Inget klasskrig i USA?

september 10, 2012

I DN förra måndagen passade Johan Lundberg, som till vardags är chefredaktör på Axess Magasin, på att fira Labor Day genom att presentera Michael Kazins bok om den amerikanska vänstern. Enligt Lundberg har den frihetliga traditionen inom amerikansk radikalism ”gjort att idéerna om ekonomisk jämlikhet och klasskrig aldrig har fått något riktigt fäste i USA”. Det är en sanning med modifikation. Inom kapitalet har idén om klasskrig haft en stark förankring och ofta har man haft ett pålitligt stöd i den offentliga våldsapparaten (polis, militär, nationalgardet, tillfälliga miliser och annat försett med laglighetsstämpel). Denna sida av historien fick också viss uppmärksamhet på Labor Day, när ett minnesmärke över textilarbetarstrejken i Lawrence, Massachusetts 1912 avtäcktes.

Bakgrunden till textilarbetarstrejken i Lawrence var lönesänkningar i anslutning till lagstiftning som sänkte den maximala veckoarbetstiden till 54 timmar för kvinnor och barn. Strejkutbrottet kom visserligen spontant, men marken var ganska väl förberedd. IWW (Industrial Workers of the World) hade genom sin avdelning 20 varit närvarande sedan 1906 och det senaste året hade man arbetat hårt för att stärka sin position. Stommen till en organisation fanns och den visade sig tillräcklig för att kanalisera och samordna det breda missnöje som rådde med arbetsvillkoren. Arbetsstyrkan och följaktligen de strejkande bestod i stor utsträckning av invandrare och en avsevärd andel var kvinnor. Båda dessa var grupper, som den äldre fackföreningsrörelsen visat föga intresse för att organisera. United Textile Workers (UTW), som normalt sett inte brydde sig om oskolade fabriksarbetare, gjorde anspråk på att tala för arbetarna och försökte stoppa strejken. För UTW var dock allt redan för sent. Arbetarna slöt upp kring IWW och efter ett par månaders strid kunde de hembära en vacker viktoria.

Tyvärr skulle segern och dess resultat bli kortlivade. Kapitalet och dess myndigheter hade öppnat med rak konfrontation. Stadens alarmklockor ringde och borgmästaren skickade ut milis och guvernören beordrade ut polis.

Massarresteringar och fängslanden följde och ett par av strejkledarna låstes in efter anklagelser om att ha varit inblandade i mordet på en strejkande kvinna, som med all sannolikhet hade skjutits av polis. De anklagade hade befunnit sig en halvmil bort och hållit tal vid tiden för mordet, men det hindrade inte att de (tillsammans med en tredje person) hölls inlåsta utan rättegång i fem månader. När det till slut blev rättegång hölls denna i passande nog i Salem, känt för sina häxprocesser i början av 1690-talet. Den höll på i flera veckor och ändade med att de anklagade frikändes. Under tiden hade fabriksägarna i Lawrence bytt taktik för att bli av med IWW. Hela batteriet av klassiska metoder i det lågintensiva kriget mot fackföreningarna sattes i arbete: Spioner i fackföreningarna, smutskastning i lokaltidningarna, ständig annonsering efter arbetskraft för att skapa överflöd av arbetare på den lokala marknaden, strategiska uppsägningar och olika metoder för att splittra arbetarna. Splittringen skapades genom att favorisera utvalda nationaliteter. I detta fall fungerade det bra att använda irländare, som hade varit skeptiska till IWW från början och som var benägna att lyssna till den katolske präst, som bolagen använde för att predika underdånighet. IWW försvagades markant och när den fackliga organisation var oskadliggjord nöttes snart också de materiella vinsterna av strejken ner. Kapitalet hade ännu en gång visat sig vara en uthållig klasskrigare.

USA:s historia är fyllt av strider likt denna och kapitalet har aldrig tvekat att ta till våld, antingen med hjälp av de olika reguljära ”ordningsmakterna” eller av privata firmor (Pinkerton är bara en i högen). Numera förs kriget mer med attachéportföljer än med handeldvapen och påkar, men det har aldrig slutat. När det hävdas att radikala idéer och rörelser har haft svårt att få fäste i Förenta staterna bortser man från att de bokstavligen har jagats ut med vapen i hand. Det är dock lättare att slå sönder en rörelse än en idé, vilket exempelvis framgår av att en positiv inställning till fackföreningar höll sig stabil under en lång tid av fallande organiseringsgrad. (Klicka antingen på bilden för att göra den läsbar, eller här för att beskåda den med Gallups kommentarer.)

 

Vän av ordning kunde invända att den amerikanska fackföreningsrörelsen inte har varit särskilt radikal. Det är åtminstone delvis sant, men det har inte hindrat att den utkämpat strider med en intensitet, som nått ända upp till öppet krig (slaget om Blair Mountain är väl det mest kända exemplet). Denna sida av historien är besvärande för många harmoniideologer. I mer eller mindre historierevisionistisk anda har man velat tvätta bort klasstriderna ur USA:s historia, men runt om i landet håller man envist minnet av både stora och små bataljer levande. Vid 100-årsminnet av textilarbetarstrejken 1912 i Lawrence, som några år senare blev känd som bröd och rosor-strejken, hölls den 28:e ”Bröd och rosor-festivalen”. De stretar på i motvind, men de är inte ensamma, och arbetet för att hålla historien levande är i lika hög grad ett arbete för att hålla framtiden öppen.

De som vill få oss att tro, att idén om klasskrig aldrig fick något fäste i USA ägnar sig åt att mörklägga det krig som kapitalet har fört och alltjämt för. På sätt och vis är det likvärdigt med att omvandla kriget till normalitet. Johan Lundberg och hans rika vänner i tidskriftsbranschen drar sitt strå även till den stacken, men deras huvudsakliga värv uträttas givetvis på hemmaplan. Harmoniideologerna ligger i för att övertyga om att klasskamp inte spelat någon roll i historien och är ett hopplöst dammigt och förlegat ord idag. Syftet är att låta deras uppdragsgivare och finansiärer föra kampen ostört. De har varit framgångsrika. Färre och färre vågar ta ord som klass och klasskamp i sin mun idag. Men det finns alltid en liten by i Gallien, som vägrar ge upp. Vi vill inte ge upp striden om vår historia, eftersom vi inte vill ge upp striden om vår framtid.

 

 

Annonser

Vi förnekar ingenting

juli 4, 2012

Låt oss slå fast det en gång för alla. Vi förnekar inga gudar alls. Det är mycket enklare än så. Vi gör inga antaganden om förekomsten av övernaturliga väsen. Följaktligen finns ingenting som behöver förvaras eller ”bevisas”. Det är bara så att vi inte ser några skäl att ställa hypoteser om att det finns gudar. Sådana hypoteser löser inga problem och de tillför inget annat än nya problem. Så enkel ter sig saken för oss som inte tror på några gudar. Men något så enkelt kan religionens förvarare inte gå med på. De vill istället att diskussionen skall föras på premissen att vi förnekar något, vilket alltså implicerar att det finns något att förneka. På så sätt försöker de slippa undan den bevisbörda, som alltid vilar på den som påstår att något existerar. De mer bisarra pajasarna i branschen, såsom exempelvis William Lane Craig, tar gärna ett steg till, och kräver att den som inte tror på några gudar, skall presentera bevis för icke-existensen av gudomliga väsen. Sådana bevis kommer vi omedelbart att presentera den dag då William Lane Craig ger lägger fram bevis för att tomten inte existerar.

Lite varstans i blad och bloggar har det på senare tid slängts fram lite mer lömska argument från religionens försvarare. Ett skenbart harmlöst exempel är Maittias Martinson, som vill göra gällande att den viktigaste frågan handlar om vilken gud ateisten förnekar. Han följer upp med att efterfråga en ”teologisk ateism” och gör i detta sammanhang gällande, att ”vissa religiösa tolkningar av det gudomliga” kan bidra ”till en fördjupad förståelse av vad det innebär att förneka Gud på vissa sätt”. Martinson släpper alltså inte föreställningen att ateisten förnekar något och kräver att detta skall utgöra grunden för diskussionen. ”Ateismen är och förblir insnärjt i teologiska vägval. Varför inte slutgiltigt erkänna detta och få en intelligentare debatt?” Kunde inte lika gärna teologerna erkänna att ”ateisten” inte alls är indragen i några teologiska frågor utan bara avstår från att göra ett antagande? Troligen kommer de aldrig att våga göra ett sådant erkännande, eftersom det innebär att de får en bevisbörda i knät, och det vill de för gud skull inte ha.

En annan variant av försvar av religionen, med mera drag av buskagitation, kommer från Johan Lundberg i tidskriften Axess. Givetvis flyr han från att säga något substantiellt om innehållet den religion han försvarar. I stället serveras vi lite innehållslöst fluff: ”Den fråga som den moderna människan idag ställer sig handlar kanske inte så mycket om ett liv efter detta som om religionen kan erbjuda en meningsfull tillvaro under ens livstid, i en värld präglad av konsumism och omedelbar behovstillfredställelse.” Religionen blir i praktiken jämställd med att göra lingonsylt av egenhändigt plockade lingon, vilket kan skänka både glädje och mening i tillvaron för alla som gillar att vara ute i naturen och att avnjuta en god sylt till köttbullarna, utan att för den skull hemfalla åt konsumism och omedelbar behovstillfredsställelse.

Nu tvivlar jag i och för sig på att Johan Lundberg jämställer religionen med att plocka lingon. Det handlar nog snarare om att han inte törs ange något mer preciserat trosinnehåll, eftersom alla sådana utsagor kan behöva styrkas med någon form av argument, och då brukar det vara kört. Han prövar i stället att åka snålskjuts på vetenskapen. Och nu blir det naturligtvis inte religiöst tänkande i allmänhet som påstås vara värdefullt, utan hastigt och lustigt har det blivit en mer specifik ”tradition”. Lundberg påstår nämligen att ”den judeo-kristna traditionen” har varit avgörande ”för framväxten av det vetenskapliga tänkandet”. Det är åtminstone ett prövbart påstående. Spontant skulle jag kunna tänka mig att en och annan gammal grek kunde resa invändningar, liksom en och annan empiriker genom århundradenas lopp. Men den frågan lämnar jag med varm hand över till idéhistorikerna att besvara. I den mer brännande sakfrågan är det helt irrelevant. Att religiösa föreställningar har haft en gynnsam inverkan på framväxten av ett vetenskapligt tänkande är inget argument för att de religiösa föreställningarna i sig skulle vara sanna.

Lundberg är alltså ytterst sparsam med antydningar om vilka trossatser som skulle kunna tänkas ingå i den religion han försvarar. Möjligen hör hypotesen att världen har skapats av ”en förnuftig och intelligent gudomlighet” dit, men helt säker blir man som läsare inte. Desto ihärdigare är Lundberg när det gäller att utmåla de fasor som skulle följa om man släppte hypotesen att det finns gudomliga väsen. Som bekant finns det röster som talat för att det vore ett steg i riktning mot frihet. En vältalig (nåja) sådan röst kommer från den käre gamle Bakunin. I hårt sammanpressad form var hans tanke denna: ”Om Gud finns till är människan slav; nu kan och bör människan vara fri. Alltså finns inte Gud.” Logiken är måhända inte oantastlig, men nog är det en tradition med avgörande betydelse för den fria tanken som kommer till uttryck. Och han räds inte att låta tanken styra handlingen.

Då jag älskar den mänskliga friheten och svartsjukt bevakar den, och då jag betraktar den som det absoluta villkoret för allt som vi beundrar och respekterar hos mänskligheten, vänder jag på Voltaires ord och säger att om Gud verkligen existerade, skulle det vara nödvändigt att avskaffa honom.

Så ter sig dock inte saken för Johan Lundberg, som snarare svartsjukt bevakar gud mot den fria tanken. Det här är så festligt att det måste återges i sin helhet. ”Därtill kan man fråga sig i vilken mån som avvecklandet av Gud kan erbjuda befrielse och ökad frihet. Ser vi till de trosföreställningar som är styrande för de moraliserande klasserna i dagens samhälle, kan man notera att dessa föreställningar rymmer samma slags grundelement som kristendomen, med skillnaden att den ödmjukhet som utgör så många religioners innersta kärna har ersatts av den sorts dogmatism och intolerans som tenderat att försvinna i och med religionernas anpassning till det sekulära samhället.”

Att höra chefredaktören för Axess muttra om ”moraliserande klasser” är i och för sig obetalbart, men fortsättningen är helt superb i sin halvobegriplighet. Det tycks alltså som om dogmatism och intolerans försvann när religionen fick maka på sig för det sekulära samhället, och det stämmer utan tvivel, men på något sätt verkar dogmatism och intolerans hota om man tar steget fullt ut och avstår från hypotesen om gudomliga väsen. Och så blir det på grund av att de som avstår från hypotesen saknar den ödmjukhet, som skulle vara kristendomens och många religioners kärna. Visserligen vore det lika lätt att argumentera för att kristendomen och åtskilliga andra religioner snarare utmärkts av inställningen: Lyd eller stick och brinn (bokstavligen)! Men det är inte ödmjukhet eller bristen därpå som är problemet för Lundbergs resonemang, utan det enkla faktum att religioner i olika varianter i huvudsak tenderat att vara den fria tankens motståndare.

Lundberg kan inte ta sig förbi detta faktum, därför gör han som han brukar – han angriper de vanliga misstänkta. Dags att plocka fram ”ideologier som feminism, postkolonialism och marxism”. Nu kommer Lundberg verkligen upp i varv. Han förklarar frankt att dessa ”ideologier” härstammar från en ”upplevelse av vår gemensamma skuld och synd” och ”byggs upp kring millenaristiska föreställningar om ett utopiskt lyckorike som ska infinna sig när vi har kommit tillrätta med de missförhållanden som skapats av våra syndfulla beteenden”. I den andan rullar han på och det visar sig att i stort sett allt som kristendomen och dess utövare har kritiserats för numera är uttryck för ”feminism, postkolonialism och marxism”. Självfallet är det också dessa hemskheter som uppfyller ”dagens moraliserande klasser”. Med dessa bisarra krumbukter tänker sig tydligen Lundberg rädda både gud och religion. Vad han skall ha dem till är inte lätt att gissa. Frälsning och evigt liv verkar uteslutet, men lite mening i tillvaron kanske det kan bli. Ja, också ödmjukhet förstås, den får man inte glömma.

 


Lite finare än oss andra, och lite rikare

juni 14, 2012

Det finns de som är lite finare än oss andra. De som kan citera Platon och företräda förnuftet när de, så där lite grand från ovan, beklagar nedbusningen av kulturklimatet.  De som förnämt fnyser åt dem ”som vill vinna anseende hos mängden” genom att ”anpassa sig efter den upprörda och växlande passionen”. De som kan läxa upp oss låga och simpla, vi som genom att vädja till den känslostyrda mängden stärker ”den sämre delen av själen” och förstör ”den förnuftiga delen”. Till dessa höga och fina hör Johan Lundberg, chefredaktör på Axess magasin, som i Expressen mästrar ”hatmakarna”, vilka självfallet inte fläckar hans eget blad, utan består av de andra, de där som ägnar sig åt ”hatets retorik”. När Johan Lundberg väl krupit upp och satt sig till rätta på sin tron gör han som man plägar i de förnäma kretsar han rör sig i. Han samlar ihop de vanliga misstänkta. Det blir Åsa Linderborg, Göran Greider, Maria Svedland samt några ospecificerade figurer, som underlåtit sig att försvara Anna Odell eller hysa en från Pär Ström och Pelle Billing avvikande åsikt. Och så Johan Jönson förstås, han som inte diktade ädelt och fint, utan passionerat och hatiskt. Denna förskräckliga samling representerar för Johan Lundberg ”förskjutningen bort från förnufts- och faktabaserad argumentation”.

Själv företräder Johan Lundberg naturligtvis förnuftet och står därmed över den känslostyrda mängden. Därför anser han sig också tala för dem som skall styra i en ”välordnad stat”. Alla vi andra företräder den råa hämndlystnaden mot överheten. För den som hörde Nina Björks ytterst förnuftiga analys i radions Godmorgon, världen! låter Johan Lundbergs credo som en gycklande karikatyr av sig själv.

Platons samhällssyn må ha lämnat en del i övrigt att önska, men i ett avseende hade han nog ändå rätt. Ytterst sett måste politik ha sin bas i förnuftet – och inte grundas i till exempel diverse kollektivs aldrig så berättigade känslor av hämnd, hat och återupprättelse.

Vi som tillhör diverse kollektiv, och som varken har Platon eller Ax:son Johnson-sfärens miljoner att stödja oss på, kan i Johan Lundbergs ögon aldrig göra anspråk på förnuft. Vi tillhör den irrationella, okontrollerade massan, som inte tänker, utan rycks med när någon illvillig diktare eller annan folkförförare kittlar våra upprörda passioner.

Som det anstår en bildad herre skriver Johan Lundberg i en tradition. Arne Helldén kallade denna tradition för ”social arrogans”, men det är nog att uttrycka sig i försiktigaste laget. Kalla det för folkförakt, för det är precis var det är. Periodvis är det tyst, men så snart den traditionella överhetens privilegier ifrågasätts, stämmer det upp i falsett och orerar om det hot mot kulturen och förnuftet, som kommer från de grupper överheten klumpar ihop under beteckningar som pöbel, mobb, diverse kollektiv, eller varför inte ”a swinish multitude”, som den moderna konservatismens anfader, Edmund Burke, uttryckte det i Reflections on the Revolution in France.

Så nog skriver Johan Lundberg i en tradition och han har axess till de rikedomar som skyddas genom att hålla traditionen vid liv. Om han någon gång skulle bruka det förnuft han talar om, så skulle han förstå varför vi varken älskar honom eller den överhet som föder honom.