Borde man inte vara glad i stället?

När sommaren var på väg att börja hade jag tänkt skriva något med anledning av lagrådsremissen om förslaget att avskaffa arbetslöshetsavgiften, men lite andra plikter kom i vägen. Nu är sommaren och plikterna slut och surkarten i djupet av min själ kan härja lite friare igen. I förrgår presenterades budgetproppen och där finns förslaget att avskaffa arbetslöshetsavgiften. Av allt att döma är regeringen mycket stolt över denna idé. Det är på sitt sätt typsikt för hur nuvarande regim har farit fram i arbetsmarknadspolitiken. Den vill bli älskad varje den gång den försöker rätta till sina egna korkade missgrepp.

Egentligen borde man nöja sig med att vara glad över att skatten på a-kassemedlemskap äntligen avlägsnas. Möjligen kunde man grymta lite över den skada skatten hann åstadkomma under sin livstid, men sedan kunde det vara nog. Kunde. Men min inre rättshaverist klarar inte att stanna där och stillatigande se på hur högerregeringen ljuger om a-kassefinansieringen in i det sista. Så här står det i budgetproppen (s . 548)

Arbetslöshetsavgiften föregicks av den förhöjda finansieringsavgiften som infördes den 1 januari 2007. Införandet av den förhöjda finansieringsavgiften motiverades med att arbetslöshetsförsäkringen behövde bli mer försäkringsmässig. Regeringen ansåg att det måste finnas en koppling mellan utbetalad arbetslöshetsersättning och avgifternas storlek. Detta uppnåddes genom att den statliga subventionsgraden minskades och att försäkringstagarna fick bära en större del av kostnaderna för arbetslösheten. Regeringens uppfattning var att en högre grad av egenfinansiering bl.a. skulle skapa förutsättningar för en samhällsekonomiskt rimlig löneökningstakt. För att ytterligare stärka de drivkrafter som den förhöjda finansieringsavgiften ledde till ersattes den förhöjda finansieringsavgiften med arbetslöshetsavgiften den 1 juli 2008.

Det är imponerande att få in så mycket kvalificerat struntprat och lögnaktighet på en så begränsad yta.  Låt oss kika på meningarna en och en.

Det är sant att det infördes en förhöjd finansieringsavgift vid ingången till 2007.  Avgiften var utformad för att snabbt dra in pengar att finansiera jobbskatteavdraget med. Jobbskatteavdraget var alltså endast en omfördelning av pengar mellan olika grupper, såsom allt trixande med skatter och avdrag alltid är. Vill man vara snäll mot regeringen kan man säga att det även är sant att den motiverade åtgärden med det skulle bli mer försäkringsmässigt, men själva talet om ökad försäkringsmässighet är i sig rent nonsens.

Vad regeringen kan ha menat med att ”arbetslöshetsförsäkringen behövde bli mer försäkringsmässig” är i sig inte så lätt att gissa, men det kan inte åstadkommas genom att ändra avgifterna. Ingenting blir vare sig mer eller mindre försäkringsmässigt genom att höja avgifter. En försäkring är i sin enklaste form att skydda mot risk genom att gå samman i ett kollektiv. Om ett hus av 1 000 brinner ner varje år och det kostar 1 000 000 kr att bygga upp det igen, så kan 1 000 husägare gå ihop och lägga 1 000 kr var per år i en försäkringspott. Den vars hus brinner ner får potten för att bygga ett nytt. Om husen i denna tänkta småstad ligger fördelade på var sin sida av en å och det visar sig att det brinner ofta på ena sidan om ån och sällan på den andra, kan det bli så att husägarna på den sida där brandrisken är liten vill bryta sig loss. Därigenom skulle deras brandförsäkring bli billigare, medan den blir betydligt dyrare för dem som har olyckan att på den brandhärjade sidan av ån. En sådan utbrytning varken ökar eller minskar försäkringsmässigheten. Det enda som sker är att riskkollektivens sammansättning förändras. Lågriskgruppen och högriskgruppen skiljs åt och de betalar olika premie, men en sådan ordning är varken mer eller mindre försäkringsmässig än den gamla ordningen, där de tillsammans utgjorde ett riskkollektiv.

Bolag som erbjuder försäkringar ger i praktiken en inbjudan att ansluta sig till ett riskkollektiv, som utformats av bolaget. Utformningen görs för att maximera lönsamhet och den görs i konkurrenssituation där bolaget löper risk att en lågriskgrupp lockas att bryta sig ut för att få en lägre avgift. Bland annat därför kommer det att finnas olika premieklasser, så att avgifter i viss mån avspeglar graden av risk. Regeringen verkar påstå att det blir mer försäkringsmässigt ju mer man differentierar avgifterna, det vill säga ju mer man bryter ner riskkollektiven i olika riskklasser. Fullföljer man den tankegången vore det mest försäkringsmässiga att var och en stod sin egen risk. Det mest försäkringsmässiga vore med andra ord att överge hela idén med en försäkring.

(Talet om ökad försäkringsmässighet borde för övrigt ha tillintetgjorts av trixandet med arbetsgivaravgiften för avgränsade grupper, åtgärder som till sin praktiska verkan blev ytterligare bidrag till arbetsköpare. Om man skulle använda försäkringsmässig i lite mer vedertagen mening, och fokusera på förhållandet mellan premie och förmån, kunde man påstå att försäkringsmässigheten minskats genom att högsta dagpenning förblivit fryst på 680 kr.)

Något lurt är det med regeringens påståenden om vad den ville åstadkomma med avgiftshöjningen. Någon ökad försäkringsmässighet kan det alltså inte vara, men varför ville regeringen ha en differentiering av avgiften? I många försäkringar kan det finnas rimliga skäl att bryta upp stora riskkollektiv i mindre, så att olika riskgrupper betalar olika avgift. Hur är det med socialförsäkringarna? Finns det skäl för differentiering där? I viss utsträckning är det en politisk fråga, och en fråga om värderingar. Olika yrken har olika sjukfrånvaro. Skillnaderna följer ungefär utbildningskraven, varför man kan förmoda att de också följer lönenivåer. Borde avgiften differentieras för olika yrken? Den som skaffar barn utsätter sig förmodligen för en större risk att bli sjuk. Borde avgiften till sjukförsäkringen vara högre för småbarnsföräldrar? Vissa arbeten är mer skadedrabbade än andra. Vore det lämpligt med högre avgift för arbetsskadeförsäkringen i sådan yrken? Både när det gäller sjukfrånvaro och arbetsskador finns det en del skillnader mellan kvinnor och män. Borde man ha könsdifferentierade avgifter för att öka försäkringsmässigheten?

Såvitt jag vet har ingen på allvar förslagit differentieringar av nu antytt slag. Blickar man bakåt i socialförsäkringarnas historia har det åtminstone sedan tidigt 1900-tal rått en ganska bred enighet om att det finns en hel del fördelar med att inte dela upp riskkollektiven. De som mest behövde socialförsäkringen löpte vid sådan uppdelning störst risk att bli utan. Det finns hur mycket komplicerade frågor som helst att grubbla över när det gäller utformningen av socialförsäkringar, men de får vi lämna därhän. Här räcker det att konstatera att inte ens regeringen har sett något behov att öka ”försäkringsmässigheten” någon annanstans än i arbetslöshetsförsäkringen. Så något lurt är det. Eller egentligen är det inte så lurt. Regeringen säger själv vad det handlar om. De vill pressa ner löner. Men det är två meningar kvar att titta på innan vi kommer till den punkten.

”Regeringen ansåg att det måste finnas en koppling mellan utbetalad arbetslöshetsersättning och avgifternas storlek.” Detta är ett märkligt påstående, eftersom en sådan koppling fanns redan innan regeringen införde en ny avgift. Åter dags för några korta ord om hur socialförsäkringarna finansieras. De finansieras av en samling socialförsäkringsavgifter, som ingår i det som av någon anledning har kommit att kallas arbetsgivaravgifter.  En av dessa avgifter heter arbetsmarknadsavgift och den skall enligt lag användas till arbetslöshetsersättning och en del andra anslutande utgiftsposter. I princip skall avgiften motsvara utgifterna, och sker det förändringar av utgifterna skall avgiften anpassas därefter. Finansieringssystemet har ingen egen buffert, utan använder statskassan som buffert. Blir det överskott går pengarna till statskassan, blir det underskott hämtas pengarna därifrån. Men strävan är att det över tid skall gå jämt upp. Detaljerna kan vi strunta i. Poängen är bara att den koppling regeringen ansåg måste finnas redan fanns. Vi går vidare till nästa mening.

”Detta uppnåddes genom att den statliga subventionsgraden minskades och att försäkringstagarna fick bära en större del av kostnaderna för arbetslösheten.” Här ljuger regeringen rakt av. Någon ”statlig subventionsgrad” fanns inte. Som vi just sett, hela försäkringen skulle betalas av en särskild avgift, och den avgiften betalas av det löneutrymme, som avsatts för att just betala försäkringen i fråga. Påståendet att staten betalar (eller subventionerar) är rent nys. Lite underligt att ingen har frågat regeringen varifrån staten får sina pengar. Allt betalas av dem som arbetar. (Jag skulle kunna säga omfördelning av den samhälleliga merprodukten, men det är bäst att låta bli.) Försäkringstagarna betalade alltså redan hela försäkringen genom den arbetsmarknadsavgift, som anpassats för att täcka kostnaderna. Regeringens nya avgift innebar endast att en del av försäkringen betalades med beskattad inkomst i stället för att tas direkt vid källan (d.v.s. före källskatten).

Så var vi framme vid den mening där den verkliga anledningen till regeringens önskan att differentiera avgiften till a-kassan. ”Regeringens uppfattning var att en högre grad av egenfinansiering bl.a. skulle skapa förutsättningar för en samhällsekonomiskt rimlig löneökningstakt.” Ordet ”egenfinansiering” lägger en dimridå över det hela. Egenfinansieringen har hela tiden varit fullständig, eftersom de arbetande stått för betalningen hela tiden. Det nya var att regeringen ville få en konstruktion på betalningen, som gjorde att det sattes press på lönerna, eller det man kallar en ”rimlig löneökningstakt”. I första vändan, den period då avgiften kallades förhöjd finansieringsavgift, blev det ingen nämnvärd differentiering. Målet var då primärt att dra in pengar för att finansiera jobbskatteavdraget. När man haft lite mer tid på sig ändrades avgiften till något som kallades arbetslöshetsavgift, och då blev det också en kraftig differentiering, så att a-kassor med hög arbetslöshet fick en hög avgift. Skälet till denna konstruktion var regeringens aldrig sviktande övertygelse att arbetslöshet beror på att lönerna är för höga.

Idén att arbetslöshet orsakas av för höga löner har satt sin prägel på allt regeringen gjort inom arbetsmarknadspolitiken, oavsett om det har tagit formen av ett outsinligt flöde av bidrag till arbetsköpare eller ihärdiga försämringar av villkoren för arbetslösa. Denna tanke styrde också utformningen av den nya arbetslöshetsavgiften. Den var en skatt på a-kassemedlemskapet, utformad som en straffskatt på arbetslöshet. Därigenom skulle arbetare avhålla sig från att skapa arbetslöshet genom att ha för höga löner. Grundtanken är allt annat än ny. Hur mycket moderaterna än tjatar om att de är nya, har de aldrig övergivit den nyliberala versionen av det som på 1920- och 1930-talen kallades gammal liberalism. Hade nyhögern haft någon kännedom om hur de fackliga organisationerna och den svenska arbetsmarknaden funkar hade de  fattat redan från början att åtgärden inte hade några utsikter att påverka lönebildningen, liksom att en sådan påverkan överhuvud taget inte är önskvärd. Men nyhögern är hårt ideologiskt driven, med en vilt stirrande blick på låglönejobbens löner, som måste ner, ner, ner. Allt som handlar om utbildning och kompetens, har försummats och försumpats, eller i värsta fall ersatts av lönsamma lekstugor för coacher av alla möjliga och omöjliga slag.

Nu har till slut regeringen nåtts av insikten att ett av verktygen lönenedpressningslådan inte fungerade som man hoppats. Egentligen borde jag väl ha nöjt mig med att vara glad över att den eländiga straffskatten på arbetslöshet försvinner, men eftersom regeringen fortsatte att ljuga hela vägen, så måste rättshaveristen i mig få ge utlopp sin ilska hela vägen. Förhoppningsvis blir detta den sista diatriben i ämnet arbetslöshetsavgift. Men jag är säker på att regeringen är fylld av fräscha idéer att tjata sig hes om.  Och jag fruktar att de kommer ha lång tid på sig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: