Syndfulla krav på respekt

Frosseri är en av de sju dödssynderna. I den tidiga kristendomen och senare i dess katolska variant, var dödssynderna verkligt allvarliga saker, som krävde botens sakrament för att sonas. För en utomstående verkar det som om dödssynderna sedermera omformades till levnadsregler för påvehov och höga prelater, men förmodligen skulle den katolska kyrkan inte helt instämma i den analysen. För de evangeliska är det både enklare och svårare, eftersom straffet inte hänger på synden i sig, utan på den enskildes uppriktiga ånger inför sin gud. Eller som det heter i den kära gamla Ugglan: ”Det afgörande är ej den enskilda syndens objektiva beskaffenhet, utan den syndande människans personliga trosställning. I och för sig är hvarje synd en dödssynd, men för hvarje synd, för hvilken förlåtelse i ånger och tro sökes, kan den ock för Kristi skull vinnas.”

Kanske kan således fromma kristna av alla varianter komma undan med sitt syndande och de bara ödmjukar sig tillräckligt inför sin enväldige herre. Men jag tycker ändå att de borde vara lite försiktiga med sitt frosseri. För egen del skulle jag vilja fästa deras guds uppmärksamhet vid frosseriet i kraven på respekt. Hur mycket krav på respekt kan man kräva utan att det skall övergå i omåttlighet? Frågan gäller naturligtvis inte bara den kristna kretsen, utan alla lättretliga religioner, men de som anser att frosseri är svår synd borde rimligen iaktta viss försiktighet med sin glupande aptit på respekt för sina anspråksfulla och bisarra fantasier.

Orsaken till dessa funderingar är en recension av Lawrence M. Krauss bok ”Ett universum ur ingenting – Varför det finns någonting snarare än ingenting” (Fri tanke förlag, 2012)  i tidskriften Respons (nr 2 2103). Recensenten, Maria Sundin, som till vardags är astrofysiker vid Göteborgs universitet, konstaterar att Krauss bok visserligen kräver en del koncentration av sina lekmannaläsare, men att den är ”en ypperlig sammanställning och introduktion för den som vill orientera sig om den senaste tidens rön om universums uppkomst och utveckling.” Så långt är allt bra, men sedan tar recensionen en märklig vändning. Sundin ogillar att Krauss också tar upp hur den vetenskapliga forskningens resultat drabbar religion, myter och allsköns vidskepelse, som gärna uttalar sig universums uppkomst och natur. Det hon först vänder sig mot är ”att Krauss emellanåt har ett tonfall som jag tror kan uppfattas som raljerande mot dem som har svårt att acceptera de nya rönen eller som uppfattar rönen som ett hot mot religiös övertygelse.” Hon säger sig hysa viss förståelse för Krauss ”frustration”, men – fortsätter Sundin – ”enligt min erfarenhet är det ytterligt svårt att vinna förtroende och intresse för det man vill säga om man inte behandlar folk respektfullt.” Det verkar dock vara något mer än tonfallet, som väckt motvilja hos Sundin. Hon synes ogilla att man överhuvudtaget låter vetenskapens framsteg putta undan religionen, även om hon uttrycker sig lite försiktigare än så. ”Om resultaten har implikationer för religion är det naturligtvis upp till dem som önskar att debattera det, men det ligger inte inom naturvetenskapen som sådan.”

Förvisso kan Krauss uttrycka sig drastiskt och åtminstone i debattsammanhang finner han nog en viss tillfredsställelse i att både provocera och reta gallfeber på dem som håller fast vid en massa gamla religiösa föreställningar. Men stämmer det verkligen att det inte ligger inom naturvetenskapen som sådan att uttala sig i frågor som rör religion? Den tanken har i olika former haft försvarare även bland icke-troende. Mest känd är förmodligen Stephen Jay Gould, som menade att vetenskapen och religionen talade om skilda  – eller icke överlappande – domäner. Jag tror dock att det är en ohållbar position. Det har funnits stora överlappande områden, men dessa krymper. Religioner var de första försöken att förklara världen och de har ständigt uttalat sig mycket bestämt om sådant vi saknat kunskap om. Naturvetenskapernas makalösa framsteg har, vare sig de vill det eller inte, kraftigt minskat utrymmet för religiösa förklaringar och påståenden. Områdena vi saknar kunskap om har å ena sidan stadigt krympt i en allt snabbare hastighet under de senaste seklerna, men å andra sidan vuxit allteftersom vi lärt oss mer och mer om världen. Ny upptäckter leder ofta till nya insikter om vad som återstår att utröna. Problemet för religionerna har varit att de inte har vågat göra anspråk på att uttala sig om det så att säga nya okända. I stället har de flytt till att bli lite allmänandligt joller om mening och sammanhang (i bästa fall är kanske bäst att tillägga, ty i stora delar av världen behåller religionen sin makt över tanken). Idén att religion och vetenskap handlar om skilda sfärer har därför blivit en räddningsplanka för dem som inte vill överge sin religion.

Även om det strikt sett stämmer att naturvetenskapen som sådan inte uttryckligen uttalar sig i religiösa spörsmål, så har den alltså ofrånkomligen konsekvenser för utrymmet för religiösa föreställningar. Konkurrensen kan till och med bli besvärande på de områden, som religionen försöker behålla som sina egna paradgrenar, såsom till exempel detta med att ingå i ett större sammanhang. Ett av Krauss favoritexempel är att stjärnor måste dö för att vi skall existera. Alla grundämnen med högre atomnummer än litium har tillkommit genom kärnfusion i stjärnor och sedan slungats ut i världsrymden när stjärnorna avslutat sina liv genom explosion. De grundämnen som bygger upp planeter och livet på dessa har alltså skapats i de enorma kärnkraftverk vi kallar stjärnor. Krauss brukar i en blandning av skämt och allvar påpeka att molekylerna i den vänstra och i den högra armen sannolikt består av atomer från olika stjärnor. Kan någon religion matcha detta sammanhang med världsalltet? Vetenskapens värld har nästan bokstavligen oändligt mycket mer att erbjuda alla så kallade andliga alternativ.

Om Krauss uttrycker sig lite stöddigt om naturvetenskapernas framsteg i förhållande till teologin har han alltså en ganska stabil grund att stå på. Medan naturvetenskaperna omvandlat i stort sett allt har teologerna fått ägna sig åt att försöka bortförklara det de tidigare höll för sant och sälja bortförklaringarna som mer nyanserad och avancerad teologi. Någon ny kunskap har de däremot svårt att visa upp. Naturvetenskaperna å sin sida behöver ingen gud för att förklara den värld vi lever i. De klarar sig helt på egen hand.

Så vilka är det då som gör anspråk på respekt? De som vill behålla föreställningar om övernaturliga förklaringar där de varken behövs eller tillför något. Men varför skulle man vara särskilt respektfull gentemot dessa, när de å sin sida så fullständigt saknar respekt för all den möda vetenskapen lägger ner på att försöka få ett empiriskt stöd för sina teorier och hypoteser. Det närmast föraktfulla förhållningssättet för det slitsamma normala vetenskapliga arbetet blir särskilt tydligt inom en verksamhet som tragiskt nog verkar vinna insteg även i vårt kära fosterland – gudsbevis. Genom inrättningar som Credoakademin har uppiffade varianter av gamla gudsbevis åter börjat saluföras, och pinsamt nog kan man uppenbarligen numera vinna en doktorstitel på ett gudsbevis vid Lunds universitet. De som är verksamma inom denna bransch drar sig inte för att använda modern naturvetenskap i sina skolastiska övningar. En variant tar fast på det av allt att döma ovedersägliga faktum att det observerbara universum har en början, det vill säga den mycket välunderbyggda big bang-teorin. Argumentationen går ut på att allt som har börjat existera måste ha orsak och därför måste universum ha en orsak. En annan variant säger att allt som existerar måste ha en förklaring till sin existens. I båda fallen mynnar det ut i att orsaken respektive förklaringen måste vara en ickeskapad, ickeorsakad, nödvändig, immateriell, tidlös, icke-rumslig, mäktig, personlig skapare.

Denna argumentation, som framförs av såväl kristna som muslimer, är naturligtvis larv från början till slut. Det enda som är värt att notera är hur dessa apologeter vräker ur sig högar av påståenden om världen, som aldrig kan utsättas för empirisk prövning, men som vi ändå förväntas godta. Trots allt svammel om immateriell, tidlös och ickerumslig, så kommer de inte ifrån att de i praktiken uppfinner en plats för sin allsmäktige skapare. Någonstans måste de placera honom – för det är en han – i skapelseögonblicket, när han ur intet skapar alltet (det vill säga han bryter mot det som apologeterna älskar att tjata om: någonting kan inte komma ur ingenting). Att våra tre utsträckta rumsliga dimensioner och tiden inte existerar före skapelsen betyder bara att de måste uppfinna någon annanstans att förvara gud i. Det enda vi får veta om detta är att existensen försiggår bortom eller utom tid och rum, men det betyder bara att den försiggår någon annanstans. En naturvetare skulle aldrig komma undan med fria fantasier av dylikt slag. Hur stark den teoretiska argumentationen än är, så kräver naturvetarna att man kulle kunna komma på något sätt att pröva teorin mot observerbara data. Kan man inte komma på ett sätt att pröva teorin, så får den svårt att vinna acceptans. Allt sådant avfärdar apologeterna med en föraktfull fnysning. Gud existerar av nödvändighet och kan göra allt. Punkt. William Lane Craig har till och med mage att kalla dem, som inte anser sig ha skäl för en hypotes om gud, för ovetenskapliga. Och han beskyller ateister för cirkelresonemang om de utgår från att universum är det enda som existerar. (Till trons försvar s. 56)  Det blir knappast bättre av att han senare med gott mod avfärdar teorier som handlar om att det kanske finns mer än vårt observerbara universum, eftersom de får problem med idén om att vårt universum är finjusterat av en skapare. Självfallet ger aldrig Craig minsta antydan om hur hans fantasier skulle kunna prövas mot observerbara data. De skall bara godtas, som premisser för skolastiska övningar. Man bör knappast bli förvånad om hårt arbetande naturvetare inte bugar sig i ödmjuk repsekt för dem som bemöter dem med ett så upphöjt förakt.

Funderar man lite på vad det är för föreställningar som kräver respekt blir det ganska snart uppenbart att dessa krav utmanar löjet. Beakta till exempel följande. Efter att den allsmäktige, personlige, immaterielle etc guden ur intet skapat alltet, sätter han sig ner och börjar fila på lämpliga regler för människorna. Och vad kommer han på då? Jo till exempel:

Du skall sätta tofsar i alla fyra hörnen på manteln du sveper om dig. (5 Mos 22:12)

Ingen som har fått testiklarna krossade eller lemmen avskuren får upptas i Herrens församling. (5 Mos 23:1)

Om två män råkar i slagsmål och den enes hustru skyndar till för att hjälpa sin man och sträcker ut handen och griper tag om könet på den som slår hennes make, skall du utan förskoning hugga av hennes hand. (5 Mos 25:11-12)

Om man, såsom den allsmäktige skaparguden, har suttit overksam i drygt 13,7 miljarder år innan lagstiftningsarbetet satte igång, har man säkerligen byggt upp en obetvinglig längtan efter att få något att göra, vad som helst. Efter ett tag får man uppenbarligen gräva djupt i fantasin för att komma på något att skriva regler om. Det är kanske i sig rimligt att ämnena tryter till slut. Men hur rimligt är de att komma och kräva respekt för tron att ett allsmäktigt väsen först skapar allt, sedan vilar ganska länge, för att avrunda med att sätta sig och plita ner regler som de här ovan?

Nej, slutsatsen måste nog bli, att den som kräver respekt för att de behåller muntra fantasier av sådant slag, sedan länge har överträtt gränsen för omåttlighet i sina krav. Det är rent frosseri. En dödssynd, vare sig mer eller mindre.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: