När Gud valde Hitler före påven

augusti 11, 2017

Prologen till David Kertzers bok The Pope & Mussolini (Oxford University Press, 2014) är dramatisk. Påven Pius XI ber till Gud om att få några dagar till att leva. De senaste dagarna hade han arbetat med ett tal, som han tänkte hålla vid ett möte med Italiens biskopar den 11 februari 1939. Tidpunkten var väl vald, men talets innehåll var framtvingat av omständigheterna. Påven hade kallat biskoparna till ett möte på tioårsdagen av Lateranfördraget, som hade förlikat den italienska fascismen med katolska kyrkan och överbryggat separationen mellan kyrkan och staten. Nu hade emellertid påven fått anledning att höja rösten mot den väg Mussolini förde det fascistiska styret. Efter Hitlers välregisserade besök i Italien i maj 1938 hade det blivit förskräckande tydligt att Mussolini inte bara omfamnat Hitler utan även gått dennes rasideologiskt grundade antisemitism till mötes.

Det var en åldrad och av sjukdom kraftigt försvagad påve, som kvällen den 31 januari satt och arbetade med sitt tal till biskoparna halvannan vecka senare. Han var fullt medveten om att detta var hans sista möjlighet att ta till orda mot nazismen och dess inflytande på den fascistiska regimens handlingar. Pius XI hade redan vid tidigare tillfällen väckt missnöje bland fascisterna genom att uppträda till försvar av kyrkans integritet. I den inre kretsen runt påven var nu många upprörda över att han varit öppet kritisk mot att Mussolini efterhärmade nazisternas antisemitism. De ville inte låta något störa Vatikanens relationer med fascistregimen. För Pius XI däremot, var det angeläget att tydligt ta ställning mot regimens anammande av antisemitismen. Men krafterna tröt. Kroppen orkade inte längre. Han kände att slutet närmade sig och bad till Gud om att få några dagar till. Bara så att kraften räckte till att hålla talet den 11 februari.

Tiden tickade dock obönhörligt allt snabbare. Den 8 februari var påven så osäker på om han skulle klara sig, att han beordrade Vatikanens tryckeri att ordna så att biskoparna skulle få var sitt tryckt exemplar av talet. Han fortsatte snabbt att försvagas. Tidigt på morgonen den 10 februari var det över. Pius XI lämnade jordelivet. Kardinal Eugenio Pacelli, som tre veckor senare skulle inta den heliga stolen som Pius XII, såg till att den avlidne påvens efterlämnade papper gömdes undan och att den tryckta versionen av talet beslagtogs. Ställningstagandet mot den fascistiska regimens antisemitiska kampanj och dess förtätade band till nazistregimen i norr uteblev. (Pius XII fick långt senare av en kritisk författare titeln Hitlers påve, men har ännu inte nått hela vägen till helgonstatus.)

Berättelsen är onekligen dramatisk. Många skulle säkert även tycka att den är gripande. För världens kristna borde den under alla omständigheter stämma till djup eftertanke. För vad är det egentligen som berättas? Innehavaren av den heliga stolen – som åtminstone för romerska katoliker är så nära Gud man komma utan att lämna det jordiska – ber till Gud om att få några dagar till av kraft och liv, så att han skall vara förmögen att göra ett tydligt ställningstagande mot den ständigt allt brutalare tyska nazismen och den italienska fascismens allt intimare band till denna. Det är inget stort mirakel han ber om. Bara några dagar av liv. Han ber till en allsmäktig gudomlighet, hyllad för sin förmåga att hela sjuka och till och med väcka döda till liv. Ge mig bara några dagar. Ge mig ett tillfälle att tala ut mot nazismens brutalitet och antisemitism.

Men icke! Gud svarade inte. Eller rättare sagt, han svarade med ett nej. Och han gjorde det med nästan demonstrativ tydlighet. På morgonen dagen före mötet, där talet skulle ha hållits, lät han påven ge upp andan. Det är närmast hånfullt mot den arme gamle mannen. Men Gud hade uppenbarligen gjort sitt val. Vatikanen skulle inte ta till orda mot den tyska nazismen eller dess inflytande över Italien. I valet mellan Pius XI och Hitler, valde Gud Hitler. Det är något för världens kristna att fundera över.

Annonser