Nytt avtal, ny återhållsamhet, åtminstone från ena sidan

Så blev då det vägledande avtalet klart. På något sätt känns allt väldigt bekant. Av en slump råkade jag bläddra i en gammal tidning igår. Ett blad från 2007 med en krönika om en just avslutad förhandlingsomgång. Kommentatorn andades visst missnöje och tyckte att intrigen började bli tjatig. Facklig organisation formulerar krav; arbetsköparorganisation slänger iväg ett skambud som svar; lite nattmangling, låsta positioner och konfliktskrammel; över till medlare, som lägger fram ett förslag, som ligger en hårsmån över vad de fackliga organisationerna tidigare sagt tvärt nej till; budet accepteras av båda parter och det bryter ut jubel över förhandlingsmodellens förträfflighet, endast stört av några små grymtanden i bakgrunden om att det blev alldeles för dyrt och att det kommer att störta landet i fördärvet. Den bitske krönikören anno 2007 behöver inte ändra mycket i sin text om han vill återanvända den i år.

För några dagar sedan var 6,6 % över tre år oacceptabelt. Nu bedöms ett avtalsvärde på 6,8 % över tre år som fullt godtagbart och det förväntas ge utrymme för reallöneökning. Om de 6,8 procenten beräknas genom enkel summering blir det ca 2,25 % per år. Räknas det som totalt utrymme över perioden blir siffran något lägre, ca 2,22 %. Det ligger just över inflationsmålet på 2% och kanske kan det bli någon marginell ökning av reallönen. Den bedömningen bygger på hela avtalsvärdet. Lönerna är dock bara en del av överenskommelsen. Hur mycket som går till löneökningar varierar lite mellan olika branscher. I Teknikavtalet är det 6,2 %. Omräknat per år blir det 2,07 % respektive 2.03 % beroende på beräkningsmetod. Det är svårt att göra prognoser för inflation för så lång period som tre år, men förhoppningen om en märkbar reallöneökning ter sig en aning optimistisk. Värdet av produktivitetsökningen under den närmaste tiden ser ut att stanna hos kapitalägarna.

IF Metalls utgångsbud var ettårigt avtal med 2,8 % och extra satsning på lägstalönerna med 700 kr. Därtill kom krav rörande föräldraförsäkring och arbetstid.  På förbundets hemsida kan man följa hur man backar steg för steg tills man får tugga i sig tre år med risk för stillastående reallöner. Förbundsordföranden Anders Ferbe är nöjd och tror att det är ett bar avtal. Av någon anledning är han också glad över att det blev ett långt avtal. Alla hans år i branschen borde väl ha lärt honom att undvika att skriva mångåriga avtal i tider av knackiga konjunkturer. Glädjen över stabiliteten kan han helt överlämna till arbetsköparna. Det var ju knappast en slump att motsidan ville ha ett treårigt avtal.

Märket är nu satt för hela arbetsmarknaden om modellens förespråkare får som de vill. En moderatpolitiker i Sollentuna, Edvin Alam twittrade lyckligt ”Den svenska modellen där den internationellt konkurrensutsatta industrin sätter märket för arbetsmarknaden levererar igen.” Och självklart är borgarna lyckliga, ty de vet vem modellen levererar till.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: