En jobbigare morgon, en tondöv vänster och en försutten möjlighet

För ett tag sedan gick sossarna ut med kampanjen ”En jobbigare morgon. Ett bättre liv.” Man kan förvisso ha en och annan synpunkt på idén och dess genomförande. En app för att bli väckt av Stefan Löfven är om inte annat originell. Själva parollen om en jobbigare morgon är dock säkerligen noga övervägd. Den prövades i Löfvens Almedalstal. Inramningen var då ”principen om lika livschanser”. Löfven återkom till den principen gång efter gång i talet. En hel del betoning hamnade på skolan och när han höjde rösten ett snäpp och startade stycket om, att varenda ung kvinna eller man skall få känna känslan av väckarklockan som börjar ringa vid sex-tiden på morgonen, så var det  ”en arbetsplats eller ett lärosäte”  man skulle traska iväg till.

I Almedalen tjänade utläggningen om en jobbigare morgon som en brygga mellan två trådar i talet. Den ena tråden var Löfvens berättelse om sin egen väg från sommarjobben till svetsareutbildningen och till slut som partiledare och kanske statsminister; en klassreseberättelse i Per Albin-stil. Den andra tråden var just de lika livschanserna. En socialdemokratisk politik skulle ge alla lika chans att göra resan till en bättre tillvaro. Det var här den retoriska figuren med den jobbiga morgonen sattes in. Alla skulle få dela Löfvens erfarenhet av att ta sig upp tidigt, kanske lite i tidigaste laget, och därigenom ta del av alla möjligheter som arbete och utbildning kan ge. Som retorik är det ganska snyggt tänkt. Uppenbarligen var det en viktig del av talet. Lyssnar man på framförandet hör man hur Löfven tar sats och höjer rösten när han börjar lägga ut texten om hur varje ”ung kvinna eller man” skall få ta de lite motiga stegen till jobb eller skola i morgonmörkret.

Den tidiga morgonen var alltså en del av en seriös politisk kontext. Den skulle kunna ha blivit en del av en viktig ideologisk diskussion om rättvisa och grundläggande rättvisekriterier och om klassresor och skillnaden mellan att höja sig över sin klass och att höja sig med sin klass, och en hel del annat. Någon sådan diskussion har åtminstone inte jag sett än. Skall man tro sökfunktionen på sossarnas hemsida har det inte gjorts något av principen om lika livschanser där heller. Den tidiga morgonen har blivit slogan och ploj, och den funkar förmodligen rätt bra även i den rollen, eftersom den binder ihop S med tanken att alla skall arbeta. De alltjämt svaga och tillbakapressade socialdemokraterna är mer eller mindre tvungna att ständigt bevisa att de står för arbete och produktion. Den politiska spelplanen domineras av högern, som håller liv i föreställningen att en ”bidragslinje” står mot en ”arbetslinje”. Löfven var tvungen att hålla sig inom denna ram i Almedalstalet, som innehöll åtskilliga markeringar mot sådant som kunde beskyllas för att vara ”bidragslinje”.

Jonas Thunberg på Flamman uppmärksammade detta och skrev, att Löfven hade ansträngt ”så hårt för att undvika bidragsnacket att han i en nästan poetisk passage lovade att Socialdemokraterna skulle se till att alla ungdomar ska få känna på hur det är att gå upp obehagligt tidigt (klockan sex), mitt i vintern och efter att ha hastat i sig en kopp kaffe skynda till jobbet medan det fortfarande är mörkt.” Den retoriska bilden fungerade. Om den är en valvinnare är en annan sak, men det betyder inte så mycket. Även om den tidiga morgonen skulle sluta som flopp kommer den att bli ihågkommen, och det räcker för att hålla liv i minnet, att S är ett parti, som talar om arbete, inte om ”bidrag”. Inom socialdemokratin finns en påtaglig rädsla för att få stämpeln som ”bidragsparti”, eller än värre, som ett parti för losers, som jag har hört en del fackligt aktiva sossar uttrycka det. Paritet saknar uppenbarligen kraft – och kanske vilja – att formulera sin politik med egna ord och egna analyser. Man är tvungen att förhålla sig till det grundmanus, som högeralliansen har skrivet. I en sådan miljö funkar den tidiga morgonen som PR-ploj, även om den rensats från politiskt innehåll.

Partiets PR-avdelning är förmodligen bara glad om den tidiga morgonen frikopplas från sin ursprungliga politiska inramning. Politisk substans stör tillvaron för dem som betraktar politik som ett rent marknadsföringsjippo. Andra delar av partiet borde beklaga om man ännu en gång skulle slarva bort ett tillfälle att skapa en egen grund för en sammanhållen politik. Det skulle kunna gå att göra något vettigt med utgångspunkt i resonemang om lika livschanser. Jag har dock inte sett att några försök i sådan riktning, men det kan ju bero på att jag är dålig insatt i socialdemokratins göranden och låtanden.

Det var emellertid inte möjligheterna att producera vettig sossepolitik, som gjorde att jag fäste mig vid den tidiga morgonen, utan något helt annat. Det är första gången på länge som en arbetarklassmarkör sätts i bruk i retoriken. Jag är mer än väl medveten om alla invändningar som kan riktas mot bilden av arbetaren, som den som går till jobbet vid sex-snåret på morgonen. Självklart är det inte en heltäckande representation av nutida arbetarklass. Men det hör inte hit hur arbetsmarknaden i realiteten ser ut. Poängen är att det är en otvetydig retorisk arbetarklassmarkör. Sådana är ytterst sällsynta i den politiska debatten. Uppenbarligen så sällsynta att de tyckande klasserna blir alldeles vimmelkantiga när de konfronterades med något så konstifikt. Det vore väl i sig inte mycket att förvåna sig över. Det trista i sammanhanget är emellertid att även stora delar av vänstern helt tappade omdömet när en traditionell – eller traditionalistisk kanske man bör säga – bild av arbetarklasstillvaro dök upp i ett politiskt tal.

Stora delar av vänstern blev av allt att döma arg, upprörd och förbannad på Löfven & Co när de verkade förhärliga en tillvaro, som krävde att man släpade sig iväg till jobbet i arla morgonstund. En och annan frigjorde sig från all sans. Någon hörde ljudet av nordkoreanska arbetsmarscher, en annan hörde ett medvetet nyliberalt hån av alla arbetslösa. Flera trodde att poängen var att arbetslösa är slöa. Andra tyckte att sossarna glorifierade tvånget att utföra slitsamt, ibland meningslöst, arbete. Andra åter såg ett bejakande av kapitalismen och, än värre, en hyllning till underkastelse under kapitalet. Det var alltså ingen hejd på floden av fördömanden, som även kom från folk, som gärna markerar sin klasstillhörighet genom att låta twitterföljare och andra få veta hur tidigt de går till jobbet. Allt detta bara för att Löfven och sossarna råkat använda en något gammaldags bild vad som utmärker arbetarklassens vardag, när man ville understryka partiets strävan att göra det möjligt för alla och envar att vara en del av just denna vardag. Att dela de glädjeämnen och sorger det innebär att behöva gå till jobbet. Att vara en del av det kollektiv, som med gemensamma erfarenheter skapar en grund för att vilja och kunna något mer och bättre. Under ett kort ögonblick tittade arbetarklassen fram i något som liknade ett socialdemokratiskt politiskt projekt. Och från vänstern hördes en kör av förlöjliganden och fördömanden. Hur kan vänstern vara så tondöv?

I sossarnas egen tidskrift Tiden, där partiets lojala opposition har ett utrymme, fick kritiken av den tidiga morgon-kampanjen en lite annorlunda vinkling. David Eklind Kloo anklagade partiet för att inte kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Partiets upp och hoppa-kampanj innebar att man angrep ”arbetslöshetens ofrihet genom att romantisera lönearbetets ofrihet”. En sådan halvhet duger inte, menar Eklind Kloo. Arbetarrörelsen måste också hålla liv i kritiken mot själva lönearbetet. Kampen mot arbetslösheten borde därför göras till en del av kampen mot lönearbetets ofrihet. På så sätt skulle man kunna lämna den borgerliga problemdefinitionen – där arbetslösa blir problemet som löses av att göda kapitalet – för att i stället ”återinföra klasskonflikten i politiken”, och därmed tydligt visa hur arbetslöshetens elände förvärrar den ofrihet som härskar i lönearbetet.

Även om jag håller med Eklind Kloo i sak, tror jag att han tar miste när det gäller partiets förmåga att tänka två tankar samtidigt. Det är snarare så att Eklind Kloo inte är ense med partiledningen om vilken tanke nummer två skall vara. I Almedalstalet var den andra tanken en variant av en gammal socialdemokratisk idé, enligt vilken alla – oavsett bakgrund – genom ”samhällets” ingripande skall ha samma chans. Det är en idé, som kan ges systembrytande utformning, men som också är mycket lätt att hålla inom det rådande systemet. Idag har den definitivt inga systemhotande drag. Ställer man frågan: ”chans till vadå?”, är risken överhängande att svaret blir: ”till karriär”. Men likväl, Almedalstalet innehöll två tankar och det hade kunnat mötas på ett sätt som med lite tur hade tvingat partiledningen att börja prata politik. Nu blev det inte så. Tanke nummer två försvann snabbt och kvar blev en gimmick som rör sig inom högerns ramar. Till och med skribenter som tog kliva-upp-i-mörkret-metaforen i försvar, såsom Fredrik Jansson på Folkbladet, såg i stort sett bara ett enkelt budskap att hamra in: ”Socialdemokratin står för en arbetslinje, inte en bidragslinje.” Om det är budskapet, så slåss man inte ens på borgarnas villkor, man lägger ner vapnen innan striden har börjat.

Förhoppningen att socialdemokratin skulle ta upp kritiken av lönearbetet och utmana kapitalismen är vacker, men milt uttryckt, avlägsen. Förmodligen skulle många på ledande poster inte ens förstå vad som avsågs med uttrycket kritik av lönearbetet. I somras skymtade dock ett tillfälle att starta en diskussion, som hade kunnat leda en liten bit åtminstone. Det är inte ofta arbetarklassen och tanken om lika livschanser dyker upp samtidigt i en debatt idag. Det finns en radikal potential i den kombinationen, men vänstern försatt tillfället att få ut något av den potentialen. Både arbetarklassen och livschanserna försvann och PR-folket kunde ta över – igen. Så nu sitter vi här, med en app och några moralkakor bakade av den intellektuella deg, som högern knådat ihop av sin ”arbetslinje”. Hur mycket sympati jag än hyser för dem som angriper moralkakorna, saknar jag både arbetarklassen och livschanserna. Är det för sent att få in dem i debatten igen?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: