Ökat välstånd genom låglönekonkurrens?

Från många håll kommer nu krav på att löner inte skall regleras genom kollektivavtal. Kraven kommer i olika skepnader, men de har alla en sak gemensamt. Det måste bli möjligt att konkurrera om jobb genom att sälja sin arbetskraft för ett billigare pris. Den flitigast använda murbräckan mot kollektivavtalen är utstationerad arbetskraft, eller arbetskraft som får sin lön satt i ett låglöneland, men utför arbetet i Sverige. Tonläget har varit högt. LO har beskyllts för att fiska i grumliga rasistvatten, när organisationen försökt försvara kollektivavtalens ställning som normerande för arbetsvillkoren på svensk arbetsmarknad.

Nyligen skrev Lars Calmfors i ämnet. Han uppmanar till att tillåta låglönekonkurrens, eftersom det höjer välståndet i landet. Calmfors är som vanligt lugnt resonerande i stilen. Det är inte alls så självklart, som man i förstone kan tro, att samma avtalsmässiga villkor skall gälla föra alla som arbetar i Sverige, menar Calmfors. Han når denna slutsats genom att byta perspektiv. I stället för att betrakta frågan ur ett nationellt arbetsmarknads­perspektiv, bör  man ”anlägga ett internationellt handelsperspektiv”.

Det är allmänt accepterat – även av facket – att frihandel för varor gynnar alla länder därför att det ger dem möjligheter att specialisera sig på den produktion där de är mest effektiva. Men det sker bara om länder med lägre produktivitet tillåts kompensera denna genom lägre löner. Det är nödvändigt för att de ska kunna konkurrera.

Handel med tjänster är inte annorlunda än handel med varor, fortsätter Calmfors, och effekten är densamma. Välfärden höjs och den svenska ekonomin strukturomvandlas genom att billigare arbetskraft jobbar till lägre lön i Sverige. ”Att låglöne­konkurrens kan slå ut arbeten för svenskar i bygg- eller transportsektorerna är inte konstigare än att svenska jobb tidigare försvann i textilindustrin. Det är en förutsättning för att ekonomin ska ­omstruktureras mot de verksamheter där svensk arbetskraft gör mest nytta.” Skillnaden mellan varuhandeln och tjänstehandeln är endast att låglönekonkurrensen blir mera direkt synlig när det handlar om tjänster. Detta leder till felaktiga attityder, menar Calmfors. Motstånd mot låglönekonkurrens är ett uttryck för att man bildar sin uppfattning ”på ett mindre rationellt sätt” än de som förespråkar sådan konkurrens. Det är ett lite finare sätt att säga att motståndarna är dumma och att de inte förstår sitt eget bästa.

Låt oss strunta i det i det sista. Det är så överheten brukar låta. Men anta att Calmfors har rätt i att lägre löner endast är en kompensation för lägre produktivitet. Uppstår det inte en något märklig situation då? Om den lägre lönen motsvaras av en lägre produktivitet borde det väl inte finnas något att vinna på att låta tjänsterna utföras av lågbetald arbetskraft. Kostnaden för det som produceras borde väl bli i stort sett densamma. Något lurt är det.

Svensk fackföreningsrörelse har varit mycket positivt inställd till att möta konkurrens med teknisk utveckling och strukturomvandling. Den så kallade solidariska lönepolitiken gick delvis ut på att skapa ett omvandlingstryck i ekonomin. Vid lika lön för lika arbete slogs de lågproduktiva företagen ut, medan de högproduktiva genererade större vinster och expansionsmöjligheter än de skulle ha gjort om man i varje enskilt företag försökte ta ut så mycket lön som möjligt. Poängen var just de likvärdiga arbets- och lönevillkoren. Att konkurrera med lägre löner i stället för höjd produktivitet vore att ge sig ut på ett sluttande plan, som skulle hota två grundläggande mål för fackföreningsrörelsen: tillväxt och jämlikhet. Följaktligen gick en välvillig inställning till frihandel utmärkt att förena med ett motstånd mot att släppa lös underbudskonkurrens på den inhemska arbetsmarknaden.

Man kan naturligtvis ägna sig åt teoretiska diskussioner om huruvida det är någon principiell skillnad mellan produktion av varor och tjänster, men jag tvivlar på att det gör någon större nytta, för nu handlar det snarare om praktiska effekter. Den kör av röster, som Calmfors ansluter sig till, vill ha in mer av ren låglönekonkurrens i svensk ekonomi, för att sätta press på lönerna för alla –  eller åtminstone alla inom vissa branscher. Talet om låg lön som kompensation för låg produktivitet är i detta sammanhang mest en dimridå. Vore det sant, skulle det inte finnas något motiv att anlita den billigare arbetskraften. Avsikten är naturligtvis att få lika mycket och bra arbete för ett lägre pris. Och när väl möjligheten att köpa arbetskraft till lägre pris öppnats, så kommer det att hålla tillbaka lönerna för alla inom branschen. Hur stora grupper som kommer att hamna inom den sektor, där man konkurrerar med lägre lön för att få arbete, är svårt att säga, men en sak är säker. En ordningen där åtminstone vissa grupper förväntas tävla genom att erbjuda sitt arbete för lägre pris, är en ordning som effektivt skapar ökade klassklyftor. Jag har svårt att tänka mig att någon egentligen tror något annat.

Men blir det inte en välfärdsvinst om det blir billigare att köpa tjänsterna? Jo – för dem som köper dessa tjänster. Men inte för dem som utför arbetet. Det är därför ganska självklart att de fackliga organisationerna försvarar principen om likvärdiga arbets- och lönevillkor för alla arbetande, oavsett vem det är som utför jobbet. Lika självklart är det, att den välbeställda borgerlighetens talespersoner kämpar för att bryta principen om lika villkor och ge låglönekonkurrensen fritt spelrum. Klasskampen pågår alltjämt. Tro inget annat.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: