Inget klasskrig i USA?

I DN förra måndagen passade Johan Lundberg, som till vardags är chefredaktör på Axess Magasin, på att fira Labor Day genom att presentera Michael Kazins bok om den amerikanska vänstern. Enligt Lundberg har den frihetliga traditionen inom amerikansk radikalism ”gjort att idéerna om ekonomisk jämlikhet och klasskrig aldrig har fått något riktigt fäste i USA”. Det är en sanning med modifikation. Inom kapitalet har idén om klasskrig haft en stark förankring och ofta har man haft ett pålitligt stöd i den offentliga våldsapparaten (polis, militär, nationalgardet, tillfälliga miliser och annat försett med laglighetsstämpel). Denna sida av historien fick också viss uppmärksamhet på Labor Day, när ett minnesmärke över textilarbetarstrejken i Lawrence, Massachusetts 1912 avtäcktes.

Bakgrunden till textilarbetarstrejken i Lawrence var lönesänkningar i anslutning till lagstiftning som sänkte den maximala veckoarbetstiden till 54 timmar för kvinnor och barn. Strejkutbrottet kom visserligen spontant, men marken var ganska väl förberedd. IWW (Industrial Workers of the World) hade genom sin avdelning 20 varit närvarande sedan 1906 och det senaste året hade man arbetat hårt för att stärka sin position. Stommen till en organisation fanns och den visade sig tillräcklig för att kanalisera och samordna det breda missnöje som rådde med arbetsvillkoren. Arbetsstyrkan och följaktligen de strejkande bestod i stor utsträckning av invandrare och en avsevärd andel var kvinnor. Båda dessa var grupper, som den äldre fackföreningsrörelsen visat föga intresse för att organisera. United Textile Workers (UTW), som normalt sett inte brydde sig om oskolade fabriksarbetare, gjorde anspråk på att tala för arbetarna och försökte stoppa strejken. För UTW var dock allt redan för sent. Arbetarna slöt upp kring IWW och efter ett par månaders strid kunde de hembära en vacker viktoria.

Tyvärr skulle segern och dess resultat bli kortlivade. Kapitalet och dess myndigheter hade öppnat med rak konfrontation. Stadens alarmklockor ringde och borgmästaren skickade ut milis och guvernören beordrade ut polis.

Massarresteringar och fängslanden följde och ett par av strejkledarna låstes in efter anklagelser om att ha varit inblandade i mordet på en strejkande kvinna, som med all sannolikhet hade skjutits av polis. De anklagade hade befunnit sig en halvmil bort och hållit tal vid tiden för mordet, men det hindrade inte att de (tillsammans med en tredje person) hölls inlåsta utan rättegång i fem månader. När det till slut blev rättegång hölls denna i passande nog i Salem, känt för sina häxprocesser i början av 1690-talet. Den höll på i flera veckor och ändade med att de anklagade frikändes. Under tiden hade fabriksägarna i Lawrence bytt taktik för att bli av med IWW. Hela batteriet av klassiska metoder i det lågintensiva kriget mot fackföreningarna sattes i arbete: Spioner i fackföreningarna, smutskastning i lokaltidningarna, ständig annonsering efter arbetskraft för att skapa överflöd av arbetare på den lokala marknaden, strategiska uppsägningar och olika metoder för att splittra arbetarna. Splittringen skapades genom att favorisera utvalda nationaliteter. I detta fall fungerade det bra att använda irländare, som hade varit skeptiska till IWW från början och som var benägna att lyssna till den katolske präst, som bolagen använde för att predika underdånighet. IWW försvagades markant och när den fackliga organisation var oskadliggjord nöttes snart också de materiella vinsterna av strejken ner. Kapitalet hade ännu en gång visat sig vara en uthållig klasskrigare.

USA:s historia är fyllt av strider likt denna och kapitalet har aldrig tvekat att ta till våld, antingen med hjälp av de olika reguljära ”ordningsmakterna” eller av privata firmor (Pinkerton är bara en i högen). Numera förs kriget mer med attachéportföljer än med handeldvapen och påkar, men det har aldrig slutat. När det hävdas att radikala idéer och rörelser har haft svårt att få fäste i Förenta staterna bortser man från att de bokstavligen har jagats ut med vapen i hand. Det är dock lättare att slå sönder en rörelse än en idé, vilket exempelvis framgår av att en positiv inställning till fackföreningar höll sig stabil under en lång tid av fallande organiseringsgrad. (Klicka antingen på bilden för att göra den läsbar, eller här för att beskåda den med Gallups kommentarer.)

 

Vän av ordning kunde invända att den amerikanska fackföreningsrörelsen inte har varit särskilt radikal. Det är åtminstone delvis sant, men det har inte hindrat att den utkämpat strider med en intensitet, som nått ända upp till öppet krig (slaget om Blair Mountain är väl det mest kända exemplet). Denna sida av historien är besvärande för många harmoniideologer. I mer eller mindre historierevisionistisk anda har man velat tvätta bort klasstriderna ur USA:s historia, men runt om i landet håller man envist minnet av både stora och små bataljer levande. Vid 100-årsminnet av textilarbetarstrejken 1912 i Lawrence, som några år senare blev känd som bröd och rosor-strejken, hölls den 28:e ”Bröd och rosor-festivalen”. De stretar på i motvind, men de är inte ensamma, och arbetet för att hålla historien levande är i lika hög grad ett arbete för att hålla framtiden öppen.

De som vill få oss att tro, att idén om klasskrig aldrig fick något fäste i USA ägnar sig åt att mörklägga det krig som kapitalet har fört och alltjämt för. På sätt och vis är det likvärdigt med att omvandla kriget till normalitet. Johan Lundberg och hans rika vänner i tidskriftsbranschen drar sitt strå även till den stacken, men deras huvudsakliga värv uträttas givetvis på hemmaplan. Harmoniideologerna ligger i för att övertyga om att klasskamp inte spelat någon roll i historien och är ett hopplöst dammigt och förlegat ord idag. Syftet är att låta deras uppdragsgivare och finansiärer föra kampen ostört. De har varit framgångsrika. Färre och färre vågar ta ord som klass och klasskamp i sin mun idag. Men det finns alltid en liten by i Gallien, som vägrar ge upp. Vi vill inte ge upp striden om vår historia, eftersom vi inte vill ge upp striden om vår framtid.

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: