Massmord är inte unikt, attacker mot det fria ordet är inte nytt

januari 8, 2015

Attacken mot Charlie Hebdo har väckt chock och avsky runt om i världen. Det är – eller borde åtminstone vara – självklart att fyllas av fasa inför det systematiska och kallblodiga mördandet, och av glödgande vrede över angreppet på yttrandefriheten. I skrivande stund är det ännu okänt vilka som är skyldiga till dådet. Skall man lita på nyhetsflödet har en misstänkt överlämnat sig till polisen och ytterligare två misstänkta efterspanas. I detta tidiga skede gör man nog klokast i att avvakta med att yttra sig om gärningsmännen. Men en sak kan sägas med visshet. Oavsett vilka de skyldiga visar sig vara, är det ett attentat mot såväl tanke- som yttrandefriheten, som kostat 12 människor livet och som skadat ytterligare 11 personer.

Ingen borde kunna komma undan allvaret i det som hänt. Därför är det svårt att inte bli ytterligare upprörd av kommentarer, som direkt eller indirekt säger att de mördade själva bär en del av skulden för att de attackerats. Financial Times var tidigt ute med att tala om dumhet och oförstånd hos redaktionen för Charlie Hebdo. I Sveriges Radio hasplade Alice Petrén ur sig att det inte var några oskyldiga personer som angripits. I bästa fall är yttranden i denna anda uttryck för ren obetänksamhet, men de kan lika gärna var ett uttryck för att inställningen till yttrandefriheten hålls inom snävare gränser än vad som framkommer i festtalen. Man drar sig till minnes hur det lät för några år sedan, när åtskilliga franska politiker och tidningar på högerhalvan hötte med pekfingret mot Charlie Hebdo för tidningens blasfemiska provokationer. Uppslutningen kring yttrandefriheten som princip är dessvärre inte lika självklar som den borde vara. När den utsätts för öppet våld talar de flesta som yttrar sig varmt om yttrandefriheten som idé, men här och var infogas reservationer mot dess praktiska användning. Inte minst inom den religiösa sfären dyker reservationerna upp. Bill Donohue från Catholic League hävdade till exempel, att Stéphane Charbonnier kunde ha levt idag, om han visat större respekt för Muhammeds helighet. Uppslutningen kring yttrandefriheten rör sig således på en skala, där den kringgärdas av en växande mängd reservationer, som till slut upphäver den helt. Om man, såsom Alice Petrén, fäster sig vid vad de mördade yttrat, är det följaktligen inte fullt så oskyldigt, att det går att vifta bort med att uttalandet blev ”knasigt”. Man måste också inse att man har ställt sig på kanten till ett sluttande plan bort från yttrandefriheten.

Idag kommer emellertid tidningarna att fyllas av hyllningstal till den obetingade yttrandefriheten. Av gammal vana tittar jag först i DN, där Peter Wolodarski uttrycker tidningens sorg över angreppet på det fria ordet. Mina ögon stannar dock till på raden, som säger att gårdagens attentat inte liknar något annat. Jag gör inga anspråk på några särskilda  kunskaper om pressens historia, men drar mig till minnes den tid när jag började få upp ögonen för världen och politiken. Inte minst drog Centralamerika till sig den unge gymnasistens blickar. I El Salvador härjade en brutal förtryckarregim, som bland mycket annat gav sig på den oberoende pressen form av två små tidningar, La Crónica del Pueblo och El Independiente. Båda eliminerades av militär och dödsskvadroner (som direkt och indirekt understöddes av USA). I fallet La Crónica del Pueblo tog säkerhetsstyrkorna hand om en redaktör och en fotograf, som satt i möte på ett kafé, och skar upp buken på dem med machete, varefter de sköts. El Independiente hade varit föremål för flera attentat, som bland annat kostat en 14-årig pojke livet, innan tidningen stängdes av arméns stridsvagnar. (Se sid 203 här.) Attentaten ser förvisso inte exakt ut som det som riktades mot Charlie Hebdo, men brutaliteten ligger inte långt efter. Jag är övertygad om att den som äger lite mer kunskaper om pressens och pressfrihetens moderna historia utan problem skulle kunna göra listan längre.

Jag fortsätter läsningen i DN och kommer fram till Björn Wimans högstämda betraktelse i kulturavdelningen. Även här fastnar jag på en märklig mening: ”I dag, efter massakern i Paris, är världen åter farlig.” Och visst är det sant att slaget mot yttrandefriheten är ett slag mot oss alla som saknar pengar och vapen och som vill skapa en värld där dessa två inte styr. Och visst är det sant att massakern i Paris är en ohygglig påminnelse om det våld som hotar oss alla som tar yttrandefriheten på allvar. Men blev världen farlig igår? Om Wiman letat bland notiserna i sin egen tidning igår, hade han sett en notis, som berättade att ”Runt 30 människor dödades och över 50 skadades när en bilbomb detonerade utanför en polisskola i Jemens huvudstad Sanaa”. Hade hans intresse väckts av notisen kunde han ha tagit en sväng på nätet och fått lite utförligare uppgifter, inklusive den nedslående anmärkningar att dåd av detta slag har blivit oroande rutin i Jemen. Personer med bättre insikt än jag i vad som händer i världen skulle med förförande lätthet kunna göra listan över liknande illdåd skräckinjagande lång. Världen blev inte farlig igår. Den har varit dödligt farlig länge.

Om man gör som jag har gjort här ovan, påminner om att yttrandefriheten brutalt krossats och oskyldiga massmördats gång efter gång runt om i världen, så löper man stor risk att anklagas för att förminska och urskulda massakern i Paris. Infogar man någonstans att USA varit en entusiastisk medhjälpare till sådana brott kan man nästan vara säker på att översköljas av beskyllningar om USA-hat och stöd för terrorister. Det är i sig inget att fästa sig vid. Men det förtjänar likväl att understrykas, att det finns en betydligt allvarligare sida av saken. Det vi nu har fått uppleva är på ett sätt en unik händelse. Att tvinga sig in på en tidningsredaktion och systematiskt mörda satirtecknare, journalister och skribenter är ett brott som aldrig får glömmas. Men detsamma gäller om alla motsvarande brott, både de som har begåtts och de som vi kommer att tvingas uppleva framdeles. Försvaret av yttrandefriheten och rätten att leva ett liv i frihet är något vi under överskådlig tid är tvingade att föra konstant. När högtidstalen klingat ut återstår allt att göra. Det är då vi måste minnas, att massmord inte är unikt och att attacker mot det fria ordet inte är nytt. Och det är då vi måste minnas, att kampen går vidare – utan reservationer.

Annonser