Religion och vetenskap

Claphaminstitutets direktor, Tuve Skånberg, hävdade nyligen att oförmågan att tro på gudar var en åkomma av samma slag som färgblindhet och tondövhet. Några dagar senare försökte Anders Sirén upplysa Skånberg om att ljus och ljud är fenomen, som vi har kunskap om och som vi kan mäta. Med lämpliga apparater för att mäta våglängder kan därför en färgblind skilja rött från från grönt och en tondöv stämma sin gitarr, skriver Sirén, och fortsäter: ”Analogt med detta borde man alltså med vetenskaplig metodik kunna finna sätt att påvisa Gud även för oss om är ”oförmögna” att observera henom.” Om det nu vore så att Skånberg har rätt i sina jämförelser.

Vad skulle man kunna undersöka för att pröva hypotesen att de kristnas gud existerar? Sirén tar fasta på att Herren Gud sägs höra bön. Bönesvar skulle i så fall vara ett mätbart spår av sagde Herres existens. En forskningsöversikt över studier av förbönens effekter på sjuka ger dock nedslående resultat. Förbön har inte någon signifikant effekt, vare sig positiv eller negativ, på sjuka. Som den vetenskapsman han är, påpekar Sirén att avsaknaden av stöd för Guds existens inte är ett bevis för icke-existensen. Hans poäng är bara – och det är inte så bara – att hypotesen faktiskt kan studeras med vetenskaplig metod.

Tanken att studera hypotesen om Gud på ett vetenskapligt sätt är uppenbarligen knepig att förhålla sig till för kristna. Templetonstiftelsen, som ägnar sig åt att försöka föra religion och vetenskap samman, bekostade en stor och noggrann studie av just förbönens effekt. Resultatet blev nog inte vad finansiären hade hoppats, men det borde inte förvåna någon. Ingen signifikant effekt kunde noteras, med ett undantag. De som var föremål för förbön och dessutom visste om att så var fallet, hade en något sämre utveckling än kontrollgruppen. Givetvis finns det drösvis med metodproblem, och därmed ges det också gott om undanflykter för dem som inte var nöjda med resultatet.

Tyvärr lär vi aldrig att få veta vad de kristna skulle säga om studier av förbönens effekter skulle få ett annat resultat än att det inte går att se någon effekt. Vi kommer nog att få nöja oss med att lyssna till kören av undanflykter. Ett exempel ur högen kan hämtas från tidskriften Evangeliums bloggsida. Där kommenterar Christoffer Skogholt meningsutbytet mellan Skånberg och Sirén. Det har onekligen ett visst underhållningsvärde att se hur han slingrar sig fram och tillbaka, utan att närmare fundera över konsekvenserna av brännvinsadvokatyren.

Bönen, förklarar Skogholt, är inte en oberoende variabel som skall påverka en beroende variabel, med Gud som en manipulerbar mellanliggande variabel. Den är samtal med Gud, en relation med en person, och då måste man ge utrymme för det specifika och det unika. Kvantitativa metoder duger inte. Sådana förutsätter att Gud skulle röja sin existens genom ”en regelbundenhet och systematik i bönesvaren”. Något sådant kan man förvänta sig hos en opersonlig kraft, men inte av en person. Eftersom Gud är en person har han en frihet och en oförutsägbarhet, som krafter saknar. Men det är inte nog med att Gud är nyckfull och oförutsägbar. Han är kinkig också. Med hänvisning till en religionsfilosof berättar Skogholt, att ”en orsak till varför Gud vill att vi ska be, [är] att vi i vår bön uttrycker omsorg om vår nästa och öppnar oss för honom.” Då blir det problematiskt att be för att testa en vetenskaplig hypotes. Bönen blir inte ett uttryck för kärlek och medkänsla för en lidande. Den var utformad enligt ett formulär, för att få just den variabelform, som en vetenskaplig metod fordrar. Skulle Gud låta sig manipuleras genom sådana tilltag, vore det ”tveksamt om man kan tala om ett fritt agerande hos Gud. Gud blir en mekanism som vi behärskar.” Och så kan det ju inte vara.

Uppenbarligen går det att skaffa sig tämligen detaljerad kunskap om vad Gud vill och vilka formkrav han har för att ens överväga att ge bönesvar. Hur Skogholt och hans religionsfilosof inhämtat denna kunskap är ovisst, men vi får väl lita på deras ord. Rimligen borde de kristna hädanefter avstå från alla formulärartade och färdigskrivna böner, vilket torde minska bönevolymen över världen högst avsevärt. Inte minst kunde barnen befrias från inövade haranger i aftonbön och liknande övningar. Det i mitt tycke mest intressanta med Skogholts utläggning är dock, att Gud hellre låter sjuka människor lida och dö än nedlåter sig till att få sin existens styrkt i en vetenskaplig undersökning. Det är ett mycket intressant personlighetsdrag, som många kristna säkerligen har allt för dålig kännedom om.

Skogholt har alltså i princip avvisat alla varianter av vetenskaplig metod för att vinna kunskap om bönens kraft. Vad har han då att komma med för att försvara föreställningen att Gud hör bön och gör något gott ibland. Jo, följande:

För min del är det snarare så att ett fall – och jag tror det finns många – då Gud har svarat på bön på ett speciellt sätt – det vill säga det har skett något mirakulöst som är i enlighet med Guds syften efter bön räcker för att jag ska tro att Gud i princip kan svara på bön. Även om det inte går att systematisera Guds agerande. Om någon har blivit helad efter förbön en gång räcker det för att tro på Guds möjlighet att hela.

Han är onekligen mycket frikostig med att ge sig själv frihet att bedöma vad som är tillräckligt för att ge hypotesen stöd, men blir likväl ytterst vag när det gäller att ange vilket mirakel, som har avgjort saken. Det visar sig därtill att Skogholt dubbelgarderar sig även i fråga om vad som är ett resultat av Guds ingripande. Katolska kyrkan utreder noggrant alla påstådda mirakel, skriver han  (nej, inte skratta), och bara de som inte kan ges en vetenskaplig förklaring får officiell status som mirakel. Sedan kommer helgarderingen: ”Det kan såklart tänkas att det kommer en vetenskaplig förklaring till det senare: då har Gud gjort det ”inside the natural order” – men naturen var mer kreativ än vi trodde.” Således: Om det inte går att förklara är det ett gudomligt ingripande, men skulle det dyka upp en naturlig förklaring är det ändå Gud som har gjort det.

Med en så generös syn på hur man känner igen ett gudomligt ingripande borde Skogholt rimligen erkänna alla någorlunda gamla mirakelhistorier, men han trippar ändå ytterst försiktigt fram, och nämner endast Jesu återuppståndelse. Det leder över till en helt annan debatt, som får anstå, men det ter sig onekligen en aning desperat att citera Bart Ehrman i detta sammanhang.

Skogholts svar formar sig till en enda lång bekräftelse på Siréns slutsats, att när det gäller förhållningssättet till kunskap, är religionen vetenskapens antites. Den anmärkningen var ursprungligen riktad mot Skånberg, och det kan därför vara dags att återvända till honom. Skånberg slänger först ur sig det vanliga tramset för att frigöra sig från bevisbördan.

Om Gud finns eller inte kan inte heller bevisas vetenskapligt, om det är både troende och ateister ense. Därför blir det så orimligt när ateister vill hävda sin oförmåga att tro på Gud som det normala, som det som ska vara normerande för oss övriga.

Ingen bör låta sig luras av så enkla trick. Bevisbördan ligger naturligtvis på den som hävdar att något existerar. Om jag vill göra gällande att Allah eller Zeus eller Oden eller någon annan gud existerar, då får jag också ta på mig bevisbördan. Jag kan inte ålägga Skånberg den omöjliga uppgiften att bevisa deras icke-existens. Det betyder inte, att Skånbergs oförmåga att tro på Allah etc, blir normerande för vad någon annan skall tro och tänka. Han tillgriper ett ganska billigt trick här. Att bevisbördan ligger på den som hävdar existensen av något betyder självfallet inte en normering för vad någon skall tänka och tro om världen. Tvärtom, det innebär att inga påståenden ges en privilegierad ställning. Alla påståenden är underkastade samma sorts granskning och prövning. Det är en värld fri från normerande krav på respekt för föreställningar som inte kan utsättas för prövning.

Bevisbördan har den trevliga bieffekten att den ger ett skydd för att bevara ett fritt samhälle. Kan jag inte styrka mina påståenden om Allahs existens och hans vilja, så kan jag inte begära att Skånberg eller någon annan skall behöva bry sig om påståenden som inte har annat stöd än hänvisning till just Allah och hans vilja. Man blir så illa tvungen att försöka övertyga med prövbara sakskäl. Som sagt, inga antaganden eller hypoteser ges en privilegierad position.

Det är den ordning, som härskar inom vetenskapen. (Eller det är åtminstone den ordning som alla ger läpparnas bekännelse.)  Horder av hårt arbetande strängteoretiker, som med allt finare matematiska modeller menar sig kunna förklara allt mer av kosmos grundläggande uppbyggnad, får vackert finna sig i att leva i skuggan av frågan: OK, och hur kan teorin prövas. De har ännu inte lyckats komma på något sätt att utsätta teorin för empirisk prövning. Elegans och stor potentiell förklaringskraft räcker inte, så länge de avgörande testen är ogjorda. Strängteoretikerna är själva högst medvetna om detta, men ingen skulle komma den bisarra idén att jämföra oförmågan att tro på strängteori med ett sjukdomstillstånd. Lika lite skulle de börja härja om att oförmågan att tro på strängteori inte skall få räknas som ett normaltillstånd. De vet var bevisbördan ligger och de vet att det är på samma sätt för alla. Inga privilegier.

Uppenbarligen ogillar Skånberg en sådan ordning. Genom att fiffla med frågan om var bevisbördan ligger försöker han skaffa en privilegierad position för religiösa föreställningar, som inte klarar sig i en saklig debatt. Samma princip som i allt religiöst förtryck alltså, om än i utspädd form.

Skillnaden mellan religion och vetenskap är således himmelsvid. Skånberg försöker dölja detta faktum genom att understryka att man förena kristen tro med att vara en framstående naturvetenskaplig forskare. Och visst är det så, men den förening bygger på att de båda världarna hålls strikt åtskilda. Gud släpps aldrig in i laboratoriet. Den dag då forskaren lägger in gudomligt ingripande i sina förklaringsmodeller upphör vederbörande med vetenskaplig verksamhet och övergår till vad Peter Atkins på goda grunder brukar karakterisera som intellektuell lättja. Obesvarade frågor lockar inte till hård ansträngningar utan man hemfaller till det bekväma svaret: Gud gjorde det.  Därmed skjuter man också in en dubbel standard för hur utsagor om världens beskaffenhet skall bedömas. Man släpper in antaganden och hypoteser som inte kan tillbakavisas av några som helst empiriska data, det vill säga man upprättar privilegierade positioner, som inte kan prövas.

Detta är precis vad Skånberg gör. Vi kan kika på ett färskt exempel, när han grubblade över frågan om liv på andra planeter. Astronomer har på senare tid upptäckt ganska många planeter som förefaller ha betingelser för liv. Detta gör Skånberg lite orolig. Skulle det visa sig att liv har uppstått på fler ställen än på jorden, kunde det användas för att rikta invändningar mot föreställningen om en skapande gud. Lite problem för en och annan dogm bleve det säkert. Skånberg – som för övrigt anser att det finns en likhet mellan de indirekta metoderna för att söka efter planeter och den kristnes förhållande till sin gud – finner dock råd. Han vänder på steken och bestämmer sig för att om man inte kan påvisa någon form av liv, så får ateisterna ett problem. De kristna klarar sig dock oavsett vad utfallet blir.

Om människan trots allt skulle finna liv på andra planeter innebär det inget hot mot den kristna tron. Gud kan självfallet ha skapat varelser på andra planeter än vår. Men om andra planeter faktiskt är så döda som de verkar, blir det en svårknäckt nöt för ateisten att förklara livets existens och de unika dragen hos vår jord.

Här har vi alltså ett utsökt exempel på dubbel standard och privilegierade positioner. Hypotesen om existensen av en gud, och mer specifikt om de kristnas Gud, låter sig inte tillbakavisas av några empiriska data, oavsett vad dessa utvisar. Den som däremot inte gör några antaganden om övernaturliga väsen skulle, med den Skånbergska logiken, hamna i trångmål, om de planeter vi förmår studera visar sig sakna liv. Det är argumentation av detta slag, som Skånberg och Claphaminstitutet kräver att alla måste respektera. Och värre en så. De anser att vi som inte är villiga att godta slikt bondfångeri lider av ett mentalt handikapp, jämförbart med psykopati. Förmodligen kommer de att behöva tillgripa andra medel än sakliga argument för att övertyga någon.

När Claphaminstitutet bildades presenterades Skånberg genomgående som professor, men det framgick inte vid vilket lärosäte han erhållit denna titel. Kanske var det utfallet av ett litet mirakel eller någon annan form av gudomligt ingripande. Vare därmed hur det vill. Det är under alla omständigheter ett prövbart påstående. Det är ett påstående som kan vara sant eller falskt och det kan prövas mot empiriska data. Därigenom skiljer det sig på ett fördelaktigt sätt från mycket annat Skånberg och hans institut kräver att vi skall tro på.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: