Massmord är inte unikt, attacker mot det fria ordet är inte nytt

januari 8, 2015

Attacken mot Charlie Hebdo har väckt chock och avsky runt om i världen. Det är – eller borde åtminstone vara – självklart att fyllas av fasa inför det systematiska och kallblodiga mördandet, och av glödgande vrede över angreppet på yttrandefriheten. I skrivande stund är det ännu okänt vilka som är skyldiga till dådet. Skall man lita på nyhetsflödet har en misstänkt överlämnat sig till polisen och ytterligare två misstänkta efterspanas. I detta tidiga skede gör man nog klokast i att avvakta med att yttra sig om gärningsmännen. Men en sak kan sägas med visshet. Oavsett vilka de skyldiga visar sig vara, är det ett attentat mot såväl tanke- som yttrandefriheten, som kostat 12 människor livet och som skadat ytterligare 11 personer.

Ingen borde kunna komma undan allvaret i det som hänt. Därför är det svårt att inte bli ytterligare upprörd av kommentarer, som direkt eller indirekt säger att de mördade själva bär en del av skulden för att de attackerats. Financial Times var tidigt ute med att tala om dumhet och oförstånd hos redaktionen för Charlie Hebdo. I Sveriges Radio hasplade Alice Petrén ur sig att det inte var några oskyldiga personer som angripits. I bästa fall är yttranden i denna anda uttryck för ren obetänksamhet, men de kan lika gärna var ett uttryck för att inställningen till yttrandefriheten hålls inom snävare gränser än vad som framkommer i festtalen. Man drar sig till minnes hur det lät för några år sedan, när åtskilliga franska politiker och tidningar på högerhalvan hötte med pekfingret mot Charlie Hebdo för tidningens blasfemiska provokationer. Uppslutningen kring yttrandefriheten som princip är dessvärre inte lika självklar som den borde vara. När den utsätts för öppet våld talar de flesta som yttrar sig varmt om yttrandefriheten som idé, men här och var infogas reservationer mot dess praktiska användning. Inte minst inom den religiösa sfären dyker reservationerna upp. Bill Donohue från Catholic League hävdade till exempel, att Stéphane Charbonnier kunde ha levt idag, om han visat större respekt för Muhammeds helighet. Uppslutningen kring yttrandefriheten rör sig således på en skala, där den kringgärdas av en växande mängd reservationer, som till slut upphäver den helt. Om man, såsom Alice Petrén, fäster sig vid vad de mördade yttrat, är det följaktligen inte fullt så oskyldigt, att det går att vifta bort med att uttalandet blev ”knasigt”. Man måste också inse att man har ställt sig på kanten till ett sluttande plan bort från yttrandefriheten.

Idag kommer emellertid tidningarna att fyllas av hyllningstal till den obetingade yttrandefriheten. Av gammal vana tittar jag först i DN, där Peter Wolodarski uttrycker tidningens sorg över angreppet på det fria ordet. Mina ögon stannar dock till på raden, som säger att gårdagens attentat inte liknar något annat. Jag gör inga anspråk på några särskilda  kunskaper om pressens historia, men drar mig till minnes den tid när jag började få upp ögonen för världen och politiken. Inte minst drog Centralamerika till sig den unge gymnasistens blickar. I El Salvador härjade en brutal förtryckarregim, som bland mycket annat gav sig på den oberoende pressen form av två små tidningar, La Crónica del Pueblo och El Independiente. Båda eliminerades av militär och dödsskvadroner (som direkt och indirekt understöddes av USA). I fallet La Crónica del Pueblo tog säkerhetsstyrkorna hand om en redaktör och en fotograf, som satt i möte på ett kafé, och skar upp buken på dem med machete, varefter de sköts. El Independiente hade varit föremål för flera attentat, som bland annat kostat en 14-årig pojke livet, innan tidningen stängdes av arméns stridsvagnar. (Se sid 203 här.) Attentaten ser förvisso inte exakt ut som det som riktades mot Charlie Hebdo, men brutaliteten ligger inte långt efter. Jag är övertygad om att den som äger lite mer kunskaper om pressens och pressfrihetens moderna historia utan problem skulle kunna göra listan längre.

Jag fortsätter läsningen i DN och kommer fram till Björn Wimans högstämda betraktelse i kulturavdelningen. Även här fastnar jag på en märklig mening: ”I dag, efter massakern i Paris, är världen åter farlig.” Och visst är det sant att slaget mot yttrandefriheten är ett slag mot oss alla som saknar pengar och vapen och som vill skapa en värld där dessa två inte styr. Och visst är det sant att massakern i Paris är en ohygglig påminnelse om det våld som hotar oss alla som tar yttrandefriheten på allvar. Men blev världen farlig igår? Om Wiman letat bland notiserna i sin egen tidning igår, hade han sett en notis, som berättade att ”Runt 30 människor dödades och över 50 skadades när en bilbomb detonerade utanför en polisskola i Jemens huvudstad Sanaa”. Hade hans intresse väckts av notisen kunde han ha tagit en sväng på nätet och fått lite utförligare uppgifter, inklusive den nedslående anmärkningar att dåd av detta slag har blivit oroande rutin i Jemen. Personer med bättre insikt än jag i vad som händer i världen skulle med förförande lätthet kunna göra listan över liknande illdåd skräckinjagande lång. Världen blev inte farlig igår. Den har varit dödligt farlig länge.

Om man gör som jag har gjort här ovan, påminner om att yttrandefriheten brutalt krossats och oskyldiga massmördats gång efter gång runt om i världen, så löper man stor risk att anklagas för att förminska och urskulda massakern i Paris. Infogar man någonstans att USA varit en entusiastisk medhjälpare till sådana brott kan man nästan vara säker på att översköljas av beskyllningar om USA-hat och stöd för terrorister. Det är i sig inget att fästa sig vid. Men det förtjänar likväl att understrykas, att det finns en betydligt allvarligare sida av saken. Det vi nu har fått uppleva är på ett sätt en unik händelse. Att tvinga sig in på en tidningsredaktion och systematiskt mörda satirtecknare, journalister och skribenter är ett brott som aldrig får glömmas. Men detsamma gäller om alla motsvarande brott, både de som har begåtts och de som vi kommer att tvingas uppleva framdeles. Försvaret av yttrandefriheten och rätten att leva ett liv i frihet är något vi under överskådlig tid är tvingade att föra konstant. När högtidstalen klingat ut återstår allt att göra. Det är då vi måste minnas, att massmord inte är unikt och att attacker mot det fria ordet inte är nytt. Och det är då vi måste minnas, att kampen går vidare – utan reservationer.


Mörkläggning, pk-maffia och puckomaffia

december 11, 2013

Vi som inte har råd med dagstidning missade tyvärr den stora tilldragelsen. DN publicerade en annons för en bok av Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin. Boken ifråga verkar av författarnas egen reklamhemsida att döma vara en utförlig propagandaskrift i klassisk stil, där rikligt med fakta och vid behov halvlögner placeras i ett sammanhang sådant att läsaren får en negativ inställning till invandrare och invandring. Anrättningen presenteras som ett modigt försök att bryta tystnaden och tryfferas med utläggningar om hur en lömsk elit hindrar att sanningen kommer fram. Som propagandateknik betraktat är det knappast nydanande. Huruvida boken motsvarar författarnas egen presentation lär jag inte få veta förrän det går att komma över ett biblioteksexemplar. Men upplysningen i bokens förord, att de använt Flashback, Avpixlat och kommentatorsfält som källor, inger visst hopp om att den skall infria förväntningarna.

Bokens innehåll i sig kan jag alltså inte uttala mig om, men det har dykt upp en del beklagliga inslag debatten i kölvattnet på DN-annonsen. Det kan därför finnas skäl att göra några elementära påpekanden, som säkerligen redan gjorts av flera, men som tyvärr förtjänar upprepas. Lite tjat utan att tillföra något nytt behövs ibland. Debatten har fått ett inslag av handla om yttrandefrihet och ”vad man får säga”. Detta är olyckligt, dels eftersom frågan inte har ett smack med yttrandefrihet att göra, dels eftersom den debatten hjälper till att öka utrymmet för en normaliserad rasism.

I sedvanlig stil marknadsför Arnstberg och Sandelin sin bok som en saklig redogörelse av fakta som förtigs och döljs av kultur- och makteliterna. Den är ett verk av djärva sanningssägare, som vågar säga det som inte får sägas. Författarna slåss inte för egen vinning, utan blott för sanningen och för att skingra mörkläggningen kring ett hot mot Sverige och svenskarna. Ungefär så skriver de i förordet. Med tanke på hur ofta man hört exakt samma budskap förr, känns det inte så övertygande. Talet om mörkläggning klingar dessutom en aning ihåligt med tanke på hur mycket uppgifter som finns lättillgängliga på ansvariga myndigheters hemsidor.

Förvisso är det olika lätt (eller svårt) att få tag på olika uppgifter. Väldigt lätt att få tag på är till exempel statistik över invandringens omfattning och sammansättning. Sådan finns på Migrationsverkets hemsida. Enda klagomålet man kan ha är att man måste klicka på ”Om Migrationsverket” för att få upp länken till statistiken, men när man väl är framme finns allt tillgängligt. Varje gång man får höra braskande ”avslöjanden” om invandringens omfattning är det mödan värt att gå till källan och själv kika siffrorna. Vid sådana tillfällen kan det också vara kul att gå till Statistiska centralbyråns långsiktiga tabell över befolkningsförändringar och se nettot av in- och utvandring, samt minnas att Sverige var ett utvandringsland under perioden 1850-1930 och att vi varit ett invandringsland under hela perioden efter andra världskriget. Om man inte drar sig för att knåpa lite på egen hand kan man gå till SCB:s statistikdatabaser och göra egna tabeller över olika aspekter av befolkningens sammansättning och förändring. Befolkningsstatistik har varit något av en svensk paradgren sedan Tabellverkets tillkomst.

När det gäller andra data, som särskilt intresserar rasister av olika varianter, varierar lättillgängligheten. Fördelningen av ekonomiskt bistånd mellan inhemskt och utrikes födda hushåll är prydligt redovisat av Socialstyrelsen. Där ges även tidsserier samt behövliga upplysningar om förändringar i statistiken och annat av betydelse för jämförbarheten över tid. Inte heller på detta område bör alltså någon bli imponerad av påstådda avslöjanden. Mörkläggningen är inte värre än att envar inbyggare med tillgång till internet eller anständigt bibliotek utan nämnvärd ansträngning kan få tag på alla siffror i ämnet.

Lite annorlunda ter sig situationen på ett annat favoritområde för våra rassar: brottsstatistiken, som Brottsförebyggande rådet (Brå) ansvarar för. I kriminalstatistiken kan man få veta hur många utländska medborgare som sitter på anstalt i Sverige, men mer än så blir det inte. Vill man veta något om brottslighet bland personer med utländsk bakgrund får man gå till specialstudier, och jag tror inte att Brå har gjort någon sådan sedan 2005. Däremot dyker de med utländsk bakgrund upp som kategori i statistiken över dem som utsatts för brott. Det här är väl skumt? Luktar mörkläggning och PK-maffia lång väg. Eller? Näe. Tyvärr måste jag göra storsvenskar och rassar besvikna. Skälen till att den statistik man vill ha saknas är oftast hopplöst triviala. Och bristerna dyker upp inom alla områden.

Offentlig statistik samlas vanligen in för att den anses vara till nytta för något ändamål. Följaktligen sker det ständiga förändringar i vad som samlas in och i vilka indelningar, kategorier och definitioner som används. Skälen till dessa förändringar varierar. Den verklighet, som statistiken skall försöka beskriva, förändras. Det sker anpassningar till internationell standard. Ambitionerna för vad den offentliga makten vill kunna styra, planera och utvärdera förändras. Självfallet innebär detta att det också finns ett politiskt element i den offentliga statistiken. Lika självklart innebär det, att det finns både goda och dåliga skäl att göra förändringar i statistikproduktionen.

Jag vill inte ge mig in någon diskussion hur den offentliga statistiken bör utformas. Poängen nu är bara att det produceras en massa statistik där ”utländsk bakgrund” (eller liknande) är en kategori och att det produceras statistik där man inte funnit skäl att ta med en sådan kategori. Man kan tycka att detta är bra eller dåligt, men nästa poäng är bara att det inte är något märkligt. När man börjar leta efter statistik blir man ofta förvånad både av vad det finns uppgifter om och vad det saknas uppgifter om, oavsett vilket ämne man intresserar sig för. Det är mot den bakgrunden allehanda rasisters tal om avslöjanden och mörkläggningar skall bedömas. Avslöjandena är vanligen inte något annat än uppmärksamhet av lättillgänglig offentlig statistik. Mörkläggningarna är vanligen inget annat luckor av samma slag som varje statistikanvändare då och då irriterar sig över. Det är med andra ord inte mer att förfasa sig över än ”mörkläggningen” av BNP före 1946, när Konjunkturinstitutet började föra löpande nationalbokföring.

Det är emellertid en ganska begränsad del av befolkningen som läser och använder offentlig statistik. Andelen som funderar över dess tillkomst är förmodligen ännu mindre. Detta ger utrymme för rasister av olika schatteringar att påstå sig komma med avslöjanden och att våga tala om det man inte får säga. Olyckligtvis har de lyckats ganska bra med detta, vilket visat sig även i debatten om DN:s annons för Arnstbergs och Sandelins bok. Annonsen i sig (som finns tillgänglig även för oss utan papperstidning) är tämligen ordinär rasistpropaganda. En samling siffror, som arrangeras för att ge ett alarmerande budskap, och blir missvisande intill lögnens gräns. (En av siffrorna skärskådas här.) Metoden är gammal och har använts flitigt det senaste seklet. Ingen hindras från att fortsätt utnyttja metoden. Men vore det censur eller inskränkning i yttrandefriheten om DN hade valt att inte sälja annonsutrymmet?

En samling arga röster ansåg att DN borde ha avstått från att sälja annonsplatsen. Peter Wolodarski försvarade tidningens beslut, men gjorde det tyvärr på ett korkat sätt. Han svamlade om tidningens ”liberala tradition”, om en ”generös annonspolicy”, om bedömningar av ”vad en debattör bör kunna framföra”, om ”vad debatten bör tåla”, och om ”att låta så många röster som möjligt komma till tals”. Han lyckades därmed med konststycket att å ena sidan förvandla det hela till en fråga om yttrandefrihet och å andra sidan utnämna DN till domare över vad som får sägas. Det är utomordentligt klantigt, ty det handlar inte om yttrandefrihet och tidningarnas makt över vad som ges spridning bör inte kläs i en domarkappa över vad som bedöms som tillåtet att uttrycka. Wolodarski lyckades leverera allt rassarna kunde önska sig på en silverbricka.

Publiceringsbeslut och annonsplatsförsäljning har inte ett smack med yttrandefrihet att göra. Alla tidningar har begränsat med utrymme och fattar varje dag beslut om vad som skall tas med i tidningen. Den som inte ges plats kan svära över att man inte lyckades sprida sin uppfattning genom önskad kanal, men yttrandefriheten berörs inte. Om DN:s ledarredaktion får en positiv recension av en bok, som man egentligen ville skulle sågas, kan redaktionen betala för recensionen, men strunta i att publicera den. (Illustrationen är inte slumpmässigt vald.) Recensenten kan försöka sprida sin mening på andra sätt, eller strunta i det hela. Yttrandefriheten berörs inte, men det kan gå åt skogen med att få yttrandet spritt till en vidare krets.

Vi är många som har förbannat de ojämlika villkoren för att få spridning av vår oförgripliga mening. Jag erfor själv under a-kassedebatten 2006 och 2007 att det var hart när omöjligt att få ut en upplysning om vad som faktiskt stod i svensk lag. Avsikten med att vilja sprida den upplysningen var givetvis politisk. Den skulle visa att högerregeringen ljög om a-kassefinansieringen. Föga förvånande var det inte lätt att övertyga den regimtrogna pressen om att detta var en nyhet värd uppmärksamhet. Sveriges Radio gömde sig bakom saklighetsskäl. De hann inte höra med ”den andra sidan” och kunde därför inte sända någon som citerade svensk lag. Riktigt vad den andra sidan kunde tänkas vara i detta fall förblev oklart.

Ojämlikheten i möjligheterna att sprida sin åsikt är förvisso ett problem, och vi som är i underläge är mer än angelägna att problemet diskuteras. Men det är inte en fråga om vare sig yttrandefrihet eller om ”vad som får sägas”. Ett nej tack till ordinär rasistpropaganda hade varit ett beslut i högen av urvalsbeslut på DN och i den meningen föga att bry sig om. När DN nu valde att sälja en annonsplats kunde de åtminstone haft det goda omdömet att avstå från att presentera beslutet som en bedömning av vad som skall anses tillåtet att säga. Wolodarskis svammel var mumma för alla dem som påstår att det sitter en elit och styr över vad som får sägas. Rassarnas ”sanningssägare” kan putsa på martyrglorian och deras propagandatrick får ytterligare lite utrymme att framträda som seriösa debattinlägg i en angelägen fråga.

Men det skulle bli värre. Hanne Kjöller tog till orda i sin egenskap av ”vän av yttrande­frihet”. Först gjorde hon en lätt bisarrt formalistisk genomgång av vad som skall krävas för att något skall betraktas som rasism och kom därefter fram till att hon har ”svårt att se annonsen som rasistisk”. Men, kom igen nu! Det krävs i stort sett ingen politisk erfarenhet för att känna igen denna uråldriga teknik för rasistpropaganda. Samma teknik återfinns i alla noggranna redovisningar av judiskt ägande och judar på bemärkta positioner i samhället. Man behöver inte ens uttrycka någon åsikt om siffrorna. Det räcker att få dem framlagda som om de vore värda att bry sig om. Det är ett sätt att driva fram en diskussion om en grupp som om den i sig vore ett problem värt att diskutera. Lyckas man få det att framstå som att man bryter en påtvingad tystnad genom att dra fram siffrorna, då har man verkligen lyckats i sitt uppsåt.

Efter att ha missat det uppenbara i annonsen gled Kjöller in på temat yttrandefrihet och underströk hur klok hon är som vet att skilja mellan att ogilla en åsikt och att vilja förbjuda att den yttras. Kanske måste man vara verksam på en dominerande tidnings ledarsida för att skryta med att man känner till den skillnaden. Vare därmed hur som helst. Påtagligt förvirrat blir det. ”Yttrandefriheten utmanas bara av de budskap som vi av en eller annan anledning starkt ogillar.” Vilket nonsens. Yttrandefriheten utmanas av dem som vill inskränka den. Om man anser att den utmanas av yttranden, som man tycker illa om, så visar det bara en benägenhet att bemöta sådant man ogillar med att inskränka yttrandefriheten. Nåväl, Kjöller deklarerar stolt sin uppfattning ”att nästan allt ska kunna sägas” och att människor själva kan bilda sig en uppfattning om de får tillgång till argumenten från olika sidor. Som om nu någon ifrågasatt det. Frågan nu handlar dock om huruvida DN vill hjälpa till med att sprida rasistpropaganda eller om tidningen skulle ha sagt, att nä, er propagandaspridning får ni fixa utan oss. Det senare hade inte på något vis vara ett tysta  opponenter, som Kjöller verkar antyda. Det hade bara inneburit att rassarna, precis som många andra oppositionella, hade fått hanka sig fram egen hand. Nu lyckas Kjöller, precis som sin chef, att få det att framstå som om rasisternas yttrandefrihet skulle inskränkas, om de inte fick tillgång till DN:s sidor. I så fall är det många som saknar yttrandefrihet här i landet.

I samma anda skriver Sanna Rayman på Svenska Dagbladet, som anklagar annonsens kritiker för att ropa på censur. Annonsen innehöll inte några avsikter eller åsikter, utan bara statistik om migration, skriver Rayman. ”Det är främst ordet mörkläggning i boktiteln som gör att man kan misstänka att avsändarna avser att kritisera eller ifrågasätta migrationspolitiken.” Det vore måhända oförskämt att inte tro att hon menar det hon skriver, men kan Rayman verkligen vara så totalt aningslös? Författarna är ju inte direkt okända och propagandametoden att ”bara” slänga ut lite statistik kan ju knappast vara helt okänd ens för SvD:s ledarredaktion.

Karl-Olov Arnstberg själv säger sig vara förvånad över att kritiker vill ”slå mot fakta” när han själv bara ”försöker föra en debatt som är viktig för Sverige”. Exakt vilken viktig debatt som skall väckas av faktaupplysningen att det beviljades ”111.000” uppehållstillstånd i Sverige 2012, som det exempelvis sägs i annonsen, är dock något oklart. (Skall man vara petig med fakta är den exakta siffran 111 090.) Skulle debatten bli intressantare om man gav ännu mera fakta? Till exempel att uppehållstillstånd lämnades till 17 405 flyktingar, 40 873 anhöriga (varav 7 897 flyktinganhöriga), 19 936 personer med arbetsmarknadstillstånd, 7 092 gäststuderande, 283 adoptivbarn samt 25 501 enligt EES-avtal under 2012.

Utvalda uppräknade fakta ger naturligtvis ingen intressant debatt. Annonsen börjar med den braskande faktauppgiften att det 2000 till oktober 2013 har beviljats drygt 1,1 miljoner uppehållstillstånd. Undrar varför den siffran är intressant. Under samma period har landets befolkning ökat med 764 018 personer. Mera fakta, denna gång inte från annonsen, utan från Socialstyrelsen. Under ungefär samma period, eller från 2000 till 2012 minskade antalet hushåll som under året mottog ekonomiskt bistånd från 278 655 till 225 106 (då ingår inte de som under 2012 mottog den biståndsform som sedan 2010 fasas ut, Introduktionsersättning). Vad vill jag då säga med detta? Endast att fakta i sig själv inte säger något. Arnstbergs påståenden att annonsen bara var till för att ge fakta till en viktig debatt om Sverige är bara nys och dimridåer. Som jag redan sagt flera gånger, utvalda fakta, presenterade i braskande former, är ett klassiskt propagandatrick. Avsikten med att slänga ut lämpligt valda och lösrykta fakta om en utpekad grupp är att locka fram en diskussion där själva förekomsten av gruppen i sig behandlas som om det vore ett problem. Vi har sett det förr och spåren förskräcker. När skribenter på de största morgontidningarna i landet aningslöst spelar med på rasisternas villkor och gör det hela till en fråga om yttrandefrihet och en fråga om ”vad man får säga” gör de sig skyldiga till en oförlåtlig dumhet. Vi som inte kan hosta upp de 115 000 kr, som behövs för en motsvarande annons, får göra vad vi kan inom våra snäva ramar för att påtala vad det handlar om. Vårt problem är inte en censurhungrig pk-maffia, utan – tragiskt nog – en medlöpande puckomaffia.


Staten måste skydda oss mot omoral och felaktiga tankar

juli 23, 2013

Sent om aftonen – jag törs inte skriva att det är mitt i natten, för vilken hederlig skattebetalare hänger på nätet så dags? – nås jag av nyheten att medborgarna i Storbritannien skall hindras från att porrsurfa. Internetleverantörerna skall kontakta medborgarna och fråga om de vill kunna fortsätta att besöka internetsidor med pornografiskt innehåll. Staten litar på att medborgarna i grunden är dygdiga, varför det ”familjevänliga filtret” slås på automatiskt hos alla som varken svarar ja eller nej på frågan. Premiärminister David Cameron förklarar att han inte vill moralisera, utan att det helt enkelt handlar om ”att skydda våra barn och deras oskuld”.

Jag tycker det är mycket lovvärt att staten visar denna omsorg sina medborgare och hjälper dem att undvika synd och att framför allt att de hjälper medborgarna att skydda sina barn. Ingen kan rimligen ha något att invända mot ett porrfilter. Frågan är dock om ett sådant lämnar barnen och deras oskuld i tillräcklig säkerhet. Våld och grymheter torde vara minst lika obehagligt att ta del av. Förmodligen skulle man kunna argumentera för att det kan vålla större skada att uppleva våld och grymhet än exponeras för sexualskildringar. Därför vore det värt att överväga om man inte också borde införa ett våldsfilter. Den som vill fortsätta att ta del av sajter med våldsamt innehåll kan fritt välja att registrera sig som våldsintresserad hos sin internetleverantör.

Som alla vet ligger extremism och våld nära varandra. Även om de inte uttryckligen uppmanar till våld, så är extremister orosstiftare som vill rubba samhälleligt lugn och trevnad på ett sätt normala människor uppfattar som stötande och hotfullt. Extremister kan därför i princip anses som hotfulla och våldsamma och de kan locka oskyldiga själar att ta till sig ett tänkesätt som manar till våld. Ett våldsfilter kan följaktligen inte bli fullt verksamt om det inte förenas med ett extremismfilter. Den som vill ta del av internetsidor med extremistiskt innehåll kan fritt välja att registrera sig som extremismintresserad hos sin internetleverantör.

Ingen torde kunde rikta några invändningar mot att staten hjälper föräldrar att skydda sina barn från extremism och från skildringar av fysiskt våld och grymhet, eftersom sådant har så uppenbara skadeverkningar. Ingen skall behöva utsättas för sådant. Det finns emellertid andra former av våld, som är mer indirekta, men som likväl kan vålla skada. Till denna kategori hör att skiljas från sin moraliska gemenskap och hemhörighet. En ansvarsfull förälder kan till exempel tänkas vilja skydda sitt barn från att slitas bort från fädrens tro. Genom att blottställas för hädelse, falska gudar, bildstoder och avbilder, svordomar och missbruk av Herrens namn och annat därtill, riskerar man inte bara åtskiljas från sin religiösa och moraliska hemvist, utan därtill förlora sin plats i evigheten. Ingen vill slita sina kära från himmelens härlighet för låta dem kastas i det brinnande helvetet. Samma resultat kan uppstå om man utsätts för falska läror och teorier, som står i strid med skriften och de uppenbarade sanningarna. Därför torde finnas starka skäl att även erbjuda filter som skyddar från hädelse och falska läror, så att envar ansvarsfull förälder kan skydda sina barn från att bli utestängda från såväl sin andliga gemenskap på jorden som självaste himmelriket. Med ett enkelt registreringsförfarande hos sin internetleverantör borde alla kunna få ett fullgott skydd enligt önskad filtreringsprofil.

Ytterst få går omedelbart till extremism. Som det brukar heta i tjyvnadssammanhang: Det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål. Vägen till extremismen börjar ofta med små, skenbart oskyldiga ifrågasättanden av god samhällelig ordning och trevnad. Därför synes det välmotiverat att erbjuda ett filter mot skadlig samhällskritik. Med skadlig avses givetvis endast sådana kritiska synpunkter som kan leda till extremism. Den som vill hålla vägen öppen för sina barn att anträda marschen mot extremism och våldsamhet är självfallet fri att göra det genom att låta registrera sig som samhällskritisk hos sin internetleverantör.

De lömskaste av alla samhälleliga skadeverkare är de som utan hämningar eller ansvar talar om yttrande- och tankefrihet. Bakom dessa vackra paroller döljer sig ett försvar av perversion, våld och extremism och andra ohyggligheter, som ingen normal människa kan försvara. De som talar om yttrande- och tankefrihet är därför de skadligaste av alla och de måste resolut bekämpas. De utgör ett hot mot alla normala, anständiga och hyggliga människor. Med lika delar hänsynslöshet och ansvarslöshet vill de missbruka friheten till att skada barnen och förstöra samhället. Om statens filtersystem och omsorg om medborgarnas dygd och trevnad skall kunna förverkligas är det därför nödvändigt att också upprätta ett yttrandefrihetsfilter. Den som vill fortsätta att skadligt missbruka den frihet staten har gett sin undersåtar kan naturligtvis låta registrera detta hos sin internetleverantör.