Följ Calmfors, tala öppet om klasskampen

Lars Calmfors manar idag till bred politisk kompromiss i syfte att ge en stabil arbetslöshetsförsäkring som försvagar fackföreningarna. Det senare skriver han inte rent ut, men det är en av de vinster han ser med ett system med obligatorisk a-kassa. I huvudsak är det inte några nyheter Calmfors för fram. Han själv och andra har sagt detta förr, den enda skillnaden är att man nu skriver i annat tempus. För fem, sex år sedan sade alla med lite sakkunskap: De effekter högeralliansen påstår sig vilja uppnå kommer inte att komma. Nu säger man: De effekter högeralliansen påstod sig vilja uppnå har inte kommit. I Calmfors ögon finns det därför flera goda skäl att överge systemet med differentierade avgifter, särskilt om man bevarar systemet med frivilligt medlemskap i a-kassa. Calmfors vill dock avskaffa det senare och gå över till obligatorium.

Obligatoriefrågan är lite knepig för vänstern att hantera, eftersom frågan i botten handlar om klasskamp. Borgarna vet om detta, men behöver inte säga det högt. Inom socialdemokratin verkar det vara mer kluvet. En del fattar inte vad frågan handlar om, medan andra sannolikt är rädda för att inte passa in i det egendomliga landet ”mitten”, där det råder strikta regler för vad man får säga. I detta trängda politiska läge törs uppenbarligen inte fackförbunden tala klarspråk. Men en fråga om klasskamp är det ändå. Dags att backa bandet något.

De nutida socialförsäkringarnas ursprung är lönearbetarnas egna ansträngningar för att minska konsekvenserna av att vara beroende av lönearbete för sin överlevnad. De arbetande bildade själva sjukkassor och senare arbetslöshetskassor för att mildra följderna av sjukdom och arbetslöshet. I båda fallen fanns alltså ett inslag av individuell försäkring. I slutet av 1800-talet diskuterades statlig stöd till sjukkassorna och redan i början av 1900-talet började det höjas röster för obligatorisk sjukförsäkring. Argumenten för obligatorium handlade bland annat om att ett system på frivillig bas innebar fördelningspolitiska problem. I korthet, försäkringen nådde inte dem med störst behov av den. Fattiga och sjuka hade inte råd att betala och kassorna ville inte ha dem, eftersom de framför allt var en potentiell kostnad. Argumenten för obligatoriska socialförsäkringar har funnits med i debatten under hela det senaste seklet.

Arbetslöshetsförsäkringen har emellertid en dimension utöver det individuella skyddet. Den har en klassaspekt. Arbetslöshetens elände drabbade inte bara den enskilde, den drabbade alla, oavsett om man hade arbete eller ej. Om det stod utblottade arbetslösa utanför arbetsplatserna, så innebar det att trycket på anställningsvillkoren för alla ökade. Att minska nedpressningstrycket på löner och övriga villkor var därför ett gemensamt intresse för hela arbetarklassen. Kunde man minska den  individuella skadan av arbetslöshet, så minskade man också trycket mot försämringar för alla. Därför bildade fackföreningarna a-kassor. De fördelningspolitiska problemen inom sjukkassorna gjorde sig dock gällande även inom a-kassorna. Tankar på statligt stöd dök därför upp även på detta område, men fackföreningarna var obenägna att släppa ifrån sig kontrollen över sina kassor. De visste ju varför de hade bildat dem. Lösningen blev till slut modellen med frivilliga kassor i nära anslutning till fackföreningarna kombinerat med en statligt administrerad finansiering. En sådan ordning kunde de flesta förlika sig med, men högern stretade naturligtvis emot eftersom de, liksom alla andra förstod att det i grund och botten handlade om betingelserna i klasskampen.

Det är viktigt att skjuta in en påminnelse om finansieringen här. Staten administrerar finansieringen. Staten betalar inte a-kassan, precis lika lite som staten betalar någonting annat. Den omfördelar resurser. De praktiska lösningarna har varierat under årens lopp. Innan den senaste förändringen fick A-kassan sina pengar genom att de arbetande avstod en del av löneutrymmet för att finansiera gemensamma försäkringar. Det är detta som av någon bisarr anledning i dagligt tal kallas arbetsgivaravgifter. De innebar att socialförsäkringarna betalades med löner som inte har beskattats. Högeralliansens reform bestod i att de arbetande betalar en större andel av a-kassan med redan beskattade löner.

Trots att staten endast administrerar finansieringen har kontrollen över regelverket helt glidit över i statens hand. Föreställningen att staten betalar har motiverat att staten bestämmer. Så länge det satt förnuftiga sossar vid statsrodret var detta förmodligen inte något större problem för de fackliga organisationerna, som kunde få en hyfsad arbetslöshetsförsäkring och en hjälp i medlemsrekryteringen genom de nära banden mellan fack och a-kassa. När sossarna förlorade sitt förnuft och när staten varaktigt övertogs av borgarna blev läget ett annat. Borgarna vet fortfarande vad det handlar om. De vill inte att försäkringen skall hindra arbetslösheten från att pressa ner lönerna och de vill inte att fackföreningarna skall ha någon fördel av att ha en nära koppling till a-kassorna. Deras problem under regeringstiden , som jag var inne på för ett tag sedan, har varit att de har velat göra för många saker samtidigt. De måste välja.

Det är i det valet Lars Calmfors idag lägger ut argumenten. Trots att han har varit flitigt anlitad av borgarna är Calmfors lite besvärlig för dem, eftersom han är intellektuellt hederlig. Han väger öppet argumenten mot varandra och drar sig inte för att låta sakliga överväganden styra. Avgiftsdifferentieringen funkar inte och har en del olägenheter samtidigt som de finns skäl för obligatorium.

Argumenten för ett statligt obligatorium är lika starka för arbetslöshetsförsäkringen som för övriga socialförsäkringar. Det kan inte heller vara arbetslöshetsförsäkringens uppgift att främja fackligt medlemskap.

Som synes ett klart och enkelt ställningstagande. De klassiska argumenten för obligatorium parat med viljan att försvaga de fackliga organisationerna. De praktiska och tekniska övervägandena för sig och de politiska – eller klasskampsmässiga – ställningstagandena för sig.

Att Calmfors har en öppen blick för klasskampsaspekten framgår otvetydigt av hans resonemang om hur en obligatoriska statlig arbetslöshetsförsäkring skulle ge bättre möjligheter att differentiera avgifterna. Han genomför några tankeexperiment för att illustrera hur staten kunde mickla med avgifterna i syfte att sätta press på lönerna, men de praktiska svårigheterna bedöms bli för stora för att det skall vara värt besväret. Egentligen är det anmärkningsvärt att Calmfors ens ger sig till att testa tankeexperimentet. Tänk efter. Staten skulle alltså sitta och finjustera avgifterna för olika avtalsområden i syfte att pressa ner lönerna för grupper, som staten anser har fått för höga löneökningar. Det ger en påminnelse om att borgare inte är rädda för närgången statlig styrning om det bara tjänar rätt klassintresse. Lyckligtvis släpper Calmfors idén, dock inte av principella, utan av praktiska skäl. Lite orolig blir man ändå. Eftersom idén i sig är både motbjudande och bottenlöst korkad, är det betydande risk att Stureplanscentern och den björklundska pekpinneliberalismen tar den till sig. Det känns hemskt att skriva, men i just denna fråga får vi nog sätta vårt hopp till Anders Borg.

Hur som helst, Calmfors har gjort debatten en tjänst genom att argumentera öppet, sakligt och tydligt. Vänstern måste svara och vi måste göra det med samma saklighet och tydlighet om vad frågan gäller. Borgerligheten vet –  förlåt om jag tjatar om detta – att a-kassefrågorna handlar om klasskamp. Även vänstern måste ha detta som utgångspunkt. Vi kan inte undgå att tala öppet om detta. Det vore att ge upp innan vi ens har börjat debatten.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: