Konsten att håna lärare

Senaste veckan har det varit mycket skriverier om regeringens idé att skicka lite extra RUT-avdrag till de välbeställda väljare, som vill köpa läxläsningshjälp till sina barn. Till och med de som i övrigt gillar RUT-avdraget, såsom Eva Nordmark, (TCO) och Eva-Lis Sirén (Lärarförbundet), tycker det är direkt stötande att regeringen på detta sätt gynnar de redan gynnade istället för att satsa på att rikta stödet till de elever, som verkligen behöver det.

I lördags riktade ett par professorer, Hans Albin Larsson och Anne-Christine Hornborg, flera välfunna invändningar mot förslaget. Bland annat framhöll de hur snedvriden hela debatten har blivit. Man har tappat bort de grundläggande frågorna om varför det behövs läxhjälp och hur man på bästa sätt kan göra något åt de kunskapsbrister som finns bland eleverna. I stället har diskussionen kommit att kretsa kring ”skolan som bas för entreprenöriell verksamhet och i så fall om rutavdrag och skattesubventioner är den bästa, mest rättvisa, formen av stöd”, skriver Larsson och Hornborg träffande. På sätt och vis är denna stympning av debatten en konsekvens av 1990-talets skolreformer, ty följden av dessa reformer ”är att skolan ses kortsiktigt, som kommunal konsumtion eller exploateringsfält för koncerner, där de pedagogiska målen får vika för de ekonomiska.” Med en lite tillspetsning kunde man säga att vi nu har fått en diskussion om hur man bäst skall kunna tjäna pengar på de skolproblem, som tidigare reformer skapat. Detta kunde vara illa nog, men Larsson och Hornborg betonar också, att subventioner till läxhjälpsbolag blir ett direkt hån mot lärarna.

Förslaget om läxhjälp rättar inte till de felstyrande strukturerna utan lappar nödtorftigt på ytan. Skattebetalarna förutsätts betala till icke utbildade läxhjälpare och entreprenörer som kan utnyttja ännu en vinstgivande källa i offentlig verksamhet samtidigt som utbildade lärare inte ges särskilt goda villkor. Det betyder att de utbildade speciallärare som tidigare sparades bort nu ska ersättas av outbildade läxhjälpare, finansierade av skattemedel.

Således lyckas högerregimen med bedriften att i ett enda slag öka klyftorna, ersätta kompetens med vinstintresse och förödmjuka lärarna. Ganska imponerande.

Det finns emellertid fler sätt att låta vinstintresse bilda allians med hån mot lärare. I Knivsta kommun har någon kommit på att man skall hyra in superpedagoger från en dokusåpa för att visa hur mycket man ringaktar kommunens lärare. Thunmanskolan skall besökas av TV-kändisarna Stavros Louca och Gunilla Hammar-Säfström. De kommer naturligtvis inte gratis. Kommunen hostar upp 320 000 kr. (men på den summan tillkommer nog moms, vilket inte sägs i Upsala Nya Tidning). Totalt sett är summan så stor att kommunen borde ha gjort en upphandling, men genom att de båda TV-kändisarna har var sitt bolag, kunde man sluta två kontrakt på 160 000 kr (+ moms) per styck. Projektet och penningrullningen har mött kritik från personer, som anser att pengarna kunde ha använts till riktiga åtgärder mot riktiga problem. Den lokala företrädaren för Lärarförbundet förklarar sig däremot vara glad och belåten med kändisupptåget, vilket är lite förvånande med tanke på den förödande kritik, som systerorganisationen Lärarnas Riksförbund fyrade av mot motsvarande påhitt i Skolverkets regi. Den hårdaste kritiken mot superpedagogprojektet kommer från syndikalisterna. I ett öppet brev till Knivsta kommun påtalar Uppsala LS, att kommunen missaktar sina lärare genom att slänga ut pengar på verkningslösa åtgärder i stället för att ge skolorna medel, som gör det möjligt för lärarna att göra sitt jobb.

Verkningslösa åtgärder? Självfallet kan ingen med säkerhet förutsäga vad resultatet blir av TV-kändisarnas framfart, men erfarenheten från klass 9A på Mikaelskolan är inte så där alldeles överväldigande. Stavros Louca utsattes för beskyllningar om fusk. Grunden för anklagelsen var att elevernas anteckningar från en räkneövning några dagar före det nationella provet uppvisade markanta likheter med en uppgift på provet. Enligt den interna utredning som gjorde fanns inget som tydde på att Mikaelskolan hade brustit i hanteringen av proven. Louca själv tillbakavisade anklagelserna, men berättade också att han studerat tidigare nationella prov och därför hade god kännedom om vilken typ av räkneuppgifter som var vanliga. Motsvarande sakupplysningar anfördes även i den interna utredningen. Superpedagogen har således varit noga med att förbereda eleverna för proven. Det är inte riktigt detsamma som att lära ut matematik. Hur gick det då? Mikaelskolan fick göra om provet. Klass 9A fick ett klart sämre resultat på omprovet, medan övriga elever backade lite grand.

Om det är så att superpedagogiken går ut på att få bra resultat på prov kanske det kan vara värt pengarna att anlita ett konsultbolag , men skall inte undervisningen ha lite mer varaktiga ambitioner? Många tycker det, inte minst inom lärarkåren, men Knivsta kommun ser annorlunda på saken. Påhittet i Knivsta är ett exempel på hur vinstintresse och hån mot lärare går att förena för den som tycker att det är en bra idé. Superpedagogerna Stavros Louca och Gunilla Hammar-Säfström har en given affärsidé och vill självfallet passa på att dra in pengar innan kändisglorian bleknar. Kommunen tar tillfället i akt och förklarar att lärarna inte duger. Pengarna används på inhyrda konsulter för 10 000 kr (+ moms) per dag och person, hellre än att låta lärarna få de resurser de bett om för att kunna ta hand om de tillfälliga problem, som har funnits. Så göder man konsulter och visar sitt förakt för lärarkåren i en och samma rörelse. Regeringen är förmodligen mycket belåten.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: