En stilla fundering och en utopisk förhoppning

Den senaste tiden har det fällts många upprörda ord över hur vår civila politruksfär öst pengar över sig själv. Tillväxtverket festar och vräker hundratals miljoner på verksamheter, som ingen bryr som att utvärdera värdet av (och där man dessutom finner det lämpligt att ljuga ihop uppgifter om deltagandet). Generaldirektör Christina Lugnet flyr från allt ansvar och belönas med en sinekur på regeringskansliet. En möjlig tröst är att regeringskansliet genom Claes Lindberg på enheten för statlig arbetsgivarpolitik klargör att man är mån om att respektera LAS (som i och för sig knappast omfattar en generaldirektörer vars position torde vara jämförbar med att inneha företagsledande ställning, men ändå).  Ansvarig minister, Annie Lööf, har visat sig ta ansvar genom att själva festa furstligt och sedan fumligt försöka dölja svirandet.

Självklart blir folk förbannade över svineriet, hycklandet och ynkedomen. Och visst är vreden välkommen. Men om man ändå för ett ögonblick stillar sig och betraktar situationen i lugnare sinnesstämning, så är den kanske inte fullt så anmärkningsvärd. Tillväxtverket tillhör floran av ideologiproducerande myndigheter. Det har knappast någon uppgift som kan sägas tillhöra förvaltning eller myndighetsutövning. Det ligger därför i sakens natur att de slänger ut pengar på verksamheter, som ingen bryr sig om att utvärdera. Bläddrar man lite i myndighetsregistret dyker det upp fler exempel på ideologiproducerande myndigheter. Forum för levande historia är kanske det mest påtagliga exemplet, men ofta döljer de sig bakom halvfiktiva utvärderings- och analysuppdrag, såsom Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser. Man brukar kunna känna igen dem på att de ofta organiseras om och ges nya fantasifulla namn. Deras huvudsakliga uppgift är att producera ideologi i olika former, som är användbar för staten i förhållande till undersåtarna. Ty detta är en del av statsapparaten, som inte har en relation till medborgare, utan just till undersåtar, som skall styras och mästras. De är helt enkelt statens redskap mot oss. Nuvarande högerregering är självfallet inte unik i att använda statsapparaten på detta sätt. Förändringarna under senare tid består huvudsakligen i att denna typ av verksamhet nu allt hårdare vrids om till att tjäna kapitalet. I sig är detta inget märkligt. Borgarklassen använder givetvis den återerövrade statsapparaten för att främja sina intressen.

Men festandet för skattemedel då, det är väl ändå upprörande. Ja självklart, men det är knappast något nytt. Måhända har borgklassen lite större anspråk och exklusivare vanor, som gjort att festnotorna skjutit i höjden, men man bör nog inte uttala sig allt för tvärsäkert innan saken undersökts ordentligt. Och meningslöst privat partajande har redan en fast plats i budgeten. Det heter anslag 0101001 Kungliga hov- och slottsstaten och gick loss  på 120 725 000 kronor 2011.

Det vore onekligen intressant att få en grundlig undersökning av vad den statsunderstödda överklassen lyckats plocka åt sig av skattemedel, men alla förslag i sådan riktning kommer säkerligen att avfärdas som populism och avundsjuka. Jag är inte heller övertygad om att den praktiska nyttan av en sådan undersökning skulle vara så stor. Principiellt vore det naturligtvis riktigt att sätta stopp för att medborgarnas pengar används till privat festande, men en både större och värdefullare besparing skulle uppnås om man rensade statsapparaten från ideologiproducerande verksamheter. Finge vi väck den bröten, så skulle också en hel del minglande och vinglande automatiskt försvinna.

I den bästa av världar skulle det också kunna bli starten på att återupprätta medborgarskapet. Den nya formen av ideologisering av statsapparaten har spridit en annan obehaglig utväxt. Vi är inte längre medborgare, utan kunder. Det är mer än en fråga om ord. Myndigheterna är ansvariga inför oss såsom medborgare. Förvandlas vi till kunder försvinner det ansvaret. En kund kan vara nöjd eller missnöjd, men vi kan inte utkräva ansvar i den rollen.

Förhoppningen att göra staten till en apparat under medborgarna ter sig idag smått utopisk. Skaran av civila politruker kommer att växa och allt mer kommer att förvandlas till spektakel inför föreställda ”kunder”. En tragisk påminnelse om det sistnämnda kom idag, när Ulla Britt Fräjdin-Hellqvist försvarade att Stiftelsen för strategisk forskning hade använt enorma summor för att låta Micael Bindefeld ordna fest för pengar som en vanlig dödlig trodde skulle användas till forskning. Lyssna på denna dödsdom över allt vad statlig förvaltning heter.

– Jag vet att kansliet, större delen av kansliet, kände att de fick ett lyft och kunde se på forskningsfrågorna på ett nytt sätt och få dialog med medier på ett nytt sätt tack vara att vi anlitat Micael Bindefeld.

– Jag känner också att styrelsen fick ett lyft att tänka kommunikativt, säger hon.

Ulla-Britt Fräjdin-Hellqvist beskriver en frustration över att stiftelsens verksamhet ignorerades av medier som anledning till att kontakten med Bindefeld togs.

– Om man sliter sitt hår i styrelsen, här satsar vi 600 miljoner ­kronor om året på forskning och det syns inte med en rad någonstans.

Stiftelsen ser alltså inte som sitt uppdrag att fördela forskningsmedel, utan att synas i media. Förvaltningen av allmänna medel har förvandlats till spektakel och hon tror uppenbarligen att det är styrelsens pengar de ”satsar”. Som Per Brauhn konstaterar, de försöker visa sin egen storhet genom att slösa med andras pengar.

Skall vi då hoppas på att avslöjandena om festandet och slöseriet kommer leda någon vart? Nej. Den borgerliga pressen har inga invändningar mot att de statliga eliterna festar och ”representerar” (vem som representeras vem dessa sammanhang förblir oklart), utan vill bara att det sköts snyggt. Det kommer därför att stanna vid ett självbelåtet smackande om kritisk journalistik inom en i grunden regimtrogen press, vilket framgår med all önskvärd tydlighet av DN:s ledare idag.  Om vi skall omvandla staten får vi ta till andra medel, och de behöver riktas mot både stat och kapital. Men om vi vägrar att degraderas till kunder och undersåtar är det åtminstone en liten början. På sikt kanske det till och med blir läge att påminna myndigheterna om vem de skall representera och vad det innebär. Och att det inte sker på Grand Hôtel.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: