Historisk kunskap trots att historien sprängts i bitar

Rolf Torstendahl, Den historiografiska revolutionen 1960–1990 (Studentlitteratur, 2017)

 

 

Rolf Torstendahls senaste bok handlar om omvälvningen inom hans eget ämne under den första halvan av hans liv som historiker. Alla ämnen förändras naturligtvis, men i det här fallet rör det sig om mer än så. Historieämnet var inte längre detsamma 1990 som när Torstendahl inledde sina studier hösteterminen 1955. Det hade ”sprängts i bitar”.

Lusten att nedteckna vad som har hänt verkar vara lika gammal som skrivkonsten, men historia som ett särskilt forskningsämne är en ganska ny företeelse. Starten skedde i början av 1800-talet, när det började växa fram en kår av professionella historiker. Inom denna gemenskap formades grundläggande normer för vetenskaplig historieforskning. Normerna omfattade inte bara forskningens metoder, utan även vilka områden som var viktiga undersöka. Staten och dess verksamheter blev den professionella historikerns rätta studieobjekt. Så småningom övertog de källkritiska metoderna rollen som sammanhållande kitt inom historikerskrået, men statscentreingen förblev ett långlivat arv. Givetvis sprakade debatt om en mängd frågor, men oenigheten försiggick till långt in på 1900-talet inom en gemensam uppfattning om vad historiker borde ägna sig åt och hur de skulle gå tillväga. I den meningen var historia ett enhetligt och sammanhållet ämne.

Enligt Torstendahl sprängdes detta enhetliga historieämne i bitar under perioden ca 1960–1990. En ny tanke började få genomslag under 1960-talet, tanken att det förflutna kunde framträda på ett nytt och kanske mer korrekt sätt, om man betraktade det ur ett nytt perspektiv. Forskning hade länge kunnat motiveras med att det fanns en kunskapslucka inom det område historiker skulle kartlägga och klargöra. Nu kunde man i stället säga att det fanns ny och kanske till och med bättre kunskap att hämta om man undersökte det förflutna med hjälp av en viss teori eller ur ett visst perspektiv. Förändringen innebar något mer än att nya intresseområden fogades till det befintliga historieämnet. Den innebar att historikerna inte längre var överens, varken om vad som var viktigt att undersöka eller varför det var viktigt. Det förflutna gav inte längre upphov till en historia utan flera.

Denna historiografiska revolution fick flera betydelsefulla konsekvenser. Historikern som person blev mer synlig i historieskrivningen. Om bilden av det förflutna beror på valet av perspektiv blir det ofrånkomligt att någon måste göra ett val. Därigenom skakades nytt – och välbehövligt – liv i frågor om objektivitet i historieforskningen. Dessutom fick ett nytt kriterium för att bedöma värdet av forskning starkt fäste. Om det inte fanns någon självklar gemensamgrund för att avgöra vad som var värt att undersöka, så fick forskningen vägledas av vad som framstod som fruktbart. En bedömning av fruktbarhet är dock åtminstone delvis beroende av bedömarens perspektiv. Återigen trädde historieforskningens subjektiva inslag i dagen.

Omvälvningen av historieämnet blev smärtsam för dem som hade vant sig vid att bestämt veta både vad som var objektivt och vad som var viktigt. Ännu i denna dag hörs bitter veklagan över historieämnets – för att inte säga all humanioras – förfall. Torstendahl å sin sida välkomnar utvecklingen. Nya perspektiv ger ny kunskap, och kunskap kan man inte få för mycket av – en avgörande skillnad gentemot information. Likväl ser han de faror, som följer av att inte bara erkänna utan även bejaka det subjektiva inslag, som egentligen alltid har funnits i historieämnet. En av farorna är att man överger möjligheten att skilja mellan rätt och fel i historieskrivningen. Jag misstänker att den farhågan varit en drivkraft till att skriva boken.

Om bokens ämne är omvandlingen av historieämnet, så tror jag att dess ärende är att försvara den historiska kunskapen. Det handlar då inte bara om värdet av historiekunskaper, utan om att det verkligen är möjligt att etablera sådan kunskap. Torstendahl ägnar en fjärdedel av boken åt att klargöra hur historiker gör när de producerar ny kunskap och hur man kan skilja mellan välgrundade påståenden, som bör accepteras, och ogrundade påståenden, som bör avvisas. I dessa tider är det inte bara nyttig, utan – dessvärre – mycket angelägen läsning.

Här kan Torstendahl återknyta till sin fruktbara åtskillnad mellan forskningens minimikrav, som handlar om hantverket för att etablera tillförlitliga påståenden, och forskningens optimumnormer, som handlar om vad som är viktigt att behandla och hur det ska göras. Så länge de inblandade inte fuskar med minimikraven är det inget problem om de träter om optimumnormerna, inte ens om det skulle råka spränga historieämnet i bitar. Det kan till och med vara mycket lärorikt att inse hur ett förflutet skeende kan ge många historier. Men det betyder inte att alla historier är lika bra, eller att det skulle vara omöjligt att skilja mellan rätt och fel. Sådana bedömningar startar med en granskning av i vilken mån en framförd historia lever upp till forskningens minimikrav. Saknas grunden rasar allt. Ingenting vinner giltighet genom att enbart hänvisa till optimumnormerna. Det tror jag är Torstendahls enkla visdom. Och den förtjänar stor spridning. Liksom det hantverkskunnande som med enkla medel kan rasera grundlösa historiekonstruktioner.

 

(Av ren välvilja låtsas jag som om det påtagligt klena och i sammanhanget irrelevanta kapitlet om postmodernism inte ingår i boken.)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: