Usel myndighet eller usel politik? Bäst att helgardera

Tidigare i somras lyckades Arbetsförmedlingen (AF) försvara sin ställning som rikets sämst ansedda myndighet. Sifo försöker mäta medborgarnas förtroende för sina myndigheter i ett anseendeindex och AF har med ganska god marginal hamnat sist i dessa mätningar. Skalan sträcker sig från -65 till 135. AF inte bara försvarade sin bottenplacering utan lyckades dessutom sänka sitt betyg från minus 21 till minus 27.  Den alltid lika käcka generaldirektören Angeles Bermudez-Svankvist kommenterade siffrorna i Svenska Dagbladet: ”Jag vill inte kalla det kris. Men vi får inte glömma att kris också betyder möjlighet”. Despoter brukar inte behöva bry sig om vad de säger, eftersom ingen säger emot dem, men den här gången blev kombinationen av undanflykter och plattityder inte helt lyckad. Hon vill alltså inte kalla det en möjlighet …  eller vad var poängen? Vad Bermudez-Svankvist än kan ha menat, så lugnar hon oss medborgare med att allt blir bra om vi bara har tålamod. ”Om vi får 10–15 år på oss – då kommer vi att ligga mycket bättre, för då sjunker också arbetslösheten och då blir det arbetskraftsbrist.”

Det känns inte helt betryggande att behöva vänta i 15 år, vare sig på att arbetslösheten skall sjunka eller att AF skall göra sig förtjänt av ett bättre anseende hos medborgarna. Min alldeles ovetenskapliga gissning är att Bermudez-Svankvists attityd är en stor del av problemet. Men hon är inte ensam skyldig. Arbetsförmedlingen har varit tvungen att administrera och verkställa hela den cirkus av ogenomtänkta hugskott och medvetna straffexpeditioner mot arbetslösa som högerregeringen bankat fram under de senaste sju åren. Regeringen och dess politik skall säkerligen, som Linda Grape påpekar, ha en del av äran för att AF är så illa sett i medborgarnas ögon. Skall man vara riktigt ärlig verkar dock det låga anseendet vara äldre än regeringsskiftet 2006. (Lite misstänksam skall man nog vara när den som ha beställt undersökningen inte låter den publiceras på Sifos hemsida, men SOM-institutets siffror för 2010 och 2011 pekar i samma riktning, liksom de äldre siffrorna för AMS.)

Politiken har alltså sannolikt spelat en viss roll för AF:s usla anseende, men Bermudez-Svankvist har inte varit nödbedd att sätta alla påhitt i verkställighet. Hon har fullt ut verkat i regeringens anda, vilket även visat sig i det entusiastiska arbetet för att få tyst på kritiska röster inom AF. Det ligger helt i linje med det riktmärke högerregeringen satte redan i sin första budget, då den slog sönder infrastrukturen för den oberoende arbetsmarknadsforskningen genom omedelbar nedläggning av Arbetslivsinstitutet. För den som grubblar över huruvida det är myndighetens eller politikens uselhet som ligger bakom det låga förtroendet för AF, är det därför inte så lätt. Inte minst grunnar man på hur det är för dem, som har den direkta kontakten med arbetssökande medborgare. Hur ter sig deras tillvaro? Hur stort ansvar har de för det låga förtroendet? Spontant vill jag helst lägga skulden en bit upp i alla hierarkiska apparater, men vet dessvärre att det förekommer en hel del märkligheter även på gatubyråkraternas nivå. Under den närmaste framtiden kommer jag att få tillfälle att studera saken genom deltagande observation. Jag har just anträtt den långa marschen mot åtgärdslandet. Redan inskrivningen på AF bjöd på lite äventyr, som jag hoppas kunna berätta mer om i morgon. Så mycket kan jag avslöja redan nu, att det verkar inte helt saknas utrymme för smärre förbättringar.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: