Strukturell rasism

De flesta av oss har förmodligen varit med om att gå in i ett rum, slänga ut handen för att tända lyset, bara för att upptäcka att det redan var tänt. Handen for i väg av gammal ohejdad vana. Vardagen är fylld av små handlingar vi gör av vana, utan att reflektera över dem. Livet skulle bli omöjligt att genomföra om precis allt skulle göras som ett resultat av ett medvetet beslut. Pröva om du inte tror mig. Låt varje steg och rörelse i produktionen av en frukost föregås av ett distinkt beslut. De flesta kommer säkerligen tröttna innan smöret är utplockat ur kylen. För att livet skall vara möjligt måste det mesta ske på autopilot. Det genomreflekterade handlandet och de medvetna besluten spar vi till de tillfällen där de behövs. Och de är många nog, ibland fler än man skulle önska. Alla har vi väl varit med om att säga eller göra något, som man ångrar omedelbart när man blir varse hur olämpligt det var. Lyckligtvis har människan även begåvats med en förmåga att be om ursäkt och att lära sig av sina misstag.

Vad har då detta med strukturell rasism att göra? En hel del, tyvärr. Autopiloten styr inte bara mycket av den motoriska vardagsverksamheten, utan även en hel del av interaktionen med omgivningen, inklusive andra människor. Det räcker då med små benägenheter för att ge stora resultat. En sådan benägenhet är tendensen att välja det man känner igen framför det som verkar okänt eller främmande. Detta är inget mystiskt. Stora mängder reklam bygger på detta. Nöt in varumärket. Reklamen kan vara urbota fånig eller irriterande. Det kvittar, så länge varumärket stannar. När man står vid hyllan känns namnet igen och omedvetet tenderar man välja märket, som känns bekant. På motsvarande sätt får vi på mängder av vägar in igenkänningsmärken för det ”normala” och för det ”främmande” beträffande människor.

Om många har likartade (uttalade eller outtalade) igenkänningsmärken för det främmande, så får det stora konsekvenser. Autopilotshandlandet får en slagsida, som skapar och upprätthåller strukturer. Inte heller detta är något mystiskt. Fenomenet att summan av individuella handlingar ger oavsedda kollektiva resultat möter vi ständigt och jämt. Ett klassiskt exempel är bilkön. När alla och envar valde det snabbaste sättet att färdas och så småningom möttes på samma väg blev de stillastående. På en direkt fråga om de hade för avsikt att rulla fram i promenadtakt, eller om de hade för avsikt att stoppa upp trafiken, kommer var och en ilsket vråla nej. Ingen behöver vilja bilkön för att den skall uppstå. Lika lite behöver några vilja rasism för att den rasistiska effekten skall uppstå. Det räcker med en tendens att känna igen det ”främmande”, så gör det kollektiva utfallet av autopiloterna resten.

Denna typ av resonemang är hämtade från grundkursen i samhällsvetenskap och det har sagts många gånger förr. Lik förbannat blir det nödvändigt att gång efter annan upprepa dessa enkla ting, eftersom det förs ett ständigt krig mot allt tal om strukturell rasism. Vanligen sker det genom att utmåla tanken om strukturell rasism som något ytterst mystifikt och egendomligt. Igår var Svenska Dagbladets alldeles egen  Ivar Arpi ute på en ny sväng i detta träsk. De mer bisarra inslagen i hans artikel, såsom jämförelsen med den kristna idén om syndafallet, kan vi lämna därhän. Huvudpoängen är att det inte finns något som kan kallas strukturell rasism. I Arpis värld bör man inte tala om struktur överhuvud taget. ”Att prata om strukturer ger en lättköpt intellektuell glans till diffusa flummerier.”

Det här har naturligtvis inte Arpi tänkt ut själv. Han citerar i stället flitigt vad Fredrik Johansson skrev i senaste numret av högerblaskan Neo. För Johansson är världen enkel. Det finns några få rasister, som begår rasistiska handlingar. Och så finns det alla vi andra, som inte är rasister och inte begår rasistiska handlingar. Vad som absolut inte finns är någon struktur som ”genomsyrar” det Johansson fördrar att kalla ”vårt samhälle”. Den tanken är effektivt tillbakvisad, skriver Johansson, och fortsätter i någon slags liberal falsett. ”Men tankemodellens argumentativa potens överflyglar helt dess förklaringsvärde eller intellektuella stringens. Det har den gemensamt med andra metafysiska föreställningar om ”krafter” som styr våra samhällen. Världsanden och klassernas kamp är den strukturella rasismens andliga kusiner.”

Ord och inga visor alltså. Nu är det väl i och för sig ingen som tror att stryker runt någon slags andlig strukturell rasism, som styr och ställer i världen. Problemet kan dock inte, såsom Arpi, Johansson & Co vill, reduceras till att handla om några få onda rasister. Vore det så kunde vi alla slå oss för bröstet och utbrista: Jag är inte rasist, inte du heller, och därför finns det inget problem. Precis som Arpi, Johansson & Co gör när de låter blicken svepa över ”vårt samhälle”. Fullt så rosenskimrande ser det emellertid inte ut för dem som är hänvisade till att betrakta ”vårt samhälle” utifrån. Det vill säga för dem som i vardagen möter det kollektiva resultatet av mångas tendens att känna igen det främmande. Hur världen ser ut från en sådan utsiktspunkt har åtskilliga beskrivit mycket bättre än jag någonsin kan göra. Jonas Hassen Khemiris brev till Beatrice Ask i våras var mycket effektivt i att klargöra hur de enskilda händelserna hopar sig på varandra till dess de upphör att vara enskilda. Försöken att ge varje ny händelse en särskild förklaring brakar till slut samman. Det man möter är inte särskilt utan allmänt. Det är med andra ord ett strukturellt fenomen. Och det behövs, som sagt, vare sig uttalade rasister eller världsandar för att skapa sådana fenomen. Det räcker med gemensamma drag i små benägenheter hos många människor.

Just eftersom det inte behövs några medvetna beslut eller onda avsikter för att den strukturella effekten skall uppstå, är det svårt att komma åt problemen. Lagstiftningsvägen är förmodligen körd. Den vägen kommer man inte längre än att straffa avsiktligt handlande. De oavsiktliga konsekvenserna av oreflekterat agerande är avsevärt mycket svårare att få bukt med. Högern älskar denna situation. Om någon påstår sig ha upplevt diskriminering kan högern ställa sig upp och vråla: Visa mig den onda människan som uppsåtligen utförde en diskriminerande handling mot dig! Alla som försökt att använda sig av diskrimineringslagstiftningen vet hur hopplöst det är. Därför är det synd att inte Stefan Löfven tog tillfället i akt att ge ett stillsamt ansikte åt problemets kärna, när han pressades i en radiointervju under sossarnas kongress.

Radiointervjun med Löfven är den dramatiska mittpunkten i Fredrik Johanssons drapa. Löfven blev svarslös på journalistens fråga: ”Vilken rasism har du hittat hos dig, när du har rannsakat ditt inre?” Journalisten nöjde sig inte med allmänna ord om strukturer, utan frågade: ”Men det handlar ju om att se strukturer också i sig själv? Har du hittat något sådant?” Löfven svarade då rakt nej. (En snutt ur intervjun inledde f.ö. ett inslag i Godmorgon världen för några veckor sedan.) Tänk om Löfven i stället svarat: ”Nej, och det är just det som är problemets kärna. Jag är inte rasist och jag hittar inte någon rasism hos mig själv. Men jag vet att jag, liksom alla andra, kan ha tendenser i mitt agerande, som jag inte ser, eftersom detta agerande smälter in i det normala, det vill säga i det dominerande handlingsmönstret. Så om jag skall rannsaka mig själv är det inte rasism jag skall leta efter, utan små benägenheter, vars existens jag normalt sett aldrig reflekterar över. För jag vet att det är dessa små oreflekterade benägenheter, som skapar sega strukturer.”

Fullt så högtravande kanske Löfven inte hade behövt uttrycka sig, men det skulle ha gjort stor nytta om han hade försökt få fram ungefär en sådan poäng. Då hade han inte lämnat fältet fritt för ytterligare ett varv av det borgartrams, som portioneras ut av folk som Fredrik Johansson och Ivar Arpi. För detta trams är inte ofarligt. Det är riktat mot alla försök till seriös diskussion av reella problem. Det är riktat mot alla försök att ta upp en diskussion om de mekanismer, som genererar rasistiska effekter på en strukturell nivå. Och det sker i en miljö där det rasistiska bakgrundsbruset sakta men säkert skruvas upp. Behovet av att utnyttja förmågan att be om ursäkt och att lära sig av sina misstag krymper, allteftersom den vardagsrasistiska normalnivån stiger. Utrymmet för det oreflekterade handlande som skapar och upprätthåller en strukturell rasism vidgas. Och det gnager sig längre och längre in i det politiska fältet. Sådant som lika gärna kunde vara ett arbetsmarknadsproblem, ett social problem, ett ordningsproblem, eller vad som helst, får ett markant inslag av invandrarproblem om det råkar förekomma bland de ”främmande”. Det var exempelvis självklart att det var integrationsminister Ullenhag, som åkte till Husby när ortens invånare utsattes för vandalism. Självklart, åtminstone för dem som utför sin journalistiska gärning i ”vårt samhälle”.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: