BNP – ett kanske tråkigt, men ack så viktigt ämne

Ehsan Masood, The Great Invention. The Story of GDP and the Making and Unmaking of the Modern World (New York: Pegasus Books, 2016)

Undertiteln på Ehsan Masoods bok The Great Invention från förra året (2016) lyder The Story of GDP and the Making and Unmaking of the Modern World. Det är nästan på gränsen till falsk marknadsföring. I princip uttrycker undertiteln en väsentlig och på flera sätt riktig tanke. Med BNP som mått på en ekonomis storlek kom något nytt in i världen och det etablerades ganska snabbt som ett centralt inslag i bedömningar av vad som var rätt och fel i ett lands ekonomi och dess ekonomiska politik. Och det stannade inte där. Med BNP-måttet ryckte ekonomisk tillväxt fram som ett övergripande mål, inte bara för ekonomisk politik, utan för snart sagt all politik. Delade man sedan BNP med antalet invånare fick man BNP per capita, som tjänade som mått på hur stort välstånd landets befolkning hade. Detta välståndsmått har fått ett fast grepp om sinnena och ett lands placering i välståndsligan är ett kraftfullt argument i politiska tvister. Ingen har väl undgått att få höra att Sverige glidit ner en bit i tabellen sedan 1970-talets fjärdeplats.

Vägen fram till BNP-måttet gick via en utveckling av system för nationalräkenskaper, som förutsatte en ny sorts insamling och bearbetning av ekonomisk statistik. Allt eftersom det bestämdes vad som skulle räknas och hur det skulle göras, skapades en bestämd bild av hur ekonomin såg ut och hur den hängde samman. Siffrorna blev gemensamma för alla parter i debatten och därigenom sattes också ramar för vad som debatterades och hur. Erik Lundberg, som 1944 blev chef för det nationalräkenskapsproducerande Konjunkturinstitutet, betonade i en återblick hur viktig denna ”statistiska revolution” var för att sätta villkoren för den ekonomiska politiken under efterkrigstiden. ”Debatten vann i saklighet men förlorade en del i fantasifullhet och frigjordhet från den tråkiga verkligheten.” (Erik Lundberg, Kriserna och ekonomerna [1984] s. 95)

Ställd inför sådana konstateranden är det viktigt att hålla i minnet, att ”verkligheten” här syftar på något som med starka skäl kan kallas en konstruktion. En och annan får utslag redan av att höra att något är ”en konstruktion”, men när det gäller BNP (och en samling anknytande företeelser, däribland tillväxt) är det en synnerligen välmotiverad beteckning. Det är inte ens kontroversiellt, eller borde i alla fall inte vara det. Bo Sandelin noterar försiktigt i sin lilla sympatiska introduktionsskrift Vad är BNP? (ny tr. Studentlitteratur 2014): ”Den översikt av utvecklingen av nationalräkenskaperna som vi nu har gett visar att sättet att behandla olika poster inte är naturgivet utan grundas på konventioner som växlar från tid till annan och i viss mån även mellan olika länder. Detta innebär att vi bör vara försiktiga vid tolkningen av nationalräkenskapsdata.” (s. 29) Diane Coyle är mer rakt på sak i GDP: a brief but affectionate history (Princeton UP, 2014): ”There is no such entity as GDP out there in the real world waiting to be measured by economists. It is an abstract idea, and one that after a half century of international discussion and standard-setting has become extremely complicated.” (s. 24) Och hon kunde åberopa en av de tyngsta auktoriteterna i ämnet som stöd för denna enkla sanning. Richard Stone, som 1984 fick Riksbankens ekonomipris ”för att han gjort banbrytande insatser vid utvecklandet av system för nationalräkenskaper och därigenom radikalt förbättrat underlaget för empirisk ekonomisk analys”, konstaterade att nationalinkomst (som det fortfarande tenderade kallas när Stone skrev 1951) inte är ”primary fact”, utan en ”empirical construct”: ”To ascertain income it is necessary to set up a theory from which income is derived as a concept by postulation and then associate this concept with a certain set of primary facts.” (cit. enl. Coyle s. 24)

BNP är alltså på intet vis en neutral beskrivning av en ekonomi. Det är resultatet av en hel drös av teoretiska och beräkningstekniska val, som tillsammans har konstruerat en modell av ekonomin. Denna modell avgör sedan vilka data som produceras, samlas in och jämkas ihop. I och med att det är en konstruktion har den konstruktörer, och därmed kan man lugnt räkna med att den även bär spår av ideologier, intressen och annat, som strikt sett inte borde vara där, men som ofrånkomligen präglar varje beskrivning av en ekonomi. Det är värt att understryka att detta inte är detsamma som att säga att BNP-måttet är fel. Frågan handlar inte om rätt eller fel, eftersom det inte existerar något objektivt rätt eller fel när det gäller att beskriva en ekonomi. Vi kan inte ta ”ekonomin” i ena näven och BNP-måttet i den andra, och sedan jämföra dem för att se om vi lyckats få måttet rätt. Det är snarare så, att utformningen av måttet blir bestämmande för vad som räknas till ekonomin och hur det skall räknas. När en viss utformning av måttet etableras, så får man samtidigt en gemensam uppfattning om verkligheten, som Erik Lundberg noterade. Konstruktionen av måttet producerar verklighet, skulle man kunna säga om man vill uttrycka sig drastiskt.

Allt detta är välkänt för dem som dagligdags arbetar med nationalräkenskaper, även om de flesta av dem sannolikt inte skulle uttrycka fullt så socialkonstruktivistiskt som jag gjorde nyss. I och med att BNP-måttet etablerades, så har dess utformning också kommit att bestämma om arbete och tjänster av olika slag skall räknas med i ekonomin eller inte, liksom hur det skall räknas. Även om BNP av och till varit föremål för kritik och debatt, så har måttet steg för steg erövrat världen, och oavsett vad man tycker om det, så har BNP en central plats i det mesta av ekonomisk-politisk debatt. Mot den bakgrunden är det högst rimligt att Masood i undertiteln till sin bok knyter historien om BNP till ”the making of the modern world”. Det är också därför man blir lite sur när det visar sig, att det inte bara är tillägget ”and unmaking” som liknar ett marknadsföringstrick.

Boken börjar i och för sig lovande med meningsskiljaktigheterna om huruvida det som spenderades av den offentliga sektorn skulle räknas med i BNP eller inte, med Simon Kuznets på nejsidan och John Maynard Keynes som främsta kändis på jasidan. Men redan här blir det lite tunt, eftersom Masood huvudsakligen håller sig till den yttre historien och berättar om personer och händelser snarare än om den teoretiska och beräkningstekniska argumentationen. Tyvärr präglas resten av boken av samma slagsida, bitvis än mer än de inledande delarna. Masood vandrar vidare till 1960-talets kritik av det dåtida BNP-måttet och dess användning som ledstjärna för ekonomisk politik utanför den rika västvärlden. Dramats huvudpersoner blir här Mahbud ul Haq och Dudley Seers. Temat är både intressant och viktigt. Det handlar inte minst om i vilken grad BNP-måttet mätte ekonomin på ett sätt som fångade upp sådant som var väsentligt för välståndet för befolkningen i den fattiga världen. Men återigen lämnar Masood de tyngre frågorna åt sidan och håller blicken fäst vid personer och yttre händelser. Tråden tas sedan upp igen lite senare, när Masood berättar om tillkomsten av Human Development Index (HDI), som utformades för att ge ett bredare mått på ekonomisk utveckling och graden av välstånd i ett land. Arbetet bedrevs inom ramen för FN:s Utvecklingsprogram (UNDP) och leddes av Haq i kritisk dialog med Amartya Sen. HDI bakade samman BNP med mått på faktorer som förväntad livslängd och utbildning, för att ge en mera rättvisande bild av både välstånd och utvecklingspotential. När resultaten premiärvisades 1990 vållade det viss uppståndelse, eftersom USA halkade ner en bit jämfört med landets position på en vanlig BNP per capita-lista; de stora sociala klyftorna slog igenom i faktorer som läskunnighet och spädbarnsdödlighet. Den USAmerikanska upprördheten över att bara hamna två snäpp ovanför Östtyskland var påtaglig, men det hindrade inte att HDI snabbt etablerade sig som ett – åtminstone inom vissa kretsar – ganska populärt mått på ekonomisk utveckling.

Någon egentlig utmaning mot BNP var dock knappast HDI, utan snarare en välståndsanpassad utvidgning av BNP-måttet. Det påverkar knappast uppfattningar om vad som skall räknas in i ekonomin och hur det skall göras. En sådan utmaning skulle däremot kunna komma från den andra tråden i Masoods berättelse. Den handlar om i vilken grad och på vilket sätt naturen i bred mening hör till ekonomin. Berättelsen startar med Rachel Carsons Tyst vår (1962; sv. övers 1963) och den uppvaknande insikten om att såväl produktion som konsumtion kan resultera i förstörelse av naturen, och fortsätter via Romklubbens rapport Tillväxtens gränser (1972; sv. övers. 1972), med dess prognos om att vi höll på att göra slut på planetens naturresurser, fram till dagens klimatdebatt. Det är i och för sig ganska underhållande läsning, men den kretsar kring personer, möten, konferenser – inte minst FN:s miljökonferens i Stockholm 1972 – och en del annat, men säger förvånansvärt lite om BNP-begreppet och dess historia, och än mindre om ”the making and unmaking of the modern world”. Inte ens i kapitlet om när Robert Constanza m.fl. 1997 hävdade, att världens BNP skulle öka med 33 biljoner dollar om man räknade in de tjänster som hämtas från naturen, hettar det till. Om inte annat skulle detta kapitel ha kunnat leda vidare mot frågor om vad som räknas in i ekonomin och vad som lämnas utanför, varför det sker och vilka konsekvenser det får. Avsevärt mycket känsligare företeelser än naturtjänster har varit på väg att ta en plats i nationalräkenskaperna (eller åtminstone i ”satelliträkenskaperna”) i en del länder, såsom den ”informella” ekonomin fylld av hårt exploaterad illegal arbetskraft; till och med värdet av smuggling, prostitution och knarkhandel har varit på tal att på tal att beräkna. (jfr även Edvinsson i HT nr 1 2009 s. 9) Ser man bortom det rubrikskapande i sådana händelser, så väcks alla frågor om hur man hanterar och värderar verksamhet som inte sker via de så att säga öppna, vanliga marknaderna. Det var ju trots allt i den änden Masood började sin bok. Frågan om hur den offentliga sektorns verksamhet skall hanteras hör delvis till samma problemfamilj som frågor om hur verksamhet vid sidan av reguljärt dokumenterade marknader skall bedömas. Och det är en problematik som BNP-måttet har kämpat med från födseln fram till den dag som idag är.

Förmodligen har Masood velat ha en optimistisk grundton i sin berättelse. Det är lätt att se en underliggande historia om framsteg – eller vad man lämpligen bör kalla en tilltagande medvetenhet om konsekvenserna av sina egna handlingar – i hans skildring av skeendet från de första reaktionerna på Carsons Tyst vår fram till Nicholas Stern och FN:s klimatpanel. När det gäller det förstnämnda är det svårt att inte släppa fram en brevskrivare, som hörde av sig till redaktören för tidskriften The New Yorker, där Carson i en följetong av artiklar presenterat det som sedan skulle bli den storsäljande boken. För att friska upp minnet: Carson hade riktat uppmärksamheten mot att det vidlyftiga bruket av bekämpningsmedel tog död på insekter i en omfattning som riskerade fortsätta upp i näringskedjan och undergräva fågelbeståndet i sådan grad att det blev tyst om vårarna. Så tänkte dock inte en riktig karl:

”Miss Rachel Carson’s reference to the selfishness of the insecticide manufacturers probably reflects her Communist sympathies, like a lot of writers these days. We can live without birds and animals, but as the current market slump goes, we cannot live without business. As for insects, isn’t it just like a woman to be scared to death of a few little bugs! As long as we have the H-bomb everything will be OK.” (cit. enl. Masood s. 56)

Jag fruktar att Masoods framstegshistoria har fått sig en törn i och med valet av Donald Trump, som i huvudsak gjort den ädelpatriotiske brevskrivarens uppfattning till regeringspolitik.

Masood tar också en – måhända i sammanhanget ofrånkomlig – sväng till Bhutan och konstruktionen av ett mått på lycka i stället för produktion, bruttonationallycka. Hur välvilligt det än låter att ha ett lyckomått som vägledning för politiken, så tror jag man bör akta sig för att likt Masood låta sig hänföras av idén. Tanken att staten skall ägna sig åt att frambringa lycka hos befolkningen bär med sig stora doser totalitära anspråk. Precis som är fallet med BNP:s roll för att bestämma vad som ingår i ekonomin, så innehåller måttet bruttonationallycka en bestämning av vad som ingår i lycka. Det är inget som staten skall ha en åsikt om, och det är definitivt inget som staten skall pådyvla medborgarna. Det är tillräckligt eländigt att leva ihop med ”lyckoindustrin” och kravet på att ständigt vara lycklig och därför i ständigt behov av en massa lyckoskapande piller och terapier, produkter och tjänster, upplevelser och andlighet och vad värre tänkas kan, som saluförs av en ohelig allians av charlatan- och monopolkapital. Att ovanpå detta lägga en statlig lyckopolitik vore att ta klivet från plågsamt till outhärdligt. Bruttonationallyckans locktoner bör resolut avvisas.

Det var emellertid inte Masoods aningslöshet inför bruttonationallyckan som fick mig att sura till, utan att han inte levde upp undertitelns utfästelse om att knyta samman BNP-måttets historia med formandet av den moderna världen. Nu erbjuder han företrädesvis en stunds förströelseläsning. Inte för att det skulle vara något fel med det. Själv läste jag boken på en tågresa och där passade den utmärkt. Men det är ändå synd, för ämnet är viktigt, och det vet naturligtvis Masood. Den tidigare nämnde BNP-måttskritikern Dudley Seers träffade den enkla kärnan vid avslutningen av en konferens 1975. ”What statistics we use mould our perception of reality”, konstaterade Seers och fortsatte, ”This is why such a dull subject is crucially important.” (Masood s. 53) Och naturligtvis vet Masood även att ett av skälen till att ämnet är så viktigt, är det enkla faktum att varje mått uttrycker en bestämd bild av verkligheten och därmed ett intresse av att just den bilden skall vara förhärskande. Återigen åberopar han Seers. ”Nearly fifty years ago the British economist Dudley Seers (and others) was spot-on when he said measurement systems tell you as much about the motives of their designers as they do about what is being measured.” (Masood s. 171) Man önskar att denna insikt hade fått styra mer av bokens innehåll och att den hade fokuserat mer på de teoretiska, ideologiska och beräkningstekniska diskussioner som fördes i olika sammanhang där BNP-måttet skapades och reviderades. Men då hade det sannolikt i mångas ögon blivit just ”a dull subject”. Kanske skall man till syvende och sist vara tacksam för att Masood skrev en läsbar bok och hoppas att den lockar några läsare till vidare botaniserande i ett ”crucially important” ämne. För egen del tar jag kanske en tur till den lokala bibblans fjärrlånedisk, för det finns fler färska böcker med lockande underrubriker att gotta sig åt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: