Doktorn, jungfrun och källkritiken

Jag borde inte öda min och i värsta fall andras tid på detta, men om en nu är utrustad med svag karaktär och dåligt omdöme, så är det svårt att låta bli. Doktor Martin Lembke – doktor i religionsfilosofi efter att för ungefär ett år sedan ha bevisat en guds existens – har nyligen krävt att den blivande ärkebiskopen skall förklara sig i frågan om  jungfrufödsel. Skälet till detta krav är att hon annars kommer att sväva på målet i frågan om huruvida Jesus skall tillbedjas. Lembke påstår sig alltså inte kräva trolleri för trolleriets egen skull, utan av väldigt teologiska skäl. Men vid närmare granskning är det varken mot Bibeln eller sanningen han kräver trohet, utan mot en gammal kyrklig dogm. Så här uttrycker han sig:

Om vi nämligen ponerar att Jesus är värd tillbedjan, verkar det ju teologiskt rimligt att också dra slutsatsen att Jesus inte bara är ”gudomlig” eller ”gudalik” utan i absolut mening Gud, ty annars skulle ju Jesustillbedjarna göra sig skyldiga till avgudadyrkan. Det är naturligtvis också den klassiska kristna slutsatsen. Jesus ÄR Gud, Gud inkarnerad, Gud i mänsklig gestalt. Eller mer precist: han är identisk med Sonen, den andra av de tre gudomspersonerna, i den heliga Treenigheten.

Det Lembke kallar den klassiska kristna slutsatsen visar sig vara treenighetsläran, och visst är det korrekt att detta är kristen dogm. Men det finns ett litet problem. Treenigheten saknar stöd i Bibeln. Gamla testamentet talar av uppenbara skäl inte om någon treenighet av fader, son och helig ande. Dessa texters författare hade ingen aning om att en judisk predikant långt senare skulle göra anspråk på att vara son till Jahve. Detta har varit ett problem för kristna teologer, men än värre är att treenigheten inte heller finns i Nya testamentet. Någon kanske vill invända att den finns Första Johannesbrevet, ty det var dit kyrkan brukade hänvisa. I Gustav Vasas bibel finns det åberopade stället kvar. ”Ty ath tree äro som witna j himmelen fadhren oordet och then helghe ande och the tree äro it Och tree äro the som witna på iordhen anden watnet och blodhit och the tree äro it” (1 Joh 5 kap) Problemet med denna text är att den inte finns i de äldsta grekiska manuskripten, utan endast i senare latinska. Modernare översättningar har därför inte med den del, som har tillkommit genom tillägg av senare skrivare.  I den senaste svenska översättningen lyder motsvarande ställe: ”Det är tre som vittnar: Anden, vattnet och blodet, och dessa tre är samstämmiga.” (1 Joh 5:7-8) För att få en explicit uttalad treenighetslära i Bibeln måste man alltså hänvisa till ett textställe, som lagts till i efterhand för att passa kyrklig doktrin.

Den heliga treenigheten är alltså bara kyrklig doktrin. Är man välvillig kan man kalla det en tolkning av Bibeln, men det finns ingen uttalad treenighetslära i Bibeln. Skall man vara petig är det inte ens glasklart att Jesus föddes som Gud son. Det finns olika varianter av de äldsta manuskripten och de äldsta kristna församlingarna var oeniga i sin kristologi. En del ansåg att Jesus upptogs som Guds son i och med att han döptes av Johannes, och det finns gamla manuskript som har den versionen. Om jag minns rätt är det Lukasevangeliet som finns i olika versioner. Nuvarande svenska översättning har valt att låta rösten från himlen säga: ”Du är min älskade son, du är min utvalde.” (Luk 3:22), men nämner i kommentarerna att en annan läsart ger ”Du är min son, jag har fött dig i dag”, vilket ligger lite närmare den ”adoptionstolkning”, som blev förklarad som kättersk, när den kyrkliga ortodoxin etablerades.

Detta är dock finlir, som vi kan lämna därhän. Lembke gör som han brukar. Han startar med slutsatsen (Jesus är värd tillbedjan) och konstruerar därefter de premisser han behöver, i detta fall att kyrkans doktrin om treenigheten är sann , och att följaktligen Jesus behöver vara född av en jungfru. Men han nöjer sig inte med detta, utan inflikar att detta stöds av två evangelier. Den ”traditionella kristna slutsatsen”, som Lembke kallar den, ”att Maria, Jesu moder, inte blev havande på samma sätt som alla andra kvinnor” är ”till synes underbyggd av Matteus’ och Lukas’ respektive evangelier”. Man kan här undra hur den värde doktorn har det med källkritiken. Båda dessa texter är troligen nedtecknade ca 80-90 år efter den påstådda händelsen. Ingen av författarna kan ha varit samtida med händelsen. De gör inte ens anspråk på att ha varit vittne till det de berättar om den vuxne Jesus verksamhet. Deras historier om graviditeten (liksom om födseln och vad som hände omedelbart därefter) skiljer sig åt. Födelsehistorierna innehåller en del historiska felaktigheter och de två versionerna är bitvis oförenliga.

En minsta lilla gnutta källkritisk observans skulle rikta misstänksamma blickar mot dessa textställen, även om det hade gällt något mindre uppseendeväckande än en jungfrufödsel. I det aktuella fallet borde man åtminstone fråga sig vem som berättat alla de märkliga detaljerna för evangeliernas författare (deras verkliga namn är okända). Det utspelade sig ca 30 år innan den judiske predikanten startade sin verksamhet och således ca 30 år innan någon hade intresse av att bevara historier om honom. Ännu mer misstänksam blir man om man, såsom Antje Jackelén, är uppmärksam på det faktum att jungfrufödsel (och andra varianter av mirakulösa födslar) var en del av de mytologiska berättargrepp som användes för att markera att en person var väldigt märkvärdig (Lukas ordnar en mirakulös tillkomst även åt Johannes döparen). Jungfrufödslar var inte fullt så ovanliga som man vore benägen att tro, om vi skall sätta tillit till myter och sägner. Men frågan är om vi verkligen okritiskt skall tro på myter och sägner. Hur många jungfrufödslar är Lembke beredd att tro på?

Lembke och hans meningsfränder är alltså inte ute efter att begära trohet vare sig mot sanningen eller mot Bibeln, utan mot en principiellt sett godtycklig kyrklig dogm. Hade det varit den historiska sanningen de ville försvara, så hade de nyttjat normal historisk metod, och hade då tvingats konstatera att det saknas tillförlitligt stöd för påståenden om jungfrufödsel. Hade det varit trohet mot Bibeln de krävt, hade de nödgats förhålla sig öppna till frågan om huruvida jungfrufödseln har någon avgörande betydelse för vilken plats Jesus skall ha i den gudomlighet man tillber. Men det är varken sanning eller Bibel de bryr sig om, utan trohet mot dogm. Och trohet mot dogm är bara ett annat sätt att uttrycka den underliggande principen: underkastelse under den som bestämmer vad som är sant. Den som inte underkastar sig blir förklarad vara kättare. Eller med Lembkes mera inlindade formulering:  Det är ”fara värt att hennes kristna bekännelse, hur välvillig den än är, egentligen bara är ett språkspel för galleriet.”

Det är inte lätt för den som vill dra igång kättarprocesser i dagens Sverige. Inte blir det lättare när man varken har historien, sanningen eller Bibeln på sin sida och dessutom är en liten minoritet inom den egna kyrkan. Om man ovanpå detta väljer att dra till strid på en fråga som jungfrufödsel, då brister det nog även i det rent taktiska omdömet. Jag lyckas inte bestämma mig för om det komiskt eller tragiskt att se hur en lundensisk doktor kan slänga allt vad vetenskaplighet heter åt sidan för att försvara en kyrklig dogm. Hur som helst, det är en nyttig påminnelse om att religiösa sanningar är något helt annat än normala sanningar. De senare är sällan tvärsäkra och de kräver argument och belägg för att tas på allvar. De religiösa sanningarna kräver bara underkastelse.

Svenska kyrkan har tagit konsekvenserna av detta och det faktum att kyrkan verkar i en miljö där vare sig underkastelse eller uråldrig vidskepelse är särskilt gångbara. Följaktligen har kyrkan, som Lena Andersson nyligen framhöll, specialiserat sig på att inte säga någonting bestämt. Inga sanningar, inga trossatser, inga påståenden, ingenting annat än lite mysandlighet och välvilliga, men innehållslösa, utläggningar om hur mångfacetterad världen är. Andersson verkar lite sur över att hennes motståndare på detta sätt gör sig svår, för att inte säga omöjlig, att angripa. Det är svårt att argumentera mot den som inte säger något. Å andra sidan, detta gör Svenska kyrkan ganska harmlös och inte så mycket att träta med.  Det finns mycket värre alternativ. Så länge den inte säger mer än att vi skall vara snälla mot varandra och inte döma någon, är kyrkan ganska rar. För min del får den gärna fortsätta på det spåret. Uppstår behov av att ta en dust för motionens skull, kan man alltid ta en sväng till Credoakademin och liknande inrättningar, där gudsbevisare, kreationister och andra festliga kvarlevor frodas i högönsklig välmåga.  Just nu kör de runt ”uppståndelseexperten” Gary Habermas på en turné i Sverige. Smaka på ordet. Uppståndelseexpert. Har Svenska kyrkan någon sådan?

Annonser

One Response to Doktorn, jungfrun och källkritiken

  1. Livslust skriver:

    Joo, det var ingen kort avspisning det inte! Men man kan göra det enkelt för sig genom att helt enkelt sluta lägga sig i Guds affärer och hur den stiftelsen startade. Ekonomiskt har den ju de facto varit lönsam för dem som förvaltat pundet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: