Vi förnekar ingenting

Låt oss slå fast det en gång för alla. Vi förnekar inga gudar alls. Det är mycket enklare än så. Vi gör inga antaganden om förekomsten av övernaturliga väsen. Följaktligen finns ingenting som behöver förvaras eller ”bevisas”. Det är bara så att vi inte ser några skäl att ställa hypoteser om att det finns gudar. Sådana hypoteser löser inga problem och de tillför inget annat än nya problem. Så enkel ter sig saken för oss som inte tror på några gudar. Men något så enkelt kan religionens förvarare inte gå med på. De vill istället att diskussionen skall föras på premissen att vi förnekar något, vilket alltså implicerar att det finns något att förneka. På så sätt försöker de slippa undan den bevisbörda, som alltid vilar på den som påstår att något existerar. De mer bisarra pajasarna i branschen, såsom exempelvis William Lane Craig, tar gärna ett steg till, och kräver att den som inte tror på några gudar, skall presentera bevis för icke-existensen av gudomliga väsen. Sådana bevis kommer vi omedelbart att presentera den dag då William Lane Craig ger lägger fram bevis för att tomten inte existerar.

Lite varstans i blad och bloggar har det på senare tid slängts fram lite mer lömska argument från religionens försvarare. Ett skenbart harmlöst exempel är Maittias Martinson, som vill göra gällande att den viktigaste frågan handlar om vilken gud ateisten förnekar. Han följer upp med att efterfråga en ”teologisk ateism” och gör i detta sammanhang gällande, att ”vissa religiösa tolkningar av det gudomliga” kan bidra ”till en fördjupad förståelse av vad det innebär att förneka Gud på vissa sätt”. Martinson släpper alltså inte föreställningen att ateisten förnekar något och kräver att detta skall utgöra grunden för diskussionen. ”Ateismen är och förblir insnärjt i teologiska vägval. Varför inte slutgiltigt erkänna detta och få en intelligentare debatt?” Kunde inte lika gärna teologerna erkänna att ”ateisten” inte alls är indragen i några teologiska frågor utan bara avstår från att göra ett antagande? Troligen kommer de aldrig att våga göra ett sådant erkännande, eftersom det innebär att de får en bevisbörda i knät, och det vill de för gud skull inte ha.

En annan variant av försvar av religionen, med mera drag av buskagitation, kommer från Johan Lundberg i tidskriften Axess. Givetvis flyr han från att säga något substantiellt om innehållet den religion han försvarar. I stället serveras vi lite innehållslöst fluff: ”Den fråga som den moderna människan idag ställer sig handlar kanske inte så mycket om ett liv efter detta som om religionen kan erbjuda en meningsfull tillvaro under ens livstid, i en värld präglad av konsumism och omedelbar behovstillfredställelse.” Religionen blir i praktiken jämställd med att göra lingonsylt av egenhändigt plockade lingon, vilket kan skänka både glädje och mening i tillvaron för alla som gillar att vara ute i naturen och att avnjuta en god sylt till köttbullarna, utan att för den skull hemfalla åt konsumism och omedelbar behovstillfredsställelse.

Nu tvivlar jag i och för sig på att Johan Lundberg jämställer religionen med att plocka lingon. Det handlar nog snarare om att han inte törs ange något mer preciserat trosinnehåll, eftersom alla sådana utsagor kan behöva styrkas med någon form av argument, och då brukar det vara kört. Han prövar i stället att åka snålskjuts på vetenskapen. Och nu blir det naturligtvis inte religiöst tänkande i allmänhet som påstås vara värdefullt, utan hastigt och lustigt har det blivit en mer specifik ”tradition”. Lundberg påstår nämligen att ”den judeo-kristna traditionen” har varit avgörande ”för framväxten av det vetenskapliga tänkandet”. Det är åtminstone ett prövbart påstående. Spontant skulle jag kunna tänka mig att en och annan gammal grek kunde resa invändningar, liksom en och annan empiriker genom århundradenas lopp. Men den frågan lämnar jag med varm hand över till idéhistorikerna att besvara. I den mer brännande sakfrågan är det helt irrelevant. Att religiösa föreställningar har haft en gynnsam inverkan på framväxten av ett vetenskapligt tänkande är inget argument för att de religiösa föreställningarna i sig skulle vara sanna.

Lundberg är alltså ytterst sparsam med antydningar om vilka trossatser som skulle kunna tänkas ingå i den religion han försvarar. Möjligen hör hypotesen att världen har skapats av ”en förnuftig och intelligent gudomlighet” dit, men helt säker blir man som läsare inte. Desto ihärdigare är Lundberg när det gäller att utmåla de fasor som skulle följa om man släppte hypotesen att det finns gudomliga väsen. Som bekant finns det röster som talat för att det vore ett steg i riktning mot frihet. En vältalig (nåja) sådan röst kommer från den käre gamle Bakunin. I hårt sammanpressad form var hans tanke denna: ”Om Gud finns till är människan slav; nu kan och bör människan vara fri. Alltså finns inte Gud.” Logiken är måhända inte oantastlig, men nog är det en tradition med avgörande betydelse för den fria tanken som kommer till uttryck. Och han räds inte att låta tanken styra handlingen.

Då jag älskar den mänskliga friheten och svartsjukt bevakar den, och då jag betraktar den som det absoluta villkoret för allt som vi beundrar och respekterar hos mänskligheten, vänder jag på Voltaires ord och säger att om Gud verkligen existerade, skulle det vara nödvändigt att avskaffa honom.

Så ter sig dock inte saken för Johan Lundberg, som snarare svartsjukt bevakar gud mot den fria tanken. Det här är så festligt att det måste återges i sin helhet. ”Därtill kan man fråga sig i vilken mån som avvecklandet av Gud kan erbjuda befrielse och ökad frihet. Ser vi till de trosföreställningar som är styrande för de moraliserande klasserna i dagens samhälle, kan man notera att dessa föreställningar rymmer samma slags grundelement som kristendomen, med skillnaden att den ödmjukhet som utgör så många religioners innersta kärna har ersatts av den sorts dogmatism och intolerans som tenderat att försvinna i och med religionernas anpassning till det sekulära samhället.”

Att höra chefredaktören för Axess muttra om ”moraliserande klasser” är i och för sig obetalbart, men fortsättningen är helt superb i sin halvobegriplighet. Det tycks alltså som om dogmatism och intolerans försvann när religionen fick maka på sig för det sekulära samhället, och det stämmer utan tvivel, men på något sätt verkar dogmatism och intolerans hota om man tar steget fullt ut och avstår från hypotesen om gudomliga väsen. Och så blir det på grund av att de som avstår från hypotesen saknar den ödmjukhet, som skulle vara kristendomens och många religioners kärna. Visserligen vore det lika lätt att argumentera för att kristendomen och åtskilliga andra religioner snarare utmärkts av inställningen: Lyd eller stick och brinn (bokstavligen)! Men det är inte ödmjukhet eller bristen därpå som är problemet för Lundbergs resonemang, utan det enkla faktum att religioner i olika varianter i huvudsak tenderat att vara den fria tankens motståndare.

Lundberg kan inte ta sig förbi detta faktum, därför gör han som han brukar – han angriper de vanliga misstänkta. Dags att plocka fram ”ideologier som feminism, postkolonialism och marxism”. Nu kommer Lundberg verkligen upp i varv. Han förklarar frankt att dessa ”ideologier” härstammar från en ”upplevelse av vår gemensamma skuld och synd” och ”byggs upp kring millenaristiska föreställningar om ett utopiskt lyckorike som ska infinna sig när vi har kommit tillrätta med de missförhållanden som skapats av våra syndfulla beteenden”. I den andan rullar han på och det visar sig att i stort sett allt som kristendomen och dess utövare har kritiserats för numera är uttryck för ”feminism, postkolonialism och marxism”. Självfallet är det också dessa hemskheter som uppfyller ”dagens moraliserande klasser”. Med dessa bisarra krumbukter tänker sig tydligen Lundberg rädda både gud och religion. Vad han skall ha dem till är inte lätt att gissa. Frälsning och evigt liv verkar uteslutet, men lite mening i tillvaron kanske det kan bli. Ja, också ödmjukhet förstås, den får man inte glömma.