Är regeringen på väg att byta strategi?

november 21, 2012

Regeringen meddelade i lördags genom herrar Borg och Reinfeldt att den var redo att ompröva a-kasseskatten, som har gett kraftigt differentierade avgifter för medlemskap i arbetslöshetskassa. Det lite udda i sammanhanget är att regeringen ställer krav på arbetsmarknadens parter att dessa skall träffa yrkesintroduktionsavtal, som regeringen bedömer som tillräckligt bra. I praktiken kräver alltså Borg & Co att de fackliga organisationerna skall bli transportkompanier för regeringens arbetsmarknadspolitik. I en återhållsam kommentar kallar Mats Essemyr detta för ”en skruvad och sällsynt ordning för hur det går till i det svenska partssystemet.” Det är nog det minsta man kan säga. Det enda rimliga svaret från de fackliga organisationerna är att regeringen genom sitt utspel totalkvaddat alla utsikter att skriva yrkesintroduktionsavtal, oavsett vad man tycker om idén i sig. Reaktionen från LO var dock betänkligt lam. Visserligen är fackföreningsrörelsen försvagad och tillbakaträngd, men det får inte hindra den från att se den principiella sidan av högerregimens utspel. Skulle  fackförbunden böja sig nu, har de meddelat att de är villiga att fungera som verkställande organ för regeringen. Det är en mycket farlig väg att ge sig in på.

Vad som ligger bakom Moderaternas omsvängning i avgiftsfrågan kan man bara spekulera om. I somras gick kollegerna i högeralliansen ut och föreslog att de differentierade avgifterna skulle slopas och att man skulle införa obligatorisk a-kassa. Som bekant är avgiftsdifferentiering genom a-kasseskatt oförenligt med ett obligatorium. Sammantaget ger arbetslöshetsförsäkringen nu stora överskott till statskassan. Förmodligen är det i strid med lag att använda systematiskt försäkringen som en extra inkomstkälla för staten, men så har det varit under hela den nuvarande regimens tid vid makten. Moderaterna har hittills valt att behålla behålla pengarna hellre än att driva på för obligatorium. Måhända har de börjat räkna på nytt. Att slopa differentieringen skulle kanske kosta statskassan ett par miljarder (en vild gissning, baserad på att finansieringsavgiften gav 3 130 miljoner år 2006, d.v.s. innan a-kasseskatten införts, jämfört med 4 992 miljoner å4 2011; se inkomsttitel 2525 i tabell 7 i ESV:s rapport Tidsserier, statens budget m.m. 2011). Eftersom a-kasseskatten varit regressiv skulle det mesta av pengarna hamna hos grupper med så små marginaler att man lugnt kan räkna med att allt går till konsumtion. Följaktligen rinner 25 % tillbaka till statskassan som moms. Det blir alltså inte så fasligt dyrt att slopa a-kasseskatten. Då kan man fundera över vad Moderaterna tänker sig kunna vinna.

Min gissning är att Moderaterna har tänkt om i obligatoriefrågan. Det övergripande målet med alla krumbukter har varit att försvaga de fackliga organisationerna. Tro inget annat. Men man har haft olika metoder att välja mellan och hittills har Moderaterna hållit fast vid metoder som varit förenliga med en regressiv a-kasseskatt. De stora vinsterna har man dock gjort genom att försämra villkoren i arbetslöshetsförsäkringen. På så sätt har man skapat ett stort utrymme för att höja den löneskatt som kallas allmän löneavgift och som ligger inbakad i de s.k. arbetsgivaravgifterna. Denna löneskatt (tillsammans med den förmodligen lagstridiga överfinansieringen av arbetslöshetsförsäkringen) har finansierat jobbskatteavdraget. A-kasseskatten är i sammanhanget inte någon stor inkomstkälla. Den kan mycket väl offras för att vinna de fördelar en obligatorisk a-kassa skulle ge. Ett obligatoriesystem skulle ytterligare stärka statens kontroll över försäkringen och det skulle bli ännu lättare att använda försäkringen för att låta arbetslösheten sätta press på arbetsvillkoren (den idé som döljer sig bakom högerns användning av uttrycket ”omställningsförsäkring”). Obligatoriesystemet skulle dessutom helt bryta banden mellan a-kassa och fackliga organisationer, vilket högern drömt om sedan Socialdemokraterna fick igenom Ghent-systemet på 1930-talet.

En obligatorisk a-kassa medför med andra ord en hel del som får det att vattnas i munnen på högern och om kostnaden inte blir mer någon eller ett par miljarder är det inte mycket att bekymra sig om. Skälet till att dröja med förslag i frågan a-kasseskatten till 2014 skulle i så fall vara att man vill ha ett förslag i obligatoriefrågan klart innan man rör avgifterna. Om dessa gissningar är korrekta, är det extra motbjudande att se hur högern försöker använda a-kasseskatten som lockfågel för att förvandla  fackföreningarna till organ som skriver under avtal dikterade av regeringskansliet.

Dessa muntra spekulationer om ett strategibyte är inte alldeles ogrundade. Det finns en massa allt för sällan uppmärksammade fakta (och välavvägda omdömen) här om någon skulle vara road.

 

Annonser

Skattekåta moderater hindrar obligatorisk a-kassa, som tur är

oktober 22, 2012

Debatten om a-kassan börjar ta fart. Nyligen lade TCO, med Mats Essemyr som frontman, fram ett förslag till hur a-kassan och dess finansiering borde förändras. I huvudsak går TCO:s förslag ut på att föra tillbaka a-kassan till den modell, som (åtminstone på papperet) rådde före högerregimens tillträde 2006. Det som kommer att märkas mest i debatten blir troligen dels att TCO vill höja ”taket” i ersättningen, dels att TCO säger nej till obligatorium. Alltfler tar nu uttryckligen ställning för en höjning av taket, men obligatoriet ser ut att kunna bli en stridsfråga.

Mats Essemyr har munhuggits lite med folk från arbetsköparsidan på Dagens Arena, där han och Maria Silfverstolpe från Almega har utbytt åsikter om huruvida a-kassan skall göras obligatorisk. Det är föga märkligt att lönearbetare och arbetsköpare har olika åsikter, i synnerhet i denna fråga. Det finns nämligen en underliggande stridsfråga, som ingen vill tala högt om, men som de flesta (inte minst våra nya moderater) är ytterst väl medvetna om. Närheten mellan fackliga organisationer och a-kassorna stärker den den fackliga organisationsgraden. Därmed handlar det också om maktförhållanden på arbetsmarknaden. Högern har haft sin uppfattning klar länge, men i den första långdragna bataljen gick arbetarklassen ut som vinnare, genom att den så kallade Ghent-modellen anammades 1934. Så småningom lade sig stridsdammet och det dröjde ända till vår nuvarande högerregim innan någon började försöka rikta slag mot fackföreningarna genom att ”reformera” a-kassan.

I nuvarande ideologiska klimat har högern ett stort försteg. Det är få som vågar tala klarspråk om att man vill stärka de lönearbetandes organisationer. TCO vågade röra i vid ämnet i ett positionspapper för ett par år sedan, men i sitt nu framlagda förslag trippar man betydligt försiktigare. Högern kan därför bedriva sitt krig mot fackföreningarna utan att behöva tala om saken. Den som för en försvarsstrid utan att kunna tala klarspråk om vad saken gäller har alltid ett underläge. Därför är det viktigt att åtminstone kunna hålla en enig front. Men inte ens det kan man hoppas på.

För några dagar sedan, markerade Jusek sitt ställningstagande för en obligatorisk a-kassa. Sofia Larsen och Magnus Hedberg, ordförande respektive samhällspolitisk chef i Jusek, tyckte att det vore en konstruktiv kompromiss om Socialdemokraterna ville godta obligatorium och Moderaterna accepterade en höjning av taket i ersättningen. Därmed hjälper de till att binda ihop två spörsmål, som för majoriteten av lönearbetarna hade varit bäst att hålla isär. Ett av deras argument för obligatorium visar dessutom att de har mycket vaga aningar om hur arbetslöshetsförsäkringen finansieras. De sprider den ständigt återkommande lögnen att staten betalar. Så här låter det denna gång:

Det finns ytterligare argument som talar för en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. De samlade arbetslöshetskassorna betalade 2011 ut över 13 miljarder kronor i ersättningar. ­A-kassorna svarade för mindre än fem miljarder kronor och staten för resterande åtta miljarder kronor. Eftersom försäkringen till betydande del finansieras av staten borde alla omfattas av den.

Man skulle kunna nöja sig med den stilla invändningen att staten inte kan betala något eftersom staten inte har några pengar. Staten kan bara omfördela och administrera pengaflöden. Det är de lönearbetande som står pengarna. En del av löneutrymmet har använts för en gemensam försäkring. TCO (med Essemyr vid pennan) var för övrigt föredömligt klar på denna punkt i sitt positionspapper från 2010.

Akassan finansieras genom medlemsavgifter och arbetsgivaravgifter. Medlemsavgifterna, alltså den direkt individuella delen av finansieringen, svarar idag för cirka 30 procent av försäkringens totala kostnader. Resterande del finansieras genom den så kallade arbetsmarknadsavgiften, en arbetsgivaravgift som arbetsgivarna fortlöpande räknar av från löneutrymmet. Akassan finansieras alltså uteslutande av arbetstagarna genom en individuell del och en kollektiv del.

Men det kan vara värt att kika ännu lite närmare på siffrorna, för då kommer det att visa sig att a-kassesystemet är föremål för en ganska rejäl straffbeskattning, och det är dessa skatteinkomster som har fått våra nya moderater att lägga hinder i vägen för att införa obligatorisk a-kassa.

För 2011 blev överskottet i a-kassesystem nästan 8,9 miljarder kr. Det är i och för sig betydligt mindre är de dryga 23 miljarder i överskott, som man drog in 2010, men det är ändå en ganska anständig slant. Skall man vara lite mer exakt ser det ut så här. Arbetslöshetsförsäkringen får sina pengar från två håll. Det mesta kommer från Arbetsmarknadsavgiften, som är en del av de så kallade arbetsgivaravgifterna (som egentligen är löneutrymme som används för att finansiera socialförsäkringar + en ren löneskatt, som regeringen höjt kraftigt). Om någon skulle påstå att det inte finns några ”öronmärkta” pengar i statens finanser, titta i 9 § Lag (2000:981) om fördelning av socialavgifter. Där står det vad avgiften skall användas till. Den andra delen av pengarna kommer från de avgifter a-kassorna betalar in, och som därför i slutänden betalas med redan beskattade pengar av a-kassornas medlemmar.

Går vi nu till utfallet av statens budget 2011, hittar vi arbetsmarknadsavgiften som inkomsttitel 1216 och Finansieringsavgift från arbetslöshetskassor som inkomsttitel 2525. Arbetsmarknadsavgiften gav 36 752 miljoner kr. Finansieringsavgiften gav 4 992 miljoner kr. Tillsammans ger det 41 744 miljoner kr i intäkter. Tittar vi sedan på utgifter, så hittar vi utgiftspost 14 01 002 Bidrag till arbetslöshetsersättning och aktivitetsstöd, som uppgick till 31 002 miljoner kr. (av denna summa gick 13 058 miljoner kr till arbetslöshetsersättning). Härtill kommer två andra mindre utgiftsposter, som också skall finansieras av arbetsmarknadsavgiften (fr.a. 14 01 011 Bidrag till lönegarantiersättning, 1 830 miljoner kr.). De sammanlagda utgifterna stannar på 32 885 miljoner kr.
Således ett överskott på 8 859 miljoner kr.

Om någon minns Sven-Otto Littorins snack om hur jobbskatteavdraget gav sköna hundralappar i fickan, så har ni här de sköna miljarder i statskassan, som finansierar hundralapparna. Jag har tidigare beskrivit hur regeringen kraftigt höjt löneskatten (och de föreslår en ytterligare höjning i årets budget, sid 189, från 9,21% till 9,88 %; tack för tipset Olle). Nu ser vi också att man har lagt en rejäl straffbeskattning på a-kassemedlemskapet. Denna gång är det en kraftgt regressiv skatt, eftersom den huvudsakligen hamnar på de lågavlönade grupper, som också är värst drabbade av arbetslöshet och osäkra anställningar. Våra nya moderater vill hemskt gärna behålla dessa pengar, eftersom de finansierar allehanda direkta och indirekta bidrag till partiets egna välbeställda väljarskaror.

Det är här det uppstår problem för tanken på en obligatorisk a-kassa. Det är i praktiken omöjligt att ha kvar differentierade avgifter om man inför obligatorium. Utredaren Sören Öman gjorde ett imponerande försök att förena alla regeringens påhitt, men trots hans skarpsinne och uppfinningsrikedom, visade utredningen egentligen endast att det är ogörligt att införa ett system med obligatorisk a-kassa om man vill ha kvar a-kassorna som skatteobjekt. Skulle man istället slopa systemet med a-kassor och gå över till en helstatlig modell (typ Försäkringskassan) blir det svårt att ta ut höga avgifter till en försäkring, som redan är överfinansierad genom arbetsmarknadsavgiften. Avgiftshöjningen skulle dessutom drabba Moderaternas egna väljare, medan lågavlönade troligen skulle få en viss sänkning jämfört med nuvarande system. De nya moderaterna blir helt enkelt tvingade att hitta ett annat sätt att smyga undan sina regressiva skatter om a-kassan blir obligatorisk. Hittills har de sagt nej till en sådan lösning.

Läget ter sig alltså en aning problematiskt för oss som vill behålla de fackföreningsnära a-kassorna, eftersom de är fördelaktiga för lönearbetarnas fackliga organisationer. Vi kan knappast ställa vårt hopp till skattekåta moderater. Deras motstånd mot obligatorium beror på att de vill kunna fortsätta med att straffbeskatta låginkomsttagare för att finansiera bidrag till överklassen. De är fullt nöjda  med att använda höga a-kasseavgifter för låglöneförbund som medel att bekriga de fackliga organisationerna. Helst skulle jag önska att det gick att tala öppet om vad striden egentligen handlar om, men det är inte lätt att göra idag. Borgarna har nästan helt ockuperat den offentliga debatten. Finge man drömma, så skulle de fackliga organisationerna, genom att verkligen ta kamp tillsammans med medlemmarna, visa att de är mer än väl värda att tillhöra, utan att ha a-kassan som lockmedel. Men på kort sikt blir det förmodligen ofrånkomligt att föröka ta TCO:s förslag som utgångspunkt för diskussionen. Det finns en hel del att rikta invändningar mot, men de får vänta till dess vi säkrat de kortsiktiga målen: höjning av taket i ersättningen, avskaffande av den regressiva a-kasseskatten och bevarandet av de medlemsbaserade a-kassorna. När detta är fixat är det dags att övergå till att förverkliga drömmarna.


Tack för att du är så korkad, Björklund

juli 6, 2012

Folkpartiet ändrar sig. Det tog bara fem år för folkpartiet att ta till sig vad forskning och sakkunskap vetat om ända sedan den nytillträdda högerregeringen började sin framfart i arbetslöshetsförsäkringen. Utöver en serie försämringar i villkoren och nivån i ersättningen genomfördes något som presenterades som en reform av avgiftssystemet för a-kassorna, men som egentligen var en straffbeskattning av a-kassor med hög arbetslöshet. Från regeringskansliet rann formliga störtfloder av lögner om avgifterna, och regeringen bröt mot 9 § Lag (2000:981) om fördelning av socialavgifter, som anger vad arbetsmarknadsavgifter skall användas till. Det var under denna tid i stort sett omöjligt att få någon att skriva om hur arbetslöshetsersättningen faktiskt finansierades före förändringen. En artikel och en debattartikel i tidningen Arbetaren tillhörde de få undantagen. Idén bakom att chockhöja och differentiera medlemsavgifterna i a-kassorna sades vara att man på så sätt skulle sätta press på lönebildningen. Så mycket differentiering blev det inte i första vändan, eftersom det fanns en avsikt till. Regeringen ville dra in pengar för att finansiera jobbskatteavdraget. Om jag minns rätt blev överfinansieringen av a-kassesystemet någonstans över 25 miljarder 2007. Den sanslösa överfinansieringen har för övrigt fortsatt, och det här är pengar som regeringen vill behålla.

Det har aldrig varit någon hemlighet att den så kallade reformen av a-kasseavgifterna har varit avsedd att finansiera jobskatteavdraget. Finanspolitiska rådet skrev redan i sin rapport 2008 om detta. Regeringen ville göra för många oförenliga saker samtidigt, konstaterade Finanspolitiska rådet på sid 182, och när huvudsaken var att dra in pengar, så uteblev differentieringen:

Den misslyckade utformningen av den första finansieringsreformen berodde med all sannolikhet på att ett huvudmotiv för denna var att genom höjda egenavgifter dra in en i förväg bestämd summa för att finansiera det första jobbskatteavdraget. Detta ställde krav på betydande höjningar av egenavgifterna. Samtidigt ville man sätta ett tak för höjningen i enskilda kassor. Detta begränsade möjligheterna till differentiering mellan kassorna.

Så småningom gjordes nya förändringar och differentieringen blev den önskade, så att a-kassor med hög arbetslöshet, vilket också i huvudsak är låglönekassor, fick mycket högre avgifter än de kassor, där regeringen har sin huvudsakliga väljarbas. Pengarna behöll man dock, delvis genom att kraftigt höja den så kallade allmänna löneavgiften (en ren löneskatt).  Den som är road av detaljer kan kika i inkomstliggaren hos Ekonomistyrningsverket. På sidan 19 ser man hur högerregeringen fördubblat den allmänna löneavgiften, som i år är 9,21 %. Av någon anledning talas det sällan om denna markanta löneskattehöjning.

Regeringen hade också tänkt sig att inrätta en obligatorisk a-kassa. Sören Öman sattes att utreda saken och han gjorde en heroisk insats i ett omöjligt uppdrag. Omöjligt? Ja, nära på i alla fall. Återigen föll det på att regeringen ville göra för många saker samtidigt. Man ville att a-kassorna skulle fortsätta att vara skatteobjekt och man ville ha kvar de differentierade avgifterna. Detta gick i praktiken inte att förena med ett obligatorium. Förslaget blev ett administrativt monstrum, men det skall inte utredaren lastas för. Öman gjorde vad som var möjligt inom de snäva ramar regeringen hade satt i direktiven, och det är sällan man ser en utredning, som så ofta hänvisar till just vad det står i direktiven. Det blev nästan rörande att se hur den tappre utredaren slet med sina hårt bakbundna händer, och det helade ändade med att regeringen slängde förslaget i papperskorgen och skyllde fiaskot på fackföreningarna. Ett ganska motbjudande spektakel.

Nu har alltså insikten nått Folkpartiet, att man inte kan förena differentierade avgifter med obligatorium. Och då väljer Folkpartiet obligatoriet. Vad som ligger bakom detta kan man bara spekulera om. Kopplingen mellan a-kassor och fackförbund har varit till förmån för den fackliga organiseringen, och detta har borgarna länge velat få ett slut på. Avgiftshöjningarna fick i det avseendet inte riktigt den önskade effekten. Även om anslutningsgraden inom LO har minskat, valde många att lämna a-kassan i stället (eller lämna båda två), vilket får den oönskade effekten att kostnader för arbetslöshet hamnar på kommunernas socialbidrag (som det fortfarande är enklast att kalla stödet). Med tanke på Folkpartiets uppslutning kring pisk- och pekpinneliberalismen kanske man genom obligatorium hoppas få ett fastare grepp om disciplininstrumenten mot de arbetslösa. Konspiratoriskt? Nej, inte alls. Långtidsutredningen beklagade sig (sid 172) över ”att Arbetsförmedlingen inte har några möjligheter att genomföra sanktioner mot de grupper som saknar ersättning från arbetslöshetsförsäkringen om de inte söker aktivt efter arbete”, och måhända är detta något, som Folkpartiet har tagit fasta på. Ett obligatorium skulle rycka bort en rekryteringsväg till de fackliga organisationerna samtidigt som alla arbetslösa förs in under statens disciplinära maskineri, där den avdankade major Björklund så gärna står och domderar med sabeln i högsta hugg.

Den som lever lär väl få se vad som har rört sig i den folkpartistiske ledarens huvud. Den regimtrogna pressen har svårt att få grepp om vad den skall tycka. Regeringspartierna har uppenbarligen i dagsläget gjort olika prioriteringar mellan oförenliga mål. Och då blir det svårt för ledarskribenter och kommentatorer. Sanna Rayman vet inte var hon skall ta vägen utan nöjer sig med att sparka lite på det lovliga bytet Erik Ullenhag. DN:s Martin Liby Alonso är däremot, såsom alltid, kul att beskåda. Han finner det ”berömvärt” att Fp ”tänker om i ljuset av nya fakta”. Nya? Möjligen har han blandat ihop Björklunds påståenden med fakta. Björklund sade nämligen att den lönenedpressande effekten har uteblivit, vilket han förklara med att Industriavtalet tillkommit och förstört alla fina planer. Liby Alonso sväljer denna tanke rakt av, och båda herrarna glömmer att Industriavtalet var 10 år gammalt när avgiftshöjningarna sjösattes. Nu hade väl i och för sig inte Industriavtalet något att göra med de uteblivna effekterna, men det är ändå festligt att se hur det politiska idisslandet fungerar. De halvsmälta lögnerna från ministermagen kommer upp för omtuggning i de liberala bladen.

Expressen däremot är glad över Fp:s omsvängning och de skyller nu allt på nationalekonomerna. ”Det finns ibland skäl att varna för nationalekonomernas inflytande över politiken. Tanken att höga och differentierade egenavgifter i a-kassan dämpar lönekraven och därmed bidrar till att minska arbetslösheten är och förblir korkad.” Nu kan man förvisso tänka och tycka vad man vill om nationalekonomer, men låt oss ändå ta ännu en titt Finanspolitiska rådets rapport från 2008. Vi prövar sidan 179 den här gången.

Enligt teoretisk forskning kan en starkare koppling mellan avgiften och arbetslöshetsnivån antas dämpa lönekraven och därmed höja sysselsättningen. Denna slutsats bygger dock på flera viktiga förutsättningar. Framför allt bör det finnas en stor överlappning mellan akassor och avtalsområden. Enligt vår bedömning är länken ganska svag eftersom a-kassor och förhandlingsområden bara delvis motsvarar varandra. Följaktligen bör man vänta sig ett ganska svagt samband mellan a-kassans finansiering och lönebildningen.

Expressen tycker så här i efterhand att det är märkligt att Anders Borg och Sven-Otto Littorin någonsin nappade på idén om att minska arbetslöshet genom höjda a-kasseavgifter, men tidningen misströstar ändå om framtiden. Frågan kommer att begravas i socialförsäkringsutredningen, tror Expressen. Det vore dock en bättre lösning än den variant, som högeralliansen tillämpade i början av sin karriär. Då begravde man istället utredningsväsendet i a-kassereformer. Stridsropet var: Ändra först, utred sedan. Detta är blott en mild överdrift. En försvarlig andel av utredningarna om a-kassan handlade om hur man skulle hantera konsekvenserna av de senaste förändringarna. Vanligen gömdes dessa ”rädda-situationen-utredningar” bort i den anspråkslösare Ds-serien. Om regeringen denna gång skulle utreda frågan först, och kanske till och med lyssna lite på någon sakkunnig nationalekonom, så kanske åtminstone de administrativa skadeverkningarna och kostnaderna kan hållas nere.

Återväner vi till DN och bläddrar lite längre in i bladet hittar vi Maria Crofts som tittar sorgset mellan hötapparna. Nu finns det sprickor i regeringen och differentierade avgifter är en viktig del av jobbpolitiken, skriver Crofts. Men hon uppmärksammar också att Fp ställer krav på förändringar i LAS för att gå med på förändringar av arbetslöshetsersättningen. Här går förvisso en skiljelinje inom regeringen, men den handlar inte om politikens innehåll, utan om taktik. Anställningsskyddet har urholkats i små steg under senare tid. Det har skett utan buller och bång genom avtalslösningar, AD:s rättspraxis och listigare användning av alla luckor i LAS. Moderaterna vill fortsätt att låta det stora ske i tysthet och har därför nöjt sig med en utredning om en teknisk detalj i LAS.  Det ser ut som en liten teknikalitet, men har mycket långtgående konsekvenser. Huvudpoängen är att det skall bli billigt för arbetsgivare att säga upp folk med hänvisning till personliga skäl och dyrt för den anställde att tvista om uppsägningen. Det skall alltså bli mycket enklare att kasta ut besvärliga personer, till exempel folk som vill försvara sin rätt, och folk som vill tillhöra fackliga organisationer. När utredningen tillsattes i höstas blev det tyvärr inte så starka reaktioner som förslaget hade förtjänat. TCO såg vad som var på gång, men den proteststorm som borde ha kommit uteblev.

Därför är det på sätt och vis glädjande att det Björklundska folkpartiet nu väljer att gå bröstgänges fram i frågan om LAS och att de binder ihop det med a-kassefrågan. Vill det sig väl kanske båda frågorna kan komma upp på dagordningen. Stefan Löfven borde med sin bakgrund inse vad som står på spel. Kan vi bara få Folkpartiet att fortsätta spela tuffing, så kommer säkerligen också stureplanscentern springande. I sakfrågan råder det knappast delade meningar inom högeralliansen, men moderaterna har valt en smartare taktik för att komma åt både LAS och a-kassan. Vänstern borde kanske tacka Björklund för att är korkad nog att slå på trumman. Hör signalen. Upp till kamp!