En biskop bland (eller mot?) tomtar och troll

Jaha, då var det klart vem som blir ny ärkebiskop när Anders Wejryd kliver åt sidan i juni nästa år. Storfavoriten Antje Jackelén tog hem titeln. Är det något att bry sig om? Kanske inte. Svenska kyrkan är i stort sett harmlös. Den sprider ett snällhetens evangelium och försöker hålla barnslig vidskepelse på armlängds avstånd. Visserligen får den därigenom påtagliga problem med både sin heliga skrift och kristendomens historia, men Svenska kyrkan verkar hålla god min och bortse från allt som inte är snällt. Teologerna förefaller vara villiga att slänga ut det mesta som av en eller annan anledning är svårt att förena med tanken att vi skall vara respektfulla och vänliga mot varandra. I denna städinsats kan kyrkliga läror, doktriner och dogmer utan allt för stort besvär förpassas till historiens skräphög. I slutänden kan nog till och med kyrkans gud sitta löst.

I samband med kyrkovalet för en månad sedan instämde teologen Gunnar Granberg med en walesisk kollega, som menar att sekulariseringen varken är ett tecken på kristendomens slut eller på gudlöshet. Tvärtom, sekulariseringen bör ses som ”ett nytt uttryck hos den kristna religionen”, eller med andra ord en ny kristendom. Lite desperat låter det förvisso, men tanken är att ”sekularisering är kristen moral och etik som skalats av från kyrkans dogmer.” I ett sådant ljus är det minskande deltagandet i det kyrkliga livet inte så mycket att bekymra sig om, förefaller Granberg mena, eftersom viljan till en tro är större än lusten att delta i kyrkans organisation och gudstjänster. Vad innehåller då denna vilja till en tro? Moralens frigörelse från religionen skulle man nästan kunna säga, men om man i stället vill vara snäll – och det verkar i sammanhanget lämpligt – kanske man bör kalla det för en uppslutning kring Svenska kyrkans snällhetslära. Granberg formulerar det så här: ”Det handlar om en känsla att vilja göra det som är rätt och gott både för egen del och gentemot medmänniskor oberoende av kyrkans teologiska läror. Denna naturliga vilja att moraliskt göra gott kopplas ihop och understöds med tanken på Gud.”

Det intressanta är att i Granbergs version kliver föreställningen om en gud in som en stötta för en naturlig vilja att göra gott. Tanken om en gud reduceras med andra ord till att bli en hjälp för att låta människans goda sida att göra sig gällande. Det är mycket långt från en Gud att frukta och älska, som det hette i katekesen. Noga taget blir det ingen Gud kvar, utan endast en människotillverkad idé, som skall hjälpa oss att hålla oss någorlunda goda och välvilliga. För att vara religion är det ganska sympatiskt. Det lämnar föga utrymme för uppenbarade sanningar eller Herrar med vidhängande prästerskap att underkasta sig. Allt auktoritärt trams, som har gjort kyrkor och religioner till sådan obehagliga företeelser, skulle i denna nya kristendom ha rensats ut.

Granberg slutar sin betraktelse med en observation, som ganska väl sammanfattar betingelserna för både dem som vill bevara religionen och dem som vill befria världen från vidskepelse. ”Det moderna samhället bygger på rationell förståelse. Ändå har denna utveckling inte utrotat religionen. Tron på Gud visar sig vara bestående.” Varför tron överlever i miljöer där kunskap och förnuft fritt kan breda ut sig finns det olika teorier om. I värsta fall har människan, som en sidoeffekt av egenskaper som har haft evolutionsbiologiskt värde, en ”inbyggd” benägenhet att tro på medveten vilja och avsikt bakom det som existerar och det som sker. Frigörelsen blir då en något mödosammare uppgift.

För dem på andra sidan är problemet snarare att moderna samhällen bygger på rationell förståelse. Om religion skall kunna förenas med detta faktum, är den så illa tvungen att rensa bland mirakel och annan pinsam vidskepelse. I det avseendet står Jackelén inför samma dilemma som sina närmaste föregångare i ämbetet. Anders Wejryd visade i en intervju på bortaplan någorlunda tydligt att han åtminstone ville hålla miraklen på behörigt avstånd från diskussionen om trosföreställningar. ”Med mitt gudsbegrepp har jag inga problem med att det möjligtvis sker underverk, men det är inte så viktigt. Gud är Gud och han står och faller inte med under.” Lite senare i intervjun sade han dessutom att hans tro förmodligen inte skulle påverkas av mirakel, eftersom de två sakerna inte hade så mycket med varandra att göra. ”Gudstro är ju en relation, inte trolleri. Då har man reducerat gudstro till att vara ett tecken på att naturen beter sig oförutsägbart.” Ingen tvekan om att Wejryd vill hålla tron och underverken isär alltså, även om han vacklar betänkligt när de gäller att hålla sig till den rationella förståelsen av världen; han träffade som barn en ängel och tror tydligen på jungfrufödsel även om det inte är så viktigt. Helt utan trolleri är hur som helst inte hans trosliv.

Kyrkans företrädare nödgas alltså i en värld som bygger på rationell förståelse, att vrida sig lite fram och tillbaka för att slippa konfrontera dogmer med förnuft. De senaste omgångarna av ärkebiskopar har varit villiga att helt skrota den värsta vidskepelsen, om än inte helt utan krumbukter. Den tillträdande Jackelén gjorde en tydlig markering vid en utfrågning i Gottsunda kyrka inför valet, där hon mer eller mindre avförde jungfrufödseln. Senare försvarade hon sin ståndpunkt att detta snarast var ett sätt att bruka ”mytologiskt språk”, för att markera att den födde var en betydelsefull person. Det känns trots allt bättre med en kyrka som inte riskerar hemfalla till trolleri, utan nöjer sig en gud som kan hjälpa troende att hålla sig snälla. Ju mer verksam gud, desto större risk för att religionens auktoritära karaktär gör sig gällande.

Helt utan konvulsioner i de fromma leden är dock inte vakthållningen mot den grövre vidskepelsen. En del kan inte överge sina tomtar och troll. Lyckligtvis blir det mest komiskt att beskåda. Riktigt festlig är Micael Grenholm, som har en polare, som väckt åtta personer från de döda, och önskar sig en ärkebiskop av samma kaliber. Lite förvånande är det, att dessa tilldragelser inte varit förstasidesstoff i världspressen. Jesus själv blev, efter viss hjälp av kejsar Konstantin och hans breda kontaktnät, världskändis på endast tre fall av återuppväcklser (samt sin egen förstås). På en punkt måste man dock ge Grenholm rätt: ”Har man inte sett så många helade och uppväckta från de döda börjar man snart tro att mirakler inte sker.” Jag skall villigt medge, att jag blir lite nyfiken på hur undervisningen går till på Johannelunds teologiska högskola, där Grenholm är student.

Huvudman för Johannelunds teologiska högskola är Evangeliska fosterlands-stiftelsen. Därför kan de starka trollerikraven sägas leva kvar inom Svenska kyrkans ramar. En bit upp i hierarkin blev detta synligt när en ledamot av Svenska kyrkans läronämnd lämnade sitt uppdrag och utträdde ur Svenska kyrkan efter att ha lyssnat på de allt för trollerifattiga utfrågningarna inför ärkebiskopsvalet. Av ärkebiskopsvalet att döma är det dock inte någon särskilt stark strömning. Mer upprördhet har förmodligen väckts av att Jackelén svävat på målet i frågan om huruvida Jesus är den enda vägen till himmelriket. Tidningen Dagen vädrar, inte helt utan välbehag, möjlighet för en splittring av Svenska kyrkan, där en betydligt strängare variant av kristendom kunde få ett friare spelrum. De som vill nöja sig med en jesusfigur, som främst betraktas som etisk vägvisare, skulle skiljas från dem, som i stället vill hålla hårt på, att det där med Jesus, det handlar om frälsning genom någon som är Herre. Det är således Herre med stort H och hela det auktoritära tankebagage som ryms i det begreppet, som oppositionen längtar tillbaka till.

Även om det kan ha et visst underhållningsvärde att få ta ett nappatag med den mer hårdföra trollerifraktionen, så är det knappast något att längta efter. För oss som vill fortsätta att pressa tillbaka religiös vidskepelse och dess inneboende auktoritära drag är det behagligare med en kyrka, som i första hand är en lite mysandlig version av Bamse. Därför kan vi, trots allt, vara ganska belåtna över valet av Jackelén. Hon har en del tomtar och troll att hantera, men de är snarare komiska krumelurer än ett reellt problem för en kyrka som försöker samleva med en värld byggd på rationell förståelse. De som vill ha mer av Herre i läran kan kanske bli känsligare att hantera. Förhoppningsvis kan hon även hålla dessa i styr. I annat fall vore det förmodligen bäst om det blev en utbrytning med buller och bång. Det brukar vara en säker väg till obemärkthet och förtvinande.

Jag inser att med vänner som mig behöver Jackelén och Svenska kyrkan inga fiender, men det kan inte hjälpas. Om det är så att det finns både medfödda och social faktorer som tenderar föra människor till religiös tro, så är den nuvarande harmlösa Svenska kyrkan att föredra framför de flesta alternativ som bjuds. Håller den fast vid sin snällhetslära kan kyrkan till och med bli en sympatiskt radikal kraft. Men jag är beredd att nöja mig med att den håller sig fri från anspråksfulla Herrar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: