Bidragslinjen och lögnen regerar

Regeringen fortsätter sin bidragslinje. Och man fortsätter att hämningslöst ljuga. Och den regimtrogna pressen fortsätter att ödmjukt sprida regeringskansliets propaganda. Inget är nytt under solen, men lite vrede måste jag ändå skriva av mig i väntan på att solen skall gå upp igen.

I går presenterade regeringskansliet den första propagandasvalan från den kommande budgeten.  Under rubriken ”Nya vägar in för unga – jobbpaket på 3,1 miljarder” berättar regeringen att man ”vill skapa nya vägar till jobb för unga”. Hur skall det gå till? Jo, man gör det ”billigare för arbetsgivaren att anställa yngre ungdomar”. Detta sker genom att sänka den så kallade arbetsgivaravgiften lite till för personer under 23 år. Sedan tidigare är arbetsgivaravgiften nedsatt för personer under 26 år. Nu tar man alltså ytterligare ett steg på den vägen. ”För unga som inte fyllt 23 år vid årets ingång vill vi sänka socialavgifterna från dagens 15,49 procent till 10,21 procent.” Förmodligen innebär det att arbetsköparen endast betalar in ålderspensionsavgiften, som är just 10,21%.

Vad betyder då detta? Först och främst är det en fortsättning på regeringens bidragslinje. För ett halvår sedan publicerade tidningen Arbetet en artikel, som borde ha fått mycket mer uppmärksamhet. Där visades att bidragsjobb numera kostar betydligt mer än a-kassan. Tidningen syftade på de jobb, som har någon form av anställningsstöd från Arbetsförmedlingen. Jag har tidigare berört hur mycket skumrask som plockar åt sig skattepengar genom dessa bidragssystem. Oavsett vilka de ursprungliga avsikterna var, har anställningsstöden i stor utsträckning blivit en ren statlig subvention till arbetsköpare. Nedsättningen av den så kallade arbetsgivaravgiften är i princip samma sak. Regeringen bidrar med en rabatt på arbetskraft. Man presenterar det självfallet inte som ett bidrag, men det är i praktiken precis vad det är.

Noggranna läsare har noterat att regeringen i sin PM säger att de minskar socialavgifterna, medan jag har skrivit arbetsgivaravgiften. Skillnaden beror på att regeringen ljuger. Arbetsgivaravgiften består av två delar, dels socialförsäkringsavgifter (som nu tillsammans utgör 21,54 %) och en allmän löneavgift (en löneskatt som efter kraftiga höjningar nu uppgår till 9,88 %). Regeringens nyskapande idé nu är alltså att minska dessa avgifter lite till för folk under 23 år. Arbetsköparna slipper nu betala in den allmänna löneavgiften samt alla socialförsäkringsavgifter med undantag av ålderpensionsavgiften. Ungdomar kommer givetvis inte att nekas ersättning från socialförsäkringarna vid sjukdom, arbetslöshet, föräldraledighet eller arbetsskada. Regeringen omfördelar bara pengar, så att vissa arbetsköpare slipper betala den del av lönen som skulle ha använts till att betala för försäkringarna. Och som grädde på moset blir det lite skattesubvention.

Det är i sammanhanget viktigt att komma ihåg, att socialförsäkringsavgifterna betalas av löneutrymme som de anställda avstått för att i stället använda till kollektiva försäkringar. Förvisso har det skett en markant förändring i proportionerna mellan socialförsäkringsavgifter och löneavgift under nuvarande högerregering. Försäkringarna har försämrats och har därför blivit billigare, men staten har behållit pengarna genom ständiga höjningar av den allmänna löneavgiften. Denna förändring ändrar inte det faktum, att det handlar om ett löneutrymme, som i en eller annan form borde tillfalla de anställda. Det gäller både socialförsäkringsavgifterna och skatten. En möjlighet vore att använda pengarna till socialförsäkringar och utbildning. Regeringen skickar i stället slantarna till arbetsköpare, som nu kan gotta sig åt att få lite ytterligare bidrag.

Jag tror inte någon har lyckats hitta någon nämnvärd effekt av riktade sänkningar av arbetsgivaravgifter. Svenska Dagbladets ”Faktakoll” kunde inte finna något stöd för att åtgärden åstadkommer något. Samma resultat nådde DN, som konstaterade att det var en ”kostsam och ineffektiv miljardreform som inte har skapat några mätbara jobb.” En färsk studie av vad som skett inom handeln fann, att den kraftiga lönesubventionen inte lett till att fler unga fått jobb. Tvärtom, andelen unga, liksom andelen arbetade timmar av unga, hade minskat något.

Regeringen har dock aldrig övergett sin övertygelse om att arbetslöshet berör på för höga löner. I ord har de måhända då och då sagt annorlunda, men som alltid med nuvarande regim, lyssna inte på vad de säger, utan titta på vad de gör. På tusen och ett sätt har de försökt ge sig på lönerna. Det enklaste sättet har varit en växande mängd bidrag till arbetsköpare. Därigenom har regeringen skapat en djungel av tröskeleffekter och manipulationer för att inhösta bidrag. Jag önskar att någon med lite journalistiska utredarmuskler kunde undersöka detta träsk. Ta gärna en extra koll på flyttstädsektorn i Stockholmsregionen.

Jösses, det där blev visst mycket längre än planerat. Den stora bluffen i regeringens utspel var egentligen påståendet att man ”satsar” 3,1 miljarder kr för att ge ökad sysselsättning för ungdomar. Vad rubriken hoppade över var att nästan 2,8 av dessa miljarder tas av en åtgärd som – hur välkommen den än är – inte har ett smack med ungdomsarbetslöshet att göra. Den summan går till att avskaffa den skatt som lades på a-kassemedlemskap nästan omedelbart efter högerns makttillträde. Med karakteristiskt nyspråk kallas åtgärden nu att man slopar differentieringen av arbetslöshetsavgiften. Det låter förstås bättre än att säga, att man tar bort en skatt, men enligt alla normala definitioner var det en skatt och inget annat. I första vändan blev det i stort sett ingen differentiering, men efter ett år ändrades systemet. Den nyinförda arbetslöshetsavgiften blev då en straffskatt beräknad på hur mycket ersättning en a-kassa betalade ut. Regeringen hade två avsikter med detta. Dels ville man dra in pengar för att finansiera jobbskatteavdraget, dels ville man sätta press på lönerna. Det senare byggde på idén att arbetslöshet enbart beror på att lönerna är för höga. Tanken var att arbetarna skulle vara återhållsamma i löneförhandlingarna, eftersom höjda löner gav högre arbetslöshet och därmed dyrare a-kassa. Inget av detta var någonsin hemligt. Avsikten att påverka lönerörelserna stod klart och tydligt i såväl budgetproposition (kolla budgetproppen 2008 utgiftsområde 13 s. 73, där avsikten förklaras vara att ”stärka drivkrafterna för arbetstagarorganisationer att vara ansvarsfulla i löneförhandlingarna”) och i utredningar (t.ex. Ds 2007:47 ”En effektivare arbetslöshetsförsäkring s. 24, där det kallas att ”stärka drivkrafterna för en ansvarsfull löneutveckling”). Att det var en idiotisk idé kunde regeringens eget Finanspolitiska råd berätta för alla som ville höra på (se dess rapport från 2008 s. 179).

Hur idiotisk idén än var, det är och förblir fel att kalla arbetslöshetsavgiften något annat än en skatt. För att något skall vara en offentligrättslig avgift skall det vara reglerat vad denna avgift skall användas till, eller annorlunda uttryckt, vilken den specificerade motprestationen från det allmänna är. Någon sådan motprestation angav aldrig regeringen. Om avgiften däremot syftar ”till att styra eller eljest reglera organisationers eller personers beteende talar det för att ersättningen inte bör betraktas som en avgift”, utan att det istället är en skatt. Det här har jag inte hittat på själv, utan det kommer från Ekonomistyrningsverkets utredning av hur man skall avgränsa vad en avgift är i offentligrättsliga sammanhang (kolla särskilt s. 11 och 16).

Varför då hänga upp sig på dylika detaljer? Jo, av den enkla anledning att saker bör kallas vid sitt rätta namn. Regeringen plockar nu bort en korkad straffskatt på a-kassemedlemskap och försöker saluföra det som en storartad satsning mot ungdomsarbetslöshet. Men ingen kan väl gå på en så ömklig lögn? Jo, uppenbarligen. Eric Rosén på Politism uppmärksammade hur SvT, DN och till och med Aftonbladet glatt basunerade ut det glada budskapet från regeringskansliet, att här satsades 3,1 miljarder på åtgärder mot ungdomsarbetslöshet. SvT verkar ha backat något och uppmärksammar att det i huvudsak handlar om a-kasseavgifter, men fortfarande är det en mycket regimtrogen rapportering. Regeringen påstås vilja sänka a-kasseavgiften. Samma budskap finns t.ex. i Svenska Dagbladet. Rätteligen borde det stå att den tänker ta bort sin egen skatt. Lite mer anständighet visade Dagens industri, som först återgav från det regimtrogna TT-medelandet om de 3,1 miljarderna, men sedan återkom i ämnet och nyktert konstaterade: ”Regeringens ungdomspaket på 3,1 miljarder var till större delen en återställare av en a-kassereform som gått snett.” Den artikeln var (jämförelsevis) föredömlig genom att fokusera på vilka effekter a-kasseskatten verkligen har haft.

Allt annat än föredömlig är däremot Carl Johan von Seth på DN:s ledarredaktion, som försöker blanda bort korten på ett direkt pinsamt sätt. För att slippa kalla en lögn för lögn anlägger han en lite raljerande ton, och lyckas därmed smita ifrån det faktum att nästan 2,8 av de 3,1 miljarderna inte har med ungdomsarbetslöshet att göra. De ”färska” miljarderna nämns tillsammans med två ”satsningar”. Därefter får vi veta att regeringen ”dessutom kommer att slopa differentieringen av avgifterna till a-kassan nästa år”. Vaddå ”dessutom”? Och vad menar von Seth med att regeringens sätt att räkna ”fick Socialdemokraternas Magdalena Andersson och Vänsterpartiets Josefin Brink att beskylla regeringen för att bluffa”? Vaddå beskylla? Skall det vara så förbannat svårt att kalla en lögn för en lögn. I den regimtrogna pressen är det uppenbarligen en oöverstiglig svårighet. Åtminstone när husse har talat.

Det är mycket som för en vanlig dödlig är både konstigt och motbjudande i denna soppa. Varför håller regeringen så envetet fast vid sin bidragslinje, trots att den inte har gett några andra kända resultat än att öppna en lönsam marknad för diverse skumraskbolag, som villigt lapar i sig bidragen? Varifrån kommer den regimtrogna pressens gränslösa vilja att basunera ut propagandabulletiner från regeringskansliet i stället för att försöka bedriva något som åtminstone ytligt sett liknar journalistik? Varför blir det inte larm och oväsen i hela riket när regeringens nyspråk och ömkliga lögner avslöjas? Och hur kan jag vara så naiv att jag ens gitter ställa sådana frågor?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: