Värstingar på Wall Street

Michael Lewis, Värstingar på Wall Street. Rapport från en domedagsmaskin. (Reverb, 2011)

För ungefär ett år sedan gav förlaget Reverb ut en översättning av Michael Lewis bok The Big Short. Den förtjänar fortfarande att uppmärksammas, eftersom den är både underhållande och lärorik. Originalets titel syftar på det som kallas en kort position. På finansmarknaderna kan det innebära olika saker, men huvudpoängen är att den som har en kort position vinner om värdet på en tillgång sjunker. I praktiken slår man vad om det framtida marknadsvärdet på ett värdepapper. På den ena sidan finns en vinnare, på den andra en förlorare. Smäller det till rejält, så att förlusterna blir gigantiska, då brukar de få tas av skattebetalarna. Var vinsterna hamnar är inte lika lätt att säga, men jag tvivlar på att särskilt mycket hamnar hos skattebetalare. Lewis bok handlar om ett sådant läge, där en samling osannolika personligheter på olika vägar kom fram till att det väntade stora vinster om man tog en kort position på värdepapper som hade bostadslån i botten. Upplösningen är finanskraschen 2007–2008. Den svenska titeln blir en aning missvisande, eftersom bokens huvudpersoner knappast kan betraktas som värstingarna i sammanhanget.

Vad var det då som hände? Under en följd av år hade huspriser i USA gått upp och med dem bostadslånen. Delvis som en följd av politiska beslut öppnades möjligheter att låna till eget hus även för personer, som egentligen inte bedömdes som kreditvärdiga (de så beryktade subprime-lånen). Skuldsättningen med hus som säkerhet fick därmed en ytterligare skjuts. För dem som lånade ut pengarna var detta inte något större bekymmer. De kunde sälja skulderna vidare till finansinstitut, som buntade samman stora mängder bostadslån (och ibland lite annat smått och gott) till obligationer, som sedan skickades ut på en hungrig marknad. Av svårsålda och överblivna bitar av dylika obligationer kunde man göra nya högar, som paketerades i ännu mer komplicerade finansiella produkter, som skickades ut på markanden. Bakom dessa operationer ligger avancerad matematik, men det verkliga trollerinumret var att man lyckades förvandla osäkra fordringar till säkra tillgångar. Bostadslån som troligen inte skulle kunna betalas av låntagaren fick ett kreditbetyg på samma nivå som statspapper, det vill säga ungefär riskfritt. Marknaden var nöjd. Ingen – eller nästan ingen – brydde sig om att granska saken närmare. Det var ju ärevördiga kreditvärderingsinstitut, såsom Standard & Poor’s och Moody’s, som stod bakom bedömningen. Och det gick att tjäna stora pengar på denna hantering. Så varför skulle man bry sig om detaljerna?

Lewis bok följer huvudsakligen några mer eller mindre udda figurer som brydde sig om detaljerna. De insåg hur bräcklig konstruktionen var och kunde med hygglig träffsäkerhet säga när det skulle börja krackelera. Utsökt läge att inta korta positioner alltså. Ett sätt att göra detta var att köpa kreditriskförsäkringar. Vi vanliga dödliga är vana vid att kunna köpa försäkringar på sådant vi äger. På finansmarknaden kan man även köpa försäkringar på sådant man inte äger. I det aktuella fallet var det så kallade Credit Default Swaps. Poängen var att den som köpt försäkringen skulle få betalt om kursen på värdepapper baserade på bostadslån sjönk. Eftersom kreditvärderingsinstituten sade att dessa papper var i stort sett riskfria, så var försäkringarna billiga. I lugn och ro kunde man sätta sig och välja ut det värsta skräpet, som nästan säkert skulle bli värdelöst inom ett par år, och köpa försäkringar på detta. Det verkade nästan för lätt. Den oro som gnagde försäkringsköparna var: Vet de andra något som inte vi vet? Men det gjorde de inte. Däremot började allt fler få upp ögonen för vad som var på väg och handeln med kreditriskförsäkringar växte. Om inte förr, så lär en och annan ha vaknat när Deutsche Bank ringde upp en av stjärnhandlarna på Morgan Stanley och sade ”Grabben, du är skyldig oss 1,2 miljarder”. Och fler telefonsamtal blev det.

De som sålt kreditriskförsäkringar gjorde stora förluster, men de största förlusterna kunde skickas vidare och mycket landade i vanlig ordning hos de skattebetalande medborgare, som aldrig varit i närheten av vinsterna. Exakt vad slutnotan gick på är svårt att säga, men utrymmet för förluster var svindlande. På tröskeln till kraschen 2007 var volymen av CDS-kontrakt förmodligen större än världens samlade BNP. Med så mycket försäkringar borde man väl ha varit trygg – om det inte var för det lilla kruxet att det måste finnas något att betala med om olyckan är framme.

Lewis går inte lika långt som till exempel David Harvey i systemkritiken. Han stannar vid att se kritiskt på absurda inslag i systemet. Men ändå. I dessa tider, när tidningarnas ekonomisidor gärna skyller alla problem på en mystisk isolerad händelse kallad konkursen i Lehman Brothers, är hans bok en nyttig påminnelse om några av de underliggande systemfelen på finansmarknaderna. Och det är en rafflande historia han berättar.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: