överenskommelse lönestödets storlek. I överenskommelsen mellan arbetsköparen och AF skrevs det in vad motprestationen bestod av i form av särskild anpassning av arbetet. Vi trodde i och för sig inte att det skulle leda till några förbättringar, men det fanns i alla fall ett papper att vifta med om man skulle vilja få AF att agera, vilket som bekant inte är så lätt. Pinsamt nog slutade hela denna episod lyckligast för arbetsköparen. I syfte att underlätta utbildningsinsatser, som kunde ge möjlighet till större variation i arbetet, försågs arbetsköparen med ett extra så kallat anordnarbidrag. Några utbildningsinsatser blev det givetvis aldrig tal om. Det stannade vid att arbetsköparen kunde gotta sig åt lite extra pengar i den privata kassan. Nästföljande år var det dags att förnya överenskommelsen om lönestöd och det hade varit på tall att summan skulle minskas. Då uppstod plötsligt arbetsbrist och den sönderkörda arbetskraften fick gå. Som bekant är det ytterst svårt att göra något när arbetsköparen hävdar arbetsbrist och på små arbetsplatser är det ibland inte ens önskvärt, eftersom det finns tusen och åter tusen sätt att göra tillvaron på jobbet outhärdlig om man blir kvar.

Dessa små interiörbilder från åtgärdslandet har endast rört sig i småfifflandets värld, där mindre nogräknade arbetsköpare kan göra goda förtjänster på rabatterad arbetskraft genom att strunta helt i regelverket. Risken de tar är obetydlig. AF gillar att visa att de satt folk i sysselsättning och vill inte gärna ha en massa krångel med att övervaka att reglerna efterlevs. Men varför härdar folk ut? Varför står de kvar i arbeten, som sliter ner dem? Varför fortsätter de att förvärra de kroppsliga problem, som var grunden för lönestödet? Svaret är enkelt. Villkoren som arbetslös är ännu sämre. Kroppen kanske undkommer direkt nedslitning, men för ekonomin är det förödande. Det är därför man måste beakta båda staplarna i diagrammet från Arbetet ovan. Försämringen av arbetslöshetsförsäkringen har gjort att man inte har råd att säga ifrån när arbetsköparna fullständigt skiter i att de faktiskt har åtagit sig en motprestation för att få ut lönestödet. Högerregeringens nya bidrag till arbetsköpare innebar en rejäl utvidgning av marknaden för skumrask. I dessa program behövde man inte ens låtsas som om man åtagit sig något. Det är bara att inhösta bidraget. Uppfinningsrikedomen är stor och jag kanske återkommer med lite interiörer från nystartsjobbens förlovade värld.

I den mån det växande fältet av subventionerade anställningar (som den mer officiella rubriceringen lyder) utvärderas, så får utvärderingarna en slagsida. Det som undersöks är graden av måluppfyllelse, eller om man tar det lite bredare, hur mycket positiva effekter man får av de granskade åtgärderna. I värsta fall kan slutsatsen bli att de positiva effekterna har uteblivit. Ledsamt, men inte någon allvarlig skada. Vill man ha en fullständig bild måste man emellertid även beakta de rena skadeverkningarna. Det handlar om fysisk och psykisk nedslitning av människor. Det handlar om att hålla liv i en halvgrå skumrasksektor, som snedvrider konkurrensförhållanden gentemot seriösa arbetsköpare inom branschen. Det handlar om att skicka ut statsliga subventioner till verksamheter styrda av kriminellt belastade personer och nätverk. För att komma åt dessa och andra skadeverkningar räcker det inte att, såsom Statskontoret gjorde, be AF ta fram statistik, intervjua några arbetsförmedlare (anvisade av AF:s huvudkontor), och lägga till några frågor i AF:s egen arbetsgivarundersökning. Man behöver nästan bokstavligen ge sig ut på gatan och undersöka arbetsförhållanden och de som är inblandade på arbetsköparsidan. Om nu någon verkligen vill veta vad som försiggår.

Hur mycket som än återstår att systematiskt undersöka, siffrorna i diagrammet från Arbetet säger tillräckligt mycket för att alla skall höra hur falskt det skorrar när regeringen talar om arbetslinje mot bidragslinje. Det högern kallar ”bidrag” är i allmänhet ersättning från försäkringar, som betalas av alla arbetande. Dessa försäkringar har allvarligt försämrats, men staten har behållit pengarna som frigjorts när försäkringarna blivit billigare. I stället har regeringen öst bidrag över arbetsköpare, som ganska snart har lärt sig att de kan göra i stort sett vad de vill, både med pengarna och med de anställda. De behöver inte bry sig om kollektivavtal, arbetstidslag, arbetsmiljölag eller några andra störande inslag i den fria företagsamheten. Då och då kan fackliga organisationer få rätsida på skriande missförhållanden, men många är oorganiserade och skulle organisationerna bli allt för besvärande uppstår arbetsbrist. AF tittar välvilligt bort och regeringen hackar fram sitt ständiga mantra om att varje arbete är bättre än inget arbete. Jag önskar att de någon gång tvingades pröva hur den hypotesen klarar sig i åtgärdslandet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: