När Gud valde Hitler före påven

augusti 11, 2017

Prologen till David Kertzers bok The Pope & Mussolini (Oxford University Press, 2014) är dramatisk. Påven Pius XI ber till Gud om att få några dagar till att leva. De senaste dagarna hade han arbetat med ett tal, som han tänkte hålla vid ett möte med Italiens biskopar den 11 februari 1939. Tidpunkten var väl vald, men talets innehåll var framtvingat av omständigheterna. Påven hade kallat biskoparna till ett möte på tioårsdagen av Lateranfördraget, som hade förlikat den italienska fascismen med katolska kyrkan och överbryggat separationen mellan kyrkan och staten. Nu hade emellertid påven fått anledning att höja rösten mot den väg Mussolini förde det fascistiska styret. Efter Hitlers välregisserade besök i Italien i maj 1938 hade det blivit förskräckande tydligt att Mussolini inte bara omfamnat Hitler utan även gått dennes rasideologiskt grundade antisemitism till mötes.

Det var en åldrad och av sjukdom kraftigt försvagad påve, som kvällen den 31 januari satt och arbetade med sitt tal till biskoparna halvannan vecka senare. Han var fullt medveten om att detta var hans sista möjlighet att ta till orda mot nazismen och dess inflytande på den fascistiska regimens handlingar. Pius XI hade redan vid tidigare tillfällen väckt missnöje bland fascisterna genom att uppträda till försvar av kyrkans integritet. I den inre kretsen runt påven var nu många upprörda över att han varit öppet kritisk mot att Mussolini efterhärmade nazisternas antisemitism. De ville inte låta något störa Vatikanens relationer med fascistregimen. För Pius XI däremot, var det angeläget att tydligt ta ställning mot regimens anammande av antisemitismen. Men krafterna tröt. Kroppen orkade inte längre. Han kände att slutet närmade sig och bad till Gud om att få några dagar till. Bara så att kraften räckte till att hålla talet den 11 februari.

Tiden tickade dock obönhörligt allt snabbare. Den 8 februari var påven så osäker på om han skulle klara sig, att han beordrade Vatikanens tryckeri att ordna så att biskoparna skulle få var sitt tryckt exemplar av talet. Han fortsatte snabbt att försvagas. Tidigt på morgonen den 10 februari var det över. Pius XI lämnade jordelivet. Kardinal Eugenio Pacelli, som tre veckor senare skulle inta den heliga stolen som Pius XII, såg till att den avlidne påvens efterlämnade papper gömdes undan och att den tryckta versionen av talet beslagtogs. Ställningstagandet mot den fascistiska regimens antisemitiska kampanj och dess förtätade band till nazistregimen i norr uteblev. (Pius XII fick långt senare av en kritisk författare titeln Hitlers påve, men har ännu inte nått hela vägen till helgonstatus.)

Berättelsen är onekligen dramatisk. Många skulle säkert även tycka att den är gripande. För världens kristna borde den under alla omständigheter stämma till djup eftertanke. För vad är det egentligen som berättas? Innehavaren av den heliga stolen – som åtminstone för romerska katoliker är så nära Gud man komma utan att lämna det jordiska – ber till Gud om att få några dagar till av kraft och liv, så att han skall vara förmögen att göra ett tydligt ställningstagande mot den ständigt allt brutalare tyska nazismen och den italienska fascismens allt intimare band till denna. Det är inget stort mirakel han ber om. Bara några dagar av liv. Han ber till en allsmäktig gudomlighet, hyllad för sin förmåga att hela sjuka och till och med väcka döda till liv. Ge mig bara några dagar. Ge mig ett tillfälle att tala ut mot nazismens brutalitet och antisemitism.

Men icke! Gud svarade inte. Eller rättare sagt, han svarade med ett nej. Och han gjorde det med nästan demonstrativ tydlighet. På morgonen dagen före mötet, där talet skulle ha hållits, lät han påven ge upp andan. Det är närmast hånfullt mot den arme gamle mannen. Men Gud hade uppenbarligen gjort sitt val. Vatikanen skulle inte ta till orda mot den tyska nazismen eller dess inflytande över Italien. I valet mellan Pius XI och Hitler, valde Gud Hitler. Det är något för världens kristna att fundera över.

Annonser

Sverigedemokraterna och fascismen

december 23, 2014

Ingen lär väl ha missat att SD:s partisekreterare, Björn Söder, för inte allt för länge sedan var extremt otydlig eller kanske snarare extremt tydlig i en intervju i DN. Trots en ansenlig mängd experters ihärdiga bedyranden om att Sverigedemokraterna inte var fascister, råkade Björn Söder spinna loss på temat folk och nation i tongångar som klingade alltför välbekant för att hålla historiens spöken borta. Malena Ernman, som i avsaknad av expertstatus får nöja sig med läskunnighet och förstånd, framhöll att Söder inte gjort annat än att återge innehållet i SD:s principprogram. De som sedan länge hävdat att SD tillhörde en modern fascistisk rörelse passade också på att presentera sin analyser. Mest synlig i dessa sammanhang har nog Henrik Arnstad varit, och han tog nyligen tillfället i akt att läxa upp en och annan expert (den fullständiga versionen av hans analys finns tillgänglig via hans bloggsida). SD kontrade med att genom Paula Bieler klamra sig fast vid experterna, men det gick nog inget vidare. Experterna själva verkar föredra en försiktig tystnad. De kanske väntar på valet.

Tiden har gått sedan Söder råkade tala högt om partiets principprogram, men jag fick ändå lust att skriva några rader för mycket om saken. Eftersom jag är allt annat än expert, kan det inte bli fråga om någon sofistikerad analys eller någon kvalificerad diskussion i dialog med modern litteratur. Det får i stället bli den enklaste av enkla vägar för en hembygdsbunden skrivare, det vill säga vägen via gamle Herbert Tingsten, som 1936 gav ut en bok som hette Den nationella diktaturen. Nazismens och fascismens idéer (Albert Bonniers förlag, 1936). Han öppnade med att försöka fånga de huvudsakliga drag, som var gemensamma för ”alla fascistiska rörelser”. Skulle man fånga de tre drag han lyfte fram i en fras, bleve det borgerlig nationell diktatur. Det första huvuddraget var att fascismens ”vänder sig mot demokratin”; dess ”statsform är diktaturen”. På den punkten har Sverigedemokraterna ändrat retoriken en hel del, men jag är inte alldeles övertygad om att man skall fästa någon avgörande betydelse vid detta. Förutsättningarna för den politiska retoriken är så förändrade, att det idag utsiktslöst för ett parti eller en politiks rörelse att tala mot demokratin och förespråka diktatur. När Tingsten skrev hade den dominerande strömningen inom den svenska högern ganska nyligen tvingats acceptera demokratin. Demokratins kritiker fick ta andra retoriska vägar och rikta in sig på ”överdrifter” och hot mot en odefinierad ”frihet”. Inom den ramen har det mesta av invändningarna mot demokratin hållit sig sedan dess. Som vi skall se sätter även SD en del gränser runt demokratin.

Det andra huvuddraget hos fascismen, enligt Tingsten, var att fascismen var ”nationell i den meningen, att den nationella eller statliga samhörigheten förklaras vara avgörande; målet är denna stats bevarande och stärkande i förhållande till andra stater.” Här handlar det om att avgränsa och definiera en gemenskap. ”Då den nationella gemenskapen upphöjes, nedsättes på samma gång betydelsen och värdet av varje annan gemenskap. Den samhörighet, mot vilken den fascistiska diktaturen vänder sig, är den på den sociala ställningen beroende; i nationalkänslans namn vill man utrota klasskänslan.”

Det tredje draget hos fascismen är kort och gott att den är borgerlig: ”den har överallt kommit till makten så gott som uteslutande med stöd av de borgerligt, antisocialistiskt strävande folkgrupperna, den har i sina grunddrag bevarat den borgerliga produktionsordningen, den privata äganderätten till produktionsmedlen, den i princip fria kokurrensen, och den avvisar tanken på ekonomisk utjämning.” Det vaga ”antikapitalistiska” inslaget, som funnits i den tidiga italienska fascismens propaganda, hade i den praktiska politiken inte spelat någon roll.

Så framstod alltså de centrala gemensamma dragen i den fascistiska rörelsen, när den beskådades av en svensk statsvetare i mitten av 1930-talet. Hur starkt Tingsten än ogillade fascismen, betraktade han den inte som något avvikande eller särartat från de politiska ideologier och rörelser, som börjat formeras i kölvattnet av den franska revolutionen. Fascismen innehöll endast sådant som redan fanns i ”otaliga konservativa ideologier”. I det avseendet var den bara en ytterpunkt på en välkänd politisk skala. ”Den fascistiska ideologien framstår hel enkelt som det modernaste uttrycket för en extrem konservatism, d. v. s. en konservativ, antisocialistisk inställning, som på grund av ett politiskt och socialt krisläge övergått från den demokratiska ståndpunkten till diktaturlinjen.”

Så hur ter sig då våra nuvarande Sverigedemokrater i detta ljus? Vad står det i SD:s principprogram? För den som läser aktstycket står det snabbt klart att det absolut centrala är nationen och den nationella identiteten. I många avseenden är det det nationella temat som styr texten, både dess innehåll och disposition. SD ser ”nationalismen som det enskilt viktigaste verktyget i arbetet med att bejaka den gemensamma identiteten och samhällets inre solidaritet.” (s. 13) Jämte familjen är nationen den främsta av de ”djupt rotade gemenskaper”, som man vill slå vakt om. Innan vi övergår till att se vad som avses med nation bör det nämnas att SD deklarerar, att dess nationalism är demokratisk, universell samt öppen och ickerasistisk. (s. 13) Förhållandet att den sägs vara universell innebär att alla nationer tillerkänns samma rättigheter, som man kräver för sin egen. SD skulle i så fall inte ha några expansiva ambitioner, eller någon ”militärisk stormaktssträvan”, som Bieler kallade det, men det var knappast något oundgängligt inslag i fascismen under mellankrigstiden heller. Man kunde mycket väl nöja sig med harmonisk, nationell, självständig gemenskap, såsom inom den österrikiska Austrofascismen. Den nationella universalism SD talar om plockar alltså inte bort dem från den fascistiska kartan. Hur det går med demokratin, öppenheten och ickerasismen kan inte bedömas förrän vi beskådat den nationella identiteten.

Så vad är då nationen enligt SD?

Sverigedemokraterna ser nationen som den viktigaste, äldsta och mest naturliga mänskliga gemenskapen efter familjen. Imperier, politiska grupperingar och andra övernationella gemenskaper har kommit och gått under det senaste årtusendet, men nationer som form för mänsklig gemenskap har bestått. Den nationella samhörigheten binder samman nationens medlemmar över tid och rum och skapar band mellan de döda, levande och ofödda generationerna liksom mellan unga och gamla, olika samhällsklasser, politiska läger och geografiska regioner. (s. 15)

Uppenbarligen kan det inte vara nationalstater de talar om. Hur dess utbredning gestaltar sig och vad slags entitet man syftar på är ytterst oklart. Dess band dras mellan döda, levande och ofödda, så det måste vara något överindividuellt. Nationen omfattar alla och är således en gemensam substans. Den består oavsett vad som händer runt omkring. Nationen verkar helt enkelt vara en organism som lever sitt eget liv och ingjuter samhörighet mellan alla som den omfattar. Så vem omfattar den? Hur blir man en del av nationen?

När SD klargör hur man definierar nationen uppstår först en något egendomlig oklarhet. ”Sverigedemokraterna definierar den svenska nationen i termer av lojalitet, gemensam identitet, gemensamt språk och gemensam kultur.” (s. 15) Strikt sett skulle det innebära att små barn knappast kan vara en del av den svenska nationen. Nationstillhörigheten skulle komma med åren, allteftersom språkliga färdigheter, kulturell medvetenhet och lojalitet tillväxer. Men så menar de naturligtvis inte. ”Medlem av den svenska nationen kan man enligt vår uppfattning bli genom att antingen födas in i den eller genom att senare i livet aktivt välja att uppgå i den.” (s. 15) Om man kan födas in i nationen, kan lojalitet etc uppenbarligen inte vara avgörande kriterier. SD vill nog inte säga att landets förskolor är fyllda av ickesvenskar. Åtminstone de infödda barnen lär räknas som tillhörande den svenska nationen. I så fall förblir nationen en slags organism, som finns där av sig själv och som omfattar även dem som inte hunnit utveckla någon nationell lojalitet, identitet eller kultur. Värt att notera är här att det inte rör sig om någon biologiskt förmedlad tillhörighet. ”Som infödd svensk räknar vi den som är född eller i tidig ålder adopterad till Sverige av svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet.” (s. 15) Det räcker alltså med att leva i närhet av personer, som på ett eller annat sätt redan är en del av nationen. Resonemangen förs inte i termer av ras, utan kultur.

Födsel är emellertid inte enda vägen in i nationen. Man kan ta sig in via en viljeakt. Det är detta SD syftar på när partiet talar om en öppen nationalism. Nationen får på sätt och vis en likhet med adeln. Man föds in eller man upptas i enheten. Vid första påseende ser nationen öppnare ut än adeln. Upptagande i adeln fordrar en upphöjelseakt genomförd av någon med mandat att adla. Nationen verkar man själv kunna välja att inträda i. Är det verkligen så öppet? Om man börjar med att titta i andra änden, vid utgången i stället för ingången, så verkar det vara fråga om ett val, som vem som helst kan göra. Även en ”infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur.” Ut ur gemenskapen är det alltså lätt att ta sig. Är det lika lätt att ta sig in?

Som assimilerad till den svenska nationen räknar vi den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation. (s. 15)

Det sägs inte uttryckligt, men nog verkar det som om SD förutsatt, att det finns någon bedömer om en kandidat lever upp till vad som krävs för att vara assimilerad. Det intrycket förstärks av utläggningen av hur svårt det är att bli assimilerad.

Assimileringsprocessen är ofta lång och problemfylld och historien visar att det ibland kan ta flera generationer innan den är slutförd och i vissa fall lyckas den inte överhuvudtaget, utan leder istället till uppkomsten av segregerade och särkulturella samhällen. Ju mer en invandrares ursprungliga identitet och kultur skiljer sig ifrån den svenska nationens och ju större gruppen av invandrare är, desto svårare blir assimileringsprocessen. Detta är en av de primära orsakerna till att Sverigedemokraterna förespråkar en långsiktigt ansvarstagande och begränsad invandring, i synnerhet ifrån länder där kulturen och värdegrunden starkt avviker ifrån den svenska. (s. 15 f)

Trots att SD i avsnittet om kultur säger att ”den nationella kulturen inte är statisk”, så understryker man omedelbart, att förändringar oftast sker ”väldigt långsamt och dessutom utifrån en redan befintlig nationell och kulturell särart.” (s. 18) Kultur blir, precis som nation, något som ligger separat från de människor, som bebor ett land. En nationell kultur förändras inte av att människor flyttar till området, utan den har en konstans, som man kan välja att anpassa sig till – eller åtminstone försöka att tillägna sig. Mot den bakgrunden blir SD:s definition av kultur av intresse.

Kultur skulle kunna definieras som levnadssättet som förenar ett samhälle eller en viss grupp av människor. Som sådant inkluderar det bland annat språk, beteendemönster, seder och högtider, institutioner, konst och musik, klädsel, religion, ritualer, lekar, värderingar och normer för lagar och moraliska system. (s. 18)

Levnadssättet som förenar ett samhälle är således inget som uppstår av att människor lever tillsammans. Det finns där oberoende av människorna – eller snarare oberoende av vissa människor – och är något som det kan ta flera generationer att tillägna sig, om man inte är infödd. Ty, ”Den djupaste roten till den svenska kulturens särart ligger i vår historia och i den natur och det klimat där den har vuxit fram.” (s. 18)

Det är svårt att frigöra sig från intrycket att öppenheten inte är så påtaglig, trots allt. Det verkar vara svårare att upptas i nationen än i adeln, åtminstone om man kommer från en kultur, som är avlägsen från den svenska och dess klimat. Att komma in i ”vår historia” är av allt att döma avsevärt enklare genom födsel än genom att senare i livet välja Sverige. Något tal om ras förekommer naturligtvis inte, men kultur verkar få ungefär samma effekt på möjligheten att bli en del av den svenska nationen. Ickerasismen finns uttalad, men den imponerar inte genom öppenhet.

Den nationella gemenskapen är med andra ord en rätt tillknäppt gemenskap och det är enligt SD väsentligt att det förblir så. Som redan framgått vållar splittring i särkulturer svåra problem. Nationen och dess kultur förändras inte genom inflytelser utifrån. Den splittras, skadas och hotas. Därför måste den skyddas, inte minst från invandring. ”Sverigedemokraterna motsätter sig inte invandring, men menar att invandringen måste hållas på en sådan nivå och vara av en sådan karaktär att den inte utgör ett hot mot vår nationella identitet eller mot vårt lands välfärd och trygghet.” (s. 23) Kulturer är så stabila entiteter att de inte flyter samman eller på något annat sätt bildar nya enheter. De blir kvar, oförändrade, och skaver mot varandra på ett sätt som förstör gemenskaper. Landet hamnar i en situation av mångkulturalism, vilket är synnerligen skadligt. Med SD:s ”syn på kulturen och dess betydelse för samhällets och nationens fortlevnad” är partiet självklart ”starka motståndare till mångkulturalismen som politisk idé och samhällssystem.” (s. 21)

I vår tolkning är begreppet mångkulturalism synonymt med den politiska idén om att det är positivt för ett samhälle att inom sig rymma en mängd olika nationella kulturer, sakna en överordnad majoritetskultur och att aktivt arbeta för att invandrargrupper skall bevara sin ursprungliga kultur och identitet. Huruvida slutmålet med de mångkulturalistiska strävandena är att skapa ett samhälle där alla nationella kulturer upplöses och sammanblandas till en ny gemensam mångkultur eller om det är att särkulturellt samhälle där en mängd vitt skilda nationella kulturer existerar parallellt inom samma stat, är för oss ovidkommande. Vår uppfattning är att bägge dessa scenarion kommer att leda till ett försämrat samhällsklimat med ökad rotlöshet, segregation, motsättningar, otrygghet och minskad välfärd som följd. (s. 21)

Kulturblandning leder aldrig till något gott. Det blir antingen bastarder av mångkultur eller uppsplittringar i särkulturer. Oavsett vilket utfallet blir, så är konsekvenserna förödande.

Man kan nog utan vidare dra slutsatsen att nationen och den nationella kulturens enhetlighet och renhet , enligt SD, är av avgörande betydelse för att skapa ett gott samhälle. Under förutsättning att majoritetskulturen, det vill säga den verkliga nationella kulturen, är stark och klart dominerande, kan vissa avvikelser medges. Det bästa är om ”en så stor andel som möjligt av statens medborgare också har en svensk identitet”, men små, begränsade grupper av ickesvenskar kan accepteras. (s. 16) På motsvarande sätt kan begränsade grupper som ”hyser ytliga utländska kulturimpulser” medges utan att mångkulturalism uppstår. Däremot skall givetvis allt stöd till att upprätthålla invandrares ursprungliga kulturer dras in. (s. 21) Man får inte förfalla till någon kulturrelativism och hävda att kulturer skulle vara likvärdiga.

Det är uppenbart så att vissa kulturer är bättre än andra på att slå vakt om grundläggande mänskliga rättigheter, skapa demokrati och materiellt välstånd, god sjukvård, hög utbildningsnivå och likhet inför lagen. Detta gör att dessa kulturer, i våra ögon är bättre än de kulturer som inte vill eller förmår att skapa goda levnadsvillkor för de människor som lever i dem. (s. 20)

Hur den mer exakta relationen gestaltar sig mellan de många inslagen i kultur, såsom den definierats ovan, och välmågan, avstår SD från att utveckla, men ingen behöver nog tvivla på att den svenska kulturen tillhör de högstående, och att den inte får befläckas med främmande kultur.

Nationens och kulturens enhetlighet och renhet är alltså oerhört viktig för SD. Dess bevarande sätter därför gränser för vad som kan tillåtas och vad som måste påbjudas. ”För att långsiktigt kunna slå vakt om folkhemstanken och välfärdsstaten måste man också slå vakt om den nationella sammanhållningen. Det måste finnas en gemensam identitet i botten för att de som har mer ska vara beredda att dela med sig till dem som har mindre.” (s. 34) Enhetligheten får inte rubbas. Det finns ”en inneboende motsättning mellan välfärd och mångkulturalism.” (s. 34) Det värsta hotet kommer otvivelaktigligen från islam.

Islam och i synnerhet dess starka politiska och fundamentalistiska gren är enligt Sverigedemokraternas uppfattning den religiösa åskådning som visat sig ha svårast att harmoniskt samexistera med den svenska och västerländska kulturen. Islamismens inflytande på det svenska samhället bör därför i största möjliga utsträckning motverkas och invandringen från muslimska länder med starka inslag av fundamentalism bör vara mycket starkt begränsad. (s. 27)

SD stannar inte vid att mota bort främmande religioner. Staten skall aktivt verka för att ge kristendomen en särställning. Om staten är religiöst neutral innebär det att en viktig del av det svenska kulturarvet nekas utrymme i offentlig verksamhet och det offentliga rummet. (s. 27) Sådant vore skadligt. Kulturen, gemenskapen och välmågan kräver alltså en kristen stat. Osvenska religioner blir ett allvarligt hot.

Givetvis står motsvarande hot att finna i ett fritt idéutbyte. ”Sverigedemokraterna är positiva till ett utbyte av idéer, kulturimpulser och erfarenheter över nationsgränserna, under förutsättning att det sker på jämlika och frivilliga villkor och inte utgör något allvarligt hot mot den nationella identiteten.” (s. 43) Återigen dyker alltså den nationella identiteten upp som gräns för vad som kan tillåtas.

Med påbud om kristen stat och gränser för fritt idéutbyte har man redan klivit in i frågan om demokratin. SD har fyllt principprogrammet med proklamationer om sin anslutning till demokratin och dess principer. Som vi noterat kan det dock uppstå konflikter mellan dessa principer å ena sidan och bevarandet av nationens enhetlighet och renhet å den andra. SD är fullt på det klara med detta och väjer inte för problemet.

Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket och där det kanske inte ens förekommer en gemensam arena för debatt eftersom invånarna i staten inte talar samma språk. Vi ser således förekomsten av en gemensam nationell och kulturell identitet bland befolkningen i staten som en av de mest grundläggande hörnstenarna i en stark och väl fungerande demokrati. (s. 6)

Här är förhållandet mellan ”folk” (som man i detta sammanhang valt att kalla det) och demokrati formulerat som att folkets enhetlighet är en förutsättning för demokratin. Ingen tvivlar på att folkets (eller nationens) enhetlighet är av absolut avgörande betydelse för SD. Den fråga som uppstår är vad partiet prioriterar om det demokratiska systemet resulterar i beslut som hotar den folkliga enhetligheten. Ytterligare en fråga blir vad som händer om medborgare väljer att lämna den nationella tillhörigheten, såsom den definierats av SD, men samtidigt väljer att bo kvar i landet. Eller om man väljer att leva på ett sätt som inte är förenligt med den nationella kulturen och de nationella lojaliteterna. Kan man uteslutas ur nationen och ställas utanför den samhällsgrundande gemenskapen? Kort och gott, hur går det med demokratin och friheten om den nationella renheten hotas? Det tål att tänka på.

Innan jag samlar ihop mig, några korta ord om SD och ekonomin. Det är inga märkligheter. ”Sverigedemokraterna betraktar äganderätten som en nödvändig förutsättning för en lyckosam samhällsutveckling. En ansvarsfull, reglerad marknadsekonomi, byggd på långsiktigt tänkande, är för oss självklar.” (s. 30) ”Sverigedemokraterna är i grunden positiva till frihandel, men menar samtidigt att begränsade möjligheter att göra avsteg från denna princip måste finnas.” (s. 31) Inskränkningarna i frihandeln förefaller vara synnerligen begränsade. Som exempel på när avsteg kan vara motiverade nämns import av varor som framställts genom att utsätta djur för onödigt lidande. (Det kan väl aldrig vara halalslakt som åsyftas?) Även på ekonomins område dyker dock frågorna om kulturell och nationell enhetlighet upp.

Ekonomin bärs inte upp av likriktade, anonyma produktionsenheter utan av tänkande, kännande och kulturellt präglade människor. Vanor, seder, normer och värderingar har stor inverkan på ekonomin och skiftar från kultur till kultur och från nation till nation. Stora kulturella och befolkningsmässiga förändringar inom en stat påverkar således alla aspekter av ekonomin och förmågan att skapa tillväxt. (s. 31)

Ovanpå en normalborgerlig syn på ekonomin läggs således den nationella tanken. Implicit sägs att främmande kulturer och nationer inom landet skadar tillväxten.

Så vart landar vi i förhållande till Tingstens karakteristik av fascismens huvuddrag? Hans första punkt var diktaturen. Här är SD retoriskt mycket avvikande, genom att upprepade gånger uttala sin anslutning till demokratiska principer och programmet startar med ett helt eget avsnitt med rubriken Sverigedemokraterna och demokratin. Det låter betryggande, men jag blir lite fundersam, när jag i inledningen läser: ”Partiet bildades 1988 med det övergripande målet att formera en demokratisk, politisk rörelse som skulle slå vakt om den gemensamma nationella identitet som utgjort grunden för framväxten av välfärdsstaten och vårt lands fredliga och demokratiska utveckling.” (s. 3) Partiet bildades av öppna nazister och fascister och såväl partiledning som skaran av valkandidater var åtminstone under hela 1990-talet nedlusat med folk, som hade kopplingar till olika delar av den fascistiska rörelsen. Utförlig dokumentation finns bland annat i Stieg Larssons och Mikael Ekmans bok Sverigedemokraterna. Den nationella rörelsen från 2001. Sedan dess har en intensiv tvättningskampanj pågått, men som framgått blir det lite slirigt när partiet betonar folkets enhetlighet som grund för demokratin. Såväl friheten som demokratin kan komma i konflikt med partiets allt annat överskuggande intresse: nationens enhetlighet och renhet.

Därmed är vi inne på Tingstens huvuddrag nummer två: den nationella gemenskapen. SD har givetvis aldrig gjort någon hemlighet av sin nationalism och fosterländska sinnelag. Man skymtar mindre av statsförhärligande än vad Tingsten såg i de rörelser han särskilt undersökte, men vad gäller betoningen av nationen står SD inte någon efter. Det är tvärtom frapperande att SD:s tankar om nation och kultur har så påfallande likheter med föreställningar om organiska folkgemenskaper. SD förefaller närmast besatt av tanken på nationens och kulturens enhetlighet och renhet. Därpå grundas förutsättningarna för folkstyre, ekonomisk tillväxt, välfärd och allmän välmåga. Nationer och kulturer är självständigt existerande företeelser vilka man föds in i, eller möjligen med stor möda assimileras in i. Allt som kan uppfattas som främmande är ett hot mot denna enhetlighet och renhet. Hela tankestrukturen luktade mycket mer 1930-tal än jag hade förväntat mig, med tanke på hur ihärdigt SD har putsat på sitt yttre för att få bort spåren av sitt eget ursprung i den nynazistiska rörelsen. Gammalt tankegods är uppenbarligen svårare att bli av med än man tror. Betoningen av ickerasism blir i detta sammanhang ganska ointressant. Kulturbegreppet gör samma arbete som rasbegreppet gjorde i de markerat rasistiska varianterna av fascismen under mellankrigstiden.

Vad gäller Tingstens tredje huvuddrag är inte mycket att säga. SD blir ett otvetydigt borgerligt parti, men det var måhända allt annat än överraskande. Partiet titulerar sig självt som socialkonservativt och omfattar naturligtvis en hel del tankegods från konservatismen. Det betyder dock ingalunda att SD har lagt sig utanför fascismen. Dess nationsbegrepp är extremt och strävan efter nationell renhet placerar utan vidare partiet inom den fascistiska idésfären. Den mer spännande – eller kanske mera oroande – frågan är vad som händer i en situation av politisk och social kris. Tingsten karakteriserade fascismen som ”det modernaste uttrycket för en extrem konservatism, /…/ som på grund av ett politiskt och socialt krisläge övergått från den demokratiska ståndpunkten till diktaturlinjen.” Sverigedemokraterna hör till samma idétradition. De skulle nog själva gå med på att kalla sig ett nationellt borgerligt parti. Men vilken ståndpunkt intar de i ett politiskt och socialt krisläge. Tar de då öppet steget till nationell borgerlig diktatur? Låt oss se till att de aldrig får tillfälle att svara på den frågan.


En hycklande rasist

december 2, 2012

Sverigedemokraterna har försökt visa upp lite lämplig skamsenhet när den ena efter den andra av partiets representanter kommer ut som ”rasse”. Filmbilderna på de erfarna gatufascisterna fick en fin uppföljning av en rasistisk gaphals, som på fyllan slarvade bort sin ryggsäck. Lite besvärande är det trots allt för Sverigedemokraterna, när partiets riksdagsmän tappar masken. Jimmie Åkesson har varit ute i omgångar och förklarat att den ständigt växande högen av demaskerade fascister och rasister utgörs av enskilda personer som agerat olämpligt. Många enskilda blir det.

Idag får riksledare Åkesson tillfälle att lägga ut texten i samma ämne på DN:s debattsida. Han berättar om sitt brev om ”nolltolerans” den 12 oktober till partiföreträdare i hela landet. Han skrev detta eftersom det hade funnits  ”vissa problem, i synnerhet på lokal nivå, med företrädare som på olika sätt agerar i strid med partiets politik och ideologiska utgångspunkter”. Om inte realiteterna bakom denna formulering vore så motbjudande, så kunde man bryta ut i asgarv. Rasismen har varit ett kärnelement i partiets ideologi från dag ett och det enda som har förändrats är de skiftande maskeradkostymer, som den har pyntats upp med. Festligast hittills var väl folkdräkten. Titt som tätt glider dock maskeradkostymen snett och rasismen tittar fram. Som en ren bonus var det inte på lokal nivå nu senast, utan en riksdagsledamot, som gav sentensen in vino veritas ett ansikte – eller spriten löser tungans band, som vi kanske borde säga när vi talar om de svensknationella.

Jimmie Åkesson gör nu som han brukar, han försöker vrida bort intresset från de verkliga frågorna. Han orerar om partiets hårda linje mot dem som är klantiga nog att avslöja sin rasism och skyller allt på etablissemanget. Han slår sig för bröstet som den stoltaste tuppen på dynghögen: ”Jag tror att många av dem som tillhör det politiska och mediala etablissemanget innerst inne är förvånade över att vi agerat så kraftfullt och konsekvent som vi ändå gjort.” Utrensningarna väcker knappast någon förvåning. De tillhör den politiska tradition Sverigedemokraterna tillhör och har varit ett genomgående inslag i partiets historia. Det enda som möjligen kunde väcka förvåning är att raden av fascister och rasister, som inte klarar av att hålla tunga i styr, aldrig verkar ta slut. Och det är just där den riktiga frågan ligger. Hur kommer det sig att partiet har ett aldrig sinande lager av rasister och fascister på sina förtroendeposter?

Sverigedemokraternas nolltolerans riktar sig inte mot rasismen utan mot att avslöjas som rasist. Det är detta Åkesson härjar om och det är detta som bestraffas. Gatuhuliganernas eskapader hade ju faktiskt varit kända ett par år innan det blev besvärande för partiet. Om Åkesson hade förstått vad ”intellektuell hederlighet” betyder, hade han inte skyllt på mediaetablissemang och andra fiktiva fiender. Han hade börjat med att medge, att det är  partiet och dess kärnsympatisörer som håller lagret med rasister välfyllt. Det är inte mediaetablissemanget som har gjort att Lidköping nu verkar få en gammal nazist på SD plats i fullmäktige. Det är inte ens ett olycksfall i arbetet. Det är en konsekvens av vad slags parti Sverigedemokraterna är.

Sverigedemokraterna är och förblir den vattenkammande grenen av en breda högernationella  familjen av  rörelser, som är den klassiska fascismens arvtagare. Det verkligt oroande är hur skickligt de trots allt lyckas sälja bluffen, att alla avvikelser från den polerade ytan endast är ”enskilda sverigedemokrater” som ”begår misstag”. Men misstaget är som sagt att låta sig avslöjas. Sådana övertramp kommer ledaren inte att acceptera. Lyssna gärna på tonen i det Åkesson deklarerar: ”Politiska avvikelser eller allmänt olämpligt uppträdande kommer att få konsekvenser och leda till disciplinära åtgärder.” Även om sammanhanget är ett helt annat, så är det i princip som tonläge som i Erik Almqvists hot mot Shoran Ismail, att inte jävlas med svenskarna. Den politiska familj han tillhör har en lång tradition av åtgärder mot politiska avvikelser och ”allmänt olämpligt uppträdande”. Det är nu upp till oss alla att hindra, att Åkesson får tillfälle att upprepa sitt yttrande i något annat sammanhang än de interna partikonvulsionerna.


Världen rullar på och jag försöker komma ikapp

november 20, 2012

En tillfälliga anhopning av arbete har hindrat lusten att uttrycka min oförgripliga mening om ditt och datt den senaste tiden. Mycket har hänt som hade varit kul att utgjuta sin oförställda skadeglädje över. Allra roligast var att ett gäng fascister och rasister visade sig vara fascister och rasister. Egentligen borde ingen ha blivit överraskad, men beklagligt nog var det sannolikt en oväntad uppenbarelse för många att se framträdande talesmän för Sverigedemokraterna rusa runt på gator och vräka ur sig sin oförvanskade mening. Tyvärr har alltför mycket uppmärksamhet riktats mot järnrören. Titta på kroppsspråket och attityden under hela skeendet i stället. Det är uppenbart att det är tre rutinerade gatuhuliganer som är i farten. Erik Almqvist går konsekvent in med händerna lyfta för strid. Likaledes har allt för mycket av uppmärksamheten riktats mot att rasisterna använde en del rasistiska tillmälen (och en del kvinnofientligt allmängods). De maffigaste bitarna kom snarare i sverigedemokraternas utbrott mot Soran Ismail. ”Håll inte på att djävlas med svenskarna” var den uppmaning som riktades till Soran Ismail, och uppföljning gav partiprogrammet i ett effektivt koncentrat: Du är inte svensk, vi bestämmer vem som är svensk och vi får se vad svenskarna tycker. En modernt rasistisk fascism i ett nötskal. Soran Ismail själv pekar ut detta som det värsta problemet.

Henrik Arnstad argumenterade nu i veckan vältaligt för att det är dags att börja kalla Sverigedemokraterna vid sitt rätta namn. Det är ett fascistiskt parti. Varken kostymer eller folkdräkter kan dölja knytnävarna mot alla som inte anses tillhöra den homogena nationella kultur, som SD kräver att få bestämma hur den skall se ut. SD avgör vem som är svensk och de som inte platsar kommer ”svenskarna” att ta hand om. Trots alla försök till att snygga till ytan, har SD aldrig ändrat kärnan i sitt program. Erik Almqvist, Christian Westling och Kent Ekeroth ger en rättvisande bild av det egentliga  partiprogrammet och det är bara att tacka och ta emot när förevigar det hela på film.

Beklagligt nog vill inte riktigt alla kommentatorer fatta att SD förblir vad det alltid varit, ett fascistiskt och rasistiskt parti. I Expressen, som fick filmbilderna, finns hela spektret av insikt representerat. Å ena sidan Johannes Forssberg, som är fullt på det klara med att SD-trojkan predikade partiprogrammet i sina utfall mot Soran Ismail, och å andra sidan Jenny Madestam, som framför allt ser omogna killar, ”som nog egentligen inte mår så bra” och som inte inger förtroende. Utöver några usch- och fy-kommentarer har den professionella statsvetaren bara lite konspirationsgrubblerier att bibringa läsaren. Pinsamt.