Marknaden gör det auktoritära jobbet

Nu i veckan gick Assar Lindbeck till angrepp mot regelringarna på bostadsmarknaden. Det är ett kärt ämne för högern i allmänhet och de rika i synnerhet. Måltavlan är framför allt regleringar rörande hyror. Och det är ingen hejd på allt det onda, som hyreskontrollen orsakar. Den skapar köer och  svarta marknader, den jagar bort privat kapital från marknaden för hyreslägenheter och den skapar bostadsbrist. Lite längre fram i artikeln förlänger Lindbeck denna syndalista med minskad rörlighet på arbetsmarknaden, ökad trafik, oönskade överskott i bytesbalansen och lite annat smått och gott. Ett sådant monster är ett självklart angreppsmål för varje ädel riddare.

Som sann frimarknadsriddare målar Lindbeck även upp ett hotande låtsasmonster för att visa att det inte finns några alternativ till frimarknadsmodellen. Redan i första stycket skrämmer han med öststatskommunism och det hotet dyker lite senare upp som det enda alternativet till den fria marknaden.

Man hör ibland att bostäder, /… /, bör fördelas efter sociala kriterier snarare än via en bostadsmarknad. Men sådan fördelning skulle inte fungera. Då skulle myndigheterna nämligen tvingas att köra ut folk från sina fler-rumslägenheter när barnen flyttar hemifrån så att familjer med små barn skulle kunna flytta in i dessa lägenheter. Det är just för att slippa sådana auktoritära arrangemang som det är viktigt att återställa en fungerande marknad för hyreslägenheter, där folk själva kan välja – liksom på flertalet andra marknader för varor och tjänster.

Det är väl bara att hålla med. En ordning där någon despot kan sitta och bestämma vem som skall bo var, och som efter behag kan slänga ut folk ur sina hem, vore mycket otrevlig. I och för sig har jag aldrig hört någon föreslå en sådan modell, men Lindbeck har säkert rätt i att ingen skulle vilja leva i ett system där man plötsligt kunde tvingas bort från sin lägenhet.

Men sedan händer något konstigt i Lindbecks resonemang. Tydligen gillar han inte att folk bor kvar i sina hyreslägenheter när barnen har flyttat ut.

Som ett resultat av hyreskontrollen lockas hushåll att stanna kvar i sin hyreskontrollerade lägenhet också sedan antalet familjemedlemmar minskat. På så sätt kommer bostadsbeståndet att utnyttjas dåligt – med stora välfärdsförluster i samhället som helhet.

Tydligen kan marknaden lösa detta problem, även om Lindbeck ligger lågt med att berätta hur lösningen rent praktiskt ser ut. Så mycket är dock klart, att nybyggnation duger inte. Genom att bygga nytt kan det bli balans mellan utbud och efterfrågan på nya bostäder, men det som i Lindbecks ögon är det stora problemet kvarstår, nämligen obalansen på marknaden för gamla bostäder. Efterfrågan skulle alltjämt vara större än ”tillgången på gamla bostäder”. Därför fortfar eländet med köer och svarta marknader. ”Man kan nämligen inte bygga i kapp efterfrågan på gamla bostäder som har reglerade hyror.”

Jag skall villigt erkänna att jag blir lite konfunderad här. Att man inte kan bygga bort en brist på gamla bostäder förstår jag (såvida man inte bygger väldigt, väldigt långsamt, så att de är gamla när de är färdiga, men det räknas kanske inte). Men hur skall fri hyressättning öka tillgången på gamla bostäder? På något sätt måste det ske, ty Lindbecks slutsats är klar: ”en avveckling av hyreskontrollen – gradvis och i ordnade former – är avgörande både för att utnyttja det existerande bostadsbeståndet mer effektivt och för att få i gång nyproduktionen av hyreslägenheter.”

Hur skall det gå till? Jag kan bara gissa. Assar Lindbeck är ekonom. Det betyder att när han säger efterfrågan, så menar han en kombination av två saker, dels att man vill ha något, dels att man har råd med det. Om sådan efterfrågan är större än tillgången, så blir det en kö, vilket är det absolut värsta som finns i hela världen. Om det finns fler personer som både vill ha och har råd med ett äpple, då räcker inte äpplena till alla. Följaktligen blir det en kö av folk som står och väntar på att få köpa ett äpple. Ve och fasa. Och så kommer det att förbli om man inte får ändra priset på äpplen. Men om man får höja priset, så att en del inte längre har råd, då kommer de att lämna kön. Problemet är löst, balansen är uppnådd och alla är glada – med det möjliga undantaget av dem som inte har råd att köpa ett äpple. Det är nog så Lindbeck tänker sig att problemet på marknaden för gamla bostäder skall lösas. Höjs hyrorna så att färre har råd, då försvinner kön.

Men återstår det inte något? Lindbeck beklagade sig över att folk bor kvar i sina lägenheter, trots att antalet familjemedlemmar minskat. Bostadsbeståndet utnyttjas ineffektivt. Lite ve och fasa återstår. Här kan dock marknaden ordna något, som nybyggnation inte klarar. Den kan öka tillgången på gamla bostäder, eller om man skall vara petig, utbudet av lägenheter, som någon kan flytta in i. För att lyckas med detta måste vi tänka oss att den där hemska kön även innefattar de som för närvarande bor i de berörda bostäderna. Höjs hyrorna kommer en del av de boende att lämna kön, eftersom de inte längre har råd att bo kvar. Och vips!, så har utbudet ökat samtidigt som efterfrågan har minskat. Marknaden kan komma i balans. Lycka och välstånd återvänder till fosterlandet.

Ty detta är det fina i kråksången. Marknadskriterier fungerar, till skillnad från sociala kriterier. Myndigheterna behöver inte ”köra ut folk från sina fler-rumslägenheter när barnen flyttar hemifrån”. Ni minns väl vad Lindbeck sade inledningsvis. ”Det är just för att slippa sådana auktoritära arrangemang som det är viktigt att återställa en fungerande marknad för hyreslägenheter”. Marknaden gör helt enkelt jobbet med att köra ut folk som inte har råd – eller som inte efterfrågar sin bostad kanske jag skall säga, åtminstone inte lika mycket som de som har råd att betala den fria och höga hyran. Marknaden gör kort och gott det auktoritära jobbet. Nej, så heter det förstås inte. Marknaden är inte auktoritär. Den är effektiv. Det är skillnad det.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: