En teologisk arbetsfördelning: Religion med respektive utan personlig gud

Moderna religiösa människor har uppenbarligen problem med frågan om deras guds existens. Egentligen skulle man kunna strunta i det hela och låta dem brottas på bäst de vill med sina grubblerier över hur de skall kunna behålla sina överflödiga hypoteser, men det ligger större och mer angelägna frågor under ytan. Icke-troende debattörer har lyckats få lite större utrymme i den offentliga debatten. Deras argumentation är förödande för alla varianter gudstro, vilket skapar ett långsiktigt problem för religiösa maktanspråk. Sakliga argument biter visserligen inte gudspartister och andra som säger sig tala och handla i namn av någon gud, men det faktum att de förnuftiga argumenten finns tillgängliga försvårar nyrekryteringen. På allt för många håll i världen går det fortfarande att bemöta religionskritiken med sedvanliga förtryckarmetoder, men den vägen är i huvudsak stängd i vår närmaste omgivning. Här får religionens försvarare leta efter listigare vägar ett hålla kvar sin gudar. Jackie Jakubowski ger idag i DN Kultur några exempel på dessa mer försmädliga metoder att rädda gudarna kvar.

Jakubowski smyger in det gamla vanliga tramset om att icke-tro också är en tro. Den här gången sker det genom att kalla ateismen ”en minoritetstro i världen”. Naturligtvis är han fri att kalla nykterism för en form av alkoholbruk om hans så vill, eller icke-tro på tomten som en form av tomtetro, men i så fall skulle det bli omedelbart uppenbart hur korkat det låter. Den som inte gör några antaganden om övernaturliga väsen ägnar sig inte åt någon tro. Man avstår bara från att göra ett antagande, som det saknas skäl att för. Inga konstigheter, men tydligen svårt att acceptera bland dem som inte vill överge sina onödiga antaganden.

Ett betydligt lömskare sätt att rädda gudarna kvar består av att anklaga religionskritikerna för att vara onyanserade och för att rikta sin kritik mot fundamentalistiska åsikter, som saknar stöd i mer nyanserad teologisk debatt. Jackubowski plockar fram religionsfilosofen Gavin Hyman för att framföra dylika tankar. Hyman uppges vara kritisk mot en del inslag i debatten ”som han menar saknar nyanser och som inte så sällan polemiserar mot illvilliga karikatyrer av den religion som Hitchens och Dawkins lärjungar gjort till sin livsuppgift att bekämpa.” Skippar man ”karikatyren” blir det tydligen ingenting kvar av gudarna.

Ett av de centrala argumenten i Hymans bok är att moderniteten förde med sig en form av teism som gjorde det möjligt att se Gud som skapad till människans avbild – och inte tvärt om. Det är en sådan gudssyn som i dag, enligt Hyman, är den enda möjliga formen av modern teism.

Såväl ateister som gudstroende skulle enligt Hyman vara eniga om att det inte existerar någon personlig gud, och följaktligen ”är ateisternas ihärdiga förnekande av en personlig gud som att slå in öppna dörrar”.

I sanning märkliga ord. Om det saknas personliga gudar undrar man vad de gudstroende skall ha sin gud till. Följer man Jackubowski handlar det endast om att bejaka ”en andlig dimension i var och ens eget liv”. Allt reduceras till psykologi. Man skall fylla ett behov av att ge existensen och livet en mening. I så fall borde det finnas en lång rad av betydligt starkare konkurrenter än frånvarande gudar. Man frågar sig därför återigen: Varför detta ihärdiga fasthållande vid att rädda gudar och religion?

Svaret är förmodligen att det är mycket som står på spel. Religionerna talar i kraft av gudar. Religiösa makthavare bygger sin auktoritet på att uttala sig om guds åsikt och de kräver lydnad under en guds välde. När sedvanliga förtryckarmetoder inte kan användas blir man så illa tvungen att bemöta religionskritiken med andra medel. I offentlig debatt får man försöka avväpna kritikerna genom att hävda att de slåss mot väderkvarnar. Kritikerna påstås sparka in öppna dörrar. Ingen tror på de karikatyrer de angriper. Religion är bara en mysig snuttefilt, som kan ge mening åt existensen. Jag har redan tidigare uppmärksammat en del skriverier i samma anda. Men det finns en märklig diskrepans gentemot den reellt existerande religionen här.

Denna typ av ”nyanserad” beskrivning av religion och gudssyn ligger mycket långt från den religion, som tillämpas i praktiken. Den vardagliga religionsutövningen är fylld av böner och annat riktat till en högst personlig gud. Inte ens präster i svenska kyrkan skulle säga att de erbjuder en människotillverkad snuttefilt. I stort sett över allt håller sig kyrkor och prästerskap med en personlig gud och det är dennes bud och påbud man kräver att alla skall lyda. Alla maktanspråk från organiserad religion bygger på kontakten med en personlig gud. Det är därför jag blir så misstänksam när det dyker upp folk som vill bemöta religionskritiken med ”nyanserade” argument. För vad är det de försvarar?

I praktiken, och förmodligen många gånger högst avsiktligt, försvarar de den instans som motiverar förtrycket. Det låter så oskyldigt när de talar varmt för att behålla människoskapade snällisar att ta fram för ge en andlig dimension åt tillvaron eller lite mening åt existensen. Men med tanke på hur överflödande rik den naturliga världen är på människor, mysterier, skönhet, konst, vetenskap, filosofi och annat, som kan skänka mening, andlighet och tröst, så är det svårt att begripa varför någon bemödar sig om att bevara vaga föreställningar om gudomliga väsen. Om gudar skall göra någon terapeutisk nytta måste de nog vara personliga. Vem blir lycklig av att få höra att en gud designade universum för 13,7 miljarder år sedan, men därefter har avstått från att personligen ingripa? Så varför ens bry sig om att bevara någon modern form av teism? Kan man inte nöja sig med vilket new age-flum som helst om det bara är en gnutta andlighet man vill ha? Nej, det är något helt annat de egentligen försvarar och det är därför de inte kan överge teismen. Det är själva föreställningen om gudar som måste försvaras, eftersom den är nödvändig för alla religiösa maktapparater.

De moderna och ”nyanserade” försvararna av teismen hamnar i praktiken i samma läger som William Lane Craig, Frank Turek, Dinesh D’Souza och andra, som försöker förvandla modern vetenskap till ett stöd för existensen av en skapande gud (eller med andra ord kontinuerligt uppdatera ”God of the gaps”). Poängen är att försvara själva föreställningen om gudar, eller om man skall vara petig, om en bestämd gud, för de håller sig alltid med en egen favorit. De moderna har svårt att i öppna intellektuella sammanhang direkt försvara den gamla vidskepelsen, huvudsakligen befolkad av hämndlystna, straffande gudar, som hotar med död och pina, och i senare varianter evig plåga, för alla som inte underkastar sig. Istället riktar de in sig på att försvara en plats för gudar på ett principiellt plan. I den mån de kan rädda själva gudsidén, så kan de också bidra till att upprätthålla den organiserade religionens maktanspråk. Den reellt existerande religionen är beroende av föreställningen om gudar och den har, till skillnad från den ”nyanserade” teologin, inga skrupler när det gäller att klargöra vad en personlig gud anser om ditt och datt. Men den har ett praktiskt problem. Kyrkan kan inte bemöta evidensbaserad, rationell kritik med sina vanliga dogmer, eftersom den i så fall endast skulle framstå som löjlig. Uppgiften att ta sig an sådan kritik tas istället om hand av moderna teologer.

Är denna arbetsfördelning en genomtänkt ”konspiration”? Gissningsvis är det en blandad kompott. En del intellektuella försvarare av teismen har en klar agenda, vilket inte minst framgår av att de är verksamma inom flera fält, såsom lobbyinstitut för ”intelligent design”, högerkristna tankesmedjor, moralpolitiska kampanjer etc. Andra lutar nog mer åt en klassiska hållning och håller sig med två sanningar, en för de lärde och en för folket; religionsfilosofi för akademin och lämpliga dogmer för att hålla folket i lydnad. Andra åter har säkerligen alldeles oskyldiga bevekelsegrunder för sina bemödanden att rädda teismen. Men vore de också redo att ta de fulla konsekvenserna av sina påståenden? Om det nu är så, att moderna teologer är fullt på det klara med att det inte existerar några personliga gudar, kommer de då också att gå ut och förklara att alla de stora religionerna är lögn. Fan tro’t.

Annonser

2 Responses to En teologisk arbetsfördelning: Religion med respektive utan personlig gud

  1. Reinhard skriver:

    Du skriver ”Jakubowski smyger in det gamla vanliga tramset om att icke-tro också är en tro. Den här gången sker det genom att kalla ateismen ”en minoritetstro i världen”. Naturligtvis är han fri att kalla nykterism för en form av alkoholbruk om hans så vill, eller icke-tro på tomten som en form av tomtetro, men i så fall skulle det bli omedelbart uppenbart hur korkat det låter. Den som inte gör några antaganden om övernaturliga väsen ägnar sig inte åt någon tro. Man avstår bara från att göra ett antagande, som det saknas skäl att för. Inga konstigheter, men tydligen svårt att acceptera bland dem som inte vill överge sina onödiga antaganden.”

    Det resonemanget håller inte, det kräver nyans.
    Ponera att Gud finns, i detta läge krävs inga argument för eller emot utan bara faktumet att Gud finns. Att då ha den uppfattningen att han inte finns stämmer inte med verkligheten. Det blir ett antagande att han inte finns, men som visar sig vara felaktigt.

    Pronerar vi istället att han inte finns då är antagandet att han inte finns korrekt.

    Således är ateismen i det första fallet inte korrekt men är det i det andra.
    Att inte tro att han finns när han finns är en tro. Att inte tro när han inte finns är också en tro. I det första fallet felaktig tro, i det andra sann tro. Vi människor står utanför möjligheten att själva bevisa det ena eller det andra, vi kan inte skapa det ena eller det andra faktumet. Det handlar om relationen till ett faktum.

    Nykterism är inte en form av alkoholbruk, utan en relation till alkohol. Alkohol finns ju, men nykteristen nyttjar den inte.

  2. nidskrivare skriver:

    Beklagar att du har fått vänta så länge på att få veta varför du har fel. En kombination av andra sysslor och förskräcklig slöhet ligger bakom dröjsmålet.

    Ditt resonemang är försiktigt uttryckt klent. Allt hänger på att du gör ett antagande och tillfogar att om detta antagande är sant så vore det en tro att inte hålla det för sant. Att klamra sig fast vid något i strid med bättre vetande skulle i och för sig kunna utgöra en elak definition av tro, men att jämställa den som avstår från att göra ett antagande med den som håller fast vid en uppfattning som står i strid med vad som är etablerat som sant, är endast fånigt. Att avstå från antaganden och att förneka något som etablerats som sant är vitt skilda saker.

    Skulle man ta allting kortfattat, så gör du ditt fel redan i din första mening. Du skriver: ”Ponera att Gud finns, i detta läge krävs inga argument för eller emot utan bara faktumet att Gud finns.” Med andra ord du hoppar direkt från antagande till faktum utan några besvärande mellanled. Om man ponerat att Gud finns, så behöver man någon form av belägg för detta antagande innan man är framme vid faktum. Har man inga belägg att styrka existensen med, så måste man ha argument, som kan göra antagandet rimligt. Då har man ett motiverat antagande. För att ta sig till faktum krävs det fortfarande någon form av belägg. Har man inga argument för att göra antagande, så är det lika bra att avstå från att göra det. Att avstå från att göra ett antagande, som man inte har några argument för att göra, är inte att hänge sig åt tro. Jag begriper inte hur det kan vara så svårt att förstå.

    Det sagda kunde egentligen vara nog, men eftersom den ljusa aftonen bara har börjat och semestertider utmärks av att man kan slösa bort sin tid, så tar jag några rundor till för mitt eget höga nöjes skull.

    Med tankelekar av den art du anför kan man med lite fingerfärdighet föra vilket nonsens som helst i hamn, och det är förmodligen därför troende är så förtjusta i dem. Jag tvivlar dock starkt på att du skulle gå med på dylika piruetter i andra sammanhang än när det gäller att försvara en viss tro. Du skulle knappast gå med på det om vi, såsom jag gjorde redan i ursprungstexten, bytte ut Gud mot tomten. Och jag misstänker att du inte skulle gå med på det om vi preciserade vilken gud det handlar om och angav en av alla de gudar som du inte tror på. Eller hur förhåller du dig till A-a, till A’aš, till Abandinus, till Abellio, till Abeona, till …ja, du kan fortsätta själv; det blir några stycken om du har lust att fortsätta ända till Zotz och Zurvan, som avslutar uppräkningen i Michael Jordans Dictionary of Gods and Goddesses (2 Ed., 2004). En lite festlig aspekt av rikedomen på gudar är att ateismen kan förvandlas till en överlägsen majoritetsståndpunkt. Om man går igenom hela listan av ännu ihågkomna gudar och frågar hur många som tro på var och en av dem, så kommer de icke-troende i nästan samtliga fall att vara i stor majoritet. Summerat innebär det, att i förhållande till hela mängden påstått existerande gudar, så är ateismen en förkrossande majoritetsståndpunkt. Och du bidrar till detta ateismens segertåg om det skulle vara så att din Zurvan-tro består i att inte tro att han existerar. Oj så det kan bli.

    Om man skall leka med ord, vilket är var teologer huvudsakligen ägnar sig åt, så kan man naturligtvis säga att all kunskap är tro. Filosofer, har jag fått lära mig, brukar definiera kunskap som sann rättfärdigad tro (för att därefter omedelbart börja diskutera bristerna hos en sådan definition). Blundar man med ena ögat kan man då säga att kunskap är tro. Men om man inte vill gå halvt blundande genom världen måste man fästa sig vid alla led i definitionen. Tråkigt nog för många kristna räcker det alltså inte med tron allena, och inte heller vinner man rättfärdigande genom tron. Varje led är väsentligt för sig, och rättfärdigandet är av avgörande betydelse. Man måste kunna anföra något rimligt skäl för att tro att det förhåller sig på det sätt man tror.

    Överfört till det du anför innebär det att det inte duger att bara haspla ur sig ett antagande om att något existerar. Det behövs något rimligt skäl att göra antagandet. Att avstå från att göra antaganden, som det inte finns något skäl att göra, är – som jag redan betonat – inte att hysa en tro.

    Låt oss återvända till ditt bekymmerslösa skutt från ”ponera” till ”faktum”. För att få resonemanget (och analogin till alkoholen) att gå ihop smyger du alltså in en konstaterad existens. Ett lättgenomskådat trick, vars grund raseras av det enkla faktum att ingen kunnat presentera något som styrker din guds existens. Om du hade likställt alkoholen med gudstron, så hade du varit på lite säkrare mark, men att både gudstro och alkohol kan vara beroendeframkallande droger och kraftigt grumla omdömesförmågan är inte ett hållbart argument för att själva guden existerar.

    Din oförmåga från att skilja mellan antagande och faktum är signifikativ, men den gör dig på intet vis unik. Den sammanblandningen är grundstenen i den lilla dos av teologi jag har orkat släpa mig igenom (vilket inte är några imponerande mängder). Om det hade funnits något faktum att förhålla sig till vore det kanske rimligt att beteckna förnekande av faktum som en tro, eftersom det saknas rimligt rättfärdigande att förneka existensen av något vars existens har kunnat styrkas. Men där är vi alltså inte. Vad vi har är antagandet att det existerar gudar. Så den verkliga frågan blir hur man på ett förnuftigt sett förhåller sig till antaganden. I väntan på empirisk prövning får man fokusera på rättfärdigandet. Vad finns det för skäl för ett antagande? Vad finns det för skäl mot ett antagande?

    Jag inleder med att tillåta mig ett antagande, nämligen att när du skriver Gud, så syftar du på den gud som en förkrossande majoritet av troende svenskar (kristna, muslimer och judar) tillber, eller med andra ord den gud som det berättas om i exempelvis Bibeln, och som tillskrivs egenskaper såsom allsmäktighet och att vara allvetande. Då kan man gå vidare och ställa frågan om det finns några skäl för respektive emot antagandet om denne guds existens.

    Egenskaperna att vara allvetande och allsmäktig är ytterst problematiska. Det observerbara universum är förmodligen just nu lite drygt 90 miljarder ljusår i diameter. (Vi kan naturligtvis inte se så långt, utan det är en beräkning av hur långt det vi kan observera har avlägsnat sig sedan det sände iväg det ljus som når oss nu.) Det är således ett ansenligt fögderi att veta allt om och att styra. För att kunna veta och styra behöver han på ett eller annat sätt interagera med den värld vi ingår i. Eftersom det är väletablerat att ingenting kan färdas i rummet snabbare än ljusets hastighet, så undrar man hur Gud hanterar informationsöverföring för att hålla sig allvetande. Men det blir värre. Inte bara storleken i sig vållar svårigheter. Yttergränserna för det observerbara universum avlägsnar sig av sannolikt från varandra med en hastighet som överstiger ljushastigheten. Att interagera med dessa ändpunkter och veta allt om dem ter sig ytterst knepigt. Och då har vi ändå hållit oss inom gränsen för var det för oss observerbara universum råkar befinna sig just nu. Det finns ingen anledning att tro att universum tar slut där. Med andra ord är det inte så lätt att vara allvetande och allsmäktig i den värld vars existens torde vara ovedersäglig. De troende har en del att förklara om de skall kunna övertyga om att det ens är möjligt att ett dylikt väsen kan finnas.

    Det verkar alltså finnas välgrundade skäl att tro att det inte kan existera något som motsvarar en allvetande och allsmäktig gud. Den som ändå vill göra antagandet får anföra sina skäl, vilket innebär att man kommer att behöva klargöra varför den vetenskapligt underbyggda kunskapen är fel eller har brister av sådan art att det finns skäl att anta att det finns en allvetande, allsmäktig gud. Alternativet vore förstås att ändra beskrivningen av den gud ni antar existera. Jahve inledde ju när allt kommer ikring sin karriär som en lokal stamgud hos ett litet och förtryckt folk här på jorden.

    Låt mig runda av med att erbjuda ett kryphål ur informationshanteringsproblemet: warp-drift! Science fiction-författare har ett problem med hastighetsgränsen för rörelse i rymden. För att vara science-ledet troget brukar de respektera vårt universums hastighetsgränser. En lösning har varit att i stället hitta genvägar, exempelvis genom att göra veck i rummet och röra sig genom maskhål. Rent vetenskapligt är skälen att tro att det finns maskhål ganska svaga, men det väsentliga nu är att det inte är uteslutet. Det bästa vi har av vetenskapliga teorier medger maskhålens existens; de ligger som en lösning till Einsteins fältekvationer i den allmänna relativitetsteorin. Utan att hamna i konflikt med etablerad kunskap kan man alltså ge en motivering till att maskhål ligger inom det möjligas gräns. Det är allt en science fiction-författare behöver. De som antar att Gud existerar behöver dock lite mer. De har exempelvis kvar svårigheten med de delar av universum som avlägsnar sig från varandra med en hastighet som överstiger ljushastigheten. För att hålla uppsikt över dessa regioner räcker knappast maskhål. Innan ni kunnat visa att något sådant ligger inom det möjligas gräns får ni leva med att vi andra inte ser något skäl att fästa något avseende vid era antaganden.

    Skillnaden mellan warp-drift och gudar är ändå på sitt sätt belysande. Maskhål och warp-drift, hur osannolika de än är, ligger inom det möjligas gränser, såsom vi idag känner dessa. Det går att redovisa skälen till varför man gör antagandet om deras existens (utöver det hårda faktum att man som science fiction-författare ibland behöver kunna skicka folk över enorma sträckor). Antagandet är rättfärdigat. När det gäller gudar i allmänhet och Gud i synnerhet, så finns det såvitt jag vet ingenting som rättfärdigar existensantaganden. Åtminstone vad Gud beträffar ter sig situationen ännu värre, eftersom han tillskrivs egenskaper som är svåra att förena – eller står i direkt strid med – de bästa och mest styrkta teorier för att beskriva världen, som vi har idag. Det sistnämnda är dock inte det avgörande i just detta sammanhang. Det väsentliga är att det saknas skäl att göra antagandet att det finns gudar. I det antagandet härskar tron allena, och det räcker inte. Det är detsamma som önsketänkande. Och den som avstår från önsketänkande ägnar sig inte åt tro. Tvärtom.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: