Starka ledare, inget för mig

Borgerligheten och en annan ur den annan ur den auktoritära vänstern brukar tycka om att ropa på starka ledare. Uttrycket ”stark ledare” har dock tappat lite av sin sköna klang. Därför säger man numera istället starkt ledarskap. Ropen på starkt ledarskap är ett ständigt omkväde så snart det krisar lite. Hela detta tänkesätt fördunklar omdömet hos dem som fyller åsiktsspalterna i vår regimtrogna press. I gårdagens Dagens Nyheter tittade ledar-bokfoten fram igen. Martin Liby Alonso ondgjorde sig på ledarplats (sic) över att Stefan Löfven inte ville uttala sig för en utbyggnad av kärnkraften. Det hade han gjort när han var ordförande i IF Metall och då borde han göra det såsom partiledare. Löfven hade försökt slingra sig med att han nu hade en ny roll, men det duger inte, menar ledarskribenten, som finner ett dylikt ”åsiktsbyte” vara märkligt. Mycket allvarligt, säger Martin Liby Alonso. ”Politik handlar ytterst – vill man tro – om principer och värderingar. Snabba åsiktsbyten i viktiga frågor, endast knutna till att en person byter roll, antyder att så inte är fallet.”

Kanske är det dags att berätta om en annan princip, som folk på högerkanten oftast har lite svårt att förstå. Den principen kallas demokrati och den tillämpas fortfarande i viss utsträckning inom folkrörelser och en del politiska partier. Ett inslag i denna märkliga princip är att det inte är en ledare som bestämmer vad organisationen anser. Istället har man stadgeenliga former för hur medlemmarna skall bestämma över sådant. Det är inget fulländat system, men många tycker att det är bra nog. När medlemmarna har kommit fram till vad organisationen skall göra utser man representanter som ansvarar för verkställigheten. Sådana uppdrag kallas i demokratiska organisationer för förtroendeuppdrag. Det betyder att de valda skall ha väljarnas förtroende, inte tvärtom. Och det betyder att de valda skall genomföra den politik, som väljarna i stadgeenliga former har bestämt att organisationen skall driva. Om Stefan Löfven har utsetts till ett nytt förtroendeuppdrag kan det alltså hända att han måste hålla sig till vad den organisationen i demokratisk ordning har beslutat. Det betyder inte, som Martin Liby Alonso tycks tro, ”att politiken – för dess huvudrollsinnehavare – bara är en lek”. Jag hoppas och tror att det betyder, att den demokratiska principen fortfarande kan vara allvar.

Jag förväntar mig självfallet inte att borgerliga ledarskribenter skall förstå detta. De lever i värld där det finaste som finns är ledarskap och de kommer att fortsätta med sina rop om att ledare skall visa starkt ledarskap. Men för alla oss andra gäller det att ständigt påminna om, att dessa rop bottnar i en princip som står i strid med allt vi kämpat för. Och kampen går vidare. Inga gudar, inga herrar! När ledarskapsprofeterna tittar fram är det bara att svara: Tror du inte jag känner igen dig, fast du är klädd i kapprock?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: