Första maj igen

De röda fanornas dag börjar närma sig kväll. Siffrorna talar tyvärr ett ganska tydligt språk. I Uppsala kom det enligt polisens uppgifter inte mer än sammanlagt 1856 personer samt 675 motdemonstranter. Det är förmodligen mindre än vad Chilekommittén ensam kunde mobilisera 1970-talet. Störst var i år Vänsterpartiet med 845 deltagare, följda av sossarna, som trummade ihop 723 personer (ca 420 + en blåsorkester enligt UNT). Det stoltaste och livligaste tåget kom som vanligt från syndikalisterna, som kunde glädja sig åt 213 personer i tåget. Kommunistiska partiet, slutligen, samlade 75 tappra själar.

Pessimisten inom mig befarar att det snarare var det soliga vädret än behovet av kamp mot högeralliansen, som låg bakom att demonstrationstågen samlade mer folk än förra året. Socialdemokraterna hade tydligen nödgats leta utanför partiapparaten för att hitta någon som ville tala om solidaritet. Per Ragnar krävde solidariteten åter och det är bara att hoppas att någon lyssnade. Vad Lars Ohly sade till vänsterpartiets lyssnarskara vet jag inte, men deras paroller för i år handlade om fler jobb och bättre välfärd. Hoppas han sade något om hur det skall gå till.

De som hade valt att lyssna på syndikalisternas talare fick höra ett och annat matnyttigt i den frågan. Här var det ingen tvekan om att det krävs direkt kamp för att komma någonstans. De som säljer ut våra gemensamma tillgångar för en spottstyver till sina kompisar är helt enkelt kriminella och bör behandlas som sådana. Följden av utförsäljningarna är inte bara maffiga vinster för dem som fått köpa skolor, sjukvård och annat smått och gott. Följden blir också sämre arbetsvillkor för dem som skall streta ihop de fortsatta vinsterna och sämre vård, skola och omsorg för dem som ”valt” att bo i låginkomstområden. Segregationen drivs på. Några får betala i alla ändar. De som får sina arbetsvillkor stadigt försämrade kan nog också räkna med att befinna sig i bostadsområden där de så kallade välfärdstjänsterna blir allt sämre. Nästa talare tog upp samma tråd och gav en räcka exempel på vad högeralliansens offensiv leder till. Den frisläppta bemanningsbranschen har fått arbetsplatsolyckorna att öka igen. Renoveringar av bostadsbestånd får motivera hyreshöjningar i en skala som jagar ut låginkomsttagare från områden som har blivit attraktiva. Så jobbar man vidare för att driva på segregationen. Från den syndikalistiska ungdomen riktades en hälsning till de ansvariga: Nästa gång är det du som sitter med kokande svavel upp till axlarna. Den avslutande talaren pekade med emfas ut det första steget mot en förändring: Självständig klassorganisering. Så enkelt, så svårt. Men det måste ske.

Motdemonstranterna från KD samlade sig under slagordet ”Upp till kamp för familjen”. Härföraren var som vanligt Michael Oscarsson, som en gång i tiden grundade organisationen ”Ja till livet” och sedan hetsat på för att ge ökat statsunderstöd till den svenska vapenindustrin. Med en så imponerande tankeverksamhet ter det sig naturligt att KD på nytt hade bjudit in Marcus Birro att tala. Huruvida det är straff nog att lyssna på Marcus Birro lämnar jag öppet åt andra att avgöra.

Och hur gick det då för den nye partiledaren för Socialdemokraterna? Han verkar inte ha sagt så mycket alls. Det skall bli bättre skola, stabila statsfinanser, bättre infrastruktur, stabila statsfinanser, jämställdhet, stabila statsfinanser, mer forskning och utveckling samt stabila statsfinanser. Men huvudnumret tycks vara ”samverkan mellan samhälle och näringsliv”. Högerregeringen anklagas för att ha kallat företagen för ett ”särintresse”. Det skall bli slut på det nu. Socialdemokraterna vill ”fördjupa dialogen med företagen om vad som behöver komma på plats för att få fler i arbete”. Kapitalet skall med andra ord fortsätta härska. Nyheten är att det administrativt skall genom ett nytt innovationspolitiskt råd. Nåja, det kunde vara värre. Under nuvarande regim sker det helt på delegation u.p.a. Löfven tog också upp socialdemokraternas strävan att bygga ett samhälle för alla och avslutade den delen av talet med orden: ”Vem du än är så står vi Socialdemokrater upp för din frihet!” Vi får hoppas att det inte fanns några kommunalt anställda i publiken.

Kvällen sänker sig över årets första maj. Ännu har inte mörkret lagt sig och vi är fortfarande några som trots allt tror att vi en gång skall sätta en gräns för de rovdjur, som mättar sig på vårt blod, och att solen skall stråla mera klar. Och vi kommer tillbaka.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: