Myndigheter och medborgare, och en inskrivning hos AF

Arbetsförmedlingen (AF) har dragits med lågt anseende och förtroende under många år. Till en del kan det säkert bero på den politik, som myndigheten är ålagd att förverkliga, men man skall inte i förväg utesluta att AF på egen hand hjälpt till att skaffa sig dåligt rykte. Nuvarande generaldirektör gör verkligen allt hon förmår för att skämma ut AF, men hur är det bland de vanliga anställda statstjänarna, de som står för allt det praktiska arbetet? Förmodligen är det enkla och lite trista svaret, att det är omöjligt att generalisera. Det är nog på AF som på alla andra ställen, att hela skalan från enastående mirakelmänniskor till avgrundsdjupa ärkenöt finns representerad.  Förmodligen är det också så, att det är problemen, misstagen och dumheterna, som blir omtalade och ihågkomna. Hur ofta berättar någon spontant, att hon blivit väl bemött eller att han fick effektiv hjälp? Inte lika ofta som någon i vredesmod berättar om all skit han eller hon fått uthärda.

Med denna inledande reservation avklarad kan det vara värt att väcka frågan om inte ett sådant selektivt minne av mötet med AF (liksom med andra likartade myndigheter) är rättvist. Myndigheter är satta att utföra arbete på medborgarnas uppdrag och för detta ändamål får de disponera en del av medborgarnas pengar. De skall administrera och verkställa gemensamma angelägenheter. Jag vet att det inte är riktigt så i den verkliga världen, men det hindrar inte att man bör hålla på principen. Vi är inte statens (eller kommunens) undersåtar och har därför ingen anledning att finna oss i att bli behandlade som sådana. Vi skall helt enkel bemötas som de medborgare vi faktiskt är. Ett viss utrymme mänskliga misstag måste vi självfallet medge, men gränserna måste hållas ganska snäva. Jag minns till exempel en kvinna som kort efter att hon vunnit sin doktorsexamen i ett samhällsvetenskapligt ämne anmälde sig som arbetssökande. Det första jobb hon anvisades var att stå i en ICA-affär och bjuda kunder på smakprov på matvaror. Inget ont om arbete inom dagligvaruhandeln, men det känns ändå som om handläggaren inte riktigt hade börjat med att matcha lediga jobb mot hennes utbildningsnivå. Och – ja, hennes namn kunde väcka misstankar om utländsk bakgrund.

Historier som denna ligger långt utanför gränsen för förlåtliga misstag, och det finns dessvärre gott om dem. Tidigare i år gav en hjälte från min ungdom – Nike Markelius (som fortfarande är en hjälte) – en vältalig bild av tillvaron i åtgärdslandet, särskilt den region som öppnade sig i gapet mellan sjukförsäkringsreformer och arbetsmarknadspolitiska påhitt. Givetvis väckte hon en massa borgares vrede. Några av dessa svarade hon själv. Andra fick på sätt och vis ett svar från Svensk Socialpolitisk förening, som i våras gav sitt hederspris till Nike Markelius.

Mina egna små förtretligheter vid inskrivningen hos AF ter sig mot denna bakgrund som lappri. Den första började vid datorn i hemmets lugna vrå. Man förväntas lägga in alla uppgifter i förväg, innan man genom personlig inställelse i AF:s lokaler skriver in sig. Jag började muntert knappa in alla uppgifter i något som hette personlig profil och när det var klart fattade jag att det var något helt annat än inskrivning. OK, mitt misstag. Väl framme på den plats som verkligen var inskrivning visade det sig att det gick att hämta alla uppgifter från den personliga profilen. Smidigt och snabbt fixat. Något förvånad noterade jag att det stod ett felmeddelande vid alla anställningar och alla utbildningar. Efter en del klickande (och möjligen någon svordom) fick jag se att det bara gick in 46 tecken per rad i inskrivningsformuläret. I den personliga profilen kunde däremot använda betydligt fler tecken. Samordning och konsekvens? Nä, vi kör inte med det. Det var bara att manuellt ändra alla utbildningar och alla anställningar. Förtretligt och visst utrymme för förbättring.

Några dagar senare cyklade jag ned till AF för den personliga inställelsen. Muttrade lite över bristen på cykelställ i anslutning till ingången, men fick senare höra att det fanns sådant på baksidan av huset. Svepte in genom dörren till ett öppet landskap och kikade efter skyltar eller någon annan form av information. Skall man vara snäll kunde man säga att AF följer traditionen från Englands näst finaste lärosäte och avstår från skyltar. Eftersom det första jag stötte på innanför dörren såg ut som en kö ställde jag mig där, vilket visade sig vara ett klokt val. I slutet av kön fanns ett litet runt bord, med en ung man som tog emot alla som kom in och han administrerade det helt manuella kölappssystemet. Efter drygt tio minuter hade jag fått lappen gul 67, vilket för hand även plitats ner i ett för ändamålet avsett kollegieblock. Den unge mannen sade att jag kunde sätta mig vid en dator och knappa in de uppgifter som skulle registreras vid inskrivningen. Han såg lite förvånad ut när jag svarade, att det – helt i enlighet med instruktionen på AF:s hemsida – redan var gjort. Följaktligen återstod bara att sätta sig och vänta.

Jag slog mig ner och blickade ut över kön av nyanlända. På grund av mottagningsbordets placering hamnade kön så att den var i vägen för alla som gick in och ut. Med hjälp av en liten skylt hade det varit möjligt att placera mottagningsdisken på ett betydligt bättre ställe. Det är sådant man hinner fundera på medan man tummar på sin manuellt administrerade kölapp. Efter en kvart ropade någon ut gul 55. En hastig huvudräkning väckte misstanken, att det här kan ta tid. Uppenbarligen var det fler som hade kommit till samma slutsats. En kvinna, som hade rosa kölapp, frågade hur länge till hon skulle behöva vänta. Hon hade varit på AF i går i några timmar, utan att få sitt ärende uträttat, och hade inte tid att stanna hur länge som helst idag. En bekant som dök upp berättade att han hade suttit vid ”drop-in” i ett par timmar i går, och väntat på någon som aldrig kom. Kanske borde AF anställa lite mer personal.

Efter ytterligare en tids väntan bröts lugnet av en ung man, som vädjade om att få en annan handläggare, någon som det gick att prata med. ”Jag måste få en vettig handläggare”, sade han, ”inte någon sönderstressad”. Uppenbarligen hade det skurit sig rejält. Han ville inte ha någon gammal vit gubbe. ”Jag pallar inte med dem mer.” Efter en viss ålder upphör de att kunna tänka och ta till sig nyheter. På något sätt löstes situationen, åtminstone temporärt. Mer dramatik än så blev det inte.  Då och då stannade ögonen på affisch, som basunerade ut att ”Europa är ditt” och jag tänkte på Blå tågets gamla fina gesällvisa.

Efter två timmar hände det äntligen. Gul 67 ropades ut och jag fick träffa en handläggare som skulle fullborda inskrivningen. En vänlig dam i mogen ålder tog emot mitt id-kort och knappade in personnumret. Efter lite småprat frågade hon om mitt telefonnummer. Har du inte det i datorn, undrade jag. Nä, det finns inte här. Märkligt, kan jag ha glömt att skriva in det? Hon fick ett telefonnummer och skrev in det. Har du någon epostadress? Va?? Men den måste redan finnas, jag fick ju bekräftelse med epost på att uppgifterna var registrerade. Näe, det finns ingen epostadress här. Omöjligt! Nå, hon fick en epostadress också. Vad söker du för arbete? Jag invände, att nu måste det vara något fel. Jag hade kryssat i mängder med jobb, till och med arbetsförmedlare. Men, näe, uppgifterna finns inte i datorn. Med viss ihärdighet hävdade jag att de måste finnas där och hon väckte då tanken att det kanske blev något fel vid inloggningen. Nytt försök, varpå det visade det sig att alla uppgifter fanns där de skall vara. Ett problem var ur världen, men den första kvarten kunde onekligen ha använts effektivare. Hon sade att hon egentligen inte arbetade med inskrivningar och vi övergick till att prata lite om min situation. Strikt sett hade det säkerligen varit möjligt att fixa allt kring inskrivningen på en kvart. Nu gick det nästan en timme.

Det är uppenbart att det finns gott om småsaker som vore enkla att förbättra, men mötet med AF innehöll egentligen inte mer än förtretligheter och förlåtliga misstag. AF verkar lida brist på personal och förmodligen skulle man kunna få större effektivitet i arbetet om lokalerna utformats på ett vettigare sätt. AF i Uppsala flyttade till nya lokaler för mindre än ett år sedan och det är en gåta hur bottenplanet har kunnat bli så eländigt som det nu är. Till och med en spatial idiot som jag ser omedelbart att utformningen är allt annat än ändamålsenlig. Men som sagt, allt detta är småsaker. Första intrycket är alltså att det huvudsakligen är politiken som skall angripas. Vi får se hur länge det intryckt står sig.

Annonser

2 Responses to Myndigheter och medborgare, och en inskrivning hos AF

  1. Olle J. skriver:

    Får intrycket att det inte hänt så värst mycket under de sådär tio år som gått sedan jag senast hade någon mer varaktig kontakt med Af. Då fick man en individuell handlingsplan. Denna konstruerades framför den arbetssökandes ögon genom att handläggaren med stor möda och en del suckande klipp-pch-klistrade in hafsigt formulerade textsstycken från ett word-dokument som låg ute på deras intranät.

    Man skulle i vilket fall alltid ha med sig en bok eller en tidning. On du inte hade det var det verkligen ett nybörjarmisstag.

    • nidskrivare skriver:

      Normalt sett går jag inte ens till pizzerian utan att ta med en bok. Sysslolösheten under väntetiden var ett olycksfall i arbetet, om man får kalla det så. En innovativ nyhet har tillkommit sedan din tid. Nu får man ett blad, som ger följande upplysning: ”När du är arbetslös är det viktigt att du söker arbete aktivt.” På så sätt motiveras den briljanta idén, att man skall avge en skriftlig aktivitetsrapport varje månad. Aktivitetsrapporten förskjuter AF:s arbete mot att granska dokumentation över historien. Det är nästan lika genomtänkt som den idén att arbetslösa skulle tillbringa dagen i AF:s lokaler.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: