Forskare kan inte fly från sitt ansvar

Jag gör tydligen inget annat än att upprepa mig numera, men likt Karl-Bertil Jonssons far känner jag att stämningen kräver detta. Barry Eichengreen försöker i en artikel idag dribbla bort korten vad gäller frågor om forskning och forskares ansvar. Ämnet är Carmen Reinharts och Kenneth Rogoffs uppsats ”Growth in a time of debt” och de ekonomisk-politiska konsekvenser den fick. Eichengreen vill av allt att döma skjuta över all skuld på politiker och andra skumma varelser och frita Reinhart och Rogoff från allt ansvar. Han lägger ut texten om diverse självklarheter, såsom att det alltid krävs noggrann historisk analys och att data bör göras tillgängliga för forskarsamhället, så att granskning av resultaten blir lätt att genomföra. Behändigt glömmer Eichengreen att ett par av ”misstagen” som Reinhart och Rogoff gjorde, knappast kunde vara olycksfall i arbetet, utan måste ha varit resultatet av medvetna val. Lika behändigt glömmer han att Rogoff inte hade något emot att turnera bland de politiska brukarna av en korrelation mellan statsskuld och tillväxt.  (vilket Peter Wolodarski påminde om för en månad sedan). Och Eichengreen struntar glatt i vad en kommentator så vältaligt påpekade: ”R-R whisper ”correlation” to other economists, but say ”causation” to everyone else.” För Eichengreen blir i stället slutsatsen denna:

När Reinharts och Rogoffs kritiker ifrågasätter deras motiv och kritiserar andras sätt att tillämpa deras forskning har de missat poängen. Det verkliga problemet är forskningens metoder och prioriteter, inte dess motiv. Om vi på allvar tar itu med metod- och prioritetsproblemet kommer politikernas böjelse för att missbruka forskarnas analys för sina egna syften att försvinna.

Det är dubbelt fel. Forskningens metoder och metodideal är till just för att vi inte skall behöva lita på att forskarna själva är fria från medvetna eller omedvetna motiv, som riskerar snedvrida resultaten. Och forskare är precis som alla andra. De har politiska åsikter, viljor och benägenheter. De kan lockas att spela en politisk roll, och ibland behövs det inte ens någon som lockar. De kan understundom vara mer än villiga att använda sin forskning för att driva fram politisk handling. Att förvandla hela problemet till politikers missbruk är en överförenkling som gränsar till intellektuell ohederlighet. Jag försökte kika på problematiken för några veckor sedan. Förmodligen blev den texten både för rörig och för lång, men det var åtminstone ett ärligt försök att diskutera ett verkligt problem. Normalt sett har jag tillhört Barry Eichengreens beundrarskara. Det är därför extra ledsamt att ta del av hans beklämmande dribblerier i dagens DN.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: