Jäkla oflyt, liksom

Alla – ja, nästan alla i alla fall – älskar utbildning, forskning och infrastruktur. När de nya socialdemokraterna tog sats för att göra sig till ett slagkraftigt oppositionsparti slog man på trumman för sin vilja att satsa på utbildning, forskning och infrastruktur. Dessa tre teman byggde upp grundmelodin i partiets vårbudgetmotion, och det har sedan återkommit i Stefan Löfvens sparsamma framträdanden. Å ena sidan skulle man kunna kalla socialdemokraterna för fegisar, eller om man vill vara snäll, förnuftiga fegisar. I sig är det förnuftigt att lägga resurser på utbildning, forskning och infrastruktur, men det blir inte mycket till opposition av att tala allmänt om det som alla älskar. Å andra sidan kan man kalla SAP djärvt, på gränsen till dumdristigt, när partiet försöker skapa sig en profil med hjälp av något som alla älskar. Risken är överhängande att regeringen avväpnar sossarna genom att helt enkelt påstå sig satsa på utbildning, forskning och infrastruktur. Precis det hände också. Sossarna hamnade snabbt i position där oppositionspolitiken i stora delar består av att säga ungefär: ”Det är glädjande att regering nu gör det vi också vill.” Inte något riktigt bra läge. Jäkla oflyt, liksom.

Regeringen har ett markant övertag i att få mediatäckning när den säger något och eftersom pressen i huvudsak är regimtrogen behövs det inte särskilt mycket jobb för att sälja in en bluff. I går berättade regeringen om sina storslagna insatser för järnvägarna. 55 miljarder, det låter något det. Låter, alltså. För, som Lena Melin noterar, det handlar mest om läten. Med början nästa år blir det en liten extra skärv till ett eftersatt underhåll och mellan 2017 och 2028 tänker man bygga ny järnväg mellan Linköping och Stockholm och mellan 2020 och 2024 blir det en mellan Borås och Göteborg. Såsom okunnig i byggnadskonsten undrar man för övrigt varför det tar så lång tid att anlägga järnväg nu för tiden. Första banan – visserligen enkelspårig – mellan Borås och Göteborg fixades på drygt två och ett halvt år; start våren 1892 och klar i december 1894.

Mycket pengar eller inte, spin funkar på hemmaplan. Den regimtrogna pressen jublar således – eller skall vi säga går i spinn –  över regeringens ”nytänkande”, som fraserna adlas till hos DN, trots att skribenten har en del svårigheter att hitta någon verklig substans regeringsdeklarationerna. Sanna Ryman kan berätta hur lyckliga alla är längs det tilltänkta spåret och fasen vet om hon inte till och med försöker göra gällande att regeringen är djärv och framsynt – då är man verkligen desperat i sin underdånighet. Expressen är också lycklig över att regeringen gör allt rätt. Upsala Nya Tidning är likaleds belåten, och gör en träffande observation: ”Om regeringens främsta mål vore att tysta en högljudd opposition, så lyckades alliansen rätt bra på onsdagen.”

Ack ja, det är för härligt med en fri debatt i en fri press. Extra kul blir det när så många av bladen hoppat på högerns spinntåg till Linköping och tar ett kort på hela fyrväpplingen när de sitter runt en tårta för att gemensamt blåsa ut ljusen. En regering som blåser ut ljusen, det är verkligen vad man önskar sig.

Om vi stryker det där med ”högljudd”, så beskriver UNT rätt bra läget för det parti, som ville vara lite opposition. Vad skall de göra? Det är jättebra, säger Magdalena Andersson om järnvägssatsningen, fast vi ville det först, så det så. Så står de där tomhänta undrar vad som gick fel. Vi hade ju paxat för att älska det som alla älskar. Jäkla oflyt, liksom.

Och värre skulle det bli. Jan Björklund sätter upp ett propagandablad från regeringen på den anslagstavla, som Dagens Nyheter av någon obegriplig anledning kallar debattsida. Regeringen skall nu satsa på elitforskarna. Tre miljarder skall det bli, skriver Björklund. Det låter som en enorm massa pengar, men det skall spridas ut på 10 år. 300 miljoner hade varit ärligare att kalla det. Fick jag ett erbjudande om en årslön på 300 000 kr. skulle jag vara glad, men visade det sig att summan avsåg en tioårsperiod, skulle jag känna mig en aning lurad. Men, varför vara småaktig. 300 mille, det är ju en slant det med. Av dessa skall 50 gå till ett elitprogram för yngre forskare och 250 till att handplocka de bästa internationella forskarna. Måtte nu bara inte den unga eliten dra slutsatsen att det mest lönsamma är att lämna landet. Exakt hur mycket han kommer att styra och domdera återstår att se, men man fasar lite varje gång Björklund ger sig på forskningen. Han har blivit vår främste kommandoekonom, fullt övertygad om att effektiv ordergivning är allt som behövs här i världen. Nu skall han alltså förädla forskarna till elit och han framhåller att ”långt mer än 99 procent av världens intelligens finns utanför Sverige”, så kanske väntar en och annan utrensning av sådant som inte faller Björklund i smaken.

Nåväl, avsikten här var inte att förlöjliga Björklund, det gör han bäst själv, utan att notera det trista läget för det parti som ville vara lite opposition. Ibrahim Baylan, socialdemokratisk ledamot i utbildningsutskottet, förklarar sig vara positiv till det björklundska påhittet. Hans parti välkomnar satsningen och kommer inte på någon annan invändning än att de vill ha lite tydligare mål och ”mer tillämpad forskning med tydligare koppling till det omgivande samhället – till exempel på forskning kopplad till tillväxt och jobb”. Om man inte kan komma på något bättre än att efterfråga ytterligare styrning av forskningen, då är det bättre att hålla tyst, eller åtminstone se till att inte Björklund får höra denna bön. Hur som helst. Där sprack det sossenumret också. Återigen sitter partiet i ett läge där det bara kan säga jättebra, men vi ville först. Jäkla oflyt, liksom.

Ja det är sannerligen inte lätt att vara opposition om man inte har någon egen politik eller några egna idéer. Ett par unga socialdemokrater, Mattias Vepsä och Anders Österberg, konstaterar i ett debattartikel att ”S har tappat förmågan att tala om det som är gemensamt”. Kunde de få den insikten att sprida sig vore mycket vunnet för partiet. Finge de dessutom partiet att gå med på att jämlikhet och frihet måste vara bärande principer för politiken kunde det kanske bli riktigt bra. Skulle de till och med våga fråga oss som redan känner till detta om råd, då kan vi berätta att kampen för frihet och jämlikhet måste riktas mot både kapitalet och staten. Men till den insikten har nog SAP en bit kvar. Jäkla oflyt, liksom.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: