Börjar riskkapitalbolagen bli rädda?

Riskkapitalbolagen måste införa en uppförandekod” Under denna braskande rubrik skriver idag sex företrädare för riskkapitalbolag om behovet av förbättrad självreglering inom branschen. Säkerligen är det nedläggningen av John Bauer-gymnasierna som ligger bakom denna plötslig upptäckt, att det kan behövas lite mer nedtecknade spelregler för riskkapitalbolagens framfart. Artikelförfattarna börjar med en utläggning om hur goda och nyttiga dessa bolag är, innan de kommer fram till den punkt där skon skaver: De  privata tjänstebolagens roll i ekonomin är ”inte helt okomplicerad. Inom skola, vård och omsorg finns nu ett stort antal privata ägare, varav några är riskkapitalbolag. Vi kan tyvärr konstatera att inte alla ägare uppträder på ett seriöst sätt.” På detta ytterst försiktiga sätt signalerar författarna att det finns ett problem. Problemet är inte att privata bolag orsakat förödelse inom offentligt finansierad verksamhet. Problemet är att bolag uppträtt på ett sätt som kan skapa svårigheter för andra bolag att fortsätta tjäna grova pengar på offentligt finansierad verksamhet.

När normala affärsmässiga beslut får konsekvenser, som skapar upprörda känslor bland dem som drabbas, riskerar detta att skapa opinion för att reglera verksamheten. Dessa bolag säger sig tjäna sina pengar på att ta risker, men det finns risker de för allt i världen vill undvika. En sådan risk är att lagstiftare skulle sätta gränser för deras strävan att maximera kapitalavkastningen. Glöm aldrig – och detta har jag tjatat om förr – att allt handlar om kapitalavkastning. Detta är inte något värderande eller på något sätt ondsint påstående. Det är ett torrt konstaterande av fakta. Dessa bolag har till syfte att maximera kapitalavkastning, inget annat. Verksamheterna de äger är medel, inte mål. Vilka konsekvenser bolagens beslut får för verksamheten saknar relevans, så länge målvariabeln maximeras.

Horder av ideologer ligger i för att övertyga oss om att vinstmaximering är det som ger den bästa verksamheten. Med jämna mellanrum påminns vi om att detta inte är sant. Vill det sig riktigt illa uppstår rena skandaler. I sådana lägen måste man göra något för att begränsa skadeverkningarna. Inte skadeverkningarna för dem som är mer eller mindre beroende av att verksamheterna fungerar, utan skadeverkningarna för den fortsatta maximeringen av kapitalavkastningen. Den vanligaste lösningen är att med ett lagom moraliskt tonfall gå ut och propagera för att branschen behöver reglera sig själv, exempelvis genom att upprätta en uppförandekod.

Det vi nu ser från riskkapitalbolagen är således inget unikt. Tvärtom, det är typiskt. Det centrala inslaget är självreglering. Genom utfästelser om att själv ta hand om problemen kan man i bästa fall hålla ovälkommen reglering på avstånd. Skandaler försvinner snart ur nyhetsflödet och på lite sikt ur minnet. Är det någon som minns köttindustrins skrävel om utökade kontroller för ett knappt halvår sedan? Även den gången användes för övrigt DN:s debattsida som annonsplats för skadehantering. Nu är det alltså dags igen för motsvarande manöver. Några riskkapitalbolag idkar en smula självkritik inför publiken och uttalar sin vilja att ”ytterligare utveckla kraven på affärsmoral i allmänhet och i synnerhet vid ägande av skattefinansierade verksamheter såsom vård, skola och omsorg.” Lägg särskilt märke till det insmugna ordet ”ytterligare”. Någon gräns för självkritiken måste man ju ändå ha.

Hur som helst, de sex mycket dygdiga bolagen, som själva redan har en uppförandekod, skall nu verka för att även branschorganisationen, Swedish Private Equity and Venture Capital Association, skaffar sig en dylik. Skälet är säkerligen rent affärsmässigt. Det gäller att återvinna förtroende, för att undvika verklig reglering, som kunde äventyra friheten att efter eget behag maximera kapitalavkastningen. De dygderika sex vet precis vad det handlar om. ”Vi som representanter för ledande bolag inom denna ägarform känner ett stort ansvar för att allmänhetens förtroende för vår verksamhet upprätthålls. Ett led i att ytterligare [där kom det igen!] skapa förtroende är att vi inom riskkapitalbranschen utvecklar en tydlig gemensam uppförandekod.”

Hyckleriet är som bekant lastens hyllning till dygden. Och skenet av dygd är mycket värdefullare än dygden själv. Därför håller sig drösvis med bolag och åtskilliga branscher med en uppförandekod. Skulle det knipa är man alltid villig att se över sin kod, om man har en, eller skaffa sig en, om man inte har någon. Detta motbjudande spektakel kommer att fortsätta och runt omkring det kommer det att flockas ideologer, som på största gravallvar talar om CSR (Corporate Social Responsibility) och annan humbug, vars innehållslöshet måste döljas bakom engelska glosor.

Eftersom upprepning är all kunskaps moder tar jag det igen. Allt handlar om kapitalavkastning. Skulle det vara lönsamt att säga uppförandekod, så kommer bolagen att säga uppförandekod. Men märk väl, det skall alltid ske i form av självreglering. Allt annat kunde inskränka friheten att jaga avkastning efter eget huvud, och det får på inga villkor ske. Dagens artikel i ämnet självreglering och uppförandekod är ett tecken på att riskkapitalbolagen blivit lite rädda för att någon skall lägga skrankor i vägen för deras härjartåg. Låt dem inte komma undan igen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: