Från debattsida till betald reklamplats?

Alltjämt kraftlös av något, som gissningsvis var en av influensavarianterna, räcker inte orken till för att ge sig in i sakfrågor. En liten allmän fundering om DN:s debattsida borde dock var möjlig. Den senaste veckan har fått mig att börja undra om man börjat använda debattsidan för att dra in annonspengar.

Först ut var den löjeväckande annonsartikeln från ett bolag inom den humbug som kallas jobbcoaching. (Bolaget ifråga ägnar sig även åt något som enligt dess egen hemsida kallas ”education”, vad nu det kan vara.)  En oberoende utvärdering av jobbcoaching visade nyligen att det i stort sett var en verkningslös åtgärd. Det betyder inte att det helt saknades mätbara effekter, men de var små och avtagande. Coachning tenderade därtill fungera bäst för dem som hade lätt att få ett jobb. Lite olyckligt för dem som tänkt att tjäna sig en hacka på att sälja den verkningslösa mirakelmedicinen. Till alla kvacksalvares lycka rykte DN ut till hjälp och stöd.

Tidningen gav ett bolag i branschen hela debattsidan för att värna sig mot forskningsresultaten och göra reklam för branschen. Bolagets starkaste kort var att de som hade extern jobbcoach var den grupp inom vilken störst andel hade ”fått hjälp att iordningställa sitt cv och sitt personliga brev”. Ni anar säkert att det sakligt sett var det en ganska tuff uppgift att sälja in jobbcoaching. Annonsartikelns fortsättning är meningslös att försöka återge, men den verkar beskriva en insats som går ut på att lära folk att inte säga att de inte kan gå upp på morgonen eller att de måste sluta tidigt. Och sådan verksamhet kan säkert vara värd några skattemiljarder, åtminstone för dem som säljer tjänsten. För oss andra ser saken lite annorlunda ut. Om bolaget är lika skicklig i sin jobbcoaching som i sitt försvar av själva verksamheten, ja, då är nog humbug en ganska väl vald beteckning. Men hur i hela världen kunde denna pinsamma branschreklam hamna på DN:s debattsida?

Det dröjde bara till nästa dag innan den frågan dök upp igen. Nu var det köttbranschen, som hade fått lite besvär av det hästkött, som saluförts som nötkött. Med tanke på att syftet med mycket av färdigmatsproduktionen är att ge maximal avkastning åt kortsiktiga ägarbolag i skatteparadis, så är det egentligen inte särskilt förvånande att alla sätt att öka vinstmarginalerna tillgrips. Beaktar man sedan hur många led det är mellan slakt och butik, som skall göra sig en vinst, så minskar förvåningen ett snäpp till. Lasagnen som skakade liv i frågan tillverkas i Luxemburg, av ett bolag som skaffar kött från ett franskt företag, som köper fryst kött från ett företag på Cypern, som fört över ordern till ett företag i Holland, som skaffar kött från ett par slakterier i Rumänien. Många led blir det och alla skall tjäna en hacka. Föga förvånande kan det uppstå en frestelse att spara in lite på de dyra råvarorna genom att dryga ut dem med billigare varianter. Det är inte första gången det fuskas med livsmedel och det är säkerligen inte den sista. (Och glöm inte den vackra visan om hästhandlare Wallenberg.)

För livsmedelsindustrin och för handeln är detta naturligtvis ett problem. Kanske inte fusket i sig, men att lönsamheten skadas när bedrägerierna avslöjas. Därför är det viktigt att snabbt visa upp sin avsikt att göra något åt fusket. Det är dessutom angeläget att visa att branschen själv gör något, annars är det risk för reglering och yttre kontroll. Historien är fylld av exempel på hur branscher skall ordna upp allt genom självreglering, för att på så sätt slippa undan extern reglering. Men det akuta problemet för livsmedelsbranschen gäller nu förtroendet. Går det att lita på att man får det man tror sig betala för? Det kommer att gå åt en del PR-arbete innan detta bedrägeri är lika bortglömt som de tidigare. Och vips är DN:s debattsida där och erbjuder den bästa reklamplats tidningen har.

Livsmedelsindustrins och dagligvaruhandelns branschorganisationer får hela debattsidan till att berätta om sina utökade kontroller. Det är snyggt gjort. Artikeln gör en dubbelrörelse och skjuter å ena sidan ifrån sig allt ansvar: ”… ett antal seriösa företag i Sverige blivit offer för ett omfattande och avancerat bedrägeri som drabbat ett 60-tal företag i 16 länder. Polis och andra myndigheter har reagerat kraftfullt och i skrivande stund finns gott hopp om att de ansvariga kommer att ställas till svars.” Å andra sidan demonstrerar man hur man tar ansvar genom att berätta hur mycket branschen redan har gjort och hur mycket mer man nu på eget initiativ nu tänker göra genom självreglering. Det hela blir en skickligt utformad PR-artikel för att åstadkomma en skademinimering i en besvärlig situation, som bolagen hoppas snart skall vara bortglömd. Men hur i hela världen kunde den hamna på DN:s debattsida? Är tidningens ekonomi så eländig att man då och då måste sälja debattsidan som annonsplats?

Egenföretagaren Lars Adaktusson har förmodligen axess till en ganska välfylld kassa, ty han verkar kunna betala vad den åtråvärda annonsplatsen kostar. I en annons på DN:s debattsida deklarerar Adaktusson, att han går med KD och satsar på att få en lukrativ plats i EU-parlamentet.  Han undertecknar själv med ”frilansjournalist och egenföretagare”. Eftersom KD-medlemskapet och viljan att hamna i EU-parlamentet knappast kan ha med journalistik att göra, så förmodar jag att det är egenföretagaren som talar. Den närmaste uppgiften för vår friskt satsande egenföretagare är att bli vald.

Först behövs en bra grundar-story, som kan ge en lämplig motivering till varför projektet startas. I Adaktussons fall får det bli en hjärtskärande historia från hans tid som journalist i krigets Sarajevo. Minnen av utrensningar, ohämmat våld och brott mot mänskligheten i Bosnien leder alltså Adaktusson att hoppa in i – ett religiöst parti. Fin start, Lars! Sedan behövs en mission, om uttrycket tillåts, och här vill Lars arbeta för ”idéer som inte sällan hamnar i skuggan av den dagsaktuella debatten”. Riktigt hur han kom fram till vad som befinner sig i skugga är inte lätt att förstå (såvida det inte är bestående men från tiden hos TV8, Axess TV och Handelsbanken TV), men jag blir alltid lite misstänksam när högerkristna börjar tala om ”alla människors okränkbara värde”. Oftast betyder det något helt annat än man vid förstone kunde tro. Det brukar handla om det religiösa korståget mot födelsekontroll och kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar, vilket till sina praktiska verkningar också är ett korståg för att hålla kvar stora grupper i fattigdom och elände. Min misstänksamhet eldas på lite extra av att Adaktusson helhjärtat ställde sig bakom Mats Odell i senaste partiledarstriden. Så här i efterhand visade sig det ställningstagandet vara en affärsmässig blunder. Kostnaden betalas nu med devota bugningar inför Göran Hägglunds geni. En plats i EU-parlamentet är tydligtvis värd en hel del för egenföretagare Lars. Men oavsett hur värdefull en parlamentsplats är för en företagare i gudspartibranschen, är det en fråga som jag inte kan sluta grunna på. Hur  hela fridens namn kunde reklamkampanjen hamna på DN:s debattsida?

Anekdotisk bevisföring är alltid en smula vansklig, men på nuvarande underlag vågar jag mig i alla fall på en hypotes: DN håller på att omvandla sin debattsida till en betald reklamplats. Nästa fråga blir då vad denna omvandling uttrycker. Är det blott ett uttryck för akut penningbehov? Eller är det något mycket värre? Är det så att vi skönjer de första tecknen på att Schlingmannsamhället håller på att bli verklighet?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: