Vetenskap, politik och ansvar

De senaste veckorna har det uppmärksammats hur ett vetenskapligt underlag för åtstramningspolitik har mer eller mindre raserats. Harvardekonomerna Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff hävdade i en uppsats (i kort och lång version), att en statsskuld över 90 % av BNP ledde till markant lägre tillväxt. Även om de nämnde att skuldens tillkomst kunde ha viss betydelse för effekten – det var framför allt skulder från andra världskriget de hade i åtanke – så var både slutsatsen och den nästan uttalade policyimplikationen klar.

Our main finding is that across both advanced countries and emerging markets, high debt/GDP levels (90 percent and above) are associated with notably lower growth outcomes. Much lower levels of external debt/ GDP (60 percent) are associated with adverse outcomes for emerging market growth. Seldom do countries “grow” their way out of debts. (”Growth in a Time of Debt” AER 2010 s. 577)

Med tvenne högt ansedda Harvardekonomer som stöd gick det lättare att motivera en hård åtstramningspolitik, som universalmedel för att ta sig ur ekonomiska kriser i skuldtyngda länder. Ekonomer som talade för att man borde föra en expansiv stimulanspolitik istället, kunde bemötas med att forskningen visade, att länder sällan lättar skuldbördan genom tillväxt. Statsskulden var problemet och åtstramning lösningen. Sade man något annat hade man en dold politisk agenda, i synnerhet om man hette Paul Krugman.

Mot denna bakgrund var det naturligtvis mer än pinsamt att en doktorand vid University of Massachusetts Amherst, Thomas Herndon, upptäckte en samling ganska grova fel i Reinhart & Rogoffs uppsats, när han gjorde en övningsuppgift i sin forskarutbildning. Granskningen och omräkningarna efter korrigering publicerades för ett par veckor sedan av Herndon tillsammans med de seniora ekonomerna Michael Ash och Robert Pollin. Resultaten (lättillgängligt sammanfattade här) var tämligen förödande för Reinhart & Rogoff. Brytpunkten för tillväxt vid 90 % statsskuld försvann. I den mån man kan se ett samband mellan skuldsättning och tillväxt förefaller det därtill vara tidsbundet; det är svagare under senare tid än i början av undersökningsperioden. Inte mycket att grunda ekonomisk-politisk rådgivning på med andra ord.

I en del referat låter det som om Herndon hittat slarvfel eller något som låter sig sammanfattas som enkla räknefel i Excel. Den versionen salufördes exempelvis av P1 Morgon, liksom i en ”faktaruta” i DN (lör 4/5) och till och med i Peter Wolodarskis söndagsledare, som annars fokuserade på det politiska bruket av det påstådda sambandet. Men det var lite mer än ett räknefel. Granskning visade även att Reinhart och Rogoff hade gjort ett tvivelaktigt urval av data, där skuldtyngda år med hög tillväxt i några länder plockades bort, och att de använt ”okonventionella” metoder vid viktningen av data. Kodningsfelet i Excel var alltså bara ett av flera misstag, och de två andra kan knappast åstadkommas genom slarv. Förhoppningsvis är det inte oärlighet som ligger bakom. En sannolikt bättre gissning är att urvalet slimmats av skäl som författarna tyckte var välgrundade, men som också – som av en händelse –  passade de resultat man förväntade sig. De ansåg sig veta att skulder från krigstider är lite speciella. Inför sig själva kunde de därför säkert motivera uteslutningen av åren direkt efter andra världskrigets slut för Kanada, Australien och Nya Zeeland. Som av en händelse blev man därigenom av med en samling år med kombinationen hög skuld och hög tillväxt. Uteslutningen tog bara bort konstiga år. Att de var konstiga framgick indirekt genom att de avvek från det förväntade sambandet, det vill säga det samband man ansåg sig ha en bra förklaring till. Förväntningar kan korrumpera bearbetningen av data.

Det sista är naturligtvis ren spekulation från min sida. Men det vare sig konspiratoriska eller orealistiska spekulationer. Forskare är lika skröpliga som alla andra. Jag minns (och fuskade lite genom att gå till bokhyllan) en gammal kursbok, som skulle demonstrera att investeringskvoten var den viktigaste förklaringen till skillnader i tillväxttakt mellan länder. För att få fram det förväntade/önskade resultatet fick det ena landet efter det andra plockas bort, eftersom de hade egendomlig särdrag som förryckte resultatet. Tack vare att författaren kände igen en anomali när han såg en, blev det möjligt att ge empiriskt stöd för hypotesen. Det var inte lätt, men det gick till slut. Skall man rädda favorithypotesen från trilskande data måste man ibland vara beredd att jobba lite.

Vetenskapen håller sig med en samling metodregler. Ett skälen till detta är ett enkelt faktum. Forskare är lika skröpliga som alla andra. I regelverket ingår principen om öppenhet i beskrivning av data och metoder. Därigenom blir alla vetenskapliga forskningsresultat möjliga att kontrollera. Felaktiga data, dåliga metoder, bristfälliga resonemang, slarv, fusk och allt annat som kan förvrida resultaten kommer förr eller senare att upptäckas. Ohållbara resultat och rena felaktigheter rensas ut eller förpassas till glömskan. Ungefär så ser idealet ut. Inom naturvetenskaperna är idealet starkt och genom långvarig fysikavund har det spridit sig långt in i samhällsvetenskaperna. Som ideal är det inte så pjåkigt. Varje gång fel och slarv uppdagas, såsom nu i fallet Reinhart och Rogoff, kan vi resa upp och jubla över att det fungerar.

Innan vi alla reser oss upp och gör vågen kanske det ändå finns anledning att fundera lite över fallet Reinhart och Rogoff och vad det säger om vetenskap och politik. En första undran är hur ofta grunddata och varje bearbetningsoperation kontrolleras. Men, låt oss anta att maskineriet fungerar och att allt som inte håller måttet antingen rättas, rensas bort eller bara övergår till att samla damm i obemärkt tystnad (ett ganska vanligt öde). Det kommer ändå att finnas kvar en del komplikationer, som gör förhållandet mellan vetenskap och politik till ett potentiellt minfält. Jag tänkte nöja mig med att stanna vid två knepiga ting, som stökar till det, komplexitet och tid.

Komplexitet låter krångligt, men det betyder inte så mycket mer än att samhällen och ekonomier är komplicerade saker. Det betyder bland annat att det är förtvivlat svårt – en del skulle säga omöjligt – att formulera några allmängiltiga lagbundenheter inom samhällsvetenskaper. Det kan till exempel vara svårt att avgöra vad som orsak och vad som är verkan. Hittar man ett regelbundet mönster mellan statsskuld och låg tillväxt, så kan det vara stor statsskuld som leder till låg tillväxt, men det kan lika gärna vara låg tillväxt som resulterat i stor statsskuld. Men det är värre än så. Det ena kan var sant i vissa länder under vissa tider, medan det andra är sant i andra länder under andra tider. Hur en sak påverkar en annan är beroende av en massa andra lokala och tidsbundna omständigheter. En följd av denna komplexitet är att samhällsvetare, inklusive ekonomer, vanligen lyckas bäst med att göra förutsägelser i efterhand. Ofta får vi höra att något skulle ha varit lätt att förutsäga. Det skriver jag inte för att häckla. Samhällsvetenskaperna är ganska bra på att hitta förklaringar till varför det blev som det blev, men för att hitta förklaringar behöver de veta hur det blev. De är med andra ord ganska bra på att reda ut förlopp bakåt i tiden, från en utgångspunkt, som är känd. Det är en helt annan sak att titta framåt i tiden. Då står man där en trave modeller och antaganden om samband som råder under vissa preciserade villkor, men har inga data att stoppa i modellerna av den enkla anledningen att framtiden inte har hänt ännu. Det är naturligtvis inte omöjligt att göra välmotiverade gissningar och kanske till och med välgrundade prognoser, men det kan vi bortse från här. Det väsentliga här är skillnaden mellan att kunna förklara och att kunna förutsäga. Att vara bra på att förklara behöver inte vara detsamma som att vara bra på att göra förutsägelser.

Skillnaden blir viktig när man rör sig från den vetenskapliga till den politiska sfären. Politiker vill vanligen ha stöd för det de vill göra. Ett försök till vetenskaplig förklaring hanteras därför som om den även vore en stabil grund för förutsägelser. I den politisk sfären händer det ofta att utvalda forskningsresultat behandlas som om de vore tillförlitliga lagbundenheter och som därför kan användas för att avgöra vad som bör göras. I sig är det inte så mycket att oja sig över. Politiken är en kamp och man använder de medel som funkar. Vetenskapen har hög status och är följaktligen användbar. Det är vare sig slump eller välgörenhet när kapitalet öser ut pengar över institut av olika slag, övermålade med en mer eller mindre tunn forskningsfernissa, såsom Ratio, Institutet för näringslivsforskning, SNS, etc. Det är en metod att skapa en aura av vetenskaplig legitimitet runt politiska strävanden. Kalabaliken i SNS hösten 2011 visar hur det kan gå när forskare i dessa miljöer försöker hålla på sin vetenskapliga integritet och frihet i stället för att följa den anvisade politiska linjen.

Forskare å sin sida är inte mindre politiskt engagerade än andra medborgare. En del rör sig vällustigt mellan akademin och olika hel- och halvpolitiska institut, intresseorganisationer, företag och tankesmedjor av olika slag och många närs av lusten att få kliva in rollen som expert eller rådgivare. Väljer man sin vänner med omsorg kan det dessutom vara mycket lönsamt; skulle någon tvivla, kika på Charles Fergusons dokumentärfilm ”Inside Job” eller i kap 8 i hans anslutande bok. Även om man i princip välkomnar att forskare deltar med liv och lust i den politiska debatten – och det finns det skäl att göra – så  är det också uppenbart att det uppstår en massa problem när rollerna blandas samman, det vill säga när forskare försöker lägga sin vetenskapliga tyngd i en politisk vågskål. Problemet inskränker sig inte till dem som gladeligen låter sig köpas av mer eller mindre rumsrena intressen. Det är nästan än värre när korruptionsinslaget är litet eller obefintligt. Ett av dessa problem handlar om vem som skall bära ansvar när forskarna har fel och när deras ihärdiga argumentation får oväntade konsekvenser. I den vetenskapliga sfären är det ingen större skada skedd om någon visar sig ha fel. Med tiden rättar det till sig. I den politiska sfären kan man inte se lika sorglöst på att det rättar till sig med tiden. Under den tid som hinner gå innan misstagen uppdagas hinner också många drabbas av misstagens konsekvenser. Av vem skall man utkräva ansvar? Forskarna flyr gärna fältet och gömmer sig (åtminstone temporärt) i sin vetenskapliga sfär. I bästa fall kan man i de ursprungliga texterna hitta nyanseringar och reservationer, som man aldrig brydde sig om under de politiska glansdagarna. I värsta fall medger man misstagen och uttalar sin glädje över det vetenskapliga framsteg som skett genom att någon upptäckte misstagen. Lyckas skadebegränsningen blir inte konsekvenserna värre än att en tidigare upphöjd artikel eller bok förpassas till råttornas gnagande  kritik i en dammig biblioteksvrå.

Vill man roa sig med ett inhemskt exempel på en dylik flykt kan man beskåda ”normpolitiken” och den ekonomiska krisen i början av 1990-talet. En grupp ekonomer började i mitten av 1980-talet driva en ihärdig kampanj för att det behövdes en omläggning av den ekonomiska politiken i allmänhet och stabiliseringspolitiken i synnerhet. Bland annat sades att stabiliseringspolitiken skulle styras av fast normer. Några få enkla och tydliga mål skulle leda politiken och dök det upp problem fick man inte reagera med åtgärder som avvek från den fastlagda normen. Avvikelser rubbade  trovärdigheten och då var allt förlorat. Ett mål var att Sverige skulle hålla en fast kurs för kronan. Den fast växelkursen skulle försvaras till varje pris. Dåvarande riksbankschefen Bengt Dennis tog till sig detta och drog i september 1992 upp räntan till 500 % för att försvara kronan. Det sprack naturligtvis. Den 19 november övergavs kronförsvaret och Sverige övergick till flytande växelkurs. Mycket annat hade också spruckit i avregleringarnas hägn och åren 1991 till 1993 blev en av de djupaste kriser den svenska ekonomin någonsin drabbats av. Självklart ville alla skylla alla. Vi gjorde bara som ni sade till oss, sade politikerna till ekonomerna. Ni borde ha förstått oss bättre, svarade ekonomerna. Sådana skylla-ifrån-sig-lekar är i sig inte särskilt upplyftande, men dessvärre långt ifrån ovanliga.

En av de ekonomer som ihärdigt drev på för att få en omläggning av politiken, Hans Tson Söderström, skrev (och klippte ihop) en bok om sina erfarenheter av det dramatiska decenniet efter 1985, ”Normer och ekonomisk politik” (SNS Förlag, 1996). Söderström berättar (s. 15) att de följde den tingstenska maximen, att bestämma sig till 51 % och sedan  skriva till 100 %. Effekten lät inte vänta på sig. ” Snart märkte vi också att många av våra förslag återkom tämligen ograverade i regeringens finansplaner. Och ibland var finansdepartementets förslag mera långtgående och mer radikala än våra egna!” Tja, vad borde man förvänta sig? Skriver den upphöjda vetenskapen på 100 % borde det rimligen inte överraska om politikerna läser på 100 %. (Kanske bäst att påminna om att det var sosseregering fram till valet 1991.) I eftertankens kranka blekhet låter det dock lite annorlunda. ”Vad som hos mig själv skapade en viss oro”, fortsätter Söderström, ”var att de ekonomisk-politiska beslutsfattarna så entusiastiskt anammade vissa av våra förslag och rekommendationer utan att de föreföll ha begrundat helheten och de mer djupgående  konsekvenser som övergången till en normbaserad stabiliseringspolitik medförde.” Urskuldandet fortsätter ytterligare en bit, men budskapet är enkelt: Vi hade rätt, men politikerna sabbade allt eftersom de inte fattade alla vetenskapligt finstilta nyanser och reservationer. Även om det skulle vara en sann bild – vilket jag starkt tvivlar på – så är det en flykt från att ta ansvar för vetenskapsklädd instormning i politiken.

Reinhart och Rogoff följde i princip samma försvarsstrategi. De medgav ett misstag (Excel-räknefelet) och hoppades att det gav en värdefull lärdom, tog i övrigt strid om det vetenskapligt finstilta och försökte sopa över de politiska spåren av sin triumffärd. De lyckades knappast övertyga om sin politiska oskuld. En kommentator anmärkte fyndigt, att ”R-R whisper ”correlation” to other economists, but say ”causation” to everyone else” och ger en samling exempel på hur de låtit. Peter Wolodarski var också noga med att påminna om hur Rogoff låtit när han farit runt på turné och myst av kändisskapet. Kommer debaclet att kosta Rogoff och Reinhart något? Troligen inte. Räknefelet var pinsamt, men övriga skevheter kan stuvas undan som vetenskaplig debatt, där det inte är kutym att rikta politisk kritik, inte ens mot illa dolda politiska avsikter. Det politiska ansvaret lär de också kunna fly helskinnade ifrån, delvis på grund av att de politiker och intressegrupper, som R&R intimt växelspelat med, fortsätter att driva exakt samma linje även efter att det vetenskapliga underlaget urholkats. Anders Borg och Magdalena Andersson tog varandra i handen och förklarade (DN 4/5) att ”felräkningen” inte det allra minsta påverkar deras slutsatser om åtstramningslinjen i Europa.

Betyder det att forskarna är ovidkommande och harmlösa i politiken. Absolut inte. Försöken att lägga vetenskapens tyngd i politiska vågskålar kommer att fortsätta. Forskare kommer att fortsätta att glida in och ut mellan sfärerna utan att behöva bära något märkbart ansvar för för sin politiska aktivism. Såvida de inte råkar undergräva vetenskapens status, så kommer forskarna att vara fortsatt eftertraktade att fylla rollen som politisk aktivist i vetenskaplig kapprock. Så vad kan man göra? Jag tror inte vetenskapssamhället själv kan lösa problemet. Forskare är precis lika skröpliga och precis lika politiskt engagerade som alla andra. En viktig del av lösningen tror jag ligger i något så urmodigt gammaldags och prosasikt grått, att det inte har en chans i konkurrensen. Det stavas folkbildning och handlar om att göra kunskapen om hur vetenskap funkar mer utbredd. Att jobba för att få fler som vet hur vetenskap går till och som kan hålla en kritisk blick riktad mot hur vetenskap och forskning uppträder inom den politiska kampen. Men, som sagt, den tanken har nog inte en chans att vinna gehör. Folkbildning är något hopplöst förlegat. Det breda utbudet av coacher har gjort folkbildning överflödig. Det kan säkert någon forskare intyga.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: