Trista jobb och starka ledare

För några veckor sedan kom en omfattande internationell undersökning som sade att endast en liten minoritet av dem som jobbar är engagerade i sitt arbete. På planeten i sin helhet sades blott 13 % vara engagerade i sitt arbete, medan 24 % var aktivt oengagerade, vilket avser en negativ inställning till sitt jobb, och resterande 63 % uppgavs vara icke-engagerade, vilket jag förmodar motsvarar likgiltig. De regionala variationerna var betydande. USA och Kanada var ”bäst” medan östra Asien, vilket huvudsakligen betydde Kina, var ”sämst” om man ser till andelen engagerade. Beaktar man hur de faktiska arbetsvillkoren gestaltar sig verkar det vara ganska rimligt. Hur stor andel av befintliga jobb är ägnade att skapa entusiasm inför arbetet? Hur är de fördelade i den globala ekonomin? För den stora majoriteten av arbetare ger själva arbetet knappast anledning till sprudlande engagemang. Man säljer sin arbetskraft. Lönearbetar, kort och gott. Varken mer eller mindre.

När nyheten nådde Dagens Industri gavs den rubriken ”Så många av dina kollegor struntar i jobbet”. Där kunde man läsa att Sverige var något lyckligare lottat än världen i genomsnitt, eftersom 16 % var engagerade i sitt jobb, men fasligt nog var 73 % icke-engagerade. Det kan vara instruktivt att se hur de olika kategorierna beskrivs av Dagens Industri, eller närmare bestämt av dess journalist Jonas Lindblad. (Han ligger väldigt nära Gallups formuleringar.)

De engagerade är kollegorna du gillar. De samarbetar, är entusiastiska och letar ständigt nya vägar att nå bättre resultat. Och de är de enda människorna i en organisation som skapar nya kunder. /… /
De oengagerade är svårare att upptäcka eftersom de inte stör. De kommer till jobbet och dödar tid i väntan på lunch eller rast. /… /
Övriga är de aktivt negativa som mer eller mindre är ute för att skada företaget. De upptar chefernas tid, orsakar fler olyckor, producerar med sämre kvalitet och är mer sjuka.

Texten återanvändes av DN i dess avdelning Jobb och karriär, som förmodligen gör anspråk på att veta något om jobb, även om betoningen ligger på karriär. Caroline Englund, som höll i DN-pennan, skärpte dock formuleringarna lite. I hennes version var de 73 procenten oengagerade helt enkelt de, som ”kommer till jobbet och dödar tid i väntan på lunch eller rast” och de aktivt negativa var rakt av ”ute efter att skada företaget”.

Dessa beskrivningar av arbetslivet ger onekligen upphov till en och annan fråga. Är det alltså så det är på svenska arbetsplatser? Alla kan självständigt pröva nya sätt att utföra jobbet, men endast en liten minoritet gör det. Nästan tre fjärdedelar av de arbetande ägnar sig huvudsakligen åt att slå ihjäl tid. Rimligen måste det innebära att i stort sett alla jobb ger de anställda stor frihet att själva lägga upp sitt arbete och avgöra hur och när något skall göras. Låter inte det lite för bra för att vara sant? Och vad är det egentligen de producerar? Hur många ägnar sig åt något som skapar kunder? Och är det verkligen så att sjukdom är ett uttryck för att man är negativ och vill förstöra för företaget?

Ju mer man grunnar över hur Dagens Industri och Dagens Nyheter beskriver de tre kategorierna, desto mer undrar man över hur stor andel av Sveriges arbetsplatser och arbetsvillkor de någonsin haft någon som helst kontakt med. Jag nöjer mig nu med en stilla påminnelse om de studier som inletts rörande arbetsinnehåll, självständighet, kontroll och fenomenet ”digital taylorism”. Den rimligaste vore att börja med att fråga vilka jobb som kan ge de anställda någon anledning till entusiasm och engagemang.

Men det finns en annan sida av skriverierna i Dagens Industri och DN. Det ohöljda förakt de båda tidningarna visar för dem som inte ser någon anledning att uttrycka ett engagemang i sitt jobb. Alla dessa förutsätts nu bara försöka fördriva tiden och göra föga nytta. Tanken att åtskilliga lönearbetare har ett tämligen instrumentellt förhållningssätt till jobbet tycks aldrig ha föresvävat våra borgerliga blad. Man går till jobbet, gör sitt arbete och får betalt. Det betyder inte att man struntar i jobbet, utan att man gör sitt jobb, och oftast att man gör det bra, men utan att för den skull skutta runt i hurtig entusiasm och i ständig iver att öka lönsamheten för arbetsköparen. Det är väl ungefär detta som arbetssociologer och andra har sagt i snart 100 år. Och det är vad industripsykologer och påfösare av olika slag har gnällt över i stort sett lika länge.

Arbetsköparnas gnäll över lönearbetarnas bristande engagemang bottnar naturligtvis i drömmar om större förtjänster. Dagens Industri uppmärksammar att Gallup har försökt sätta en prislapp på problemet. Bara i USA skulle det kosta minst 450 miljarder dollar per år. Om det nu finns sådana enorma summor att vinna på att få engagerade anställda, då kunde man tro att det skulle vara intressant att skapa jobb och arbetsvillkor som ger anledning till engagemang. Men så ser inte Gallup på saken. Bläddrar man lite i rapporten (hämtas här) finner man snart att lösningen är en helt annan. Starka ledare. Fast så säger man inte på svenska numera. Starka ledare har fått lite dålig klang, så jag borde väl skriva starkt ledarskap i stället, men det förtar tonen i budskapet.

De första att lägga märke till är underrubriken: ”Employee Engagement Insights for Business Leaders Worldwide” (hoppas deras benhårda copyrightpolicy tillåter att man återger underrubriken). Inledningen är skriven av självaste VD:n och han öppnar med hälsningsfrasen ”Leaders” och det är ingen som helst tvekan om vem han talar med. Ledarna skall rädda världen och de kan börja på sina egna arbetsplatser (vilket betyder de arbetsplatser, som de äger, inte de där de jobbar). Endast stora ledare kan skapa det engagemang på arbetsplatserna, som krävs för att rädda världen från elände, social oro och revolution. Hur de anställda upplever sitt arbete beror uteslutande på deras närmaste arbetsledare (supervisors; ordet leaders reserveras för de allra högsta och finaste). Stora ledare skall anställa storartade chefer (great managers), som skall ingjuta den rätta andan i de anställda. Jag chansar på att Gallup inte hittar ett litet otillåtet citat:

Hiring the right managers is absolutely essential to building an engaged workforce. If companies throughout your country hire the right people to lead and actively encourage the engagement of their workforces, economic dominance will be sure to follow.

Just det, starka ledare, det är allt som behövs.

Förmodligen bör man ta denna undersökning med en nypa källkritiskt salt. Gallup är ute efter att sälja en produkt, som skall ge ledarna redskap att skapa engagerade anställda, vilket avser anställda som är ”emotionally invested in and focused on creating value for their organizations every day”. Det handlar med andra ord om att kränga dompteringsverktyg för att pressa mer värde – eller utan teoretiskt tvivelaktig särskrivning, mer mervärde – ur folk.

Av någon anledning kommer jag att tänka på Folke Fridell och gamla debatter om arbetsplatsdemokrati. Väldigt många ville tala om hur man skulle skapa en känsla av inflytande. I något sammanhang klämde någon – jag tror det var Fridell – till med en enkel lösning i stil med: Ge oss inflytande, så kommer nog känslan därav automatiskt. Den lösningen ville självfallet ingen höra talas om. På motsvarande sätt torde det förhålla sig med engagemang i jobbet. Skapa jobb och arbetsvillkor, som gör sig förtjänta av entusiasm, så fixar sig resten av sig själv.

Ur kapitalets synvinkel är det naturligtvis en alldeles galen ordning. Utformningen av jobben och arbetsvillkoren är en sak för sig och har inget med engagemang att göra. Det är en ordning att underkasta sig. Men engagemang är lönsamt och måste därför tillföras brygden. Det görs genom att ledare gjuter den rätta andan i de anställda. En sådan samhällsordning kan etiketteras med olika namn. Vilket namn man än väljer, så är det ett samhälle där allt beror av starka ledare. I ett sådant samhälle är det sunt att vara aktivt oengagerad. Jag vore till och med benägen att skruva upp oengagemanget ett snäpp till. Det sundaste vore aktivt motstånd för att riva ner hela rasket och skapa plats för något nytt. Ett sådant arbete skulle ha mitt fulla engagemang.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: