Vinst i välfärden – vad är det?

Det talas mycket om vinster i välfärden, men vad är det egentligen alla talar om? Kikar man lite närmare ser man ganska snart att vinst inte alltid betyder samma sak. Med en grov indelning går det att urskilja åtminstone tre olika betydelser och det kan vara väsentligt att ta fasta på vilken av dessa en debattör använder sig av, liksom det kan vara värt att uppmärksamma vad de undviker att tala om.

En första innebörd av vinst är helt enkelt ett överskott som blir kvar när alla kostnader för verksamheten har betalats. Ett sådant överskott är nödvändigt om man vill kunna utöka eller på något sätt utveckla och förbättra verksamheten. Med andra ord är det medel som behövs för investeringar. Att sådant kan vara bra på många sätt är det svårt att invända mot. Den som i en debatt får vinst att betyda medel för förbättringar får nästan automatiskt ett övertag. Men det är inte riktigt detta som hugade kapitalägare åstundar. De vill ha avkastning.

En andra innebörd av vinst är att det är en slags inkomst till kapitalägare, eller kapitalavkastning. Den som ställer upp med sitt arbete får inkomst i form av lön, den som ställer upp med sitt kapital för sin inkomst i form av vinst. Uttryckt på det sättet låter det lagom oskyldigt och rättvist, och det är ett normalt inslag i en marknadsekonomi.

Vinst som kapitalavkastning är ett lite känsligare kapitel när det privata kapitalet ska försvaras. En stor del av nuvarande debatt handlar helt följdriktigt om detta, och då särskilt om hur stora dessa vinster är. Som jag ska återkomma till riskerar fokuseringen på vinstnivåer att skymma de verkliga principfrågorna.

Ofta får vi höra att utan vinst vill ingen satsa sitt kapital och då får vi inte tillräckligt med resurser till verksamheterna i välfärdssektorn. Argumentet är klent, eftersom det förutsätter att privata bolag är de enda som kan förse välfärdssektorn med de extra resurstillskott som behövs. Inget hindrar att det offentliga förmedlar resursanskaffningen och låter privata utförare betala amorteringar och räntor. Det skulle bara bli en normal kostnadspost att ta med i beräkningen vid upphandlingar och den skulle då bli lika för alla. Mångfald, valfrihet och konkurrens är alltså inte beroende av att resursanskaffningen sker i former som ger direkt privat kapitalavkastning. Överskott – vinst i den första betydelsen – måste inte hamna som inkomster hos kapitalägare, utan kan lika gärna stanna i verksamheten och hos dem som jobbar där.

Det privata kapitalets talespersoner brukar vidare hävda att vinst är nödvändig för att någon över huvud taget ska vilja driva verksamheten. Höga vinster blir då känsligt, eftersom de öppnar för kritik mot att välfärden dräneras på pengar och att skattemedel används till att göra privatpersoner rika i stället för att användas till medborgarnas gagn. Regeringsföreträdare brukar försiktigt säga, att skattemedel ska användas till de ändamål de är avsedda för. Eftersom regeringen valde att endast utreda en begränsning av vinstnivån, så får man anta att privat vinst tillhör de avsedda ändamålen.

Men det får alltså inte bli för mycket av det goda. Uppfattas vinstnivåerna som oskäligt höga får bolagen svårt att värja sig mot kritiken. Motmedlet blir att hävda att vinsterna inte alls är särskilt höga, om man bara räknar på rätt sätt och gör rätt jämförelser. Om vinsterna inte särskilt höga blir det å andra sidan svårt förklara varför ett vinsttak vållar problem. Ställd inför detta dilemma tillgrips istället den klassiska vägen: Man ropar fondsocialism, Nordkorea och världens undergång i största allmänhet.

Bolagen har det alltså inte så lätt. Minst lika svårt är det för dem som vill ha ett vinsttak. Det är en närmast hopplös uppgift att ge invändningsfria motiveringar till nivåer, beräkningsprinciper och alla detaljer som behöver regleras. Regelverket kommer att locka fram den juridiska slalomeliten i en tävlan om att elegantast ta sig runt besvärande begränsningar för vinstuttag. Hela anrättningen ter sig som en administrativ marsdröm. För vinsttakets motståndare är detta elände mycket användbart. När de får lust att låta sakliga behöver de inte ge sig på taket som princip, utan kan nöja sig med att slå mot varenda detalj i dess utformning. I en sådan debatt har de goda förutsättningar att vinna, eftersom de inte behöver försvara något. Det räcker att peka på alla svagheter i den konstruktion, som vinsttaksförespråkarna föreslår. Och alla konstruktioner kommer att ha svagheter.

Så länge debatten om vinster i välfärden handlar om nivån på kapitalavkastningen, kommer förmodligen de som förespråkar en begränsning att vinna i princip, men förlora i praktiken. Opinionsmässigt vinner den allmänna idén om ett tak för vinstuttag, men det praktiska resultatet blir försumbart (möjligen med undantag för riskkapitalbolagen). Om en vinstbegränsning över huvud taget går att lotsa fram till lag, så lär den knappast få några märkbara effekter utöver efterfrågan på uppfinningsrika bokslutskonstnärer.

Stridslarmet kring nivån på kapitalavkastningen riskerar emellertid att skymma ett par större principfrågor. Den första är kort och gott om kapitalavkastning är en lämplig målvariabel för verksamheterna inom välfärdssektorn. Systemets försvarare säger gärna att konkurrens gynnar kvalitet, men det är att blanda bort korten lite grand. Olika utförare och producenter kan konkurrera med varandra även om de inte har avkastning till kapitalägare som övergripande mål. Och principfrågan är alltså – lika bra att tjata om det – huruvida maximering av kapitalavkastning är det lämpligaste målet för produktion av välfärdstjänster. (Kanske säkrast att skjuta in, att påståendet att företag har vinstmaximering som mål inte är vänsterretorik, utan det är vad man får lära sig på grundkursen i nationalekonomi. Den som inte tror mig kan kolla i valfri lärobok i mikroekonomi.)

Strävan efter vinstmaximering kan kanske leda till ökad kvalitet, men det finns inget som garanterar det. Långt därifrån. Sätten att pressa ner kostnader är otaliga, vilket har resulterat i en jämn ström av reportage och nyheter om skandaler i vård, skola och omsorg, liksom i upprörda klagomål över orimliga arbetsvillkor. Det är möjligt att detta inte är det typiska och att det ger en orättvisande bild av den normala verksamheten. Men det är tillräckligt för att väcka frågan om kapitalavkastning är det bästa målet för verksamheten. Märkligt nog förefaller de som svarar ja på den frågan inte vilja att den diskuteras. Försvarare av vinstdriven verksamhet talar helst i lagom vaga ordalag om valfrihet och konkurrens, men det är helt andra ämnen. De principiella frågor vi bör envisas med att ställa är: Vad vill vi uppnå? Leder strävan efter kapitalavkastning dit? De följer på sätt och vis med till den avslutande innebörden av vinst.

Den tredje innebörden av vinst är att den fungerar som ledljus i ett signalsystem, som ser till att resurser hamnar på rätt plats. Tanken är ungefär denna: Goda vinster dyker upp där efterfrågan är större än utbudet. Möjligheten att göra goda vinster lockar till sig resurser. På så sätt förs resurser till verksamheter där det finns en otillfredsställd efterfrågan. I och med att produktionen ökar blir det hårdare konkurrens och vinsterna pressas ner till mer normal nivå. De höga vinsterna är alltså endast en tillfällig fas. Slutresultatet blir att resurser omfördelats så att produktionen anpassats till det som efterfrågas. Vinsten och dess variationer är i denna tankemodell helt enkelt marknadens metod att föra tillgängliga resurser till den användning som bäst motsvarar vad konsumenterna efterfrågar.

Skulle debatten rörande vinster i välfärden handla om vinst i denna mening, så skulle den också nå fram till en viktig principfråga. Är kapitalavkastning det lämpligaste styrmedlet för resursfördelning när det gäller verksamheter inom välfärdsområdet?

En kanske självklar men ändå väsentlig sak att hålla i minnet är att efterfrågan och behov inte är samma sak. Efterfrågan innehåller två komponenter, vilja att betala och förmågan att betala, och det är den senare som är avgörande. Utan förmågan att betala är viljan inte mycket värd. Resurser kommer därför att tendera dras mot områden, där det finns en stor och koncentrerad betalningsförmåga, eller mot de välbeställda kort och gott. Vill man ge mer styrka åt denna tendens ska man öka utrymmet för avgiftsfinansiering, exempelvis öppna dörren för möjligheten att erbjuda lite extra åt dem som vill – och kan – betala lite extra.

En annan lika självklar sak är att vinst som styrmedel styr mot vinst, det vill säga stora marginaler mellan intäkter och kostnader. Vinsternas förespråkare skulle säga att detta är ett sätt att föra resurser till de områden där de blir mest produktiva, eftersom produktiviteten framträder just som maximal intäkt per använd krona. Ur verksamhetens synvinkel ter sig dock saken lite annorlunda. Resurserna söker sig bort från kostnader. Det gäller att undvika kostnadskrävande sjukdomstyper och skolelever. Sådana lämnas med varm hand över till kommuner och landsting, som är förpliktade att ta hand om dem, och som följaktligen kommer att framstå som mindre produktiva än den privata sektorn.

Den här typen av skevheter, som är välkända sedan länge, kan säkert ge god kvalitet i de mest lönsamma segmenten av verksamheten, men den mer relevanta frågan är vilka konsekvenser de har för välfärdsektorn i sin helhet. Medan privata intressen sänder resurser till de mest vinstinbringande segmenten, ansamlas de kostnadskrävande och problemfyllda delarna hos de offentliga producenterna. En sådan segregering är förmodligen både problem- och kostnadsdrivande i sig. Även de som förväntar sig positiva effekter av konkurrens borde ha anledning att bekymra sig över vad som händer när det är möjligheten att tillägna sig vinst som de privata producenterna konkurrerar om. För medborgarna är det under alla omständigheter ytterst angeläget att frågan om vad som ska styra resursfördelningen förs upp till öppen diskussion.

Läget ter sig nu en aning märkligt. De som vill ha ett vinstdrivet system vill inte gärna tala om detta system, utan ägnar sig huvudsakligen åt att tala om valfrihet. Men det är ett helt annat ämne. De som vill ha åtminstone ett inslag av vinstdrivet system, men inte vågar erkänna det, talar huvudsakligen om att sätta ett tak för vinstnivåerna. Själv skulle jag önska ett större fokus på de principiella frågorna. Är privat kapitalavkastning det lämpligaste målet för produktion av de välfärdstjänster vi vill ha? Är privat kapitalavkastning det lämpligaste medlet för att fördela resurser mellan olika verksamheter? Eller kort och gott: Vad vill vi att välfärdssektorn ska åstadkomma och hur gör vi för att ha bäst utsikter att lyckas med det? Där ligger de verkliga politiska stridsfrågorna, oavsett om vi talar om dem eller inte.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: