Med små steg på väg mot envälde.

Det har ödslats oändliga mängder gnäll på Lagen om anställningsskydd (LAS), men tyvärr är det betydligt mera sällan, som någon uppmärksammar vad som i själva verket håller på att hända med anställningsskyddet. I Dagens Nyheter kom idag en påminnelse om den förskjutning som skett bort från skyddet av den anställdes rätt. Artikeln uppmärksammar några färska domar (AD 2012:47, AD 2012-41)  i Arbetsdomstolen (AD), vilka tar ytterligare ett par små steg i riktning mot att återupprätta enväldet på arbetsplatserna. I de aktuella fallen har det varit Handelsanställas förbund som stått på den förlorande sidan, men de verkliga förlorarna är alla arbetare. I grunden handlar det om huruvida en arbetsgivare skall vara fri att ensidigt göra om anställningar, till exempel förvandla heltid till deltid. Det finns förvisso några ord i lagstiftningen, som skall främja anställdas möjligheter att gå upp i sysselsättningsgrad, men AD verkar ha sett till att den ambitionen stannade på papperet. AD fortsätter sin drift åt höger och knipsar bort bit för bit av arbetarnas rätt.

Kanske är det bäst att backa lite och slå fast några fundamenta om arbetsrätt och arbetares rätt. För det första får inte arbetare sin rätt av lagen. Arbetsvillkoren är, såsom det mesta, ett utfall av klasskamp. En del av detta utfall har kodifierats i lag, men lagen är inte rättens ursprung – om man nu vill vara lite filosofisk. Detta innebär, för det andra, att innehållet i arbetsrätten i grunden beror på styrkeförhållandena i klasskampen. Vi är inte längre så många som säger detta rent ut, men det är likväl sant och åtminstone borgarklassen är mycket väl medveten om denna sanning. Det är därför borgarna myser av välbehag just nu, samtidigt som de fortsätter att hacka på stort och smått inom arbetsrätten. De har ett ganska påtagligt övertag och det är detta som syns i AD:s praxis.

Arbetsrätten är lite speciell, eftersom AD i hög grad är en rättsbildare. Lite slarvigt uttryckt kunde man säga att lagstiftaren medvetet uttryckt sig i väldigt allmänna termer och överlåtit åt AD att avgöra vad lagen betyder. Om lagen till exempel säger att en uppsägning skall ha saklig grund, så blir det AD som bestämmer vad som är saklig grund. Under 1970-talet och fortfarande en bra bit av 1980-talet präglades rättspraxis av att arbetarklassen hade en jämförelsevis stark position. Sedan har det svängt och under senare tid har arbetarnas rätt pressats tillbaka. Det finns många sätt att göra detta på. De som nyttjats i de aktuella fallen är i viss mån två sidor av samma mynt. Man utvidgar vad som duger som saklig grund och man utvidgar området för det som ibland kallas arbetsgivarprerogativen, vilket på vanlig svenska är arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet. Många känner nog igen det sistnämnda som § 32, som har varit en aldrig rubbad grundsten i arbetsrätten.

Dags att backa tillbaka igen, till grundstenen i arbetsrätten, den sten som håller det kapitalistiska systemet på plats. Kapitalister köper arbetskraft och vill fritt förfoga över denna arbetskraft när den används. När arbetarna började organisera sig hotades denna oinskränkta makt över arbetet. I Sverige ledde det till att Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) bestämde att dess medlemsföretag inte fick sluta kollektivavtal om det inte fastslogs i avtalet att arbetsgivaren ägde rätt att leda och fördela arbetet och fritt anta och avskeda arbetare. SAF tog till och med in denna bestämmelse i sina stadgar 1905, då som § 23, senare ändrat till § 32. Redan i december 1906 gick LO med på detta krav (”decemberkompromissen”). Därefter stod följande i alla avtal.

Med iakttagande av avtalets bestämmelser i övrigt äger arbetsgivaren rätt att leda och fördela arbetet, att fritt antaga och avskeda arbetare samt använda arbetare, oavsett om dessa är organiserade eller ej.

Tittar ni i nu gällande kollektivavtal är det mycket sannolikt att ni hittar motsvarande formulering någonstans. Alla fackliga organisationer gick visserligen inte med på § 23 direkt och en del försökte med varierande grad av framgång inskränka § 23 i sina avtal; den med digitala läsmöjligheter i hängmattan kan komma åt en hel bok i ämnet. Motståndet hindrade dock inte att § 23/32 blev en bärande princip i arbetsrätten. Lagstiftningen har utformats som avgränsningar och inskränkningar i arbetsledningsrätten, men den har alltså hela tiden utgått från att principen i sig aldrig får ifrågasättas. Vad AD i sin rättspraxis har gjort under senare tid är att steg för steg putta tillbaka avgränsningarna och inskränkningarna.

Förändringar av detta slag väcker sällan någon uppmärksamhet. Geijers odalbonde hade mer rätt än han kunde ana när han noterade att ”Vad stort sker, det sker tyst.” Vidgningen av vad som anses ingå i arbetsledningsrätten resulterade den här gången i att arbetsgivaren i praktiken ensidigt kan ändra anställningsavtalet och minska arbetstiden för en anställd. Mer formellt sett gjorde AD bedömningen att en omorganisering ledde till arbetsbrist, vilket var saklig grund för uppsägning, samt att den anställde hade avböjt ett omplaceringserbjudande.

Det är i sådana här teknikaliteter förändringarna sker (jag misstänker att AD även tänjde på gränsen för vad som skall anses vara att avböja ett omplaceringserbjudande). Oftast passerar de utan att noteras i pressen. Man får därför vara glad när det dyker upp enstaka artiklar i dagstidningarna som sprider kännedom om anmärkningsvärda AD-domar. DN:s rubrik ”Anställda får tvingas till deltid” borde få alla fackligt engagerade att agera. Man blir därför lite oroad, när den jurist på LO-TCO Rättsskydd som drev ärendet för Handels, tycker ”att man ska vara försiktig med att dra några långtgående slutsatser av domen”, eftersom det rör sig om en liten butik. Hoppas att Handels själva ser allvarligare på saken. De har ju suttit och väntat på denna dom (efter att ha väntat på en annan dom som gav en förlust) för att avgöra om de skall gå vidare med en stämnning av Akademibokhandeln och Stadium i likartade frågor. Handels borde rimligen veta att det är strunt samma om butiken var liten eller inte. Frågan gäller inte stor eller liten butik utan om vilket utrymme arbetsgivare skall ha att ensidigt ändra i anställningsvillkoren.

Utan tvekan är det nödvändigt att ta strid i de konkreta sakfrågorna, men vi som fortfarande tycker att arbetares rätt skall försvaras kan inte nöja oss med detta. Vi får inte låta frågan stanna vid att enbart handla om deltidsproblem och visstidsanställningar, hur viktiga dessa frågor än är. Vi måste också se det större perspektivet, den ständigt pågående tillbakapressningen av de landvinningar arbetarklassen gjorde under 1900-talet. Det är därför vi också måste komma ihåg det som borgarklassen är så medveten om. Att arbetsrättens innehåll är resultatet av styrkeförhållanden i klasskampen. Det är många steg kvar innan vi är tillbaka till enväldet på arbetsplatserna, men det är i den riktningen vi går nu. AD:s roll i sammanhanget är mest att omvandla fakta på marken till gällande rätt. Om vi skall vinna tillbaka någon mark kan vi därför inte nöja oss med att föra rättsliga strider. Vi måste följa borgarnas exempel och bedriva gammal hederlig klasskamp. Som alltid.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: