Språk, makt och negerbollar

Efter Herman Lindqvists epistel i det populära ämnet ”hur invandrare hotar Europa” försökte Kawa Zolfagary ge oss lite hjälp i den stundtals svåra konsten att skilja mellan ting som kan vara svårt att hålla isär. Under rubriken Bomb eller blatte? gav han en pedagogisk vägledning, som borde ha vart till stor hjälp för många skribenter i våra borgerliga blad. Ty där har man påtagligt svårt att uppfatta denna skillnad. Problemet har spridit sig även till Aftonbladet, vars krönikör Herman Lindqvist nyligen ondgjorde sig över hur kulturförfall såsom lediga lördagar håller på att sänka Europa. Men det finns fler hot. Invandrare. Och inte vilka invandrare som helst, utan sådana som kommer från ”avlägsna länder och kulturer”. Sådana är en ”tickande bomb”, som hotar spränga det stolta skeppet Europa, om inte seriösa politiker gör något, orerade Lindqvist.

Av twitterflödet att döma finns det personer som inte uppskattar att bli betraktade som en tickande bomb. I en högstående kultur, såsom den Europeiska, kunde man tänka att det skulle uppfattas som artigt och belevat att avstå från att med svepande generaliseringar likna människor man inte känner vid skadegörare av direkt dödligt slag. Så gör man väl inte i det kultiverade Europa? Magdalena Ribbing skulle med säkerhet säga att det vore ohövligt. Men om det nu trots allt finns de som har svårt att skilja mellan invandrare och skadegörare, då borde väl vän av ordning vara tacksam över att vänliga människor som Kawa Zolfagary offrar tid på att upplysa om hur man kan skilja mellan blattar och bomber.

Men icke. I den högborgerliga försvararen av god ton, Svenska Dagbladet, vredgas Sanna Rayman över den dumhet, som Kawa Zolfagary ådagalägger genom sin uppfostringsinsats. Det måste man väl förstå, menar Rayman, att om någon jämför invandrare med tickande bomber, så betyder inte det att författaren är oförmögen att skilja ett sprängdon från en invandrare. Endast ett ”förhärdat missförståndsproffs” kan tro något annat.

Är det verkligen så? Måste man vara ”missförståndsproffs” för att reagera när vissa kategorier av människor jämförs med skadegörare? Rayman knyter an till vad DN:s Erik Helmerson förra veckan skrev om nätdebattörers oförmåga att skilja mellan att jämföra och att jämställa. (Och Erik hänvisade till Sanna. Borgerliga ledarskribenter är verkligen en enda stor familj.) Bakgrunden till Helmersons utläggning var att DN på ledarplats hade varit osmaklig nog att jämföra tårtning med våldtäkt, vilket hade väckt arga invändningar. Men det var alldeles obefogat, förklarade Helmerson. Man måste skilja mellan att jämföra och jämställa. DN hade bara jämfört tårtningen med våldtäkt, inte jämställt. I ledaren hade DN använt en liknelse, precis som Jesus och pastor Jansson. (Helmerson hänvisade dock bara till den förstnämnde.) Illvilliga vänsterdebattörer skapar pseudodebatter genom att inte förstå, att en jämförelse är något helt annat än att jämställa saker. Men är det så oskyldigt vilka liknelser och metaforer man använder sig av? Om jag konsekvent jämförde Helmerson med en idiot, skulle han då inte ha skäl att bli en smula stött. Skulle han nöja sig med att få höra, att han måste inse skillnaden mellan att jämföra och jämställa?

Kanske är det trots allt inte helt oskyldigt att jämföra vissa utpekade människor med allmänfarliga skadegörare. Om valet av liknelser och jämförelser får en konsekvent tendens kan man börja misstänka att det finns något mer med i bilden. Då hamnar man snart i frågor om språk och makt. En aspekt av detta är att språkbruk kan hjälpa till att upprätthålla och befästa maktordningar. Språkbrukare kan göra detta både medvetet och omedvetet. Jag struntar nu i medvetna ansträngningar att nedvärdera och till och med avhumanisera grupper av människor, för det är inte sådant Lindqvist, Helmerson och Rayman ägnar sig åt. De ägnar sig åt att oreflekterat upprätthålla en maktordning, som de inte ser, eftersom de sitter i privilegierade positioner. De tittar helt enkelt neråt i hackordningen, när de hävdar sin rätt att avgöra vad som är en rimlig jämförelse eller en träffande liknelse. De är mediala motsvarigheter till folk på arbetsplatser, som med ett glatt leende förklarar, att här råder en rå, men hjärtlig stämning. Nästan alltid kommer det då att finnas en samling personer som känner råheten, men inte hjärtligheten. Dessa förblir ofta tysta. Om de skulle säga ifrån mot råheten får de vanligen höra att de måste tåla ett skämt. Det finns alltid någon som bestämmer vem skall tåla vilket skämt. Från motsvarande position mästrar Rayman och Helmerson dem som inte vill tåla en jämförelse.

Erik Helmerson var nog mest ute efter att skyla över en klantighet från ledarredaktionen, och gled över i lite putslustigheter om litterära metaforer, som hade föga att göra med valet av liknelse, och som främst syftade till sprida löje över dem som inte tycker att en våldtäkt liknar en tårtning. Han vill hyfsa debatten, hindra att fel saker behandlas, få bort pseudodebatt. Det är så det brukar låta från liberalt håll när folk varit ohyfsade nog att kritisera den etablerade maktens skribenter. Då träder en magister in och kräver hyfsning i den sakliga debattens intresse. Och magistern vet självklart vad som är sakligt och vad som inte är det.

Sanna Rayman är lite mer aggressiv och går till försvar av idén att jämföra invandrare med tickande bomber. Kanske törs man sig på en liknelse. Det är inte längre generellt accepterat i fikarummen att sitta och skrodera om fruntimmer eller käringar. I enkönade miljöer kan det fortfarande gå bra, men knappast i blandade. Den som möter invändningar kommer knappast att försvara sitt ordval, utan försöka ta sig ur den pinsamma situationen. Ordvalet går inte längre att försvara. Negerbollen är på väg mot samma språkliga soptipp, men det finns fortfarande de som enträget för en försvarskamp under stridsropet: ”Men det HETER ju negerboll.” Motsvarande position intar Sanna Rayman när det gäller att likna utpekade grupper vid allmänfarliga skadegörare.

Skall vi tro Rayman är den som har invändningar mot jämförelsen ett ”missförståndsproffs”, en person som gör sig dum genom att medvetet missförstå. Hon hämtar stöd hos statsvetaren Katarina Barrling, som i en ledarkrönika i Dalarnas tidning angripit ohederliga debattekniker. Barrling förespråkade den generositetsprincip, som brukas i vetenskapliga sammanhang. Tanken är att man skall läsa välvilligt och sträva efter att få fram – och eventuellt bemöta – en så vältänkt tanke som möjligt hos en författare. Genom att inte omedelbart slå ner på ogina tolkningar av texter kan man ”rädda värdefulla tankar till eftervärlden”, skriver Barrling. Ett exempel på en ohederlig debatteknik vore att fråga vilka värdefulla tankar, som bevaras av tickande bomber. Så skall man alltså inte göra. Det vore att tillämpa ogeneröshetsprincipen, att medvetet förytliga och missförstå allt som kan missförstås. Då gör man inte bara motståndaren dummare än hen är, utan man gör sig själv dummare än man faktiskt är. Enligt Rayman är det just detta, som Kawa Zolfagary gör sig skyldig till. Han påstås ha tränat i konsten att missförstå.

Kawa Zolfagary gjorde i sitt satiriska tilltag en mycket bokstavlig tolkning av bruket av ordet tickande bomb. Betyder det att han på allvar tror att Herman Lindqvist och hans gelikar är oförmögna att se skillnad mellan en människa och en bomb? En något välvilligare tolkning vore att han genom övertydligheten vill väcka en debatt om ordbruk och dess konsekvenser. För ord är inga isolerade företeelser. Varken negerbollen eller den tickande bomben rör sig i ett samhälleligt vakuum. Orden bär på bilder och värderingar, som hålls vid liv genom att orden används. Så snart orden sätts i bruk i samhälleliga maktordningar förlorar de sin oskuldsfullhet. Att väcka diskussion om vilka ord som används för att beskriva människor och grupper är att väcka diskussion om den ordning, som gör ordbruket möjligt. Vad är det för maktordning, som gör det så naturligt för vissa skribenter, att kalla en utpekad grupp av människor för tickande bomber? Och vad är det för maktordning, som motiverar ledarskribenter, att träda till försvar gentemot dem som ifrågasätter ett sådant ordbruk? Varför blir det så angeläget för Sanna Rayman att resa sig upp och utbrista: Men det HETER ju faktiskt …

En sådan debatt ter sig i mina ögon ytterst angelägen. Jag tror inte man behöver vara dum för att vilja ha den. Jag tror inte heller att man behöver vara dum för att inte vilja ha den. Det räcker med att ha en privilegierad position att försvara. Och det är definitivt inget missförstånd från min sida.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: