Rätt att avslag på sjukpenning ger högre lön för handläggare – åtminstone enligt kollektivavtalet

För några månader sedan avslöjade tidningen ETC att Försäkringskassans handläggare fick belöningar i form av högre lön om de var flitiga med att avslå ansökningar om sjukpenning. En handläggare vid ett kontor i Stockholm kunde berätta om en nytillkommen ”medbedömargrupp”, som skulle hjälpa till med att producera avslag.

”På informationsmötet inför att gruppen skulle installeras sa ledningen rakt ut att syftet var att göra fler avslag. Anledningen är att Stockholm stad syd varit långsammare än andra Stockholmskontor med att öka antalet avslag i enlighet med regeringens mål om ett sjukpenningtal på max 9,0.”

Av flera skäl var det svårt att opponera sig eller ens kritisera ledningens strävan att pressa ner mängden bifall till sjukpenning. Ledningen hade visat hur stor vikt man fäste vid detta mål genom att ge lönepåslag åt den som förmådde att öka mängden avslag.

I söndags följde SVT:s Agenda upp med ett reportage, som bland annat berättade att personer från flera kontor kunde bekräfta att mängden avslag hade tagits upp under lönesamtal. Detta hade framkommit i en enkät, som Fackförbundet ST hade gjort bland arbetsplatsombud (vilket senare även ETC tagit upp). Sedan dess har flera handläggare hört av sig och intygat att förmågan att avslå sjukpenning premieras både i lönekuvertet och i karriären. Generaldirektören för Försäkringskassan, Ann-Marie Begler, slår tillbaka på det sätt en modern chef ska göra, d.v.s. hon hävdar att det inte är hennes ”bild” av vad som försiggår. På så sätt slipper man fästa något avseende vid fakta och sakuppgifter. Bilden styr, eller rättare sagt chefens bild styr, och då kan man bortse från allt annat. Inget skäl att göra något med andra ord. ”Eftersom jag inte [sic] menar att vi inte arbetar på det sättet så finns det inga skäl att vidta några direkta åtgärder”, säger Begler. (Första negationen är rimligen ett korrekturfel, men helt säker kan man aldrig vara i den här branschen.) Dagen därpå kan man läsa att det som pågår i Stockholm även pågår i Västsverige.

Denna praxis har väckt en del ilskna och upprörda kommentarer. ”En sjuk kultur” utbrast till exempel Eva Franchell på Aftonbladets ledarsida. Och Fackförbundet ST var påtagligt uppbragt över vad man fann genom sin enkät, samtidigt som chefer inom Försäkringskassan hela vägen upp till generaldirektören i princip förnekar att den omvittnade praxisen pågår. Några steg ner i hierarkin kan man möjligen medge enskilda fall, men understryker att det inte ska gå till på det sättet vid lönesättning.

Men varför denna upprördhet? Och varför denna förnekelse från chefer och andra höjdare? Ingen har ju gjort fel. Tvärtom. Det är precis så här det ska vara med den moderna lönesättningen. Låt oss kika i ramavtalet för myndigheter (Ramavtal om löner m.m. för arbetstagare inom det statliga avtalsområdet, RALS) I dess 5 § fastställs parternas gemensamma löneprinciper. De inleds med slå fast:

”Lönebildning och lönesättning ska medverka till att målen för verksamheten uppnås och att verksamheten bedrivs effektivt och rationellt.”

Inget snack om saken alltså. Lönen är ett styrmedel för att uppnå verksamhetsmål. I 5 §:s andra stycke ges lite mer vägledning om hur lönen ska bestämmas.

”En arbetstagares lön ska bestämmas utifrån sakliga grunder såsom ansvar, arbetsuppgifternas svårighetsgrad och övriga krav som är förenade med arbetsuppgifterna, samt arbetstagarens skicklighet och resultat i förhållande till verksamhetsmålen.”

När man innehar en bestämd befattning är det således genom att visa sig duktig när det gäller att uppnå verksamhetsmålen, som man genom sin individuella insats kan påverka sin lön. Fortsätter man en bit till i avtalet, så kommer man fram till punkten 6.2, som klargör utgångspunkterna för den lokala lönebildningen. Det inleds med följande klara verba:

”En väl fungerande lokal lönebildning bör på ett naturligt sätt knyta an till arbetsgivarens planering och uppföljning av verksamhetsmål och resultat samt ekonomi.”

Ingen kan sväva i tvivelsmål över vad som bestämmer lönebildningen. Lönen är ett arbetsköparverktyg för att uppnå verksamhetsmålen.

Varifrån kommer då verksamhetsmålen? När det gäller myndigheter är det regeringen som bestämmer. Den utfärdar varje år regleringsbrev, som säger vad myndigheten ska göra. Inte heller här finns några oklarheter. Regleringsbreven för samtliga myndigheter finns lätt tillgängliga på Ekonomistyrningsverkets hemsida. Så vad står det då i det som riktas till Försäkringskassan? Under rubriken Verksamhet finns som första punkt ”Mål och återrapporteringskrav” och för sjukförsäkringen heter det att Försäkringskassan ska ”bidra till att uppfylla det övergripande målet om att frånvaron från arbete på grund av sjukdom ska ligga på en långsiktigt stabil och låg nivå.” I andra stycket under rubriken Mål för sjukförsäkringen anges:

”Försäkringskassan ska verka för att sjukpenningtalet i december 2020 inte överstiger 9,0 dagar. Försäkringskassan ska i sitt arbete med att nå målet samverka med berörda aktörer. Samtidigt ska antalet nybeviljade sjukersättningar inte överstiga 18 000 i genomsnitt per år under 2016-2020.”

Försäkringskassan tar självfallet instruktionen från regeringen på största allvar och redovisar på sin hemsida såväl sitt arbete med att nå målet som hur det uppmätta sjukpenningtalet har utvecklats sedan regeringen satte upp målet 2015. I skrivande stund har man fått ner sjukpenningtalet till 9,9 %. Det går i rätt riktning, men är alltså en bit kvar att jobba på.

Samlar vi ihop ovanstående blir det uppenbart att det är helt rätt att ge högre lön åt de handläggare som avslår många ansökningar om sjukpenning. Lönen är arbetsköparens verktyg för att uppnå verksamhetsmålen. Ett prioriterat verksamhetsmål är att sänka det uppmätta sjukpenningtalet. För att sänka sjukpenningtalet måste ansökningar avslås. Handläggare som avslår många ansökningar bidrar i högre grad än andra till att arbetsköparens verksamhetsmål uppnås. Detta resultat ska bestämma löneutvecklingen för handläggaren. Allt följer med andra ord kollektivavtalet.

Så, vad gnäller ni om? Detta är den ordning ni vill ha. Nu är det bara att tugga i sig och svälja den soppa ni tillredde när ni slog in på den linje SAF (föregångare till Svenskt näringsliv) antog vid sin kongress 1987. Har man gått med på att lönen är arbetsköparens verktyg för uppnå verksamhetsmål, så kan man knappast gnälla över att lönen används exakt på det sättet. När det nu muttras om skandal på Försäkringskassan, så missar man helt vari skandalen ligger. Den ligger inte i att arbetsköparen följer de partsgemensamma principerna för lönebildningen. Skandalen ligger i att fackliga organisationer någonsin skrev på avtal, som förvandlade lönen till ett ensidigt arbetsköparverktyg.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: